In Cold Blood

Titel: In Cold Blood / Med kallt blod
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1967
Regi: Richard Brooks
I rollerna: Robert Blake, Scott Wilson, John Forsythe, Paul Stewart

Handling: En brutal massaker på en lantbruksfamilj i Kansas skakar ett litet samhälle. Polisen försöker lösa det till synes motivlösa mordet, samtidigt som berättelsen följer två kringdrivande gärningsmän och deras bakgrund, flykt och gradvisa väg mot rättvisan.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade mordhistoria bygger på en dokumentärroman av Truman Capote. Vi följer två unga före detta kåkfarare som återförenas i Kansas. Perry Smith (Robert Blake) är angelägen om att återse Dick Hickock (Scott Wilson), som han betraktar som sin ende vän. Dick är övertygad om att han fått ett hett tips från en tidigare cellkamrat som hävdar att en lantbrukare förvarar minst $10.000 i ett kassaskåp i hemmet.


© Columbia Pictures

Planen är lika enkel som den är kallblodig. De två männen ska ta sig in i det ensligt belägna huset mitt i natten, medan familjen som bor där sover. När de väl har kommit över pengarna under vapenhot ska de döda hela familjen - inga vittnen ska lämnas kvar. Det är därför Dick har valt Perry som medbrottsling, eftersom han vet att Perry inte tvekar att skjuta ihjäl någon.


© Columbia Pictures

Efter dådet är planen att Perry och Dick ska bege sig till Mexiko för att ligga lågt och starta ett nytt liv med pengarna de kommer över. Samtidigt upptäcks kropparna, och Alvin Dewey (John Forsythe) får ansvaret för mordutredningen. Ledtrådarna är få, och de bevis som finns pekar inte mot någon misstänkt. Utredningen är därför beroende av tips från allmänheten eller att förövarna begår ett misstag.


© Columbia Pictures

Det uppmärksammade fallet och Truman Capotes hyllade roman gjorde att filmatiseringen hade potential att få stora stjärnor i rollerna. Paul Newman och Steve McQueen var påtänkta för huvudrollerna, men både regissören Richard Brooks och Truman Capote ansåg att det var viktigt att undvika kända skådespelare som förknippades med andra roller. Robert Blake och Scott Wilson valdes därför, och båda är övertygande som mördarna Perry Smith respektive Dick Hickock.


© Columbia Pictures

Den verklighetsbaserade filmen känns högst personlig, framförallt eftersom Truman Capote kom väldigt nära de två mördarna. Detta förmedlas bra i filmen, som försöker gå på djupet med vad som föranledde vansinnesdådet. Trots det går det inte att förstå hur någon kan döda en hel familj så kallblodigt, utan att ha något otalt med någon eller känna familjen sedan tidigare. Den psykologiska aspekten blir därför både kuslig och intressant att försöka förstå bättre.


© Columbia Pictures

Filmens absolut främsta egenskap är det smått magnifika svartvita fotot av Conrad Hall. Varje scen känns genomtänkt i sitt bildspråk. Det handlar inte om innovativa vinklar, imponerande kameraåkningar eller liknande, utan om ett foto som är både effektivt och snyggt att titta på. Fotot skapar också gott om atmosfär och en stämning som går att ta på. Ett bra exempel är scenen där Perry Smith står vid fönstret medan regnet öser ner utanför, vilket skapar illusionen av tårar som rinner nerför hans kind - superbt.


© Columbia Pictures

Det är inte någon direkt spännande film med en gastkramande jakt på förövarna eller liknande. Istället berättas historien metodiskt, och med hjälp av tillbakablickar får man ett bättre grepp om vad som hände. Men det är framförallt de båda männens väg från dådet till att själva möta sitt öde som gör filmen till vad den är. Ibland känns vissa scener lite utdragna, och överlag hade speltiden kunnat kortas ner från de nästan 135 minuterna. Samtidigt bjuds man på en känslomässig resa som leder fram till en kraftfull avslutning. Det är en film och en historia som fascinerar lika mycket som den lämnar en med både frågor och funderingar.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

Branded to Kill

Titel: Branded to Kill / Märkt för mord
Genre: Kriminalare/Action
Land: Japan
År: 1967
Regi: Seijun Suzuki
I rollerna: Jo Shishido, Mariko Ogawa, Annu Mari, Koji Nanbara

Handling: I Tokyos undre värld härjar yrkesmördarna vilt. Hanadas högsta dröm är att bli nummer ett i denna hänsynslösa skara. När han nästan befinner sig på toppen, begår han ett ödesdigert misstag. Plötsligt är han själv det hetaste bytet bland sina gelikar i denna stiliserade gangsterhistoria.

Omdöme: Att vara en av Japans främsta yrkesmördare är inte tillräckligt för Goro Hanada (Jo Shishido) - han vill bli nummer ett. Han räknas numera som nummer tre när han rekryteras av en maffiaboss för att eskortera en av hans klienter. Bilturen går till en början lugnt och smidigt, men innan de når slutdestinationen upptäcker Hanada ett bakhåll. Den fjärderankade yrkesmördaren och även landets nummer två försöker båda döda klienten och Hanada - utan framgång.


© Nikkatsu / Criterion

Efter att ha fått biltrubbel på väg hem får Hanada skjuts av den mystiska kvinnan Misako (Annu Mari) som har en dödslängtan. Hanada blir förtjust i denna vackra varelse och vill gå till sängs med henne. När det inte lyckas återvänder han hem till sin fru Mami (Mariko Ogawa), som är mer än villig att ha sex med sin farliga make. Hanada kräver dock först att det kokas ris eftersom han inte kan vara utan sin riskokare och lukten av kokt ris...


© Nikkatsu / Criterion

Japan producerade många yakuza- och gangsterfilmer under 1960-talet, flera av dem klart sevärda och lyckade. Filmbolaget Nikkatsu var känt för dessa filmer och spottade ut en hel del filmer varje år. Oftast hade de lite lägre budget, men regissörerna lät skaparglädjen flöda fritt för att skapa eleganta kriminal- och actionfilmer. Ett par av dessa regisserades av Seijun Suzuki, vars lekfulla stil ofta stack ut.


© Nikkatsu / Criterion

Filmen inleder som en helt vanlig gangsterfilm om yrkesmördaren Hanada som får sitt uppdrag. När han ger sig ut på vägarna med sin klient är det något som inte riktigt stämmer. Det går tio och det går 20 minuter utan att man får ett riktigt grepp om vad filmen går ut på. Man slår fast att Hanada har en risfetisch eftersom han är besatt av att sniffa lukten av det kokande riset. Det är förvisso en rolig detalj, men det är också bara början på flera konstiga och bisarra inslag i vad som visar sig vara en smått absurd gangsterfilm.


© Nikkatsu / Criterion

Det första man lägger märke till med filmen är det svartvita fotot. Det som sticker ut med en gång är att det inte är ett "rent" svartvitt foto, utan snarare något ljusare än förväntat. Är inte riktigt säker på om det är medvetet och i så fall vilken effekt det är tänkt att ha. Annars är fotot elegant och uppvisar snygga bildlösningar, något som kännetecknade Seijun Suzukis filmer.


© Nikkatsu / Criterion

Filmen upplevs sakna en ordentlig handling och känns snarare fragmenterad. Det hänger ihop på något sätt, men en bättre struktur hade gjort filmen mer engagerande. Å andra sidan känns det som ett medvetet val då filmmakarna inte lär ha haft mycket tid att slutföra manuset och man hade endast en dag på sig att klippa filmen innan premiären. Man märker att det experimenterats en hel del för att kompensera för det tunna manuset. Vissa scener är fräcka och lekfulla, samtidigt blir det svårt att ta filmen på fullaste allvar då den har en tendens att sväva iväg och vara en svart komedi.


© Nikkatsu / Criterion

Den ojämna musiken hjälper inte heller till att skapa den stämning som man skulle önska sig i en tät och laddad gangsterfilm. Men så försöker den inte vara en konventionell film i genren - den går sin egen väg, vilket gör att den sticker ut från mängden. Ibland kan det uppskattas, men när det inte lyckas som här når filmen inte några vidare höjder. Mer visuellt intressant och med en del trevliga inslag än att överlag vara särskilt bra, tyvärr.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2

Wait Until Dark

Titel: Wait Until Dark / Nattens ögon
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1967
Regi: Terence Young
I rollerna: Audrey Hepburn, Alan Arkin, Richard Crenna, Jack Weston, Efrem Zimbalist Jr

Handling: Susys make får av misstag med sig en docka hem från en resa. Dockan innehåller knark och en liga är ute efter att hitta den. De tror att Susy, som är blind, vet var dockan finns och pressar henne allt mer för att få reda på var den finns.

Omdöme: När fotografen Sam Hendrix (Efrem Zimbalist Jr) återvänder från en affärsresa har han fått med sig en docka som en ung kvinna bett honom att förvara en stund. Hon har smugglat knark i dockan och blir rädd när hon får syn på Roat (Alan Arkin) på flygplatsen, en man som är ute efter drogerna.


© Warner Bros.

Dagen efter dyker de två svindlarna Mike Talman (Richard Crenna) och Carlino (Jack Weston) upp i Sams lägenhet. Där möter de Roat, som vill få tillbaka dockan och erbjuder dem en nätt summa pengar för att hitta den, eftersom den ska finnas någonstans i lägenheten. Sam har skickats iväg över dagen på ett fejkat fotouppdrag, men hans blinda fru Susy (Audrey Hepburn) anländer snart hem...


© Warner Bros.

De tre männen, ledda av Roat, lägger upp en plan för att kunna leta efter dockan även när Susy är hemma. Eftersom de snart misstänker att hon vet var dockan finns men inte vill avslöja det, måste de försöka vinna hennes förtroende och få henne att berätta. Om det inte ger resultat är Roat villig att öka insatserna och terrorisera den till synes hjälplösa blinda kvinnan.


© Warner Bros.

Filmen bygger på en pjäs av Frederick Knott, vars tidigare pjäs även filmatiserades som Dial M for Murder (1954), regisserad av Alfred Hitchcock. Den här filmatiseringen regisserades av Terence Young, som var regissören bakom tre av de fyra första James Bond-filmerna: Dr. No (1962), From Russia with Love (1963) och Thunderball (1965).


© Warner Bros.

Audrey Hepburn är utmärkt som Susy Hendrix. Hon förmedlar så mycket känslor att man som tittare dras med i hennes glädje, fruktan och allt där emellan. Susy är dessutom en välskriven karaktär som är allt annat än en hjälplös blind kvinna. Hon vill vara oberoende och självgående, men tvivlar ibland på sig själv. Det är dock hennes inre styrka som till slut kan rädda henne från en mycket utsatt och traumatisk situation.


© Warner Bros.

Roat, Mike Talman och Carlino spelas alla ypperligt av Alan Arkin, Richard Crenna respektive Jack Weston, vilket bidrar till att skapa den hotfulla stämningen. Utan deras övertygande prestationer hade mycket av spänningen försvunnit. Roat är den elakaste av dem, och Arkin har inga problem med att iklä sig rollen som listig, kontrollerande och kalkylerad. Han har också en enorm närvarokänsla och får ut mycket av en roll som hade kunnat bli betydligt mer endimensionell. Crenna får nästan en motsatt roll att spela då han ska agera som en gammal vän till Susys make som vinner hennes förtroende, något han lyckas bra med.


© Warner Bros.

Även om filmen bygger på en pjäs och till stor del utspelar sig i källarlägenheten lyckas den få en att fokusera på förvecklingarna och terroriseringen av Susy. Det blir en smått gastkramande psykologisk thriller som ibland är på gränsen till skräck. Den bygger upp spänningen ända fram till den nerviga och minnesvärda upplösningen. Ett smart och genomarbetat manus, starka karaktärer och prestationer, samt Henry Mancinis musik och Terence Youngs regi gör detta till en riktigt bra film - utan tvekan en klassiker.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.7

A Killer's Key

Titel: Aru koroshiya no kagi / A Killer's Key
Genre: Kriminaldrama
Land: Japan
År: 1967
Regi: Kazuo Mori
I rollerna: Raizô Ichikawa, Ichirô Nakatani, Kô Nishimura, Tomomi Satô

Handling: Nitta, en raffinerad mästerlärare i traditionell dans, hemsöks av ett tragiskt förflutet och maskerar en mörkare sida av sin personlighet. Nitta är en mycket skicklig professionell kontraktsmördare med färdigheter som har gett honom ett fruktansvärt rykte i undre världen. När en politisk storm hotar att bryta ner tar Ishino-klanen kontakt med kontraktsmördaren.

Omdöme: Uppföljaren till A Certain Killer (1967) ser huvudpersonen gå från att vara kock till att vara lärare i traditionell dans, men i själva verket är det endast en täckmantel för hans eskapader som lejd kontraktsmördare. Nitta (Raizô Ichikawa) verkar inte ha många dansklienter då endast Hideko (Tomomi Satô) tar lektioner hos honom. Hon är en glädjeflicka som lever på att umgås med rika "sponsorer" mot betalning.


© Daiei Film

För att undvika en politisk skandal anlitar en högt uppsatt man en kontraktsmördare för att göra sig av med den man som sitter på avslöjande dokument. En mellanhand sköter i sin tur kontakten med Nitta. Mellanhanden har fått en stor summa pengar som ska gå till kontraktsmördaren Nitta. Men mellanhanden väljer att spela ett dubbelspel då han planerar att röja Nitta ur vägen efter slutfört uppdrag. På så vis kan mellanhanden behålla hälften av pengarna som ska betalas efter att jobbet är slutfört. Nitta är dock inte så lätt att bli av med och tänker hämnas på de som lurat honom. Det innebär att han inte kommer sluta förrän han nått hela vägen till toppen.


© Daiei Film

Den första filmen A Certain Killer (1967) hade ett något annorlunda upplägg och ett foto som stack ut. Här är det en rakare berättad historia om en kontraktsmördare som luras och utkräver hämnd. Fotot består dock och man känner definitivt igen sig från den tidigare filmen. Vad som är svagare i denna film är det faktum att Nitta är en danslärare då den traditionella musiken som spelas under dansscenerna är smått olidlig, främst sången som låter som om någon stryper en katt.


© Daiei Film

Filmen tar ett tag på sig men blir bättre under andra halvan när Nitta utfört sitt uppdrag och sedan börjar utkräva sin hämnd. Han är en cool karaktär och hans tillvägagångssätt är effektivt och kul att skåda. Han håller en låg profil och glider in och ut från mordplatserna utan att dra åt sig uppmärksamhet.


© Daiei Film

Glädjeflickan respektive Nittas danselev Hideko blir både till hjälp och potentiellt ett hot. Hon har kontakt med hans fiender och även om hon kan hjälpa honom komma nära dem, är hon inte direkt lojal då hon är villig att sälja sig till den som betalar henne. Pengarna styr och det kan vara farligt för Nitta som dock är medveten om att man inte kan lita på någon som bara går efter pengarna.


© Daiei Film

Hade varit trevligt med fler filmer om denna kontraktsmördare av regissören Kazuo Mori. Kanske hade det blivit upprepande men en till film hade man gott klarat av, inte minst då både denna och föregångaren är på 80 minuter, har en skön stil med huvudkaraktären, uppdragen och hela inramningen med ett tilltalande och modernt foto. Överlag kanske något svagare än A Certain Killer (1967) då den inleder lite mer trevande och man kunde varit utan allt kring den traditionella dansen, men filmen tar sig fint och avslutar bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

A Certain Killer

Titel: Aru koroshi ya / A Certain Killer
Genre: Kriminaldrama
Land: Japan
År: 1967
Regi: Kazuo Mori
I rollerna: Raizô Ichikawa, Yumiko Nogawa, Mikio Narita, Asao Koike

Handling: En före detta soldat, som efter kriget är reducerad till att arbeta som kock, blir kontraktsmördare för de yakuzagäng han kommer i kontakt med.

Omdöme: Shiozawa (Raizô Ichikawa) driver en liten sushirestaurang men ibland jobbar han som kontraktsmördare. Han är välkänd i branschen och yakuzan anlitar honom när de behöver någon från utsidan som får jobbet gjort. Han jobbar helst ensam då han dels inte litar på andra och dels blir uppdraget gjort ordentligt utan lösa ändar.


© Daiei Film

En dag kommer Shiozawa i kontakt med unga kvinnan Keiko (Yumiko Nogawa). Småkaxig som hon är, och då hon får reda på att Shiozawa har en del pengar, nästlar hon in sig hos honom. Shiozawa visar att han inte är intresserad men hjälper Keiko som inte har någonstans att ta vägen.


© Daiei Film

När Shiozawa får ett nytt uppdrag att eliminera en rivaliserande yakuzaboss, får han Maeda (Mikio Narita) efter sig. Maeda jobbar åt yakuzabossen som anlitat Shiozawa att eliminera sin rival. Maeda inser dock att han vill lära sig av Shiozawa och följa i hans fotspår. Nu kommer han med intressant information som Shiozawa, Maeda och Keiko kan få användning av för att komma över en stor summa pengar.


© Daiei Film

En del japanska 60-talare av det här slaget har setts och mestadels uppskattats. Det är kriminaldramer i neo-noir stil som oftast bjuder på coola huvudkaraktärer med elegant iscensatta historier. Denna faller inom ramarna för den typen av film. Långt ifrån någon av de mer kända i genren men som det visar sig har den vad som krävs för att till stor del bli lyckad.


© Daiei Film

När filmen drar igång verkar det vara en klassisk historia om en kontraktsmördare som lejts och påbörjat sitt uppdrag. Händelseförloppet visar sig dock berättas icke-linjärt vilket gör att vi hoppar mellan Shiozawas nuvarande uppdrag, ett tidigare uppdrag och hur han träffade Keiko respektive Maeda. Sedan flyter det ihop till det aktuella uppdraget. Kanske inget direkt nytt, men ändå lite annorlunda och oväntat, och det funkar.


© Daiei Film

Det är tre saker som uppskattas med filmen. Shiozawa är en cool karaktär som hela tiden behåller lugnet och ligger steget före. Triangeldramat som sakteliga uppstår mellan de tre karaktärerna banar vägen för vad som kommer leda till lömskhet och svek. Dessutom är fotot bra. Inte direkt på ett snyggt sätt men effektivt och är med och berättar historien. På något sätt känns filmen överraskande tidlös och modern, något man inte kan säga om många 60-talare. En film som funkar bra och har något som sticker ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Tony Rome

Titel: Tony Rome
Genre: Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1967
Regi: Gordon Douglas
I rollerna: Frank Sinatra, Jill St. John, Gena Rowlands, Richard Conte

Handling: Tony Rome är en före detta snut som nu jobbar som privatdetektiv i Miami. När dottern till den förmögna Rudolph Kosterman försvinner, ber Romes före detta partner honom om hjälp att hitta flickan.

Omdöme: Välkommen till Miami. Här träffar vi Tony Rome (Frank Sinatra) som bor på en båt, har ett spelmissbruk och arbetar som privatdetektiv efter att tidigare ha jobbat som polis. En dag får han ett samtal från sin f.d. partner som jobbar med säkerheten på ett hotell. Han behöver hjälp med en ung kvinna som ligger utslagen i ett av rummen. Den unga kvinnan visar sig vara Diana (Sue Lyon), dotter till rike Rudolph Kosterman (Simon Oakland). Hotellet vill inte hamna i trubbel och ber Tony Rome fixa problemet.


©Twentieth Century Fox

Efter att Tony skjutsat hem den utslagna unga kvinnan till hennes föräldrar, träffar han fadern Rudolph och styvmodern Rita (Gena Rowlands). Dessutom träffar han Ann Archer (Jill St. John) som sovit över efter att ha varit på fest hos Kostermans föregående kväll. Tony ger Ann skjuts och får reda på ett och annat om familjen Kosterman. Ann är något av en lycksökerska och börjar genast sätta in en stöt på Tony som är intresserad men en romans får allt vänta ett par dagar då han kommer bli helt uppslukad av Kosterman-fallet.


©Twentieth Century Fox

Tony Rome kommer snart se sig anlitad av hela familjen Kosterman då Rudolph, Diana och Rita alla vill att han jobbar åt dem med diverse uppdrag. Tony ser en chans att tjäna lite extra pengar som han kan spela för men det gör att han smått tar sig vatten över huvudet då han får svårt att finna tid åt sömn. När han dessutom finner sin f.d. partner död på sitt kontor, måste han lista ut mordmysteriet och hur det kopplas till Kosterman-fallet. En han kan vända sig till är polisen Dave Santini (Richard Conte).


©Twentieth Century Fox

Filmen inleder med att Frank Sinatras dotter Nancy Sinatra sjunger titellåten som man får säga får en i rätt sinnesstämning med Miami och ett deckarmysterium framför fötterna. Tyvärr är resten av filmmusiken av det jazzigare slaget vilket gör att det aldrig blir någon direkt nerv på det hela. Känns mer som från en TV-deckarserie med musiken. Kanske inte så oväntat när man kan läsa sig till att Billy May, som står för den jazziga musiken, låg bakom musiken till 60-tals TV-serien "Batman".


©Twentieth Century Fox

Trots att filmen får svårt att ta sig ur TV-deckarseriekänslan p.g.a. musiken, blir det en deckare och ett mysterium som puttrar på mest hela tiden. Med andra ord inte så tokigt och lite småmysigt. Det hela bygger på en bok och man har gott om intriger och inblandade karaktärer som Tony Rome får från alla håll och kanter. Frågan är om han kan lista ut hur det hela ligger till innan utsända tuffingar tar i med hårdhandskarna.


©Twentieth Century Fox

Filmen kom under en tid då flower power- och hippie-eran var i ropet och det speglar sig en del i filmen. Nu blir det tack och lov inte lika påtagligt som i vissa andra filmer från den här tiden men lite småflummigt blir det trots allt på sina håll. Och som sagt, musiken är en annan faktor som gör att det aldrig blir direkt spännande. Å andra sidan får det ses som ett deckarmysterium där Tony Rome får en hel del att stå i med minimalt med sömn.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5