Tuner

Titel: Tuner
Genre: Kriminalare/Drama/Romantik/Thriller
Land: Kanada/USA
År: 2025
Regi: Daniel Roher
I rollerna: Leo Woodall, Havana Rose Liu, Dustin Hoffman, Jean Reno

Handling: En skicklig pianostämmare som lider av hyperakusi upptäcker en oväntad förmåga att låsa upp kassaskåp, vilket vänder upp och ner på hans liv.

Omdöme: Pianostämmaren Niki White (Leo Woodall) arbetar åt Harry Horowitz (Dustin Hoffman), som driver en firma som stämmer och reparerar pianon i New York. Eftersom Harry börjat komma upp i åren och hörseln inte längre är vad den en gång var, har Niki tagit över pianostämmandet. Han är en exceptionellt skicklig pianostämmare och var en mycket lovande pianist som ung. Men ett hörselproblem gjorde att han fick ge upp pianospelandet för gott. Numera tvingas han bära hörselskydd hela tiden eftersom han är extremt känslig för ljud.


© Black Bear

En dag upptäcker Niki att hans unika hörselförmåga kan användas för att öppna kassaskåp. Det visar sig komma till nytta när han träffar ägaren till en säkerhetsfirma, Uri (Lior Raz). Uri anlitar Niki för att öppna kassaskåp åt honom hos klienter där företaget installerat säkerhetssystem. Det ger Niki en chans att tjäna en extra hacka som han behöver för att betala av skulder.


© Black Bear

Under ett pianostämmaruppdrag träffar han Ruthie (Havana Rose Liu), en duktig och driven pianostudent som drömmer om att få ett stipendium hos sin idol, kompositören Marius Maissner (Jean Reno). Medan hon kämpar för att uppnå sin dröm kommer hon allt närmare Niki. Det utvecklas till en relation som ger dem en chans till kärlek, men frågan är om de har samma mål i livet och om situationen är hållbar.


© Black Bear

En pianostämmare blir kassaskåpstjuv samtidigt som han inleder en romans. Det är premissen för den här heist-filmen med en twist. Det är inte en renodlad heist-film, men ju längre Niki dras in i Uris skumma affärer, desto mer lutar det åt det hållet. Niki är inte kriminell och vistas normalt sett inte i sådana miljöer, men omständigheterna gör att han behöver pengarna. Hans skäl är inte egoistiska, men det gör inte saken enklare.


© Black Bear

Inledningsvis kretsar filmen kring Niki och Harry, och det känns som Dustin Hoffman kommer få en större biroll. Han försvinner dock nästan helt från handlingen efter ett tag, vilket är synd eftersom Harry Horowitz är en bra karaktär som hade förtjänat större utrymme. Istället får Leo Woodall i rollen som Niki den centrala rollen, något som fungerar, även om han inte riktigt lyckas bära filmen på sina axlar. Ibland blixtrar han dock till, inte minst i en scen där Ruthie ifrågasätter hans mål i livet - ett tillfälle då han övertygar och verkligen känns sårad.


© Black Bear

Det är en till stor del lyckad film som lägger tid på att skapa en huvudkaraktär med flera lager. Niki är en relativt komplex karaktär som man sakta men säkert kommer närmare, inte minst när han öppnar upp sig och låter Ruthie komma in i hans värld. Samtidigt behåller han ett visst avstånd och släpper aldrig in någon helt, inte ens Ruthie. Inte för att han inte vill, utan för att hans hörselåkomma har kostat honom så mycket i livet, inklusive drömmar, och gjort honom rädd för att uppleva samma besvikelse på nytt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

Fuze

Titel: Fuze
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2025
Regi: David Mackenzie
I rollerna: Aaron Taylor-Johnson, Theo James, Sam Worthington, Gugu Mbatha-Raw

Handling: I centrala London hittas en odetonerad bomb från andra världskriget på en intensiv byggarbetsplats. Kaos bryter ut när militären och polisen genast startar en massutrymning.

Omdöme: På en byggarbetsplats i centrala London upptäcks en odetonerad bomb från andra världskriget. Polisen spärrar av flera kvarter och inleder utrymningen av civila. Samtidigt kallas bombexperten major Will Tranter (Aaron Taylor-Johnson) in från militären. Han och hans team säkerställer att området är säkert innan de påbörjar arbetet med att desarmera den kraftfulla bomben.


© Roadside Attractions

Under tiden som det intensiva arbetet med att desarmera bomben pågår, upptäcker polisen oförklarlig aktivitet i området som ska vara avspärrat och utrymt. Det visar sig vara en grupp bankrånare ledda av Karalis (Theo James) som utnyttjar situationen för att ostört ta sig in i ett bankvalv. Frågan blir inte bara om de kan förhindra bomben från att detonera, utan även om de kan stoppa det pågående rånet.


© Roadside Attractions

Filmen är regisserad av David Mackenzie, som tidigare gjort klart sevärda filmer som Starred Up (2013), Hell or High Water (2016) och Relay (2024). Med det i åtanke togs filmen an, även om förväntningarna var lite lägre. Det visar sig inte vara en lika bra film som de nämnda, men det betyder inte att den är utan intresse.


© Roadside Attractions

Vad man får är en film som inte krånglar till det. Direkt slängs man in i hetluften när bomben upptäcks på byggarbetsplatsen. Därefter följer arbetet med att evakuera området, säkra platsen och desarmera bomben. Samtidigt är bankrånet i full gång, och vi får följa en immigrantfamilj som evakueras från området där banken ligger. Till en början känns scenerna med familjen överflödiga, men de visar sig få betydelse längre in i filmen.


© Roadside Attractions

Under filmens gång kan en del av handlingen kännas något långsökt. Det finns detaljer som initialt väcker de tankarna, men det mesta förklaras under filmens gång. Några frågetecken lämnas dock obesvarade, vilket drar ner helhetsintrycket något. Manuset hade tjänat på att vara mer proaktivt och tydligare från början, istället för att lämna vissa saker obesvarade.


© Roadside Attractions

Sammantaget är det en film som fungerar för stunden och bjuder på viss spänning. Man hade kanske kunnat förvänta sig lite mer med tanke på regissörens tidigare filmer, men den är tillräckligt sevärd för denna typ av film. Visst hade det kunnat bli något mer i stil med Inside Man (2006) om man hade spelat sina kort rätt och gjort det smartare, men det finns en del av värde här, inte minst i hur historien utvecklar sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.2

Carolina Caroline

Titel: Carolina Caroline
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2025
Regi: Adam Rehmeier
I rollerna: Samara Weaving, Kyle Gallner, Jon Gries, Kyra Sedgwick

Handling: En ung kvinna slår följe med en charmig bedragare på flykt; i jakten på sin mamma, som hon inte haft kontakt med på länge. Längs vägen lämnar de ett spår av brott och passion efter sig när de tar sig fram genom sydstaterna.

Omdöme: Caroline (Samara Weaving) är en ung kvinna som är fast i Texas, där hon arbetar på en bensinstation och lever med sin far Hank (Jon Gries). Hon drömmer dock om att resa till South Carolina. Där bor nämligen hennes mamma, som lämnade henne när Caroline var ett år gammal.


© Magnolia Pictures

En dag kliver Oliver (Kyle Gallner) in på bensinstationen och in i Carolines liv. Han är en bedragare som charmar och lurar intet ont anande kassörer och andra personer. Det handlar oftast om småsummor, men ibland rör det sig om betydligt större bedrägerier. Caroline gillar vad hon ser och chansen att ge sig ut på äventyr lockar.


© Magnolia Pictures

Caroline och Oliver blir oskiljaktiga när de drar fram genom den amerikanska södern. Han lär henne allt han kan om bedrägerier och hon suger åt sig kunskapen som en svamp. Men hon nöjer sig inte med småpotatis, något som leder till allt mer våghalsiga tilltag - inklusive bankrån.


© Magnolia Pictures

En slags modern Bonnie & Clyde som till en början verkar handla om småbrott och en passionerad kärleksaffär. Carolines suktande efter mer pengar och en större adrenalinkick leder dock till något mer. Det gör att filmen blir allt bättre och mörkare ju längre in man kommer. Frågan blir om de är bra människor som gör dåliga saker, eller dåliga människor som försöker vara goda.


© Magnolia Pictures

Prestationerna och samspelet mellan Samara Weaving och Kyle Gallner är en styrka. De kompletterar varandra väl och känns starkare tillsammans. Båda övertygar och gör att det känns på allvar när det hettar till, vare sig det gäller deras romans eller de mer spända situationerna som Caroline och Oliver hamnar i. Kyle Gallner påminner för övrigt en del om en yngre Sean Penn, både sett till stilen och rösten. Men frågan är om inte Samara Weaving är den något vassare av de två, även om båda övertygar.


© Magnolia Pictures

Filmen har en stil och vision som gör att den inte bara blir en ordinär film i mängden. Regin har inte lämnat så mycket åt slumpen. Man får ut det mesta av prestationerna, fotot är stabilt och musiken känns genomtänkt, med en del bra låtval som passar den amerikanska södern. Den stegrande temperaturen i historien blir dessutom påtaglig. Man förstår efter ett tag att deras vilda äventyr håller på att spåra ur, men frågan är hur långt det kommer att gå och om det finns någon väg ut för dem...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.7

In the Grey

Titel: In the Grey
Genre: Action/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2026
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Henry Cavill, Eiza González, Carlos Bardem, Fisher Stevens, Rosamund Pike

Handling: En hemlig grupp elitagenter opererar i skuggorna - lika bekväma med att utöva makt och påtryckningar som att hantera automatvapen och sprängämnen. När en hänsynslös makthavare stjäl en förmögenhet på flera miljarder skickas teamet ut för att stjäla tillbaka den i något som för vem som helst annars hade varit ett rent självmordsuppdrag. Det som startar som en omöjlig kupp urartar snabbt till ett fullskaligt krig av strategi, bedrägeri och överlevnad.

Omdöme: Rachel Wild (Eiza González) är en hänsynslös advokat som arbetar med att driva in skulder åt rika och mäktiga klienter. Det innebär att hon tvingas ta till alla möjliga medel som inte alltid är helt lagliga eller etiska. Hon opererar helt enkelt i en gråzon, vilket hon inte har några som helst problem med och dessutom är mycket duktig på.


© Black Bear

När Rachel behöver ta i med hårdhandskarna har hon till sin hjälp Sid (Henry Cavill) och Bronco (Jake Gyllenhaal). De bidrar med den expertis som krävs för utpressning, spionage och, om det krävs, väpnade insatser. I det här fallet har de att göra med den skoningslöse miljardären Salazar (Carlos Bardem), som är skyldig en miljard dollar som Rachel ska försöka driva in - mot 10% av summan.


© Black Bear

Guy Ritchie har gjort ett par liknande filmer där en grupp ska genomföra t.ex. ett självmordsuppdrag, vilket är fallet här. Stilen från hans tidiga filmer finns delvis där, men det är inte riktigt samma lekfullhet som infann sig i bland annat Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) eller Snatch (2000). Det känns snarare mer som ett rutinuppdrag som förvisso levererar en del underhållning för stunden, men inte så mycket mer än så.


© Black Bear

Om det är något som borde vara en styrka så är det skådespelarna och karaktärerna. Jake Gyllenhaal förväntas per automatik hålla hög klass, men han och Henry Cavill kommer inte riktigt till sin rätt. När de introduceras tror och hoppas man att de ska lyfta filmen, men så blir det inte. Carlos Bardem har inte samma pondus som brodern Javier Bardem, som hade varit att föredra i skurkrollen. Eiza González får den bästa rollen och levererar förmodligen den starkaste prestationen, medan Rosamund Pike inte alls får särskilt mycket att jobba med.


© Black Bear

Filmen väljer att gå rakt på sak istället för att bygga upp det hela mer. I många fall kan det vara att föredra att skruva upp tempot tidigt, men i det här fallet hade det nog hjälpt att ge det lite mer tid. På så vis hade vi kunnat få ett bättre grepp om karaktärerna och storyn. Istället slängs det bland annat in en relativt onödig sekvens där vi får ta del av ett drinkrecept. Även om filmen absolut går att se och bjuder på helt ok tidsfördriv, känns den något oinspirerad och blir en relativt lättglömd actionfilm i mängden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Running Scared

Titel: Running Scared / Skjut inte på min kompis
Genre: Action/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1986
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Billy Crystal, Gregory Hines, Darlanne Fluegel, Joe Pantoliano, Dan Hedaya, Jimmy Smits, Steven Bauer

Handling: Danny och Ray är två poliser från Chicago som, efter att nästan ha blivit mördade ute på ett uppdrag, blivit beordrade semester.

Omdöme: I ett vintrigt Chicago arbetar kollegorna och vännerna Danny (Billy Crystal) och Ray (Gregory Hines) som civilpoliser. De är ute efter drogkungen Julio Gonzales (Jimmy Smits), som efter att ha kommit ut från fängelset börjat bygga upp ett drogimperium. För att komma åt honom lägger de vantarna på hans springpojke Snake (Joe Pantoliano), som kan leda dem till den efterspanade knarkbossen.


© MGM

Efter ett våldsamt gripande tror Danny och Ray att de kommer att bli hyllade och befordrade. Istället beordrar deras chef, kapten Logan (Dan Hedaya), att de tar semester. En semester som tar dem till Key West, Florida. Där inser de att det kanske kan vara dags att gå i förtidspension, öppna en bar och leva livet. När de återvänder till Chicago är deras tankar fortfarande kvar i paradiset, något som gör att de blir extra försiktiga i sitt yrke - en dödssynd för civilpoliser.


© MGM

Detta är en tvättäkta buddy cop-film där Billy Crystal och Gregory Hines paras ihop. Istället för att ogilla varandra och vara varandras raka motsatser är de långvariga kollegor och bästa vänner. De verkar genuint gilla varandra och har ett härligt samspel som smittar av sig. Det är något som gör filmen så pass underhållande och rolig, men man kan även hylla de övriga skådespelarna som bidrar till filmens trevliga inramning.


© MGM

Om man vill ha en trovärdig och realistisk polisfilm bör man leta vidare. Detta är en actionkomedi som tar ut svängarna en del vad gäller polisarbetet. Danny och Ray verkar nämligen ha helt fria händer när det gäller hur de lägger upp sitt arbete. Men det är en del av charmen med filmen, eftersom de har en attityd och stil där de tror att de är oövervinneliga. Detta förändras när de återvänder från semestern och inser att de faktiskt är dödliga, vilket plötsligt oroar dem mer än det någonsin gjort.


© MGM

Det är en typ av film som går bra att se om eftersom den bjuder på lättsam underhållning för stunden. Även om filmen håller rakt igenom tappar den kanske en aning mot slutet. Det blir den typiska slutuppgörelsen med mycket action, men det känns lite utdraget och tillför inte så mycket nytt. Huvudanledningen till att filmen är så pass trevlig är främst samspelet mellan Danny och Ray, men även flera sköna partier med bra låtval där den rätta 80-talskänslan är påtaglig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5

Se7en

Titel: Se7en / Seven
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: David Fincher
I rollerna: Morgan Freeman, Brad Pitt, Gwyneth Paltrow, Kevin Spacey, R. Lee Ermey, John C. McGinley, Richard Roundtree

Handling: De två poliserna Somerset och Mills har att göra med en psykopatisk seriemördare som systematiskt dödar sina offer efter de sju dödssynderna.

Omdöme: Ett mord har skett i New York. Mordutredarna Somerset (Morgan Freeman) och Mills (Brad Pitt) sätts på fallet. Det är inte bara första gången de jobbar tillsammans - det är även första gången de träffas. Somerset ska gå i pension om en vecka och Mills är hans unga ersättare. De arbetar båda efter olika metoder och är varandras raka motsatser. Somerset är den cyniske, slipade, lugne och metodiske veteranen, medan Mills är något mer naiv, impulsiv och hetlevrad.


© New Line Cinema

Dagen efter att de börjat utreda det första dödsfallet får de ett nytt mordfall på sitt bord. Efter att ha upptäckt att två av de sju dödssynderna finns representerade på de två mordplatserna förstår de att det inte bara finns en koppling mellan morden, utan att det även kommer att ske fler mord. Mills är genast övertygad om att de har att göra med en mentalsjuk galning, men Somerset vill inte vara lika snabb med att dra slutsatser om en seriemördare som är alldeles för intelligent och påläst för att underskattas.


© New Line Cinema

Under tiden som Somerset och Mills ägnar all sin vakna tid åt fallet för att försöka förhindra fler mord börjar de även lära känna varandra privat. Eftersom de är så olika kommer de till en början inte särskilt bra överens. Mills fru Stacy (Gwyneth Paltrow) för dem dock samman genom att bjuda hem Somerset på middag. Det blir också en chans för henne att lära känna någon i en främmande stad som håller på att sluka henne levande.


© New Line Cinema

När den kom 1995 blev det genast en film som kom att bli guldstandarden för psykologiska thrillers. Många filmer har sedan dess inspirerats av den och försökt efterlikna dess ton och upplägg, men få - om någon - har lyckats överträffa den. Alla bitar har fallit på plats för att skapa en utomordentligt bra film. Särskilt inom thrillergenren är det få filmer som når upp till samma nivå.


© New Line Cinema

En av många styrkor med filmen är att den vet precis vilken nivå den ska välja vad gäller chockfaktorn. Hade den försökt skruva upp det ytterligare hade det snarare hört hemma i en skräckfilm och inte blivit lika effektivt. Istället skapas ett obehag och en illavarslande stämning som griper tag i en tidigt och aldrig släpper sitt grepp. Somersets cyniska syn på staden och människans mörka sidor bidrar till detta, liksom det ihärdiga regn som faller över New York medan mordvågen sveper fram.


© New Line Cinema

Manuset av Andrew Kevin Walker i kombination med regin av David Fincher håller en väldigt hög nivå som verkligen imponerar. Ett starkt manus räcker långt, men det krävs en skicklig regissör för att kunna leverera en film på den här nivån. Det märks i detaljerna, och det är avgörande i den här filmen. Det finns en tydlig vision för att inte bara skapa en effektiv thriller, utan även lyfta det till nästa nivå. Resultatet är en oförglömlig film som etablerat sig i filmhistorien.


© New Line Cinema

Vad som till slut cementerar detta som en riktig klassfilm är hur den inte viker ner sig när man når slutet. Den mörka riktningen etableras tidigt och fullföljs hela vägen. En annan utveckling hade riskerat helhetsintrycket, något många filmer faller på. Resan man gör med en film kan förstöras om slutdestinationen sviker en, vilket definitivt inte är fallet här.


© New Line Cinema

Avslutningsvis går det inte att prata om filmen utan att nämna dess viktiga antagonist. Seriemördaren John Doe (Kevin Spacey) framstår nästan som ett spöke - en osynlig närvaro som ständigt hemsöker utredningen. Trots att hans identitet länge förblir okänd ligger han hela tiden steget före och behåller kontrollen. Det skapar ett obehag som ligger i luften och bara blir starkare när han till slut kliver in i handlingen och iskallt fullbordar det han påbörjat.


4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 9.0
IMDb: 8.6

The Narrow Margin

Titel: The Narrow Margin / Mord på tåg 63
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1952
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Charles McGraw, Marie Windsor, Jacqueline White, David Clarke

Handling: En polisdetektiv ska via tåg transportera ett vittne till en rättegång. Under resans gång försöker ett antal personer mörda vittnet.

Omdöme: Denna film-noir fick en remake runt 40 år senare med Narrow Margin (1990). Gene Hackman och Anne Archer axlade huvudrollerna, vilket höjde produktionens status. I originalet medverkar inte lika välkända skådespelare och det rör sig inte heller om någon storproduktion. Dessutom har den en speltid på endast 71 minuter, utan att det skulle vara en svaghet.


© RKO Radio Pictures

Los Angeles-polisdetektiven Walter Brown (Charles McGraw) anländer till Chicago där han ska hämta vittnet Frankie Neall (Marie Windsor) och eskortera henne till Los Angeles. Hon är änka till en gangster och har en lista som maffian vill komma över.


© RKO Radio Pictures

Efter att Brown fått Neall ombord på tåget mot Los Angeles måste han hålla henne gömd från mördarna som vill tysta henne. De vet inte hur hon ser ut, men de känner till att Brown ska föra tillbaka vittnet. Situationen är långt ifrån optimal med tanke på att Brown och Neall inte alls kommer överens. Ombord på tåget lurar faran dessutom runt varje hörn och Brown tvingas skydda vittnet samtidigt som han kämpar mot frestelsen att ta emot en muta.


© RKO Radio Pictures

Om man börjar med att jämföra med remaken Narrow Margin (1990) skiljer sig filmerna åt mer än vad man skulle kunna tro. Originalet är mer kompakt än remaken och intressant nog har de olika vändningar i handlingen. Utan att gå in på detaljer är det positivt att de inte har samma överraskningsmoment. Det gör att filmerna går bra att ses oavsett om man har den ena relativt färsk i minnet. Båda utspelar sig till stor del ombord på tåget, vilket är trevligt - det är alltid något mysigt med tågfilmer.


© RKO Radio Pictures

Filmen har gott om rapp dialog där Brown måste tampas med ett vittne han ska skydda som käftar emot, samtidigt som flera potentiella mördare försöker överlista honom. Det leder till ett bra tempo och situationer som hela tiden för historien framåt. Ett par bra karaktärer hjälper även till att behålla intresset och spänningen, och någon twist mot slutet gör att det inte blir så enkelspårigt som det först verkar.


© RKO Radio Pictures

Även om det inte är den absolut främsta film-noiren genom tiderna så är det en högst sevärd och underhållande film i genren, som fick en Oscarsnominering för bästa manus. Regissören Richard Fleischer var i början av sin karriär verksam inom film-noir, och gjorde senare filmer som bland annat Compulsion (1959) och Mr. Majestyk (1974).

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.6