Inside Man

Titel: Inside Man
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2006
Regi: Spike Lee
I rollerna: Denzel Washington, Clive Owen, Jodie Foster, Christopher Plummer, Willem Dafoe, Chiwetel Ejiofor

Handling: Under ledning av den mystiske Dalton Russell har en grupp tagit sig in på Manhattan Trust, Wall Streets mest kända finansinstitut. Kuppen är minutiöst planerad och efter bara några sekunder har 50 personer tagits som gisslan. Russell står i begrepp att genomföra ett unikt och välplanerat bankrån, och polisen Keith Frazier kastas in för att förhandla med rånarna och rädda gisslan. Men mer än bara finansiella värden står på spel och plötsligt dyker den slipade privatutredaren Madeleine White upp.

Omdöme: Ibland kan det vara värt att återbesöka en film man sett för länge sen, inte minns så mycket av och som man kanske inte uppskattade fullt ut. Då och då känner man för att se om vissa filmer och liksom ge dem en ny chans, utan att för den delen ha tyckt den var dålig när den tidigare setts. Detta var en sådan film. Det hjälper även om man är upplagd för den typen av film och förväntningarna är lite lägre.


© Universal Pictures

Vi befinner oss i New York där fyra maskerade personer utklädda till målare kliver in på banken Manhattan Trust. De slår ut kamerasystemet, låser utgången och tar inom kort runt 50 personer som gisslan. Ledaren för gruppen är Dalton Russell (Clive Owen) som planerat bankrånet in i minsta detalj och inte känner sig stressad över att de kommer vara där inne en längre tid medan polisen omringar byggnaden.


© Universal Pictures

Polisdetektiven Keith Frazier (Denzel Washington) och hans partner Bill Mitchell (Chiwetel Ejiofor) får ta hand om fallet och förhandla om gisslansituationen. De samarbetar med kapten John Darius (Willem Dafoe) som ansvarar för polisenheten som rycker ut vid nödsituationer.


© Universal Pictures

Medan polisen försöker få någon slags ordning på situationen får de Madeleine White (Jodie Foster) som medhjälpare. Hon har fått fria händer från stadens borgmästare som i sin tur pressats av Madeleine som anlitats av bankens ordförande, Arthur Case (Christopher Plummer). Detta då den förmögne Case vill försäkra sig om att något värdefullt i hans bankfack inte ska hamna i fel händer.


© Universal Pictures

I filmens dialog nämns Sidney Lumet-klassikern Dog Day Afternoon (1975) och man skulle kunna säga att filmen haft den som grund för denna rånarfilm. Förvisso helt olika filmer och här har det utvecklats till något mer än ett bankrån. Det är en katt och råtta-lek mellan Dalton Russell och Keith Frazier där de båda försöker förhala hela processen. Frågan är vad rånarnas egentliga motiv är och hur de tänkt komma undan.


© Universal Pictures

Tycker det inte bara är en film som lever på ett manus som ska vara lurigt och ha en twist utan den har ett paket som gör det tillfredsställande att följa under filmens gång. Den har både innehållet och ytan för att skapa en film som funkar på flera plan. Nu kanske det varken är den smartaste historien eller det mest spektakulära rent visuellt, men det håller genomgående en hög standard vilket gör det till en klart sevärd och välgjord film.


© Universal Pictures

Är det något som kunde gjorts bättre och höjt filmen ett snäpp så är det slutfasen av filmen. Det blir inte riktigt så att luften går ur när det hela sammanfattas och vi får avslutningen på historien. Men det är inte heller chockerande eller med känslan av att den sätter spiken i kistan. Det fanns utrymme här att avsluta med något mer minnesvärt, speciellt med tanke på Arthur Case bakgrund, makt och hans uppenbara önskan att tysta ner det hela.


© Universal Pictures

Om man ska vara lite mer petig så skulle det vara smått omöjligt att kunna komma undan med det perfekta rånet som Dalton Russell planerat. För även om han och hans kumpaner lyckas lura polisen med sin skenmanöver, skulle polisen inte ge sig så lätt. De skulle fortsätta utreda och spana på alla de misstänkta för att finna gärningsmännen. Trots en inte helt tillfredsställande upplösning är det en mestadels underhållande film värd en del beröm.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Motherless Brooklyn

Titel: Motherless Brooklyn
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA
År: 2019
Regi: Edward Norton
I rollerna: Edward Norton, Gugu Mbatha-Raw, Willem Dafoe, Alec Baldwin, Bruce Willis, Leslie Mann, Fisher Stevens

Handling: En privatdetektiv med Tourettes syndrom arbetar med att lösa mordmysteriet på hans mentor under 1950-talet i New York.

Omdöme: Lionel (Edward Norton) jobbar på en detektivbyrå åt sin mentor Frank Minna (Bruce Willis) i 50-talets New York. Efter att Frank haft ett mystiskt möte med några män och dödas, försöker Lionel och de övriga medarbetarna på detektivbyrån finna Franks mördare och vad mötet gick ut på. Lionel underskattas oftast av folk då han har Tourettes syndrom men hans sinne för detaljer och starka minne gör honom till en duktig privatdetektiv.


©Warner Bros.

Lionel ger sig i kast med mysteriet kring sin mentors död och de få ledtrådarna han har leder honom till en jazzklubb i Harlem och en ung svart kvinna vid namn Laura Rose (Gugu Mbatha-Raw). Mycket pekar på att Frank funnit korruption och blickarna vänds snart mot den lokale politikern Moses Randolph (Alec Baldwin). Lionel kommer även i kontakt med Moses bror Paul (Willem Dafoe) som verkar veta mer än han vill säga.


©Warner Bros.

Sådana här deckarhistorier som utspelar sig på 50-talet brukar oftast utspela sig i Los Angeles. Det är liksom passande med en privatdetektiv som glider runt i det fina vädret och letar ledtrådar. Här är det istället kylslagna och ibland regniga Brooklyn och Harlem i New York. Inte så trevligt att titta på och många gånger är det nedgångna kvarter då det trots allt är en del av korruptionshistorien.


©Warner Bros.

Edward Norton regisserar och har skrivit manuset baserat på en bok. Boken utspelar sig intressant nog år 1999 då den skrevs, men Norton har valt att förlägga det hela till år 1957 eftersom han kände att noir-historien passade bättre att utspela sig under den tiden. Inget fel i det även om det då så klart krävs en hel del av produktionsdesignen och annat. Relativt bra jobb med det men filmen fångar inte riktigt den utpräglade filmkänslan man vill ha från den perioden. Oftast svårt att fånga det med modernt digitalfoto.


©Warner Bros.

För att en sån här film och historia ska bli något krävs det, förutom ett bra mysterium, att den har god stämning och bra karaktärer. Själva mysteriet är helt ok och Lionel gräver fram ett och annat som för historien framåt. Stämningen är det lite så där med. Dels p.g.a. att det alltså saknas en del i filmkänslan, dels den jazziga musiken (speciellt på jazzklubben) och dels för att det vid sidan om Lionel saknas bra karaktärer. Här finns t.ex. ingen femme fatale som nästan måste finnas. Den närmaste är Frank Minnas flickvän/fru Julia (Leslie Mann), men hon är endast med lite kort i början.


©Warner Bros.

Det kanske mest intressanta med filmen är inslaget av Tourettes syndrom som huvudpersonen har. Detta är något som givetvis gör sig påmint filmen igenom eftersom Lionel inte kan hjälpa att komma med diverse udda kommentarer, ryck och tics. De flesta är förstående, kanske mer än de borde vara med tanke på att folk nog inte var lika medvetna om det som idag. På det stora hela sköter Edward Norton det bra även om det på sina håll nästan verkar försvinna då han är lite väl "normal" ibland. Detta trots att det är något som finns där hela tiden, speciellt då han inte går på några mediciner mer än att tugga tuggummi ibland och röker på när han är ensam för att mildra symptomen.


©Warner Bros.

Till slut får man säga att det känns som en något bortkastad titt. Inte för att filmen skulle vara dålig men mer för att den inte ger så mycket att ta med sig. Det skulle i så fall vara skildringen av huvudpersonen med Tourettes syndrom och hur han manövrerar sig igenom det på ett mestadels framgångsrikt sätt när han löser mysteriet han har framför sig. Det är dock en film med en speltid på runt 140 minuter som kunde blivit en klart bra storfilm i rätt händer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Nosferatu

Titel: Nosferatu
Genre: Fantasy/Skräck
Land: USA
År: 2024
Regi: Robert Eggers
I rollerna: Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Bill Skarsgård, Aaron Taylor-Johnson, Willem Dafoe

Handling: En gotisk berättelse om besatthet mellan en hemsökt ung kvinna i 1800-talets Tyskland och den uråldriga transsylvanska vampyren som förföljer henne och för med sig otalig fasa.

Omdöme: I 1800-talets Tyskland tillkallar den unga, ensamma och sexuellt desperata Ellen (Lily-Rose Depp) ett farligt väsen. Utan att veta om det väcker hon Nosferatu till liv och hon blir hans. Ellen kommer sedermera träffa och gifta sig med Thomas Hutter (Nicholas Hoult) vilket får henne på andra tankar, men den mörka härskaren har fortfarande kontroll över henne.


©Universal Pictures

Efter att Thomas blir ivägskickad att möta en klient som vill köpa en fastighet i den tyska staden där Thomas är hemmahörande och verksam, beger han sig till Transsylvanien. Där träffar han klienten greve Orlok (Bill Skarsgård) som inte är intresserad av egendomen utan vill ha Thomas underskrift som ger honom rätt till hans Ellen.


©Universal Pictures

Greve Orlok visar sig vara Nosferatu, vampyren som är redo att komma till den tyska staden där Ellen lever för att äntligen göra henne till sin fysiskt. Han har besatt henne i alla dessa år och ger henne fruktansvärda mardrömmar om nätterna. Nu är det dags att få henne i sitt grepp och göra henne till sin för alltid.


©Universal Pictures

Över 100 år efter originalet Nosferatu (1922) försöker sig Robert Eggers på historien och kombinerar det med Bram Stoker's Dracula. En gotisk skräckhistoria som försöker skapa något eget men verkar inte riktigt veta vilket ben den ska stå på. Om man nu gör en film om Nosferatu, varför blanda in Dracula i det hela? Eller så har jag missat något, men en sak är säker och det är att filmen inte funkar.


©Universal Pictures

Halvvägs in får man lite hopp om att filmen ska få ett uppsving när Willem Dafoe kliver in i handlingen. Han spelar professor von Franz som är en kontroversiell schweizare som är ledande inom det ockulta, vilket kommer till hjälp med Ellens besatthet. En besatthet som behöver en slags exorcist vilket von Franz till viss del kan ses som. Dafoe är lite smårolig och filmens bästa skådespelare men han kan inte rädda filmen.


©Universal Pictures

Det blir en film som känns artificiell med landskapet och den fantasyliknande världen som målas upp. Det gör det svårt att komma in i det hela och känna att det skulle vara spännande eller för den delen skrämmande. När dessutom greve Orlok pratar svengelska vet man inte om man ska skratta eller gråta, det är förfärligt. Och det är innan jag vet att det är Bill Skarsgård som spelar rollen.


©Universal Pictures

Nosferatu (1922) hade Max Schreck i titelrollen och han var klart minnesvärd. Klart mer övertygande och kuslig än vad man får här. The Shadow of the Vampire (2000) är också att föredra där Willem Dafoe är bra då han spelar Max Schreck under inspelningen av Nosferatu. Båda filmerna har klart mycket mer av värde än vad denna visar sig ha.


©Universal Pictures

Filmen känns väldigt förutsägbar och kommer inte med något nytt. Vi följer Ellen, Thomas, von Franz och greve Orlok men det finns inte mycket själ i historien. Inte för att det förväntades något riktigt bra då varken den här typen av film eller regissören brukar gå hem. Slutet är förvisso lite oväntat om man jämför med resten av historien som mest går efter en standardmall. Men det är inget som räddar filmen från att vara svag. Gladast är man när eftertexterna börjar rulla.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.2

Control

Titel: Control
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2004
Regi: Tim Hunter
I rollerna: Ray Liotta, Willem Dafoe, Michelle Rodriguez, Stephen Rea

Handling: Ärrad och med raseriet brinnande i ögonen blir mördaren Lee Ray Oliver fastspänd på den kalla britsen för att till slut få den dödande injektion han dömts till. Några minuter senare dödförklaras han av fängelseläkaren. Men allt är bara en illusion. Lee Ray är speciellt utvald som försökskanin för att testa verkningarna - och biverkningarna - av den nya medicinen Anagress. Enligt forskarna ska den kunna få de mest samvetslösa brottslingar att förvandlas till helt vanliga, fredliga människor...

Omdöme: Lee Ray (Ray Liotta) är en dömd mördare och en som förtjänar att dö för sina brott. Men avrättningen som sker med dödlig injektion visar sig endast vara ett spel för galleriet. När Lee Ray ska dödförklaras vaknar han upp. Han får nu en chans att medverka i ett experiment som genomförs av Dr. Michael Copeland (Willem Dafoe). Dr. Copeland har tagit fram en ny revolutionerande medicin och överser experimentet tillsammans med Dr. Arlo Penner (Stephen Rea).


©Millennium Entertainment

Eftersom han inte har något val om han vill ha en chans att fortsätta leva, går Lee Ray med på att vara med i experimentet. Under tiden han tar medicineringen kommer teamet som leds av Dr. Copeland att studera honom dygnet runt, ställa en massa frågor och se de upptäcker en förändring i Lee Rays aggressiva och mordiska beteende.


©Millennium Entertainment

När Lee Ray uppvisat uppenbara tecken på förbättring är det dags för fas 2. Det innebär att Lee Ray får en ny identitet, placeras i en lägenhet och börjar leva ett nytt liv ute bland folk. Givetvis övervakas han fortfarande dygnet runt med kameror och ett team som studerar honom. Lee Ray får nu anställning på en biltvätt tack vare anställda Teresa (Michelle Rodriguez). Kanske kan Lee Ray börja om på nytt och bli en del av samhället. Men frågan är vad biverkningarna kan vara och om Lee Ray förmår att hålla sig i skinnet nu när han är ute i frihet.


©Millennium Entertainment

Med ett intressant upplägg och två duktiga skådespelare i Ray Liotta och Willem Dafoe var detta en film som lockade. Gillar filmer om diverse experiment och denna har ett sådant. Finns mycket man kan göra och när det handlar om experimentella droger, behandlingar eller mediciner som i det här fallet är det lite spännande att se vad biverkningarna kan leda till.


©Millennium Entertainment

Filmen visar sig inte få ut så mycket från sin potential. Den har förvisso en twist som sätter allt i ett annat ljus men vägen dit är ganska medelmåttig. Liotta och Dafoe gör sitt jobb och filmen behåller intresset någorlunda väl eftersom man väntar på biverkningarna och hur experimentet ska gå. Känns dock som det fanns mer att ta från och regin lämnar en del att önska.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

Saturday Night

Titel: Saturday Night
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2024
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Gabriel LaBelle, Rachel Sennott, Cory Michael Smith, Willem Dafoe, J.K. Simmons

Handling: Klockan 23:30 den 11 oktober 1975 förändrade en grupp unga komiker och författare tv för alltid. Ta reda på vad som hände bakom kulisserna under de 90 minuterna fram till den första sändningen av Saturday Night Live.

Omdöme: "Saturday Night Live", eller kort och gott "Saturday Night", är en rad sketcher framförda i direktsändning. Det populära programmet drog igång år 1975 och detta är historien om kvällen som föranledde premiärsändningen.


©Sony Pictures

Unge producenten Lorne Michaels (Gabriel LaBelle) tillsammans med sin fru Rosie Shuster (Rachel Sennott) försöker begränsa kaoset så gott de kan denna premiärkväll, men det är lättare sagt än gjort. Konceptet är i princip bara i Lornes huvud och ingen har en aning om det hela kan komma att funka då inget liknande gjorts tidigare.


©Sony Pictures

Lorne blir varse om att NBC-cheferna är närvarande denna kväll, inte minst David Tebet (Willem Dafoe) som gör det glasklart att om han känner att showen inte är redo tänker de istället köra en repris av "The Tonight Show with Johnny Carson". Detta sätter extra press på Lorne som tillsammans med författarna, skådespelarna och alla andra bakom kulisserna jobbat hårt för chansen.


©Sony Pictures

Jason Reitman regisserar och till en början är det tydligt att han försökt fånga den kaosartade kalabaliken bara timmen innan det är dags att sända live inför publik. Många karaktärer kommer och går, oftast i långa tagningar där vi tar oss mellan alla möjliga personer som är inblandade i produktionen. Det är lite för rörigt får sägas men som tur är stabiliseras det en aning runt 20 minuter in.


©Sony Pictures

Tre unga komiker som är tänkta att uppträda denna premiärkväll är Chevy Chase (Cory Michael Smith), John Belushi (Matt Wood) och Billy Crystal (Nicholas Podany). Tre skådespelare man känner igen och som spelas relativt lyckat, inte minst Chevy Chase och Billy Crystal då skådespelarna som porträtterar dem imiterar dem bra, speciellt med rösten och hur de pratar.


©Sony Pictures

Vet inte om filmen är så lyckad, åtminstone för egen del. Har gillat en del som Jason Reitman gjort men det finns även mindre lyckade filmer och denna kan läggas till dem. Det är egentligen inte en dåligt gjord film. Skådespelarna sköter sig och den fångar stressnivån som inte minst Lorne måste känna. Men det är varken särskilt roligt eller direkt fascinerande att titta på.


©Sony Pictures

Det hela utspelar sig i princip i realtid så vi följer Lorne och de övriga från kl. 22 till strax efter 23:30 då live-sändningen börjar. Personligen hade det varit klart intressantare att backa bandet och börja med att introducera karaktärerna och hur hela idén föddes, hur de träffades, varifrån komikerna kom, hur de kände varandra osv. Inte mycket av det avverkas då man alltså valt att berätta historien från en annan vinkel. Eftersom det inte visar sig funka särskilt väl känns det som en annan infallsvinkel hade varit att föredra.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.4

Kinds of Kindness

Titel: Kinds of Kindness
Genre: Drama/Komedi/Mysterium
Land: USA/Irland/Storbritannien
År: 2024
Regi: Yorgos Lanthimos
I rollerna: Jesse Plemons, Emma Stone, Willem Dafoe, Margaret Qualley, Hong Chau

Handling: En tredelad fabel med segment som följer en man utan val som försöker ta kontroll över sitt liv, en polis som oroas av att hans fru som försvann till sjöss har återvänt och verkar vara en annan person, och en kvinna som är fast besluten att hitta en specifik person som är ämnad att bli en fantastisk andlig ledare.

Omdöme: Detta är en episodfilm av grekiske regissören Yorgos Lanthimos. En regissör som kan vara lite ojämn och där man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. Mestadels är det positivt då han har en förmåga att överraska med svart humor. Ibland kan det dock gå för långt och inte gå hem fullt ut. Filmer som tidigare setts av Yorgos Lanthimos är Dogtooth (2009), The Lobster (2015), The Killing of a Sacred Deer (2017), The Favourite (2018) samt Poor Things (2023). Lite hit och miss bland dessa för egen del även om det varit bättre efter de första två.


©Searchlight Pictures

I den första delen träffar vi Robert (Jesse Plemons) som är gift med Sarah (Hong Chau). Hela Roberts tillvaro styrs av hans chef Raymond (Willem Dafoe). Robert dansar bokstavligt talat efter Raymonds pipa. Nu har det gått så långt att Robert blivit ombedd att krocka med en annan bilist, något Robert är tveksam till då han riskerar att döda den andra bilisten. Detta är dock något Raymond räknar med. Robert kommer även träffa och bli förtjust i Rita (Emma Stone), men frågan är om han kan leva sitt liv utan Raymonds inblandning.


©Searchlight Pictures

I den andra delen följer vi polisen Daniel (Jesse Plemons) som försöker hålla hoppet uppe då hans fru Liz (Emma Stone), som är marinbiolog, försvunnit under en expedition ute till havs. Då hon lokaliseras och återvänder är Daniel och hennes far George (Willem Dafoe) lyckliga att ha henne tillbaka. Men Daniel märker snart att Liz inte är den Liz han känner som sin fru. Han misstänker att den Liz som återvänt inte är hans fru...


©Searchlight Pictures

I den tredje och avslutande delen försöker Emily (Emma Stone) och Andrew (Jesse Plemons) finna en ung kvinna med en speciell förmåga. De har blivit utsända av Omi (Willem Dafoe) som är en sektledare som tillsammans med Aka (Hong Chau) styr över en sexsekt som är övertygade om att kvinnan de letar efter finns där ute någonstans.


©Searchlight Pictures

När filmen togs an var det enda som kändes till att Yorgos Lanthimos regisserat. Var därför glatt ovetandes om vad som väntade. Och när filmen drar igång med Jesse Plemons och Willem Dafoe som Robert respektive Raymond, får det sägas att filmen fångar ens intresse. En klart intressant premiss med Raymond som styr över Roberts liv och utmanar honom att göra det ena och det andra.


©Searchlight Pictures

Personligen får det erkännas att det är med viss besvikelse som filmen visar sig vara en episodfilm. Förvisso var det med viss reservation filmen togs an med tanke på att den är 2.40 lång, men när den inledde var jag redo att följa Robert, Raymond och de övriga under denna speltid. För egen del hade filmen gärna fått fortsätta och bara handla om denna första del, fast där Robert fortsatt att lyda Raymond och genomföra fler uppgifter. Som det är nu får vi reda på att det gått tio år som Robert varit anställd hos Raymond och lytt hans order. Här fanns ju material att följa Robert och Raymond under de tio åren innan vi hoppar in i historien.


©Searchlight Pictures

Även om den första delen förmodligen är bäst, är alla tre delar av intresse. Det är bara det att den första delen uppvisar mest potential och det känns lite trist när den tar slut och alltså endast visar sig vara en del av tre. Man är dock nyfiken på vad mer det ska bjudas på längs vägen.


©Searchlight Pictures

Något som är ett återkommande problem med filmen visar sig vara musiken. Majoriteten av musiken går ut på att skapa obehag med hjälp av piano. Piano där i princip olika toner på måfå spelas. Visst fyller det till viss del sitt syfte men det är definitivt inte bra och blir mer till ett störningsmoment. Det påminner redan från början om ett obehag som försöker skapas när det handlar om sekter. Det visar sig ju till slut stämma men det är fortfarande inte bra.


©Searchlight Pictures

Under filmens gång kommer en film upp i tankarna. Säger inte att det är en helt liknande film men det är The Master (2012) av Paul Thomas Anderson med Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman och Amy Adams. En film som jag ville gilla mer men som också handlar om en sekt. I båda fallen är det filmer som har bra saker men där det inte räcker för att bli bra som helhet. Förmodligen en vattendelare, precis som nämnda The Master (2012) var.


©Searchlight Pictures

En annan sak värd att notera är skådespelarna och prestationerna. Det är noterbart vilken skillnad det är på prestationerna mellan de större och mindre rollerna. De större rollerna övertygar mestadels, inte minst Jesse Plemons men även Willem Dafoe och Emma Stone. Även ett par andra i större roller sköter sig. De mindre rollerna är det dock en annan visa med vilket är synd då det ibland får en att tappa lite närvarokänsla p.g.a. ojämnheten i prestationerna.


©Searchlight Pictures

Allt som allt är det en film som får ses som en besvikelse. Det är synd eftersom den har element som uppskattas, bara att den som helhet inte är tillfredsställande. På sina håll går den för långt och tar med ämnen som inte funkar. På andra håll uppvisar den gott om potential som den borde utforskat mer vilket då hade kunnat leda till något klart mycket bättre. Inte någon bortkastad titt och vissa uppskattar säkerligen det absurda mer, men för egen del funkar det inte mer än delvis.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 7.0