Malice

Titel: Malice / Skenet bedrar
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Harold Becker
I rollerna: Alec Baldwin, Nicole Kidman, Bill Pullman, Bebe Neuwirth, Peter Gallagher, George C. Scott, Anne Bancroft, Josef Sommer, Tobin Bell, Gwyneth Paltrow

Handling: För att finansiera renoveringen av sitt nya hus hyr Andy och Tracy ut övervåningen till den polerade kirurgen Dr. Jed Hill, som nyligen flyttat till stan. Plötsligt är de tre invecklade i intriger, svek och lögner där inget - eller ingen - är vad det verkar vara.

Omdöme: En ung kvinna, som är student på ett college för kvinnor i en liten stad utanför Boston, blir brutalt överfallen i sitt hem. Dr. Jed Hill (Alec Baldwin) är kirurgen som leder operationen och räddar hennes liv. Jed är en briljant kirurg som precis flyttat till småstaden och börjat på det lokala sjukhuset. Han visar sig känna den biträdande dekanen på kvinnocolleget - Andy Safian (Bill Pullman) - sedan skoltiden. Andy och hans fru Tracy (Nicole Kidman) är mitt uppe i renoveringen av sitt nya hus, och i behov av extra pengar bestämmer de sig för att hyra ut övervåningen till Jed.


© Columbia Pictures

Överfallet visar sig vara det tredje som drabbat kvinnliga studenter från universitetet på kort tid. En seriemördare härjar i området och gärningsmannen känner uppenbarligen till studenternas scheman eftersom han alltid väntar på dem när de kommer hem. Polisdetektiven Dana Harris (Bebe Neuwirth) utreder överfallen och samarbetar med Andy, som börjar bli hennes huvudmisstänkt...


© Columbia Pictures

Denna thriller är skriven av Aaron Sorkin och Scott Frank och manuset visar sig vara både en styrka och en svaghet. Det är ganska oförutsägbart och leder in en på villospår som blir roliga att följa. Filmen verkar nämligen handla om en sak bara för att vända på steken ungefär halvvägs in och leda i en annan riktning. Det gör filmen relativt trevlig att följa eftersom allt inte är som det verkar och ingen är vad de utger sig för att vara.


© Columbia Pictures

Det är en sak att vara oförutsägbar, men frågan är om filmen får ihop allt på ett logiskt sätt. Det är lite mer tveksamt. Kanske är det logiskt om man inte överanalyserar alltför mycket, däremot blir det lite långsökt att de inblandade inte bara skulle komma på en sådan plan utan också genomföra den. Men visst handlar det om stora summor pengar och en psykisk störning kan få vissa människor att göra vad som helst.


© Columbia Pictures

En styrka med manuset är att filmen lyckas få med flera karaktärer och skådespelare i birollerna. Även om det mesta kretsar kring trion Alec Baldwin, Nicole Kidman och Bill Pullman, fyller birollerna en viktig funktion. Dessutom ses flera kända namn i stora och små roller, däribland de tidigare Oscarsvinnarna George C. Scott och Anne Bancroft eller varför inte Tobin Bell och Gwyneth Paltrow innan de blev hushållsnamn.


© Columbia Pictures

Filmen är värd att se och har en del att erbjuda, inte minst skådespelarna och den oförutsägbara historien. Att det skulle vara en direkt minnesvärd thriller vore dock att ta i, men den fyller sin funktion och ibland är en 90-talsthriller av det här slaget inte helt fel. Trots att filmen setts tidigare har den ett manus som håller en på tårna och bjuder på tillräckligt för att underhålla för stunden. Filmen håller medvetet tittaren osäker på vilka karaktärer som faktiskt är goda och vilka som är onda.

4- Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Copycat

Titel: Copycat
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Jon Amiel
I rollerna: Sigourney Weaver, Holly Hunter, Dermot Mulroney, William McNamara, Will Patton

Handling: De måste stoppa honom innan han dödar igen. Kriminalpsykologen Helen Hudson är expert på seriemördare. Efter att i sista stund räddats från att själv bli mördad, har hon starka fobier och lever isolerad i sin lägenhet.

Omdöme: Dr. Helen Hudson (Sigourney Weaver) är kriminalpsykolog och specialiserar sig på att studera seriemördare. Efter ett seminarium där hon håller ett av sina föredrag attackeras hon av psykopaten Daryll Lee Cullum (Harry Connick Jr). Hon lyckas överleva, men den traumatiska upplevelsen gör att hon utvecklar svåra panikattacker, ångest och agorafobi, vilket får henne att isolera sig i sitt hem i över ett år efter attacken.


© Warner Bros.

När en misstänkt seriemördare börjar härja i San Francisco får mordutredarna Mary Jane "M.J." Monahan (Holly Hunter) och hennes partner Ruben Goetz (Dermot Mulroney) fullt upp. De har dock inte särskilt mycket att gå på och vänder sig till Helen efter att hon vid upprepade tillfällen ringt och lämnat tips. Helen får tillgång till foton från mordplatserna och upptäcker att seriemördaren är en intelligent copycat som återskapar gamla mord begångna av välkända seriemördare - och han kommer att mörda igen.


© Warner Bros.

Thrillers och andra spännande filmer som utspelar sig i San Francisco har nästan per automatik en fördel tack vare skådeplatsen. Det är helt enkelt tacksamt att låta handlingen utspela sig där. Men det gäller också att ta tillvara på vyerna, de kuperade gatorna och allt som gör staden så passande för genren. Här blir det snarare en bakgrundskaraktär, och det känns som ett sparkapital som filmen hade kunnat utnyttja mer.


© Warner Bros.

En sak som filmen har emot sig är att den kom samma år som Se7en (1995). Det blir lätt att jämföra filmerna, att hävda att den inte kan mäta sig med den ikoniska filmen eller att den skulle rida på dess våg. Men inget av det är särskilt befogat. De bör inte jämföras eftersom det är helt olika filmer, annat än att båda handlar om seriemördare. Det enda man kan säga är att filmen har hamnat lite i skymundan av Se7en (1995), men den kan definitivt stå på egna ben och måste ses som en av de mer underskattade filmerna i genren.


© Warner Bros.

En intressant aspekt med filmen är att den framhäver två kvinnor i huvudrollerna, vilket inte hör till vanligheterna i den här typen av film. Sigourney Weaver och Holly Hunter är båda dessutom klart bra i sina respektive roller. De är till stor del varandras motpoler, både rent fysiskt och i sitt skådespeleri, men också som karaktärer, vilket skapar en intressant dynamik. Weaver sa flera år senare att detta var rollen hon var stoltast över, men beklagade att filmen blev bortglömd bland alla thrillers som kom på 90-talet.


© Warner Bros.

Vid sidan av de två starka rollprestationerna av de kvinnliga protagonisterna är antagonisten, spelad av William McNamara, värd att nämna och diskutera. Rollen som seriemördaren Peter Foley må inte vara den mest skräckinjagande karaktären, men den bekräftar Helen Hudsons beskrivning av majoriteten av seriemördare: en vit man i 20-35-årsåldern som kan vara vem som helst. Han blir kusligare eftersom han inte sticker ut, är intelligent och på så vis kan undvika att bli upptäckt.


© Warner Bros.

I ärlighetens namn känns denna seriemördarfilm nästan kriminellt underskattad - den är helt enkelt bättre än det mesta i genren. Man skulle inte gå så långt som att klassa den som den allra bästa, men den har egentligen alla ingredienser för att vara lyckad. Den har tillräckligt med variation i tillvägagångssätten, morden har en personlig koppling till en av huvudpersonerna, vilket ökar insatserna, den är stämningsfull, har bra musik, är välspelad och spännande rakt igenom. Det är inte många filmer som kan skryta med att lyckas med allt detta, men denna gör det. Det spelar ingen roll hur många gånger man ser den - den är fortfarande lika effektiv, ett tydligt tecken på en lyckad thriller.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.6

The Sheep Detectives

Titel: The Sheep Detectives / Fårdetektiverna
Genre: Mysterium/Komedi
Land: Storbritannien/USA
År: 2026
Regi: Kyle Balda
I rollerna: Hugh Jackman, Nicholas Braun, Molly Gordon, Emma Thompson, Hong Chau, Julia Louis-Dreyfus (röst), Bryan Cranston (röst), Patrick Stewart (röst)

Handling: Varje kväll läser en fåraherde högt ett mordmysterium och låtsas att hans får förstår. När han hittas död inser fåren genast att det var ett mord och tror att de vet allt om hur de ska gå tillväga för att klara upp det.

Omdöme: George Hardy (Hugh Jackman) är en hängiven fåraherde som lever ensam i sin trailer på sina ägor, där han dagligen tar hand om fåren. Mellan varven skriver han brev om sina upplevelser, men favoritsysselsättningen är att varje kväll läsa mordmysterier högt för sina får. Kanske anar han att de förstår honom - han har trots allt namngivit varenda en av dem.


© Amazon MGM Studios

En morgon hittas han död utanför sin trailer och fåren är bedrövade. Kan det handla om mord? Fåren är snart övertygade om det och sätter det smartaste fåret på fallet: Lily (röst av Julia Louis-Dreyfus). Lily brukar lyckas lista ut mordhistorierna som George läser, men det visar sig inte vara lika lätt i verkligheten. Fåren bestämmer sig för att snoka vidare i fallet och vara en hjälpande hand åt den tafatte lokale polisen Tim Derry (Nicholas Braun).


© Amazon MGM Studios

Premissen verkade småkorkad och det gäller att gå in med ett öppet sinne när man tar sig an filmen. Å andra sidan kunde det vara lite kul med en komedi och ett mordmysterium, kanske lite i stil med The Thursday Murder Club (2025). Skillnaden är att den handlar om pensionärer som löser mordgåtor och inte får. Dessutom är den roligare och har bättre prestationer.


© Amazon MGM Studios

Filmen visar sig inte riktigt vara som väntat. Det är förvisso svårt att veta vad man ska förvänta sig med ett gäng får som ska lösa ett mord, men man hoppades på mer humor än vad man får. Det skär sig på något sätt att kombinera vanliga människor med får som behandlas som människor. I synnerhet blir det inte lyckat när människorna beter sig onaturligt och korkat. Det känns helt enkelt krystat, åtminstone efter dödsfallet, när människorna i det lilla samhället sluter upp.


© Amazon MGM Studios

Det hela känns faktiskt som en billig TV-serie eller ett långt pilotavsnitt. Det är genomgående svaga prestationer och både invånarna i byn och besökarna som anländer känns undermåliga. Vet inte om tanken är att det ska vara roligt, men det är det inte. Snarare känns det smålarvigt, mycket på grund av att karaktärerna är så bleka.


© Amazon MGM Studios

Något trevligare blir det att följa fåren och deras olika personligheter. Med tanke på att upplägget inte fungerar som det är, hade man nästan önskat att hela filmen följde händelserna ur fårens perspektiv och på så vis hade man sluppit människorna helt. Alternativet hade varit att göra en animerad film. Filmens avslutning ger åtminstone lite värme att ta med sig, men överlag känns filmen mer korkad än den borde ha varit - trots den fårskalliga premissen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.4

Toy Story 5

Titel: Toy Story 5
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2026
Regi: Andrew Stanton
Röster: Joan Cusack, Tom Hanks, Tim Allen, Conan O'Brien, Greta Lee, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, Keanu Reeves, Tony Hale

Handling: Den här gången är det Toy möter Tech. Buzz, Woody, Jessie och resten av gängets jobb utmanas när de introduceras till det som barn är besatta av idag... elektronik.

Omdöme: När flickan Bonnie har svårt att skaffa vänner väljer hennes föräldrar att ge henne en surfplatta i form av Lilypad (Greta Lee). På så vis hoppas de att Bonnie ska skaffa vänner, eftersom barn i hennes ålder - och i alla åldrar - stirrar in i skärmarna istället för att leka med leksaker. Kortsiktigt verkar draget ge resultat då Bonnie får kontakt med några granntjejer som hon kan leka med via Lilypad. Långsiktigt kan det däremot få negativa konsekvenser, eftersom det påverkar hennes humör, hälsa och sociala förmåga.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Jessie (Joan Cusack) är Bonnies favoritleksak, åtminstone fram tills Lilypad kliver in i bilden. Jessie är orolig för Bonnie och vill hjälpa henne att skaffa vänner som hon kan leka med på riktigt, med leksaker. Jessie kontaktar Woody (Tom Hanks) för att få råd innan hon och hennes häst Bullseye hamnar på villovägar. De träffar nya leksakskompisar, inte minst elektronikleksaken Smarty Pants (Conan O'Brien), medan Woody, Buzz Lightyear (Tim Allen) och övriga vänner försöker hitta Jessie och Bullseye och få hem dem igen.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Det har gått över 30 år sedan den första filmen Toy Story (1995) kom och vi har kommit fram till den femte filmen i den älskade filmserien. Tiderna har förändrats men leksakskompisarna består - eller gör de det? Även om den är en del av Toy Story-filmerna går det ganska tydligt att separera de tre första filmerna från den fjärde och femte. Denna har i synnerhet mer gemensamt med den fjärde filmen än de föregående tre.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Stjärnorna Woody och Buzz börjar få kliva åt sidan och ge plats åt andra mer aktuella inslag - elektroniken. Men det är inte bara elektroniken som tar större plats i denna film. Jessie hamnar i strålkastarljuset som den nya sheriffen i stan och det är hon som ska klara biffen. Det finns ytterligare en stor skillnad mellan filmen och de tidigare filmerna - människorna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Toy Story-filmerna har handlat om leksakskompisarna och deras äventyr, där de hjälper varandra och finns där för sina ägare. Det har liksom varit en parallell värld till människovärlden, något som fungerat väldigt bra och varit trevligt att följa. Här låter man människorna ta större plats, alltför stor plats kan tyckas. Det gör tyvärr att filmen förlorar lite av sin charm och själ, vilket förändrar filmens innebörd och karaktär lite för mycket. Det är fortfarande en Toy Story-film, men man får inte samma glädje av att följa våra leksakskompisar.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Att välja att få med hur elektroniken och sociala medier påverkar barn (och vuxna) är i sig inte fel. Problemet är istället att det inte blir särskilt trevligt att påminnas om verkligheten när man tittar på en animerad film, och inte vilken animerad film som helst. Att låta människorna ta så pass stor plats i filmen känns som det största felet. Samhällskritiken är en sak, men Toy Story-filmerna har alltid varit en plats där man kan släppa verkligheten för en stund och bara njuta av äventyret med leksakskompisarna och deras värld.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Precis som med Toy Story 4 (2019) är det uppenbart att det gamla gänget fasas ut för att ge plats åt nya leksaker. Nu kan Woody och Buzz Lightyear läggas till de övriga som egentligen inte längre får något utrymme alls. Bara en sådan sak som att driva med att Woody börjar bli gammal visar på åldersfixering och en osmaklig attityd där gamla trotjänare inte längre värdesätts. Visst behöver man förnya sig, men eftersom de nya leksakerna och inslagen inte håller måttet blir avsaknaden av det gamla gänget större.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Animeringen under drömsekvenserna känns inte helt lyckad, även om poängen nog är att tydligare visa att det är drömscenarier så att folk inte ska behöva tänka till lite mer. Överhuvudtaget känns det som att finessen inte riktigt finns där, och det börjar med att människorna får ta alltför stor plats samtidigt som humorn, värmen och själen från de första tre filmerna aldrig riktigt infinner sig. Även om filmen har sina stunder då den är lyckad och bitvis får fram lite känslor och värme, lämnas man med känslan att det man tar del av inte är direkt minnesvärt.

4 - Röster
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

Toy Story 4

Titel: Toy Story 4
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2019
Regi: Josh Cooley
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Annie Potts, Tony Hale, Christina Hendricks, Keanu Reeves, Joan Cusack, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Estelle Harris, Timothy Dalton, June Squibb, Carl Weathers, Laurie Metcalf

Handling: Woody har alltid varit självsäker på sin plats i världen och att hans prioritet är att ta hand om sitt barn, oavsett om det är Andy eller Bonnie. Men när Bonnie skaffar en ny motvillig leksak som heter Forky, börjar ett äventyr tillsammans med gamla och nya vänner. Det visar Woody hur stor världen kan vara för en leksak.

Omdöme: Som den gode vän och leksak Woody (Tom Hanks) är, är han alltid mån om att hans ägare och leksakskompisar mår bra. Bonnie ska börja på dagis och Woody följer med henne som moraliskt stöd utan att hon vet om det, eftersom han håller sig gömd i hennes ryggsäck. Han hjälper henne att känna sig mindre ensam och vilsen, vilket får henne att skapa en egen leksak - Forky (Tony Hale).


© Walt Disney Pictures / Pixar

Forky, som är gjord av skräp, vet inte om att han är en ny leksak. Woody inser att Forky för tillfället är den viktigaste leksaken i Bonnies liv och bestämmer sig för att göra allt för att hjälpa den nya leksakskompisen. När Bonnie och hennes föräldrar ger sig ut på husbilssemester följer leksakerna med och har i uppdrag att hålla koll på Forky och finnas där som stöd. Äventyret leder dem till en antikaffär och ett tivoli som håller leksakskompisarna fullt sysselsatta.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Efter den lyckade tredje filmen i Toy Story-serien var ribban satt väldigt högt. Det är inte lätt att hålla nivån eller överträffa de tidigare filmerna, men man ska inte underskatta filmerna i serien. Det blev för övrigt den andra Toy Story-filmen i rad att vinna en Oscar för bästa animerade film.


© Walt Disney Pictures / Pixar

En något melankolisk känsla infinner sig i denna fjärde film. Den saknar en del av värmen och humorn som föregångarna hade. Dessutom finns inte samma glädje och idérikedom - små saker som gör stor skillnad. Det är inte så att det är en dålig animerad film, för det är fortfarande trevligt att följa med vännerna på nya äventyr, men magin infinner sig inte riktigt som tidigare.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Huvudanledningen till att filmen saknar en bit upp till något bättre är det faktum att de gamla vännerna till stor del får se sig förpassade till avbytarbänken. Woody är fortfarande den centrala figuren, men Buzz Lightyear (Tim Allen) och de övriga hamnar under långa stunder i bakgrunden. Det gör att gänget inte riktigt håller ihop och har lika trevligt tillsammans som man är van vid. De nya leksakerna lyckas inte fylla deras skor och röstskådespelarna sticker inte heller direkt ut, även om det är lite kul med den våghalsige kanadensiske stuntmannen Duke Caboom (Keanu Reeves).


© Walt Disney Pictures / Pixar

Överlag är det en helt ok animerad film och det finns en del roliga och bra ögonblick, men tonen känns lite "off" under i princip hela filmen. Antikaffären, tivolit och husbilen blir de tre huvudsakliga skådeplatserna och de har sin charm, men samtidigt känns det begränsat - det blir helt enkelt inte lika kul att följa gänget. Den melankoliska känslan gör sig också påmind och det är inte lika muntert som i föregångarna. Manuset känns inte heller lika genomarbetat eller tajt, vilket gör att man inte känner sig fullt så engagerad som man hade önskat.

4 - Röster
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

Toy Story 3

Titel: Toy Story 3
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2010
Regi: Lee Unkrich
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Michael Keaton, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Estelle Harris, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf, Timothy Dalton

Handling: En av leksakers värsta farhågor är att inte längre få någon att leka med dem. Den allra värsta farhågan är dock att bli ifrånväxt, att bli bortglömd... Woody, Buzz Lightyear och resten av Andys gamla leksaker oroar sig över vad som kommer att hända när Andy snart lämnar sitt barndomshem för college.

Omdöme: Andy, som inte lekt med sina gamla leksaker på ett tag, har fyllt 17 år och ska iväg till college. Leksakerna, ledda av Woody (Tom Hanks), har skäl att vara oroliga över sin framtid. De inser att risken är överhängande att de kommer slängas eller i bästa fall hamna på vinden där de glöms bort. Efter att Andy valt att endast ta med sig Woody till college separeras han från de övriga leksakerna, som av misstag hamnar bland soporna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Woodys leksakskompisar lyckas rädda sig själva från en säker död på soptippen och hamnar istället i kartongen som Andys mamma ska donera till dagiset Sunnyside. Leksakerna är överlyckliga över sitt nya hem, men Woody är inte lika entusiastisk. Han kan mycket väl ha rätt när det visar sig att teddybjörnen Lotso (Ned Beatty), barbiedockan Ken (Michael Keaton) och säkerhetsapan med cymbalerna driver dagiset med järnhand.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Pixar slog verkligen på stort med denna tredje del i Toy Story-serien. Budgeten hade nästan tiodubblats i jämförelse med den första filmen, men det hade också gått 15 år sedan den första filmen släpptes. Succén med de två första filmerna gjorde dock att det var oundvikligt att en tredje film skulle komma. Att det tog elva år efter att tvåan kom var lite mer överraskande, men när man ser resultatet känns det som helt rätt beslut eftersom filmen är klart lyckad.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Att förlägga stora delar av handlingen till dagiset är ett smart drag då det ger chansen att introducera en rad nya leksaker och på ett naturligt sätt skapa äventyr och spänning. Bland de nya karaktärerna är Lotso den som tar störst plats, och det med all rätt. Han är en auktoritet på dagiset och Ned Beattys röst passar utmärkt. Ken är ett desto roligare inslag och hans sidohistoria med Barbie låter filmen ibland sväva iväg till deras drömvärld utan att sväva bort för långt. Filmen behåller hela tiden fokus och låter den röda tråden föra handlingen framåt.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Det känns mer storslaget än föregångarna och på många sätt får man säga att det är den mest lyckade av Toy Story-filmerna. Det är givetvis högst subjektivt, men vad man kan slå fast är att de tre första filmerna inte blir svagare. Oftast är originalet tydligt bäst, men här håller alla tre en jämnhög nivå. Det vore inte heller en överdrift att säga att det är den bästa animerade trilogin som gjorts.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Vad som blir tydligt är att filmen har ett ytterst välskrivet och genomtänkt manus. Filmen behåller tempot, humorn och spänningen i princip rakt igenom. Det känns även som att den är ganska mörk och emotionell, vilket de tidigare två filmerna förvisso också kunde vara, men inte till denna grad. Det hör inte till vanligheterna att en animerad film uppvisar ett sådant djup, något som bidrar till att Toy Story-filmerna uppskattas lite extra - och frågan är om inte denna tredje film uppskattas allra mest.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.3

Toy Story 2

Titel: Toy Story 2
Genre: Animerat
Land: USA
År: 1999
Regi: John Lasseter
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Kelsey Grammer, Wayne Knight, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, Estelle Harris, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf

Handling: När Andy är på sommarläger kidnappas Woody av en fanatisk leksakssamlare, som planerar att sälja Woody till ett museum. Nu är det upp till Buzz Lightyear och gänget att rädda sin leksakskompis.

Omdöme: Under tiden som Andy är iväg på sommarläger passar hans mamma på att ha gårdsloppis. När Woody (Tom Hanks) försöker rädda en leksak som ska säljas på loppisen hamnar han av misstag ute på tomten. Woody lyckas rädda sin leksakskompis, men hinner inte komma undan i tid. Istället får den girige leksakssamlaren och leksaksförsäljaren Al (Wayne Knight) syn på Woody. Han inser vilket samlarvärde Woody har och stjäl honom.


© Walt Disney Pictures / Pixar

När Buzz Lightyear och de övriga leksakerna inser att Woody blivit kidnappad bestämmer de sig för att hjälpa sin trogne vän. De ger sig ut på ett räddningsuppdrag för att hitta Al och få hem Woody. Men vad de inte vet är att Woody kommer att träffa några nygamla vänner. Han får reda på var han kommer ifrån och ställs inför valet att följa med sina nyfunna vänner Jessie (Joan Cusack), Stinky Pete (Kelsey Grammer) och hästen Bullseye.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Äventyret fortsätter och vännerna är tillbaka. Det mesta är sig likt, förutom att Andy fått en hundvalp som alltid är på lekhumör när leksakerna lämnas ensamma hemma. När Woody försvinner drar ett nytt äventyr igång. Det blir framförallt Buzz Lightyears uppgift att leda styrkorna och se till att de hämtar hem sin vän.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Man känner sig hemma och har lika trevligt med denna uppföljare - ja, åtminstone till stor del. Det finns dock en invändning och det är Roundup-gänget, alltså Jessie, Stinky Pete och Bullseye. Detta är något som inte riktigt går hem fullt ut. Visst är det kul att få en liten bakgrund till var Woody kommer ifrån, men det blir inte lika trevligt att spendera tid med trion som med de andra leksakerna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Själva räddningsuppdraget blir egentligen där det mesta av det bästa ligger. Leksakskompisarna ränner runt och kämpar desperat för att hinna fram till Woody innan han skeppas iväg till sitt nya hem i Japan. Det hade för övrigt varit något man gärna hade sett. Istället för att spendera tid med Roundup-gänget hade Woody kunnat hamna i Japan med vännerna i släptåg. Potentialen för ett riktigt storslaget äventyr hade varit enorm.


© Walt Disney Pictures / Pixar

De lyckade röstskådespelarna från den första filmen är tillbaka och nu får Tom Hanks, Tim Allen och de övriga sällskap av Joan Cusack som Jessie, Kelsey Grammer som Stinky Pete, Wayne Knight som Al och Estelle Harris som Mrs. Potato Head. Alla passar bra och tillför karaktär och en gnutta humor. En rolig iakttagelse är att tre av de klassiska sit-com-serierna är flitigt representerade: "Cheers" (John Ratzenberger och Kelsey Grammer), "Seinfeld" (Wayne Knight och Estelle Harris) och "Frasier" (Kelsey Grammer). Det är röster man känner igen och de väcker lite av en välbekant känsla.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Även om det kanske inte är samma upplevelse som när gänget träffades första gången i Toy Story (1995) finns det absolut mycket att gilla med denna uppföljare. Det är mer av det som gjorde originalfilmen så lyckad och det finns inget att invända mot gällande animeringen. Denna film kanske saknar lite av värmen och humorn, men det är alltid svårt att jämföra med originalet. Till stor del håller denna uppföljare en likvärdig nivå och bjuder på en klart trevlig filmstund.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9