Movies-Noir Oscars - 2025

Året har gott om bra filmer och prestationer att plocka fram. En film och dess prestationer sticker kanske ut lite mer än övriga, men det är inga givna utmärkelser som delas ut. Bland birollerna är det svårast att välja bör tilläggas.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
The Ballad of Wallis Island
Il falsario / The Big Fake
Marty Supreme
No Other Choice




BÄSTA FILM:
I Swear







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
Il falsario / The Big Fake (Italien)



UTMANARNA:
Arco (Frankrike)
The Last Viking (Danmark)
No Other Choice (Sydkorea)
Sirāt (Spanien)
Sønnike (Danmark)





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
Robert Aramayo (I Swear)



UTMANARNA:
Kyle Gallner (Carolina Caroline)
Milan Ondrík (Cernak)
Pietro Castellitto (Il falsario / The Big Fake)
Toni Servillo (La grazia)
Timothée Chalamet (Marty Supreme)
Brendan Fraser (Rental Family)
Taron Egerton (She Rides Shotgun)
Dwayne Johnson (The Smashing Machine)
Hugh Jackman (Song Sung Blue)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Emma Stone (Bugonia)



UTMANARNA:
Samara Weaving (Carolina Caroline)
Léa Drucker (Dossier 137 / Case 137)
Leonie Benesch (Late Shift)
Adèle Exarchopoulos (The Piano Accident)
Olivia Colman (The Roses)
Ana Sophia Heger (She Rides Shotgun)





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
Scott Ellis Watson (I Swear)



UTMANARNA:
Jesse Plemons (Bugonia)
Peter Mullan (I Swear)
Mads Mikkelsen (The Last Viking)
Russell Crowe (Nuremberg)
Akira Emoto (Rental Family)
Stellan Skarsgård (Sentimental Value)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
Maxine Peake (I Swear)



UTMANARNA:
Odessa A'zion (Marty Supreme)
Inga Ibsdotter Lilleaas (Sentimental Value)
Kate Hudson (Song Sung Blue)

Jackie Brown

Titel: Jackie Brown
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Pam Grier, Samuel L. Jackson, Robert Forster, Bridget Fonda, Robert De Niro, Michael Keaton, Chris Tucker

Handling: Jackie Brown är en medelålders flygvärdinna som smugglar pengar från Mexiko till Los Angeles åt vapenhandlaren Ordell Robbie. När ATF-agenterna Ray och Mark ertappar henne med $50.000 i kontanter och kokain i handväskan erbjuder de henne en överenskommelse: Ordell mot hennes frihet.

Omdöme: När filmen drar igång till Bobby Womack-låten "Across 110th Street" är man fast direkt. Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) har smugglat in $50.000 från Mexiko till Los Angeles åt vapenhandlaren Ordell Robbie (Samuel L. Jackson). Hon stoppas av ATF-agenten Ray (Michael Keaton) och Los Angeles-polisen Mark (Michael Bowen), som samarbetar för att sätta dit Ordell med Jackies hjälp.


© Miramax

Jackie är inte direkt samarbetsvillig och hotas med fängelsestraff för att ha smugglat pengarna och en mindre mängd kokain. Ordell betalar hennes borgen via borgenären Max Cherry (Robert Forster). Frågan är vad Ordell egentligen har i görningen tillsammans med ex-kåkfararen Louis (Robert De Niro) och surfartjejen Melanie (Bridget Fonda).


© Miramax

Efter att Quentin Tarantino hade gjort succé med Reservoir Dogs (1992) och Pulp Fiction (1994) blev detta hans tredje film som regissör. Det är en film som inte riktigt fått samma uppskattning som de flesta av Tarantinos filmer, men frågan är om det verkligen är befogat. Det är varken en mellanfilm eller en medioker film, men det lugnare tempot behöver inte falla alla i smaken.


© Miramax

Det finns flera saker som filmen gör bra. Skådespelarna och karaktärerna är en absolut styrka. Pam Grier gör sitt livs roll som titelkaraktären Jackie Brown. Hon är självsäker, cool och levererar replikerna med övertygelse. Samtidigt visar hon en varm sida som inte minst kommer fram i den hjärtliga relationen med Max Cherry.


© Miramax

Samuel L. Jackson ser inte klok ut i rollen som Ordell Robbie, vilket är en del av karaktärens image. Jackson är också utmärkt och imponerar från första till sista scen. En härligt skön karaktär som bjuder på många skratt men även har ögonblick då man ryggar tillbaka inför hans genomträngande blick. Det är en nyanserad rolltolkning och istället för att bli en överdriven pastisch som det lätt hade kunnat bli, känns han naturlig och trovärdig.


© Miramax

Robert Forster, Bridget Fonda och Robert De Niro ger alla minnesvärda prestationer i sina biroller. Forster spelar den mest jordnära karaktären och hans prestation ledde dessutom till hans enda Oscarsnominering. Fonda och hennes Melanie är hela tiden på gränsen till att gå för långt. Det är en stark prestation, men karaktären ber verkligen om trubbel med sin ständiga provokation. De Niro får kanske en mindre roll än man skulle förvänta sig, men hans gestaltning av före detta kåkfararen Louis, som är småkorkad och disträ, är träffsäker.


© Miramax

Skådespelarna och karaktärerna vore inte vad de är utan Quentin Tarantinos regi och manus. Framförallt är manuset utmärkt. Det förlitar sig inte bara på en massa dialog och coola ordväxlingar, även om de också finns här. Istället är det de välskrivna och färgstarka karaktärerna, hur berättelsen utvecklar sig och förmågan att få med alla i historien som gör manuset starkt. När man dessutom lägger till ett passande soundtrack skapar filmen även den rätta stämningen. När alla delarna finns på plats krävs det bara en skicklig regissör för att få helheten att fungera, något Tarantino lyckas förträffligt med.


© Miramax

Det må inte vara en film som toppar en lista över historiens bästa filmer, men likväl är den en personlig favorit. Även om 1997 var ett starkt filmår är den en av årets givna toppfilmer och har dessutom en hög omtittsfaktor. Vissa filmer berör en mer än andra och det här är en sådan som alltid har uppskattats lite extra. Man får en väldigt trevlig filmstund, flera bra karaktärer och prestationer, gott om repliker och scener som sticker ut och ett ytterst välskrivet manus som blir "the cherry on top", som Jackie Brown skulle uttrycka det.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 9.0
IMDb: 7.5

Close Encounters of the Third Kind [Director's Cut]

Titel: Close Encounters of the Third Kind / Närkontakt av tredje graden
Genre: Sci-Fi/Drama
Land: USA
År: 1977
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Richard Dreyfuss, François Truffaut, Teri Garr, Melinda Dillon, Bob Balaban, Josef Sommer, Lance Henriksen, Carl Weathers

Handling: Efter att strömmen har slagits ut över ett stort område skickas elreparatören Roy Neary för att undersöka strömavbrottet. På vägen stannar bilen och börjar skaka. Roy bländas av ett starkt ljussken och får, tillsammans med flera andra personer, närkontakt med ett ufo. Efter händelsen blir han förändrad och som besatt av tanken på att möta ufot igen.

Omdöme: När Wyoming drabbas av ett heltäckande strömavbrott tvingas elreparatören Roy Neary (Richard Dreyfuss) lämna sin familj och ge sig ut i det becksvarta mörkret. Där får han en närkontakt med ett UFO som inte bara lyser upp himlen, utan även slår ut belysning, elektronik och andra föremål i närheten.


© Columbia Pictures

Roy är inte den enda som bevittnar fenomenet denna kväll. Även den ensamstående mamman Jillian (Melinda Dillon) och hennes lilla son Barry (Cary Guffey) dras in i liknande oförklarliga upplevelser. Medan Jillian är förskräckt är hennes pojke eld och lågor över vad han ser som lekkamrater som kommit på besök.


© Columbia Pictures

En grupp forskare, ledda av fransmannen Claude Lacombe (François Truffaut) och hans assistent tillika tolk David Laughlin (Bob Balaban), har stött på liknande oförklarliga fenomen på olika platser runt om i världen. Samtidigt blir Roy allt mer besatt av en återkommande bild i huvudet av ett mystiskt berg, en vision som får honom att agera som en galning. Det får i sin tur hans fru Ronnie (Teri Garr) att bli orolig och frukta för sin egen och barnens säkerhet.


© Columbia Pictures

Filmen gör något intressant genom att visa en försmak av fenomenet relativt tidigt, när det omfattande strömavbrottet får Roy att uppleva det med egna ögon. Men sedan blir det inte bara en fortsättning på det spåret. Istället övergår filmen till att utforska Roys psyke, hur han förändras och påverkas. Han kan inte förklara det, men besattheten håller på att driva honom till vansinne. Han bara måste ta reda på vilken betydelse bilden i hans huvud har.


© Columbia Pictures

Istället för att bli en traditionell och storslagen sci-fi berättelse med många karaktärer väljer Steven Spielberg att följa ett par helt vanliga människor. Roy och Jillian är de två vars öden står i centrum, snarare än myndigheternas jakt på svar kring fenomenet. Förvisso finns forskarna med på ett hörn, men den centrala delen av filmen kretsar kring Roys krokiga resa mot sanningen. Det är inte fel, men om man får vara lite kritisk känns det som att filmen ibland står och stampar på samma ställe istället för att föra historien framåt.


© Columbia Pictures

Steven Spielberg valde att göra mer av ett familjedrama än renodlad science fiction. Filmen blev en stor succé och kan sägas vara den första av flera av hans filmer som var mer familjevänliga. Däremot lyckades han bättre med tempo och driv i flera av hans kommande filmer, som Raiders of the Lost Ark (1981). Med tanke på filmens brist på driv hade lite mer äventyr varit välkommet. Även när Roy till slut når fram till slutdestinationen stannar den upp lite för mycket och känns utdragen. Filmen är helt enkelt ingen personlig favorit, trots att den har sina ögonblick där det visuella och fotot håller hög klass.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.6

French Connection II

Titel: French Connection II / French Connection Nr 2
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1975
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Gene Hackman, Fernando Rey, Bernard Fresson, Ed Lauter

Handling: Kriminalinspektör "Popeye" Doyles jakt på den narkotikaliga han tidigare avslöjat tar honom till Marseille där han inleder ett samarbete med den franska polisen i jakten på Alain Charnier och de andra i toppen på ligan.

Omdöme: Jimmy "Popeye" Doyle (Gene Hackman) anländer till Marseille eftersom han inte kan släppa jakten på "Groda ett" - Alain Charnier (Fernando Rey) - ledaren för narkotikaligan "The French Connection". Utan att tala ett ord franska får Doyle i stort sett förlita sig på sig själv och sin instinkt. Han tvingas samarbeta med den franska polisen Henri Barthélémy (Bernard Fresson), som är en av få som talar engelska. Han är dock inte särskilt imponerad av att ha en ohövlig och kaxig amerikansk polis i släptåg.


© 20th Century Fox

Medan "Popeye" bekantar sig med Marseille och hur staden fungerar försöker han spåra upp "Groda ett". Eftersom han inte lyssnar på Henri och inte följer hans direktiv sätts två poliser att följa efter Doyle vart han än går. Inte för att de är oroliga för att han ska ställa till problem, utan för att se till att han inte råkar illa ut. Att snoka runt ensam i Marseille på jakt efter en kartelledare innebär att utsätta sig för stora risker.


© 20th Century Fox

Efter att The French Connection (1971) nästan uteslutande utspelade sig på New Yorks gator förflyttas handlingen i denna fortsättning till Marseille. Om man tyckte att den första filmen var kompromisslös och visade upp en tuff och sliten miljö, får man inte bara något liknande här - det är förmodligen ännu skitigare. Dels visas inte 70-talets Marseille upp som någon trevlig plats, dels blir narkotikans konsekvenser en central del i denna uppföljare. Det är inte längre bara en jakt för att stoppa drogerna på gatan...


© 20th Century Fox

Gene Hackman var utmärkt i The French Connection (1971), vilket resulterade i en Oscarsvinst. Det kunde ha varit en risk att återvända till rollen efter den framgången, och visst blev denna film inte lika bra eller en lika stor succé, men Hackmans prestation är återigen av högsta klass. Även om han spelar samma karaktär och man känner igen Doyle, blir det en annan sorts utmaning när han hamnar i en kamp på liv och död. Det ger rollen en annan dimension. Istället för att vara i full kontroll bryts han ner och blir beroende av andra. Det är en styrka i Hackmans prestation och en enorm bedrift. Det ledde inte till en Oscarsnominering, men likväl till Golden Globe- och BAFTA-nomineringar.


© 20th Century Fox

John Frankenheimer tog över regin efter att William Friedkin så framgångsrikt regisserade den första filmen, vilket var ett intressant val. Frankenheimer gjorde flera klassfilmer både före och efter denna. Det känns som att han försökte behålla en hel del av stilen från den första filmen, men samtidigt ville göra något annorlunda. Filmernas DNA är i grunden detsamma, men de skiljer sig åt tillräckligt mycket för att inte bara bli en upprepning.


© 20th Century Fox

Detta är inte en lika bra film och saknar samma intensitet som gjorde den första filmen så pass bra. Ibland blir scenerna utdragna och filmen utvecklas mer till ett drogdrama än en intensiv jakt på "Groda ett". Det blir snarare en uppvisning av Gene Hackmans skådespelartalang än något annat, även om filmen har en minnesvärd upplösning som snyggt sätter punkt.

5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

The French Connection

Titel: The French Connection / French Connection – Lagens våldsamma män
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: William Friedkin
I rollerna: Gene Hackman, Roy Scheider, Fernando Rey, Tony Lo Bianco, Marcel Bozzuffi

Handling: Bygger på en verklig händelse om kriminalinspektörerna Jimmy "Popeye" Doyle och Buddy "Cloudy" Russo i New York. De jobbar med att avslöja en narkotikasmugglarliga och kommer "The French Connection" på spåren.

Omdöme: En narkotikaliga, känd som "The French Connection", smugglar en stor mängd heroin från Marseille till New York. Bakom operationen står fransmannen Alain Charnier (Fernando Rey), en ytterst listig man som agerar kallt och kalkylerat. Han kommer att göra livet surt för New York-polisen.


© 20th Century Fox

Jimmy "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och partnern Buddy "Cloudy" Russo (Roy Scheider) är narkotikaspanare vid New York-polisen. De har rykte om sig att vara bland de bästa och har många gripanden varje år. Men deras chef Simonson (spelad av Eddie Egan, som "Popeye" Doyle är baserad på) är föga imponerad eftersom de främst griper småpotatis.


© 20th Century Fox

När Doyle och Russo börjar spana på småkriminelle Sal Boca (Tony Lo Bianco), som ses tillsammans med välkända personer inom narkotikavärlden, bestämmer de sig för att gräva djupare i hans affärer. Samtidigt får de ett tips om att en stor heroinleverans är på väg till New York. Snart är de "The French Connection" på spåren - ett tillslag de inte tänker låta slinka genom fingrarna, kosta vad det kosta vill.


© 20th Century Fox

Denna flerfaldigt Oscarsnominerade klassiker belönades med fem Oscars för bästa film, regi, manus, klippning samt bästa manliga huvudroll. Den hämtade mycket av sin stil från de franska regissörerna Jean-Pierre Melville och Costa-Gavras, vars filmer under 1960-talet hade ett starkt inflytande på William Friedkin. Inte minst Costa-Gavras Oscarsbelönade film Z (1969) var en tydlig inspiration, då den gav Friedkin idén att använda en semi-dokumentär stil som förstärkte filmens realism.


© 20th Century Fox

Filmen inleder lite lätt med att introducera premissen och karaktärerna när vi dels får följa narkotikaligans förberedelser i Marseille och dels får se hur Jimmy "Popeye" Doyle och Buddy "Cloudy" Russo arbetar som narkotikaspanare i Brooklyn, New York. Det är en gammal hederlig tjuv- och polisberättelse som bygger på verkliga händelser.


© 20th Century Fox

Efter den något trevande men inte ointressanta inledningen kan temperaturen sakta men säkert vridas upp. Spaningen blir mer intensiv och att följa efter de misstänkta blir en svår uppgift, inte minst när det gäller "Groda ett", som Chevalier så passande kallas. Det leder till ett par numera klassiska och ytterst minnesvärda scener där spänningen eskalerar på New Yorks gator.


© 20th Century Fox

Kontrasten mellan de kriminella, som njuter av dyrt boende och flotta restaurangbesök, och narkotikaspanarna, som tvingas stå ute i kylan och dricka billigt kaffe, målar en tydlig bild av hur otacksamt polisernas arbete är. Det gör också att man verkligen känner hur frustrationen kokar inom "Popeye" Doyle, som tar till alla medel för att få tag i de kriminella.


© 20th Century Fox

Gene Hackman blev Oscarsbelönad för sin roll som Jimmy "Popeye" Doyle och det är en prestation som är övertygande rakt igenom. Han har en självklarhet och närvaro som får en att känna att han verkligen är karaktären och inte bara spelar den. Roy Scheider får ibland kliva åt sidan eftersom Hackman får ta störst utrymme, men även han är duktig som Buddy "Cloudy" Russo. Fernando Rey ska inte heller glömmas bort då hans lite överlägsna stil passar utmärkt för rollen som filmens huvudantagonist. Han hör hemma bland filmhistoriens mest minnesvärda skurkar.


© 20th Century Fox

Sett till hela speltiden är det en film som har en stegrande intensitet och spänning ju längre filmen går. Den första tredjedelen har ett långsammare tempo och bygger upp karaktärerna genom deras dagliga rutiner. Sedan vrids tempot upp allt eftersom med spaningen som till slut kulminerar i en våldsam biljakt - en av de bästa och mest ikoniska som gjorts. I grunden handlar det bara om en bil som följer efter en tunnelbana, men sättet det är filmat på och klippningen resulterar i en pulshöjande upplevelse. Detsamma kan sägas om filmen som helhet, som både är skoningslös och kompromisslös.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.6

Fort Apache, the Bronx

Titel: Fort Apache, the Bronx
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1981
Regi: Daniel Petrie
I rollerna: Paul Newman, Ken Wahl, Edward Asner, Rachel Ticotin, Pam Grier, Danny Aiello, Paul Gleason

Handling: Det ökända polishuset Fort Apache i Bronx har fått sitt smeknamn av de poliser som arbetar där. Poliserna möter dagligen kriminalitet, droger och våld. Trots de svåra förhållandena försöker de upprätthålla lagen i ett av New Yorks mest utsatta områden.

Omdöme: I det hårda klimatet i Bronx, New York ligger polisstationen som fått smeknamnet Fort Apache av poliserna själva. Poliserna känner sig ständigt belägrade från alla håll, och stationen har blivit något av en fristad för människor som vill fly undan kaoset på gatorna.


© 20th Century Fox

Murphy (Paul Newman) är en veteranpolis som fortfarande patrullerar gatorna i Bronx. Han och hans unge partner Corelli (Ken Wahl) försöker sköta sitt jobb samtidigt som de måste vara extra vaksamma - en prostituerad, Charlotte (Pam Grier), har nämligen skjutit två unga poliser till döds.


© 20th Century Fox

När en ny kapten tar över Fort Apache vill han styra upp stationen och rensa upp gatorna. Kapten Connolly (Edward Asner) vill helt enkelt ha ordning och reda, men att gå strikt efter lagen skapar turbulens både bland poliserna och ute på gatan. Samtidigt börjar Murphy gå ut med sjuksköterskan Isabella (Rachel Ticotin) medan Corelli är redo att ta sitt förhållande med Theresa (Kathleen Beller) till nästa fas.


© 20th Century Fox

Om man känner till den legendariska 80-talsserien "Hill Street Blues" är det inte särskilt svårt att se varifrån inspiration kom. Det är nästan som att se ett pilotavsnitt till TV-serien. Filmen har nämligen en liknande typ av realism, med grå, trista och nedgångna områden. Ibland känns miljöerna nästan postapokalyptiska med sina förfallna kvarter och tegelbyggnader som ligger i ruiner. Det är ingen trevlig syn och även om det kanske är bra att filmen inte förskönar bilden av Bronx, bidrar det till den där sunkiga känslan som präglar filmen.


© 20th Century Fox

Fotot gör inte direkt något väsen av sig, och musiken håller inte heller någon vidare hög standard. Det är inte värdigt en film som vill vara med och leka i de högre ligorna, den saken är säker. När inramningen inte lyckas hålla en tillräckligt hög nivå blir det svårt att direkt "njuta" av filmen. Nu kan den givetvis ha andra styrkor - vilket denna film har - men det är inte lätt att ta sig förbi ytan som är med och skapar det viktiga första intrycket.


© 20th Century Fox

Handlingen är inte så tokig och det märks att man velat få med flera karaktärer och historier att följa. Men de känns till stor del som isolerade historier snarare än delar av en större berättelse med en röd tråd som skulle föra handlingen framåt. Det ger intrycket av en regissör som inte riktigt haft en klar vision och istället filmat det barskrapat utan så mycket finess bakom.


© 20th Century Fox

Filmens styrka ligger i skådespelarna, framförallt Paul Newman i huvudrollen. Han får till stor del bära upp filmen, även om de övriga skådespelarna också ger bra prestationer. Man skulle nästan kunna säga att rollen är en försmak av hans utmärkta prestation året efter i The Verdict (1982). Ken Wahl passar bra som hans unge kollega och de båda har ett bra samspel under filmens gång. Edward Asner och flera andra på polisstationen är stabila. Rachel Ticotin, som senare inte minst sågs i Total Recall (1990), är bra i sin genombrottsroll. Och så har vi Pam Grier som ger en minnesvärd prestation som den prostituerade polismördaren.


© 20th Century Fox

Skådespelarna är en styrka, och det faktum att filmen fungerade som inspiration till den desto bättre TV-serien är också av värde. Filmen rullar på och blir aldrig tråkig. Men det går inte att komma ifrån att filmen är begränsad av regin, sitt utseende och den sunkiga känslan, vilket gör att den aldrig riktigt lyckas greppa tag i en.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7