Cure

Titel: Cure
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Japan
År: 1997
Regi: Kiyoshi Kurosawa
I rollerna: Kôji Yakusho, Masato Hagiwara, Tsuyoshi Ujiki, Anna Nakagawa

Handling: Polisen hittar kroppar med ett inristat X på. Vid alla tillfällen hittas mördaren i närheten av offren, men har inget minne av brottet.

Omdöme: Tokyo-polisen har fullt upp med ett par oförklarliga mord som skett i staden den senaste tiden. Samtliga offer har ett X inristat på kroppen och varje mördare hittas i närheten av brottsplatsen. Polisdetektiven Kenichi Takabe (Kôji Yakusho) försöker hitta en koppling mellan offren och ett motiv men det är ett ytterst mystiskt och svårlöst fall.


© Shochiku-Fuji Company

Takabe tar hjälp av sin vän och kollega, rättspsykologen Dr. Sakuma (Tsuyoshi Ujiki) för att försöka få en gärningsmannaprofil. Tillsammans har de huvudbry över fallet och börjar fundera på om det kan handla om något utöver det vanliga. Det leder dem in på hypnos och mesmerism. Men vem kan ligga bakom och vad är motivet?


© Shochiku-Fuji Company

Mamiya (Masato Hagiwara), en mystisk ung man som lider av minnesförlust, kan vara nyckeln till mysteriet. Han är en f.d. medicinstudent som studerat psykologi. Han verkar ha varit i kontakt med mördarna innan de begick morden. Vad Takabe och Dr. Sakuma upptäcker är att han har en förmåga att använda sig av eld och vatten för att få folk att göra det han vill.


© Shochiku-Fuji Company

Klassas ibland som skräck men det är inte den ordinära skräckfilmen som försöker skrämmas stup i kvarten. Istället är det mer av ett mysterium och en deckare med en jakt på en potentiell seriemördare av ett lite annorlunda slag. Sedan kommer en del rysarinslag längs vägen men det är mer av en psykologisk slow burner än att det skulle bli en slasher eller liknande.


© Shochiku-Fuji Company

Filmen skulle kunna liknas lite vid Fallen (1998) och Smile (2022) då folk som kommer i kontakt med gärningsmannen själva blir besatta och utför fruktansvärda våldsdåd. På så vis finns det flera gärningsmän och det hela har därför en del övernaturliga inslag. Här handlar det trots allt om något lite mer förklarligt med hypnotism och mesmerism, men det förklaras inte riktigt hur gärningsmannen lyckas. Det lämnas därför lite mer övernaturligt än att det skulle ha helt naturliga förklaringar.


© Shochiku-Fuji Company

Kôji Yakusho i rollen som polisdetektiven spelade för övrigt huvudrollen i Wim Wenders mycket fina Perfect Days (2023). Här spelar han en karaktär som kan liknas vid något av en deckare iklädd lång rock i en neo-noir. Filmen har faktiskt lite neo-noir stuk över sig förutom att vara ett mysterium och en psykologisk rysare.


© Shochiku-Fuji Company

Det var en av filmerna som startade den japanska vågen av J-Horror. Det intressanta är att regissören Kiyoshi Kurosawa sagt att han såg en hel del amerikanska skräckfilmer när han växte upp och att de låg som grund när han valde att göra filmen. En film som har gott om atmosfär och ett tankeväckande manus som låter en fundera på ett och annat när filmen är slut. Det har dock även att göra med att den inte alltid förklarar allt som man är van vid med västerländska filmer, lite på gott och ont får man säga.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Perfect Days

Titel: Perfect Days
Genre: Drama
Land: Japan/Tyskland
År: 2023
Regi: Wim Wenders
I rollerna: Kôji Yakusho, Tokio Emoto, Arisa Nakano, Aoi Yamada

Handling: Hirayama kör runt i Tokyo, städar toaletter och lyssnar på musik. Mellan arbetspassen fotograferar han träd, läser böcker och äter mat.

Omdöme: Tyske regissören Wim Wenders hade tidigare gjort fina filmer som Der amerikanische Freund (1977) och Paris, Texas (1984), men det var runt 40 år tidigare. Därför var det lite osäkert vad man skulle kunna förvänta sig av denna film som var Japans Oscarsbidrag 2024 för bästa internationella film.


©Neon

Vi möter Hirayama (Kôji Yakusho) som bor ensam i Tokyo och går upp väldigt tidigt på morgonen. Han förbereder sig för sitt arbetspass som går ut på att underhålla ett antal offentliga toaletter runt om i Tokyo. Oftast har han sällskap av någon yngre förmåga men de är sällan lika hängivna som han är. Det finns en stolthet i Hirayama och han är helt enkelt rätt person att ta hand om dessa offentliga toaletter. Han är lite som toaletternas beskyddare som ser till att de alltid tas hand om och är i presentabelt skick.


©Neon

Vardagen ser oftast likadan ut för Hirayama. Han har sina dagliga rutiner vare sig han är ute och jobbar eller hemma där han tar hand om plantorna, läser en god bok eller lyssnar på musik. Musiken är en stor del av hans liv då han älskar sin 60- och 70-tals musik från sin uppväxt och ungdom. Han har en stor samling kassettband som han lyssnar på i bilen, något som nästan blir som en ritual där han hamnar i rätt sinnestillstånd.


©Neon

Han lever ett ganska ensamt liv, men det verkar han ha valt själv. Har något möjligen hänt i det förflutna? Han är en tystlåten och fåordig man, men man märker att han är lite av en livsnjutare och tänkare. Han njuter av de små sakerna här i livet och tar tid att stanna upp och fånga de dyrbara ögonblicken under sin lunchpaus i parken eller när han under sin ledighet cyklar genom staden.


©Neon

Ibland pratar man om filmer som är bra för själen. Man hittar dem inte så ofta, men detta är definitivt en sådan. En feel good-film som inte behöver ta ut svängarna för att kännas rätt. Intressant nog ger den lite samma upplevelse som Paris, Texas (1984), kanske för att de har en lite liknande mysig känsla som man inte ser varje dag. Det är inget högt tempo men man känner sig väldigt trygg i regissörens händer.


©Neon

På många sätt kan jag förstå Hirayama och varför han mestadels känner sig nöjd med livet. Visst saknar han ibland någon och lite sällskap gör honom gott. Under resan man gör med honom påverkar han folk runt sig utan att han direkt är medveten om det. Han är lite som deras klippa, någon som finns där när de behöver en stund att återhämta sig innan de kan gå vidare igen. Kanske har han själv varit med om något liknande och för nu detta vidare. I vilket fall som helst behöver han inte säga mycket för att förmedla känslor, något Kôji Yakusho lyckas väldigt bra med i huvudrollen.


©Neon

Gillade filmen under filmens gång och frågan är om den inte växer ytterligare lite när man smält den. Japan och Tokyo som skådeplats är i sig trevligt och ger nästan per automatik pluspoäng, men det är ingen självklarhet att det ska bli en så pass trevlig film av det hela. Men det är precis vad man får. En ytterst harmonisk film med en huvudkaraktär som är svår att inte gilla och där musiken är en stor del i både hans vardag och för filmens skull.


©Neon

Budskapet är ganska tydligt att man ska försöka njuta av livet, av nuet istället för att stressa igenom livet med det ytliga och materialistiska. Hirayama uppskattar och värdesätter sin egentid, njuta en stund i naturen och inte stressa sig igenom vardagen. Det är viktigare för honom än att göra karriär och ha en fin titel. För vad är det värt om han är stressad, trött och inte kan njuta av dagarna?

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9