Perfect Days

Titel: Perfect Days
Genre: Drama
Land: Japan/Tyskland
År: 2023
Regi: Wim Wenders
I rollerna: Kôji Yakusho, Tokio Emoto, Arisa Nakano, Aoi Yamada

Handling: Hirayama kör runt i Tokyo, städar toaletter och lyssnar på musik. Mellan arbetspassen fotograferar han träd, läser böcker och äter mat.

Omdöme: Tyske regissören Wim Wenders hade tidigare gjort fina filmer som Der amerikanische Freund (1977) och Paris, Texas (1984), men det var runt 40 år tidigare. Därför var det lite osäkert vad man skulle kunna förvänta sig av denna film som var Japans Oscarsbidrag 2024 för bästa internationella film.


©Neon

Vi möter Hirayama (Kôji Yakusho) som bor ensam i Tokyo och går upp väldigt tidigt på morgonen. Han förbereder sig för sitt arbetspass som går ut på att underhålla ett antal offentliga toaletter runt om i Tokyo. Oftast har han sällskap av någon yngre förmåga men de är sällan lika hängivna som han är. Det finns en stolthet i Hirayama och han är helt enkelt rätt person att ta hand om dessa offentliga toaletter. Han är lite som toaletternas beskyddare som ser till att de alltid tas hand om och är i presentabelt skick.


©Neon

Vardagen ser oftast likadan ut för Hirayama. Han har sina dagliga rutiner vare sig han är ute och jobbar eller hemma där han tar hand om plantorna, läser en god bok eller lyssnar på musik. Musiken är en stor del av hans liv då han älskar sin 60- och 70-tals musik från sin uppväxt och ungdom. Han har en stor samling kassettband som han lyssnar på i bilen, något som nästan blir som en ritual där han hamnar i rätt sinnestillstånd.


©Neon

Han lever ett ganska ensamt liv, men det verkar han ha valt själv. Har något möjligen hänt i det förflutna? Han är en tystlåten och fåordig man, men man märker att han är lite av en livsnjutare och tänkare. Han njuter av de små sakerna här i livet och tar tid att stanna upp och fånga de dyrbara ögonblicken under sin lunchpaus i parken eller när han under sin ledighet cyklar genom staden.


©Neon

Ibland pratar man om filmer som är bra för själen. Man hittar dem inte så ofta, men detta är definitivt en sådan. En feel good-film som inte behöver ta ut svängarna för att kännas rätt. Intressant nog ger den lite samma upplevelse som Paris, Texas (1984), kanske för att de har en lite liknande mysig känsla som man inte ser varje dag. Det är inget högt tempo men man känner sig väldigt trygg i regissörens händer.


©Neon

På många sätt kan jag förstå Hirayama och varför han mestadels känner sig nöjd med livet. Visst saknar han ibland någon och lite sällskap gör honom gott. Under resan man gör med honom påverkar han folk runt sig utan att han direkt är medveten om det. Han är lite som deras klippa, någon som finns där när de behöver en stund att återhämta sig innan de kan gå vidare igen. Kanske har han själv varit med om något liknande och för nu detta vidare. I vilket fall som helst behöver han inte säga mycket för att förmedla känslor, något Kôji Yakusho lyckas väldigt bra med i huvudrollen.


©Neon

Gillade filmen under filmens gång och frågan är om den inte växer ytterligare lite när man smält den. Japan och Tokyo som skådeplats är i sig trevligt och ger nästan per automatik pluspoäng, men det är ingen självklarhet att det ska bli en så pass trevlig film av det hela. Men det är precis vad man får. En ytterst harmonisk film med en huvudkaraktär som är svår att inte gilla och där musiken är en stor del i både hans vardag och för filmens skull.


©Neon

Budskapet är ganska tydligt att man ska försöka njuta av livet, av nuet istället för att stressa igenom livet med det ytliga och materialistiska. Hirayama uppskattar och värdesätter sin egentid, njuta en stund i naturen och inte stressa sig igenom vardagen. Det är viktigare för honom än att göra karriär och ha en fin titel. För vad är det värt om han är stressad, trött och inte kan njuta av dagarna?

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9