The Driver

Titel: The Driver
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: Walter Hill
I rollerna: Ryan O'Neal, Bruce Dern, Isabelle Adjani, Ronee Blakley

Handling: The Driver är en frilansande ensamvarg som är specialist på att köra flyktbilar åt rånare. En obehaglig snut gör allt för att gripa honom...

Omdöme: En ensamvarg, endast känd som The Driver (Ryan O'Neal), kör flyktbil åt rånare som anlitar honom. Han tar bra betalt för sina tjänster och vill du ha den bäste är du villig att betala för det. Han har aldrig åkt fast, men polisen - känd som The Detective (Bruce Dern) - är honom på spåren.


© 20th Century Fox

Polisdetektiven tänker göra allt för att sätta dit denna "cowboy", som han kallar honom, även om det innebär att han tar till inte helt lagliga knep. Föraren är dock slug och har betalat en kvinnlig speltorsk (Isabelle Adjani) för att agera alibi. Kan föraren hålla sig undan polisen, eller kommer han fastna i deras fälla innan han inser vad som är i görningen?


© 20th Century Fox

Walter Hill skrev manuset och ville göra en minimalistisk film som inte följde den typiska Hollywood-mallen. Han ville göra något mer, eller snarare mindre. Inspirationen lär ha kommit från Jean-Pierre Melvilles franska klassiker Le Samouraï (1967) där vi också ser en fåordig ensamvarg som frodas i den kriminella miljön. Även den klassiska bilfilmen Bullitt (1968), där Walter Hill agerade assisterande regissör, fungerade som inspiration.


© 20th Century Fox

Man försökte få Steve McQueen till rollen som föraren, men han var inte längre intresserad av att göra ytterligare en bilfilm. Istället visade Ryan O'Neal intresse för rollen. Även om han främst var känd från lättsammare och romantiska roller, visade han sig vara på samma våglängd som Walter Hill vad gäller filmens lågmälda ton.


© 20th Century Fox

Det finns ett par saker som sticker ut jämfört med många andra filmer. Inte en enda karaktär nämns vid sitt namn - de benämns endast som The Driver, The Detective, The Player, The Connection och så vidare. En annan aspekt är att det inte finns någon direkt sympatisk karaktär. The Driver och The Detective, spelade av Ryan O'Neal respektive Bruce Dern, är båda arroganta och kaxiga, och Isabelle Adjani som The Player likaså. Det är helt enkelt en del av den coola ytan och ett medvetet val.


© 20th Century Fox

Filmen har en distinkt stämning och atmosfär som skapats tack vare den minimalistiska stilen, inte minst genom fotot och ljussättningen. Till stor del utspelar sig filmen när mörkret fallit över staden och gatubelysningen lyser med sitt isgröna sken. Det ger filmen en coolhet som inte ses i särskilt många filmer, och som man uppenbarligen var ute efter.


© 20th Century Fox

Resultatet är en neo-noir som lever mer på atmosfären än starka karaktärer och vass dialog. En del finslipning hade kunnat ge filmen ett extra lyft, men å andra sidan finns det en viss charm med denna stil, även om det blir lite svårt att verkligen hålla på någon. Föraren är kort i tonen och inte särskilt sympatisk, men småcool. Polisdetektiven kör med fula knep och är självgod. Båda tror att de är smarta och leker tjuv och polis med varandra. Det leder till en rad biljakter och en katt-och-råtta-lek med osäker utgång, vilket gör filmen sevärd på sitt eget lågmälda vis.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Southern Comfort

Titel: Southern Comfort / Inkräktarna
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Walter Hill
I rollerna: Keith Carradine, Powers Boothe, Fred Ward, Brion James, Peter Coyote

Handling: Det är tidig morgon. En grupp amerikanska nationalgardister går på vintermanöver i Louisianas oändliga träskmarker. Fullt fältutrustade brakar de ut i vildmarken och leker krig med lösa skott, men plötsligt blir elden besvarad med skarpa skott - och från det ögonblicket blir leken ett riktigt krig i ett absolut fiendeland. Kriget förs mot en fiende som aldrig syns, som känner terrängen och som man inte förstår. Och fienden har inte för avsikt att släppa någon av soldaterna levande ur träsket...

Omdöme: En grupp nationalgardister ger sig ut på övning i Louisianas träskmarker. De leds av översergeant Poole (Peter Coyote), som har erfarenhet från Vietnamkriget. Andra som kommer att få framträdande roller under den tänkta övningen är vicekorpral Spencer (Keith Carradine), korpral Hardin (Powers Boothe) och korpral Reece (Fred Ward).


© 20th Century Fox

Vad som inleds som en rutinmässig övning, där de flesta har en loj och lekfull inställning till det hela, övergår snart i blodigt allvar. Nationalgardisterna behöver ta sig över vattnet och finner ett par kanoter som de lånar. De fortsätter med att avlossa några blanka skott mot stranden, där ett par cajunska träskjägare har dykt upp. Det utlöser ett mindre krig när cajunerna genast besvarar elden med skarpa skott.


© 20th Century Fox

Paniken är givetvis enorm bland nationalgardisterna. Vissa av dem är mer erfarna och iskalla, medan andra inte vet vad de ska ta sig till. De befinner sig djupt inne i träskmarken - hemmaplan för de cajunska träskjägarna - och har ingen aning om hur de ska ta sig ut därifrån. De har varken karta eller möjlighet till radiokontakt och måste förlita sig på sina begränsade överlevnadskunskaper mot en fiende som vill dem illa.


© 20th Century Fox

Två år tidigare hade Walter Hill regisserat klassfilmen The Warriors (1979). Den här gången har handlingen förlagts till Louisianas träskmarker, en högst ogästvänlig plats. Konfrontationen med de fientliga lokalborna gör inte situationen bättre, och det hjälper inte heller att de dras med inre stridigheter inom gruppen.


© 20th Century Fox

På sätt och vis skulle filmen kunna jämföras med John Boormans klassiska överlevnadsfilm Deliverance (1972). Den stora skillnaden är dock att Boormans film håller en genomgående hög nivå, medan denna är något mer medioker i jämförelse. Vad de båda har gemensamt är kampen för överlevnad och den tryckta stämningen som effektivt byggs upp.


© 20th Century Fox

Filmen håller en ganska jämn nivå utan att ha det lilla extra. Det finns ett par tillfällen då den blixtrar till, men också längre partier där man hade önskat lite mer. När man närmar sig filmens upplösning tappar den också en del fart. Den vill bygga upp en tät atmosfär inför finalen, men den enerverande cajunmusiken hjälper inte till. Den slutgiltiga konfrontationen blir därför något mer uddlös än vad den hade kunnat vara om filmen spelat sina kort rätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1