Cross My Heart

Titel: Cross My Heart / På heder och samvete
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Armyan Bernstein
I rollerna: Martin Short, Annette O'Toole, Paul Reiser, Corinne Bohrer

Handling: För att ge sken av att vara framgångsrik lånar han en ny bil och en flott lägenhet. Kathy å sin sida är livrädd att skrämma bort sin kavaljer, och vågar inte avslöja att hon är ensamstående mor...

Omdöme: David (Martin Short) och Kathy (Annette O'Toole) ska på sin tredje dejt. Båda är förhoppningsfulla och känner att det kan vara dags att gå till sängs med varandra, trots att de ännu inte ens har kyssts. När de förbereder sig inför kvällen har David sällskap av sin bäste vän Bruce (Paul Reiser), medan Kathys syster Nancy (Joanna Kems) agerar bollplank.


© Universal Pictures

David, som skulle ha fått en befordran, har istället fått sparken tidigare samma dag. Det gör honom bedrövad, men Bruce övertygar honom om att han inte ska ställa in dejten, särskilt med tanke på hur varmt han pratar om Kathy. För att hjälpa sin vän erbjuder Bruce inte bara att låna ut sin nya bil, utan även sin flotta lägenhet för kvällen - allt för att ge David en chans att imponera på sin dejt.


© Universal Pictures

Kathy oroar sig för att David fått intrycket av att hon skulle vara gullig och oskyldig, när hon i själva verket både röker och varit på många dejter. Dessutom har hon ännu inte förmått sig att berätta en liten detalj - att hon har en sjuårig dotter...


© Universal Pictures

När man tar sig an en film som fått ljummen kritik och dessutom inte är särskilt välkänd, är förväntningarna inte direkt höga. Men det är trots allt en 80-talsfilm, med Martin Short i huvudrollen och producerad av Lawrence Kasdan. Den är dock regisserad av en okänd regissör, vilket visar sig vara där skon klämmer, åtminstone delvis.


© Universal Pictures

Det är en romantisk komedi som relativt tidigt förflyttar handlingen till lägenheten David har fått låna av Bruce, men som han försöker ge sken av är hans egen. Eftersom stora delar av filmen utspelar sig i lägenheten och det bara är två skådespelare, blir det nästan som ett kammarspel. Vad som hjälper är att Martin Short och Annette O'Toole är duktiga och har bra samspel.


© Universal Pictures

Invändningen mot filmen är egentligen tvådelad. Regin lämnar en del att önska, då den inte uppvisar samma fingertoppskänsla som en skickligare regissör skulle ha. Men även musiken sitter inte riktigt som den borde. Det är 80-talstoner som hörs, men de känns smöriga och snarare som från en TV-serie. Det gör att den rätta inramningen saknas för vad som skulle kunna vara en mysig och trevlig romantisk komedi. Egentligen är det endast Simply Red-låten "Holding Back the Years" som sticker ut i positiv bemärkelse.


© Universal Pictures

Trots att det inte är någon perfekt film har den saker som uppskattas och gör den till en småtrevlig romantisk komedi. De två huvudrollsinnehavarna är en bidragande orsak till det, inte minst då deras karaktärer hamnar i flera besvärliga och pinsamma situationer. Det är där humorn kommer fram - humor som inte alltid träffar rätt, men det finns absolut ögonblick som får en att dra på smilbanden. Även det faktum att filmen har en del hjärta och värme gör att det blir en rätt trevlig filmstund.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.7

The Imposter

Titel: The Imposter
Genre: Dokumentär
Land: USA/Storbritannien
År: 2012
Regi: Bart Layton

Handling: Om en ung pojke som försvann men återvände till sin familj i Texas efter tre år. Han är på många sätt som de minns honom, även om han har börjat prata med fransk brytning och hans utseende har förändrats. Men desto märkligare saker kommer upp till ytan när en utredare börjar ställa frågor.

Omdöme: År 1994 försvinner 13-årige pojken Nicholas Barclay i San Antonio, Texas. Polisen tror initialt att det bara handlar om en ungdom som frivilligt rymt hemifrån, men familjen menar att han aldrig kom hem efter att ha varit ute och spelat basket i området. Dagar blir till veckor, månader och år utan att något nytt sker i fallet.


© A&E IndieFilms

Över tre år senare, 1997, sker något märkligt - polisen i en liten stad i Spanien får ett samtal om att en amerikansk tonårspojke hittats i en telefonkiosk. Pojken är i själva verket en 23-åring som utger sig för att vara minderårig. Vad som följer är en bisarr och häpnadsväckande historia som kommer att få kopplingar till Nicholas Barclay.


© A&E IndieFilms

Detta är en omtalad dokumentär som fångat mångas uppmärksamhet genom åren. Historien känns stundtals nästan påhittad eftersom det finns flera saker att ifrågasätta. Det är så många konstiga omständigheter att man förmodligen hade tyckt att handlingen var för långsökt om det rört sig om en spelfilm.


© A&E IndieFilms

Hur är det möjligt att någon inte bara kan anta en försvunnen persons identitet, utan även lura och övertyga alla att han är den han utger sig för att vara? Eftersom mannen i fråga, Frédéric Bourdin, intervjuas och själv berättar hur det gick till, vad han tänkte och hur det kunde ske, får man en bättre bild av den bisarra historien. Det förklarar dock inte hur myndigheterna och familjen lät sig luras i så pass hög grad som de gjorde.


© A&E IndieFilms

En sak man ska ha i åtanke är att historien ägde rum under 1990-talet, då det inte var lika lätt att få tillgång till information som idag. Det fanns kanske inte heller samma rutiner för hur myndigheter hanterade sina utredningar. Samtidigt borde grundläggande sunt förnuft ha räckt långt, och det verkar ha saknats i flera led. Att någon kan vara traumatiserad och förändras är en sak, men att inte se att något inte stämmer, att inte säkerställa identitet, göra en psykiatrisk bedömning och helt enkelt utföra sitt jobb är en annan. Det är faktiskt lite skrämmande att se.


© A&E IndieFilms

Till slut tar historien ett par vändningar som förändrar situationen något. Det känns dock till viss del som att dokumentären valt att bli mer spekulativ snarare än att enbart hålla sig till fakta. Det gör att även om det är en fascinerande resa man gör, blir det inte alltid helt naturligt, vilket förtar en del av helhetsupplevelsen.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Cat People

Titel: Cat People
Genre: Fantasy/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1982
Regi: Paul Schrader
I rollerna: Nastassja Kinski, Malcolm McDowell, John Heard, Annette O'Toole, Ed Begley Jr

Handling: Irena Gallier flyttar ihop med sin bror "kattmannen". Samtidigt har staden drabbats av en mängd brutala överfall vilka utförts av en svart panter.

Omdöme: 40 år efter att originalet Cat People (1942) av Jacques Tourneur släpptes kom denna nyversion av Paul Schrader. Filmerna skiljer sig dock åt så pass mycket att det inte bör ses som en renodlad remake - snarare delar de samma grundkoncept och titel. Filmen är numera kanske mest känd för ledmotivet som framförs av David Bowie, som hörs lite lätt under förtexterna innan det spelas i sin fulla version under eftertexterna. Låten blev Golden Globe-nominerad, men förlorade till "Up Where We Belong" från filmen An Officer and a Gentleman (1982).


© Universal Pictures

Irena Gallier (Nastassja Kinski) anländer till New Orleans där hon möts upp av sin bror Paul (Malcolm McDowell), som hon inte har sett sedan hon var fyra år gammal. Sedan dess har hon bott hos fosterfamiljer, men nu återförenas de äntligen. Syskonen Gallier är inte som vanliga syskon - eller för den delen människor. De bär på något djuriskt inom sig. Paul låter sin natur ta över och transformeras till en svart panter, medan Irena stretar emot då hon inte vill sluta som sin bror.


© Universal Pictures

En kväll när Irena är på New Orleans Zoo för att måla porträtt möter hon Oliver (John Heard), som är djurparkens intendent. De börjar umgås, och eftersom hon behöver jobb kan han hjälpa henne med det - han blir trots allt förälskad i henne vid första ögonkastet. Men det är ett högt pris han måste betala om han vinner Irenas kärlek, eftersom hon skulle förvandlas till ett vilt djur om de gick till sängs - inte bara bildligt, utan också bokstavligt talat.


© Universal Pictures

Fantasy-elementen i berättelsen är något som inte går att undvika. Redan tidigt antyds att det rör sig om en mytologisk historia som man behöver köpa. Förvandlingen från människa till svart panter kan jämföras med filmer som handlar om varulvar, vampyrer och liknande. Man får helt enkelt ta det för vad det är, och om filmen inte går till alltför stora överdrifter kan det accepteras.


© Universal Pictures

Filmen är något långsam och sträcker speltiden till två timmar. Det hade inte riktigt behövts, men det är inte heller helt fel med tanke på vad den velat åstadkomma. Hade filmen stramats upp hade det kunnat bli bättre, tätare och lite mer tempo. Samtidigt lever den mycket på stämningen som byggs upp. Det är den nästan hypnotiska upplevelsen som gör att man inte har något emot att titta vidare. Det kan tillskrivas inramningen som Paul Schrader skapat, liksom musiken av Giorgio Moroder. Tonerna är något mer nedtonade än väntat, men effektiva i att skapa atmosfären. Man hade dock gärna sett att musiken fått mer utrymme, vilket hade kunnat höja helheten ytterligare.


© Universal Pictures

Även om filmen har sina brister och kunde gjorts bättre, hade den också kunnat vara avsevärt sämre i fel händer. Här finns en mystik kring myten om "kattmänniskorna", och till stor del håller sig filmen till tesen "less is more". Det går med andra ord inte till överdrift med en massa övernaturliga inslag eller taffliga effekter som skulle göra det plågsamt att titta på. Istället innehåller den en del skräckelement som på sina håll känns övertygande, men även en erotisk laddning som ligger i luften och leder oss mot en ödesmättad och oförutsägbar upplösning.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2