lördag 30 november 2024

Ordinary Angels



Titel: Ordinary Angels
Genre: Drama
Land: USA
År: 2024
Regi: Jon Gunn
I rollerna: Hilary Swank, Alan Ritchson, Emily Mitchell, Skywalker Hughes, Nancy Travis

Handling: Inspirerad av den sanna historien om en hårfrisörska som ensam samlar en kommun för att hjälpa en änkling, och försöker rädda livet på hans kritiskt sjuka unga dotter.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia tar vid år 1993 efter det att Ed Schmitt (Alan Ritchson) förlorat sin kära fru. Som änkling tvingas han inte bara ta hand om sina två unga döttrar, Michelle (Emily Mitchell) och Ashley (Skywalker Hughes), han måste även försöka få ekonomin att gå runt. Inte bara för att betala av sjukhuskostnaderna för sin fru utan även yngsta dottern Michelle som är i akut behov av en levertransplantation.


©Lionsgate

En som blir varse om familjen Schmitts situation är Sharon Stevens (Hilary Swank). Hon kämpar med alkoholproblem och har en vuxen son som hon desperat försöker återknyta kontakten med. Efter att ha läst om situationen med familjen Schmitt i den lokala tidningen, kliver hon in i deras liv som en räddande ängel. Ed har dock svårt att förstå vad Sharon får ut av det hela och är inte alls pigg på att be om hjälp, speciellt från en utomstående. Stolt far som han är vill han vara den som tar hand om sina döttrar.


©Lionsgate

Med tanke på att det handlar om en verklighetsbaserad historia vet man ungefär hur det kommer utveckla sig. Det är en film som har hjärtat på rätt plats med en Sharon som borde ha tillräckligt med egna problem att försöka lösa innan hon hjälper andra. Men det är kanske just det hon behöver för att läka sina sår. En motivation som inte handlar om henne gör att hon blir starkare och möjligen kan kämpa med sitt alkoholproblem, om hon nu erkänner att hon har ett problem.


©Lionsgate

Hilary Swank iklär sig rollen som Sharon Stevens och känns naturlig trots att det är en roll som i de flestas händer hade känts fejk och för mycket. Sharon har inte mycket här i livet, jobbar som hårfrisörska och tampas alltså med problem. Hon är dock en godhjärtad människa och har en viktig egenskap som kommer visa sig vara avgörande. Det är att hon aldrig accepterar ett nej.


©Lionsgate

Förutom Hilary Swank sköter sig de som porträtterar familjen Schmitt också klart bra. Alan Ritchson som den hårt arbetande och stolte fadern som motvilligt accepterar Sharons hjälp känns genuin. Emily Mitchell och Skywalker Hughes som Michelle respektive storasyster Ashley är bättre än de genomsnittliga Hollywood-ungarna vilket hjälper en att bry sig.


©Lionsgate

Filmens styrka ligger i att skapa känslor. Nu är det en historia som ska få en att känna och visst är det på sina håll på gränsen att bli för mycket. Den håller sig dock på rätt sida och faller inte för frestelsen att bli sockersöt som den lätt hade kunnat bli. Istället lyckas den få en att känna en klump i halsen när det hela drar ihop sig under upplösningen. Att se helt främmande människor ställa upp och hjälpa varandra värmer alltid ens hjärta och är värt att lyftas fram och uppmärksammas. Manuset för övrigt skrivet av en gång i tiden Oscarsnominerade Meg Tilly samt Kelly Fremon Craig som tidigare regisserat och skrivit The Edge of Seventeen (2016) och Are You There God? It's Me, Margaret. (2023).

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Kneecap



Titel: Kneecap
Genre: Drama/Komedi/Musik
Land: Irland/Storbritannien
År: 2024
Regi: Rich Peppiatt
I rollerna: Liam Óg "Mo Chara" Ó Hannaidh, Naoise "Móglaí Bap" Ó Cairealláin, JJ "DJ Próvai" Ó Dochartaigh, Michael Fassbender

Handling: När ödet för den desillusionerade musikläraren JJ in i omloppsbanan för Liam och Naoise i Belfast, formas en hiphop-grupp som ingen annan. De tre rappar på sitt modersmål iriska, vilket förändrar ljudet av irländsk musik för alltid, och leder en rörelse för att rädda sitt modersmål. För att få sina röster hörda måste trion övervinna polis, paramilitärer och politiker när det irländska språkets framtid hamnar i fokus - med dem själva i centrum. Men deras värsta fiender är ofta de själva, eftersom familj och relationer hotar deras drömmar och deras olagliga bedrifter fördöms från alla håll.

Omdöme: Belfast, Nordirland. En plats som alltid förknippas med krig, oroligheter och IRA. Här är det kampen om det iriska modersmålet som står på spel. JJ (JJ "DJ Próvai" Ó Dochartaigh) är musiklärare och ihop med tolken Caitlin (Fionnuala Flaherty) som kämpar för modersmålet som talesperson på diverse möten och aktioner. En kväll när polisen behöver en tolk under ett förhör med en gripen, skickar hon JJ eftersom hon druckit alkohol. JJ träffar där Liam (Liam Óg "Mo Chara" Ó Hannaidh) vilket kommer bli det första mötet på vad som kommer visa sig bli en underbar vänskap.


©Sony Pictures Classic

Bästa vännerna Liam och Naoise (Naoise "Móglaí Bap" Ó Cairealláin) är droglangarna i Belfast och motståndare till engelsmännen. Rebeller som de är står de upp för sitt språk, något de fått höra ända sedan de var små när Naoises far Arlo (Michael Fassbender) predikade hur det iriska språket är som kulor varje gång det talas.


©Sony Pictures Classic

Liam och Naoise har skrivit texter, lyrik som JJ skapar musik till. Tillsammans börjar de spela in låtar i JJs garage/musikstudio och skapar sedermera hiphip-gruppen Kneecap. De blir kända under artistnamnen Mo Chara (Liam), Móglaí Bap (Naoise) respektive DJ Próvai (JJ). Snart sprids deras musik, men polisen och myndigheterna vill snabbt tysta dem med tanke på att sångtexterna är vulgära, något som bara ökar Kneecaps popularitet.


©Sony Pictures Classic

Till en början med drogerna, de snabba klippen och tonen på filmen kommer Trainspotting (1996) upp i tankarna. Kan denna film vara en nordirländsk motsvarighet till vad nämnda film var för Skottland? Det vore något men så blir det inte, åtminstone inte för egen del. För nordirländarna kan det nog mycket möjligt vara lite så eftersom de säkerligen tar till sig filmen och historien mer än en utomstående.


©Sony Pictures Classic

En verklighetsbaserad film som det visar sig där de tre hiphop-medlemmarna spelar sig själva, vilket man får säga att de gör bra för att inte vara skådespelare. Något som dock ger en något sur eftersmak är det faktum att de är knarkare och langare som glorifierar droganvändandet, vilket ingen verkar bry sig om eftersom de blir populära hiphopare. Inte direkt bra förebilder men deras anarkistiska tendenser hyllas och har uppenbarligen stark effekt på de egna, inte minst då de blir en röst för deras språk.


©Sony Pictures Classic

Kan väl inte påstå att filmen eller historien faller mig i smaken fullt ut. Med det sagt har den tillräckligt för att man ska vilja titta vidare och inte känna att det är en bortkastad filmtitt. Trion sköter sig alltså bra och man måste säga att iriskan är rolig att höra men man fattar ingenting så det blir mycket textläsning när det inte talas engelska, vilket blir en hel del. Musiken då? Den är ju trots allt en stor del av filmen och historien och för det mesta går det att lyssna på utan att vara direkt strålande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

fredag 29 november 2024

Last Summer



Titel: L'été dernier / Last Summer / En sommar
Genre: Drama/Romantik
Land: Frankrike
År: 2023
Regi: Catherine Breillat
I rollerna: Léa Drucker, Samuel Kircher, Olivier Rabourdin, Clotilde Courau

Handling: Anne lever med sin make Pierre och deras två döttrar. Hon har en karriär som respekterad jurist i Paris, men när Pierres 17-åriga son Théo från ett tidigare äktenskap flyttar in med dem ställs allt på ända. Vad som börjar som en liten flirt mellan Anne och Théo övergår snart i en passionerad romans, och plötsligt står hela Annes anseende, karriär, och framförallt äktenskap och familj på spel.

Omdöme: Anne (Léa Drucker) och maken Pierre (Olivier Rabourdin) lever ett bra liv med sina två adopterade döttrar. Hon jobbar som jurist i Paris och representerar minderåriga tjejer i diverse svåra fall. Hon kan dock koppla bort det hela när hon är hemma med maken och döttrarna.


©Pyramide Distribution

En dag berättar Pierre att hans son Théo (Samuel Kircher) från ett tidigare äktenskap har blivit avstängd från sin skola i Genève. Théo flyttar in hos familjen som välkomnar honom med öppna armar. Han är dock en något bråkig tonåring som är van att köra sitt race. Anne är rak och ärlig med honom efter en incident som hon inte berättar om för Pierre. Efter att ha vunnit Théos förtroende kommer de två varandra närmare. Så pass att Anne börjar gilla att vara runt sin styvson till den grad att en till synes harmlös men opassande flirt övergår till gärning.


©Pyramide Distribution

Det är ett förbjudet begär Anne har inom sig. Hon om någon borde veta att det inte är ok att inleda en romans med sin styvson, inte ens att sända de signaler hon sänder. Hade Théo t.ex. varit son till en väninna hade det givetvis inte heller varit lämpligt, men när det trots allt handlar om hennes makes son ska hon inte låta det hela gå så långt. Å andra sidan är hon bara mänsklig och kan inte hjälpa sig själv. Frågan är om hon ens tänkt på konsekvenserna som det kan leda till.



©Pyramide Distribution

När filmen tas an och vi kommer en bra bit in i filmen känns det hela tiden som att något är lite off. Det blir inte riktigt så dramatiskt och spänt som det borde bli. Léa Drucker i huvudrollen känner man till sedan tidigare och hon är duktig, något hon inte minst visar under filmens slutfas då Anne kämpar med näbbar och klor för att inte låta sitt liv och sin karriär ruineras.


©Pyramide Distribution

Om man ser situationen från Théos sida så är han ung, i sina övre tonår och har hela livet framför sig. Något rebellisk av sig och kanske lite bad boy över honom, vilket möjligtvis tilltalar Anne med faran som lockar. Samuel Kircher i sin filmdebut passar bra och känns inte för gammal för rollen men är samtidigt tillräckligt mogen för att det hela inte ska bli för osmakligt. Intressant nog var hans bror Paul Kircher tänkt att spela rollen när filmen först skulle spelas in, men när produktionen sköts upp rekommenderade han sin lillebror som kom att få rollen.


©Pyramide Distribution

Situationen som uppstår ger en blandning av obehag och nyfikenhet. Det är fel och något förbjudet men det skapar en intrig som väcker känslor. Eftersom det är en remake på danska Dronningen / Queen of Hearts (2019) vet man vad som väntar om den setts. Originalet uppskattades en hel del får sägas och det är svårt att få samma effekt med remaken när man vet vad som väntar och ungefär hur det kommer gå. Filmerna skiljer sig dock åt en del får sägas, mestadels i favör till originalet som lyckades bättre i det mesta, inte minst spänningen som hela tiden fanns i luften som denna till viss del saknar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Movies-Noir Oscars - 1983

1983 ser en riktig toppfilm knipa bästa film, men gott om bra utmanare värda att nämna. Likväl finner vi gott om riktigt bra prestationer som förvisso har väl värda vinnare men även med många utmanare som gör konkurrensen mycket tuff.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
Angst
The Dead Zone
Educating Rita
Gorky Park
The King of Comedy
Never Cry Wolf
The Right Stuff
Tender Mercies




BÄSTA FILM:
Scarface







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
Angst (Österrike)



UTMANARNA:
De vierde man / The Fourth Man (Holland)
Tchao pantin / So Long, Stooge (Frankrike)





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
Al Pacino (Scarface)



UTMANARNA:
Erwin Leder (Angst)
Sean Penn (Bad Boys)
Christopher Walken (The Dead Zone)
Michael Caine (Educating Rita)
William Hurt (Gorky Park)
Robert De Niro (The King of Comedy)
Anthony Perkins (Psycho II)
Eric Roberts (Star 80)
Coluche (Tchao pantin / So Long, Stooge)
Robert Duvall (Tender Mercies)
Eddie Murphy (Trading Places)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Meryl Streep (Silkwood)



UTMANARNA:
Julie Walters (Educating Rita)
Shirley MacLaine (Terms of Endearment)
Debra Winger (Terms of Endearment)
Jane Alexander (Testament)
Kate Nelligan (Without a Trace)





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
Jack Nicholson (Terms of Endearment)



UTMANARNA:
F. Murray Abraham (Scarface)
Steven Bauer (Scarface)
Robert Loggia (Scarface)
Judd Hirsch (Without a Trace)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
Michelle Pfeiffer (Scarface)



UTMANARNA:
Mary Elizabeth Mastrantonio (Scarface)
Jamie Lee Curtis (Trading Places)



torsdag 28 november 2024

White Plastic Sky



Titel: Müanyag égbolt / White Plastic Sky
Genre: Animerat/Sci-Fi
Land: Ungern/Slovakien
År: 2023
Regi: Tibor Bánóczki, Sarolta Szabó
Röster: Tamás Keresztes, Zsófia Szamosi, Géza D. Hegedüs, Judit Schell

Handling: Ett ungt par kämpar för att överleva i ett kargt, postapokalyptiskt Budapest år 2123, där det är ont om mat och lagarna för mänsklig överlevnad är grymma.

Omdöme: Denna ungerska animerade sci-fi har använt sig av samma/liknande teknik som Richard Linklaters A Scanner Darkly (2006). Det innebär att man använt skådespelare och sedan animerat dem med hjälp av rotoscoping, plus 3D animering. Resultatet ger en mer människolik animering, men trots det känns det lite kallt får sägas.


©Films Boutique

Året är 2123 och vi befinner oss i Budapest. Staden skyddas av en kupol då den postapokalyptiska världen där utanför inte är hälsosam för folk att leva i. Konstanta extrema åskoväder och andra oväder har fått folk att leva i bubblan. Men det har sitt pris. Föda och växter är ovanligt eller giftigt. Så lagen som gäller är att alla vid 50 års ålder "återvinns" för att ge föda.


©Films Boutique

Stefan (Tamás Keresztes) och Nora (Zsófia Szamosi) är ett par runt 30-års åldern som förlorat sin son. Nora har bestämt sig för att frivilligt genomgå transformationen och återvinnas i förtid. Stefan tvingas nu göra allt i sin makt för att finna Nora som tagits till transformation-faciliteten, stoppa transformationen och få hjälp med att operera på henne för att få bort implantatet som hon fått när transformationen påbörjades.


©Films Boutique

Själva idén känns som en blandning mellan Soylent Green (1973) och Logan's Run (1976). Precis som de nämnda spelfilmerna saknar denna dock något trots att man känner att den ju har en bra premiss att jobba med. När det dessutom är animerat har den möjligheter att göra något riktigt häftigt av det hela. Den faller dock på att storyn inte blir så engagerande som det nog var tänkt.


©Films Boutique

Filmen har en del snygga scener och några bra lösningar, men man skulle velat ha mer av det. Det ligger ofta i detaljerna när det handlar om animerad film och denna tycker jag känns lite platt. Främst har det att göra med att karaktärerna upplevs som känslolösa, kalla. Det kan ha att göra med animeringstekniken som används men det faller också på hela paketet. En del animerade sekvenser där fordon ses åka längs gatorna känns också mer som grafik i ett dataspel.


©Films Boutique

Bäst blir det egentligen när Stefan beger sig till faciliteten utanför Budapest för att utge sig för att vara en psykiatriker för att kunna finna sin fru Nora. Han har fått hjälp av sin bror Márk (Zsolt Nagy) som tidigare jobbat där. Väl där ska han söka upp Dr. Madu (Judit Schell) som kan hjälpa Stefan. Sekvensen här är nog då filmen funkar som mest innan det stannar upp lite för mycket efter att de begett sig därifrån.


©Films Boutique

Saknar väl mest lite mer tempo och värme. Stundtals snyggt så det är synd att klaga på animeringen, men den är också lite ojämn. När det också visar sig att filmen mer vill vara en eko sci-fi historia där det till slut blir mer fokus på eko än sci-fi, förlorar det hela charmpoäng, om man säger så. Historien känns också för begränsad då den gott kunde expanderat det hela och gärna fått med den konspiratoriska biten mer.

3 - Röster
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7

Conclave



Titel: Conclave / Konklaven
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2024
Regi: Edward Berger
I rollerna: Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow, Isabella Rossellini

Handling: Efter att den älskade påven oväntat avlidit får kardinal Lawrence ansvaret att leda den hemliga processen att välja ny påve. När den katolska kyrkans mäktigaste ledare har samlats och är inspärrade i Vatikanen hamnar Lawrence mitt i en konspiration och upptäcker hemligheter som kan skaka kyrkans grundvalar.

Omdöme: Efter att påven avlidit är det dags att utnämna hans efterträdare. Kardinal Lawrence (Ralph Fiennes), som stod nära påven, har i uppgift att organisera och leda konklaven som ska se till att en ny påve väljs. För att det ska kunna ske kallas samtliga kardinaler till Vatikanen. När de över hundra kardinalerna är på plats låses de in i Vatikanen där de får stanna tills en ny påve fått tillräckligt många röster för att vinna valet.


©Black Bear/Focus Features

Lawrence ser inte sig själv som en kandidat till påve, istället vill han att hans vän Bellini (Stanley Tucci) ska bli utnämnd. Bellini har dock inte de ambitionerna men går med på att försöka samla tillräckligt med röster då han absolut inte vill se huvudkandidaten Tedesco (Sergio Castellitto) bli påve. Inte skulle det bli så mycket bättre med Tremblay (John Lithgow) eller Adeyemi (Lucian Msamati), de andra heta kandidaterna till utnämningen.


©Black Bear/Focus Features

Det första man får säga är att filmen leds av en trio duktiga skådespelare i Ralph Fiennes, Stanley Tucci och John Lithgow som genast ger filmen dess tyngd och kvalitativt skådespeleri en sån här film förtjänar. Trots det fanns det utrymme att samla ett par till skådespelare som hade kunnat lyfta ett par andra roller. Det samma kan sägas om karaktärerna som vid sidan om Lawrence kunde stuckit ut lite mer.


©Black Bear/Focus Features

Filmen bygger på en bok av Robert Harris som tidigare bl.a. skrivit Fatherland (1994), The Ghost Writer (2010) och Munich: The Edge of War (2021) som filmatiserats. Maktspel och intriger i Vatikanen. Det låter kanske inte så lockande på förhand men med en gång sätter filmen tonen i och med påvens bortgång. Kardinalerna försöker samla sina tankar, de ambitiösa börjar med sin lobbying och mitt i allt har vi Lawrence som upptäcker ett och annat.


©Black Bear/Focus Features

Det är ett drama men presenterat med en spänning som under långa stunder ligger i luften, åtminstone under första halvan av filmen. Man sitter och småmyser när omröstningen kickar igång och intrigerna avlöser varandra. Lawrence har det inte lätt men ser det som sin plikt att säkerställa att kandidaterna förtjänar att bli nästa påve. Detta inte minst för att den avlidne påven såg något hos Lawrence som gjorde att han gav honom ansvaret, trots att Lawrence börjat tappa tron.


©Black Bear/Focus Features

Svårt med en film som man är nyfiken på och som levererar under långa stunder men inte riktigt fullföljer som önskat när man kommer till sista tredjedelen. De första två tredjedelarna håller hög nivå och kanske ska man nöja sig så. Men när man etablerat en viss standard önskar man att det inte bara ska bibehållas utan gärna även spetsas till under slutspurten.


©Black Bear/Focus Features

Även om filmerna skiljer sig åt och denna inte har ett mordmysterium, kan jag inte låta bli att tänka en del på The Name of the Rose (1986). I det fallet är skådeplatsen ett munkkloster, här alltså Vatikanen. I båda fallen med intriger och en huvudperson som försöker ta reda på sanningen. I det här fallet är resan vi gör bättre än vad det hela leder till, något som är synd då filmen annars gör en hel del rätt. Svårt med slutbetyget då jag ändå gillar det här till stor del. Stark trea till svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6