Copycat

Titel: Copycat
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Jon Amiel
I rollerna: Sigourney Weaver, Holly Hunter, Dermot Mulroney, William McNamara, Will Patton

Handling: De måste stoppa honom innan han dödar igen. Kriminalpsykologen Helen Hudson är expert på seriemördare. Efter att i sista stund räddats från att själv bli mördad, har hon starka fobier och lever isolerad i sin lägenhet.

Omdöme: Dr. Helen Hudson (Sigourney Weaver) är kriminalpsykolog och specialiserar sig på att studera seriemördare. Efter ett seminarium där hon håller ett av sina föredrag attackeras hon av psykopaten Daryll Lee Cullum (Harry Connick Jr). Hon lyckas överleva, men den traumatiska upplevelsen gör att hon utvecklar svåra panikattacker, ångest och agorafobi, vilket får henne att isolera sig i sitt hem i över ett år efter attacken.


© Warner Bros.

När en misstänkt seriemördare börjar härja i San Francisco får mordutredarna Mary Jane "M.J." Monahan (Holly Hunter) och hennes partner Ruben Goetz (Dermot Mulroney) fullt upp. De har dock inte särskilt mycket att gå på och vänder sig till Helen efter att hon vid upprepade tillfällen ringt och lämnat tips. Helen får tillgång till foton från mordplatserna och upptäcker att seriemördaren är en intelligent copycat som återskapar gamla mord begångna av välkända seriemördare - och han kommer att mörda igen.


© Warner Bros.

Thrillers och andra spännande filmer som utspelar sig i San Francisco har nästan per automatik en fördel tack vare skådeplatsen. Det är helt enkelt tacksamt att låta handlingen utspela sig där. Men det gäller också att ta tillvara på vyerna, de kuperade gatorna och allt som gör staden så passande för genren. Här blir det snarare en bakgrundskaraktär, och det känns som ett sparkapital som filmen hade kunnat utnyttja mer.


© Warner Bros.

En sak som filmen har emot sig är att den kom samma år som Se7en (1995). Det blir lätt att jämföra filmerna, att hävda att den inte kan mäta sig med den ikoniska filmen eller att den skulle rida på dess våg. Men inget av det är särskilt befogat. De bör inte jämföras eftersom det är helt olika filmer, annat än att båda handlar om seriemördare. Det enda man kan säga är att filmen har hamnat lite i skymundan av Se7en (1995), men den kan definitivt stå på egna ben och måste ses som en av de mer underskattade filmerna i genren.


© Warner Bros.

En intressant aspekt med filmen är att den framhäver två kvinnor i huvudrollerna, vilket inte hör till vanligheterna i den här typen av film. Sigourney Weaver och Holly Hunter är båda dessutom klart bra i sina respektive roller. De är till stor del varandras motpoler, både rent fysiskt och i sitt skådespeleri, men också som karaktärer, vilket skapar en intressant dynamik. Weaver sa flera år senare att detta var rollen hon var stoltast över, men beklagade att filmen blev bortglömd bland alla thrillers som kom på 90-talet.


© Warner Bros.

Vid sidan av de två starka rollprestationerna av de kvinnliga protagonisterna är antagonisten, spelad av William McNamara, värd att nämna och diskutera. Rollen som seriemördaren Peter Foley må inte vara den mest skräckinjagande karaktären, men den bekräftar Helen Hudsons beskrivning av majoriteten av seriemördare: en vit man i 20-35-årsåldern som kan vara vem som helst. Han blir kusligare eftersom han inte sticker ut, är intelligent och på så vis kan undvika att bli upptäckt.


© Warner Bros.

I ärlighetens namn känns denna seriemördarfilm nästan kriminellt underskattad - den är helt enkelt bättre än det mesta i genren. Man skulle inte gå så långt som att klassa den som den allra bästa, men den har egentligen alla ingredienser för att vara lyckad. Den har tillräckligt med variation i tillvägagångssätten, morden har en personlig koppling till en av huvudpersonerna, vilket ökar insatserna, den är stämningsfull, har bra musik, är välspelad och spännande rakt igenom. Det är inte många filmer som kan skryta med att lyckas med allt detta, men denna gör det. Det spelar ingen roll hur många gånger man ser den - den är fortfarande lika effektiv, ett tydligt tecken på en lyckad thriller.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.6

The Client

Titel: The Client / Klienten
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1994
Regi: Joel Schumacher
I rollerna: Brad Renfro, Susan Sarandon, Tommy Lee Jones, Mary-Louise Parker, Anthony LaPaglia, Anthony Edwards, Will Patton, J.T. Walsh, Anthony Heald, Kim Coates, William H. Macy

Handling: En åklagare på jakt efter en mördare. En advokat som spelar ett högt spel. En pojke som vet för mycket.

Omdöme: Elvaårige Mark Sway (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) bevittnar ett självmord. Ricky hamnar i ett katatoniskt tillstånd, medan Mark bär på viktig information. Han pratade nämligen med offret strax före självmordet. Mannen var jurist och företrädde gangstern Barry "The Blade" Muldano (Anthony LaPaglia), som i förtroende avslöjat mer än han borde om ett mord - uppgifter som Mark nu fått kännedom om.


© Warner Bros.

Mark hamnar i en svår sits eftersom flera parter vill komma åt informationen han sitter på, men han kan omöjligt veta vem som vill honom väl och vem som vill honom illa. Han vänder sig till slut till advokaten Reggie Love (Susan Sarandon), som tar sig an fallet. Hon tvingas ta till alla medel för att skydda sin klient, även från den federala åklagaren Roy Foltrigg (Tommy Lee Jones), som är angelägen om att utnyttja fallet för att gynna sina politiska ambitioner.


© Warner Bros.

Förlagans författare John Grisham var klar över att han inte ville att pojken Mark Sway skulle spelas av en känd barnskådespelare med en tillgjord sydstatsaccent. Istället gav man chansen till ett nytt ansikte och hittade Brad Renfro, som blev lite av en stjärna över en natt. Framgången kom möjligtvis lite för fort och hans fortsatta liv kom att präglas av personliga problem. År 2008 avled han tragiskt i en drogöverdos, endast 25 år gammal.


© Warner Bros.

Vid sidan om Brad Renfro, som är duktig i sin filmdebut, ses Susan Sarandon och Tommy Lee Jones, som båda var i toppen av sina karriärer. Sarandon fick en Oscarsnominering för denna roll och vann året därpå för Dead Man Walking (1995). Jones å sin sida hade precis vunnit en Oscar för The Fugitive (1993). De är bekväma i sina respektive roller och trion fick välförtjänta lovord för sina insatser.


© Warner Bros.

Jämfört med flera andra John Grisham-filmatiseringar blir det påtagligt att birollerna inte är lika framträdande. En del kända namn dyker upp, men ingen sticker direkt ut eller får samma utrymme som Brad Renfro, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones. Alla fyller dock sin funktion och de flesta är bra. Undantaget skulle vara Anthony LaPaglia i rollen som Barry "The Blade" Muldano. Det blir snarare en pastisch av den klassiska maffiagangstern, vilket nästan blir skrattretande snarare än att kännas hotfullt.


© Warner Bros.

Filmen har en viss nerv, men det blir varken en tät thriller eller ett dramatiskt rättegångsdrama. Den hamnar någonstans mittemellan, vilket förvisso gör att den är sevärd, men utan att riktigt engagera. Det kan delvis bero på att det inte finns så många överraskningsmoment längs vägen. Tanken är nog att man ska känna av hotet som Mark ställs inför, men spänningen uteblir till stor del eftersom handlingen följer en ganska typisk Hollywoodmall.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Desperately Seeking Susan

Titel: Desperately Seeking Susan / Susan, var är du?
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1985
Regi: Susan Seidelman
I rollerna: Rosanna Arquette, Madonna, Aidan Quinn, Will Patton, Laurie Metcalf, John Turturro, Giancarlo Esposito

Handling: En uttråkad hemmafru blir fascinerad av en kvinna, Susan, som någon annonserat efter i tidningen. Av en händelse tappar hon minnet och förväxlas med Susan.

Omdöme: Roberta (Rosanna Arquette), gift med tråkmånsen Gary (Mark Blum), är en uttråkad hemmafru i New York som gillar att läsa kontaktannonser i tidningen. Hon är särskilt fascinerad av den återkommande annonsen "Desperately Seeking Susan", där Jim (Robert Joy) och Susan (Madonna) stämmer träff på olika platser runt om i USA.


© Orion Pictures

Susan och Jim har stämt träff i en park vid vattnet i New York. Roberta beger sig dit vid den utsatta tiden för att få en glimt av den mystiska Susan. Som det visar sig nöjer hon sig inte med det utan bestämmer sig för att följa efter Susan. En rad missförstånd, och att Roberta drabbas av minnesförlust, gör att folk tror att hon är Susan - inklusive Jims vän Dez (Aidan Quinn).


© Orion Pictures

Den äventyrslystna Roberta får precis vad hon suktat efter och mer därtill när hon förväxlas med Susan. Eftersom hon har tappat minnet handlar det inte bara om att spela en roll - hon tror att hon faktiskt är denna Susan. Det medför att hon blir jagad av den kriminelle Wayne (Will Patton), eftersökt av både den riktiga Susan och sin make. Men allt vägs upp av att få spendera tid med Dez, vilket möjligen kan leda till en het romans.


© Orion Pictures

En film som länge känts till men som inte lockat nämnvärt, med tanke på Madonna och hennes förmodat undermåliga skådespeleri. Efter att ha sett den småroliga Making Mr. Right (1987) av Susan Seidelman väcktes dock nyfikenheten att ta sig en titt på hennes föregående film. Det fanns nu trots allt en större anledning att se filmen än bara för Madonnas skull.


© Orion Pictures

Det visar sig att Madonna inte har en så framträdande roll som väntat. Förväntningen var en film som helt kretsade kring henne och hennes divighet, men så är inte fallet. Hon har en biroll som Susan och var fortfarande inte den världskända artist hon snart skulle bli. Och tur är väl det, eftersom filmen istället låter Rosanna Arquette stå för skådespeleriet. Det ledde till en BAFTA-vinst och en Golden Globe-nominering för rollen som Roberta.


© Orion Pictures

Har då filmen något av värde eller är det främst kul att se en ung blivande superstjärna? Lite både och skulle man kunna säga. Madonna gör inte bort sig som Susan, men det är nog bara bra att hon får en begränsad roll och inte bär filmen. Istället får "proffsen" sköta den biten och gör det mestadels bra. En intressant meta-upplevelse uppstår för övrigt när Madonna-låten "Into the Groove" spelas under en nattklubbsscen där Madonna, i rollen som Susan, lyssnar och dansar till den. Allt som allt är filmen dock något svag, blir sällan direkt rolig och har en handling som känns aningen krystad och långsökt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

Train Dreams

Titel: Train Dreams
Genre: Drama
Land: USA
År: 2025
Regi: Clint Bentley
I rollerna: Joel Edgerton, Felicity Jones, William H. Macy, Kerry Condon, John Diehl, Clifton Collins Jr, Will Patton (röst)

Handling: Robert Grainier arbetar som skogshuggare i det tidiga 1900-talets USA. Han möter motgångar, kärlek och försöker hitta mening med livet.

Omdöme: Med hjälp av Will Pattons berättarröst introduceras vi till skogshuggaren Robert Grainier (Joel Edgerton). Det är tidigt 1900-tal och Robert rör sig mellan olika uppdrag, utan fast hem eller kännedom om sina föräldrar. Det närmaste han kommer en familj är de män han arbetar sida vid sida med - som skogshuggare eller vid ett brobygge.


© Netflix

Vad är meningen med livet, undrar Robert. Han har svårt att finna något som skulle få honom att känna att han hör hemma i världen. Men så träffar han Gladys (Felicity Jones), som kommer att förändra hans liv och hans syn på tillvaron. Han vill skapa ett liv med henne, och ju mer tid de tillbringar tillsammans, desto starkare blir känslan av att inte vilja vara borta från henne under långa perioder som skogshuggare. Men att bilda familj innebär att de behöver pengarna...


© Netflix

Det är intressant hur en film på ytan kan verka vara på ett visst sätt, men till en början visa sig vara annorlunda - i positiv bemärkelse - innan den till slut ändå blir lite som man först befarade. Början av sekelskiftet, depressionen och skildringen av luffarlivet kändes föga lockande. Men filmen visar sig alltså inte riktigt handla om det, och filmen har en stillsam skönhet i bildspråket och berättandet. Fotot och berättarrösten i tredje person är klart lyckade.


© Netflix

Halvvägs in tar berättelsen en annan riktning. Det som tidigare varit småtrevligt med att följa Robert övergår till att snarare bli tragiskt och deprimerande, och filmen tappar en del tempo. Andra halvan blir därför något segare att ta sig igenom. Robert återgår till samma inre tomhet och oförmåga att hitta en plats i tillvaron, vilket gör filmen mindre engagerande.


© Netflix

Det saknas ett bättre driv, framförallt under andra halvan, vilket är frustrerande att se. Den har tagit inspiration från Terrence Malicks filmer. Det är något filosofiskt och ska få en att reflektera över livet, men personligen uteblir effekten till stor del. Ofta har samma känsla även infunnit sig med Malicks filmer.


© Netflix

Filmen har ett fint foto, det är oftast vackert att titta på, och berättarrösten i tredje person funkar klart bra. På det får man också ett starkt montage på slutet, vilket får en att känna att det hade kunnat bli något riktigt bra av det hela. Istället lämnas man med en känsla av besvikelse över att filmen saknar ett bättre driv och engagemang.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt 6.5
IMDb: 7.5

After Hours

Titel: After Hours / En natt i New York
Genre: Komedi/Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1985
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Griffin Dunne, Rosanna Arquette, Linda Fiorentino, John Heard, Teri Garr, Verna Bloom, Will Patton, Bronson Pinchot

Handling: Paul är en ordbehandlare som vill ha mer mänskliga kontakter, vilket han får med besked under en mardrömslik natt i New York. Det börjar bra med en träff med Marcy på ett café, men slutar med att Paul jagas av ett medborgargarde genom gatorna i New York. Frågan är om Paul någonsin kommer hem igen?

Omdöme: Paul Hackett (Griffin Dunne) är fast på sitt jobb som ordbehandlare i New York. En kväll efter jobbet sitter han på ett fik och läser en bok. Då får han kontakt med en ung kvinna vid namn Marcy (Rosanna Arquette). Hon fångar hans intresse och efter ett kort samtal tipsar hon honom om en konstnärinna han kan kontakta om han vill köpa pappersvikter. Paul bestämmer sig för att ringa så fort han kommer hem. Det visar sig att Marcy övernattar där och bjuder över Paul mitt i natten.


©Warner Bros.

Stackars Paul. Han ser fram emot en chans att träffa Marcy igen men har ingen aning om vad som väntar. Konstnärinnan tillika väninnan Kiki (Linda Fiorentino) släpper in Paul som får vänta på Marcy som behövde gå till det nattöppna apoteket. Det ger Paul en chans att lära känna den frigjorda Kiki en stund innan Marcy dyker upp.


©Warner Bros.

Saker och ting går inte riktigt som Paul förväntat sig och hoppats på. Det får honom att ge sig ut i New York-natten där han kommer att träffa en rad udda personer och hamna i skruvade situationer. Det enda han vill är att ta sig hem så att han kan få lite sömn. Men varje gång han tror att han kommer närmare sin högsta önskan för stunden, är det något som liksom drar honom tillbaka så att han är fast på andra sidan stan.


©Warner Bros.

Denna Martin Scorsese-film hade setts en gång i tiden, men när den nu sågs var det förvånansvärt lite som kändes igen. Förfriskande när man vet ungefär vad man kommer få men ändå är det relativt nytt. Det är en film med svart humor och ibland blir det nästan bisarrt med tanke på vad Paul går igenom denna galna natt. Inte till den grad att det skulle flippa ur helt men ändå med vissa händelser och karaktärer som nästan får en att skaka på huvudet. Ibland kan man inte låta bli att skratta gott.


©Warner Bros.

Lite kul att jag mindes Griffin Dunne som något svag och intetsägande i huvudrollen. Nu gillar jag honom desto mer. Han känns klart passande för rollen och är lite som en "average Joe" som man kanske inte skulle lägga märke till normalt sett. Han påminner också en hel del om en viss Dudley Moore på sina håll, något jag inte tänkt på tidigare. Kanske också för att Paul hamnar i komiska situationer som gör att han blir alltmer frustrerad, något Dudley Moore ofta spelade bra, inte minst i Blake Edwards-komedin 10 (1979).


©Warner Bros.

Filmen har helt klart en mestadels lyckad look och stämning där i New York-natten. Det blir en ganska rolig och småspännande resa man gör med Paul som hamnar i trubbel som han har svårt att ta sig ur. Lite som en Kafka-historia på sina håll skulle man kunna säga, men även en lättsammare Alfred Hitchcock-film, något som också lär ha varit tanken. Även om filmen inte får till det fullt ut sker många oväntade saker och den är tillräckligt skruvad utan att gå för långt för att man ska få trevligt under en New York-natt Paul sent kommer glömma.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Horizon: An American Saga - Chapter 1

Titel: Horizon: An American Saga - Chapter 1
Genre: Drama/Västern
Land: USA
År: 2024
Regi: Kevin Costner
I rollerna: Kevin Costner, Sienna Miller, Sam Worthington, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson, Jeff Fahey, Jena Malone, Danny Huston, Will Patton, James Russo, Giovanni Ribisi

Handling: Vid tiden för det amerikanska inbördeskriget pågår den amerikanska koloniseringen av de västra territorierna som ska komma att ingå i USA. Människor flyttar ut och kommer i kontakt med apacher och andra urinvånare.

Omdöme: När jag först hörde talas om att Kevin Costner var på gång med en ny västern, kändes det lockande med vissa reservationer. Någon trailer sågs och det såg inte så tokigt ut. Att filmen skulle vara tre timmar lång var i sig inget problem, en episk film behöver ofta tid på sig att berätta sin historia. Men då det visade sig att det bara var första kapitlet av fyra, gick tankarna genast till att det lät som en miniserie på fyra delar.


©New Line Cinema

Historien tar vid år 1859 och följer bosättare, indianer och soldater som alla försöker komma överens. Vi kastas mellan historierna och slängs oftast in i hetluften utan att veta vilka vi följer. En historia följer familjen Kittredge där modern Frances (Sienna Miller) och dottern Lizzie (Georgia MacPhail) försöker komma undan och gömmer sig för Apache-indianerna som går till attack. De befrias av soldaterna ledda av löjtnant Gephart (Sam Worthington).


©New Line Cinema

En annan historia följer Ellen (Jena Malone) och hennes man som ska försöka sälja mark/en gruva till några intressenter. Dessa visar sig vara män som Ellen flytt från. Samtidigt är en lokal prostituerad, Marigold (Abbey Lee) barnvakt åt Ellens pojke. Men hon har fått upp ögonen för en nyanländ främling i stan, nämligen Hayes (Kevin Costner) som snart blir indragen i deras affärer. Ytterligare historier med både goda och onda, däribland Apache-indianerna, följs.


©New Line Cinema

Ok, om man börjar med det initiala intrycket så går det inte att komma ifrån att filmen saknar den där riktiga filmkänslan. Costner gjorde ju underbara Oscarsvinnaren Dances with Wolves (1990) som har magisk filmkänsla. Även hans andra västernfilm Open Range (2003) hade god filmkänsla. Hade ändå hoppats på något liknande här vad gäller filmkänslan och looken. Istället är det svårt att inte tänka på det hela som en miniserie gjord för TV-formatet och inte stora duken. Det har bl.a. att göra med fotot och bildformatet.


©New Line Cinema

Vad gäller själva upplägget med att berätta det hela som man gör är jag inget fan av detta. Det hade varit en sak att dela upp filmen i två delar, kanske hade det funkat i fyra delar. Problemet är hur filmen är upplagd och klippt. Hela första timmen gör att man får svårt att få grepp om vilka man följer och vad bakgrunden är. Det känns nästan som man klippt bort en del som hade förklarat detta, men så som det blir nu hade man hellre sett att man i princip klippt bort hela första timmen med tanke på hur den är ihopsatt.


©New Line Cinema

Det är inte förrän efter en timme som Kevin Costner dyker upp och det blir egentligen första gången man känner att filmen hamnar rätt. Äntligen får man lite av en introduktion av en karaktär och historia som man kan börja bry sig om. Därför känns timmen innan dess ganska onödig när man nu ser hur det skulle gjorts.


©New Line Cinema

Grejen är att man måste försöka se denna film som inledningen som lägger grunden för vad som komma skall i nästkommande del och delar. Problemet är att det inte funkar så bra i filmformat. Detta skulle ha hållits till en miniserie i TV-format så som det är gjort. Alternativet, som hade varit att föredra för egen del, hade varit en eller max två filmer som dock hade haft ett annat upplägg och klippts ihop på ett annat sätt. Låt oss lära känna karaktärerna och historierna från början och följa med på en episk resa med dem. Som det är nu känns det till stor del alldeles för spretigt där i princip endast historien då Costner är med funkar bättre.


©New Line Cinema

Något en sådan här episk berättelse behöver för att ge det hela den storslagna upplevelsen som önskas är något extra från ljud och bild-avdelningen. Dances with Wolves (1990) hade detta och även om det är smått omöjligt att överträffa eller komma i närheten av den, är nivån i den här filmen mer medioker. Ingen kan ersätta musiken som John Barry skapade. Så även om musiken här är ok och inte gör bort sig är den en bra bit från att vara storslagen och kunna höja scenerna på egen hand. Detsamma kan sägas om fotot som inte är dåligt men återigen inte på den skala som hade önskats i en sån här episk historia.


©New Line Cinema

Avslutningsvis har man valt att låta de avslutade fem minuterna vara en lång teaser för kommande del eller delar. Har lite blandade känslor kring det. Det är välgjort och bra klippt där man får se en hel del godis som man vill se mer av. Samtidigt känns det lite som ett billigt knep för att locka en att titta vidare. Det känns även som en miniserie där man avslutar med att visa vad som ska komma i nästa del. Det får en även att tänka på hur bra denna film hade kunnat bli om man inte valt att berätta det hela som en miniserie gjord för TV-formatet utan istället lagt mer krut på att anpassa det för filmformatet. Hade kunnat berättas mer likt Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004), alltså som två filmer istället för som en miniserie som det känns nu.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9