The Driver

Titel: The Driver
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: Walter Hill
I rollerna: Ryan O'Neal, Bruce Dern, Isabelle Adjani, Ronee Blakley

Handling: The Driver är en frilansande ensamvarg som är specialist på att köra flyktbilar åt rånare. En obehaglig snut gör allt för att gripa honom...

Omdöme: En ensamvarg, endast känd som The Driver (Ryan O'Neal), kör flyktbil åt rånare som anlitar honom. Han tar bra betalt för sina tjänster och vill du ha den bäste är du villig att betala för det. Han har aldrig åkt fast, men polisen - känd som The Detective (Bruce Dern) - är honom på spåren.


© 20th Century Fox

Polisdetektiven tänker göra allt för att sätta dit denna "cowboy", som han kallar honom, även om det innebär att han tar till inte helt lagliga knep. Föraren är dock slug och har betalat en kvinnlig speltorsk (Isabelle Adjani) för att agera alibi. Kan föraren hålla sig undan polisen, eller kommer han fastna i deras fälla innan han inser vad som är i görningen?


© 20th Century Fox

Walter Hill skrev manuset och ville göra en minimalistisk film som inte följde den typiska Hollywood-mallen. Han ville göra något mer, eller snarare mindre. Inspirationen lär ha kommit från Jean-Pierre Melvilles franska klassiker Le Samouraï (1967) där vi också ser en fåordig ensamvarg som frodas i den kriminella miljön. Även den klassiska bilfilmen Bullitt (1968), där Walter Hill agerade assisterande regissör, fungerade som inspiration.


© 20th Century Fox

Man försökte få Steve McQueen till rollen som föraren, men han var inte längre intresserad av att göra ytterligare en bilfilm. Istället visade Ryan O'Neal intresse för rollen. Även om han främst var känd från lättsammare och romantiska roller, visade han sig vara på samma våglängd som Walter Hill vad gäller filmens lågmälda ton.


© 20th Century Fox

Det finns ett par saker som sticker ut jämfört med många andra filmer. Inte en enda karaktär nämns vid sitt namn - de benämns endast som The Driver, The Detective, The Player, The Connection och så vidare. En annan aspekt är att det inte finns någon direkt sympatisk karaktär. The Driver och The Detective, spelade av Ryan O'Neal respektive Bruce Dern, är båda arroganta och kaxiga, och Isabelle Adjani som The Player likaså. Det är helt enkelt en del av den coola ytan och ett medvetet val.


© 20th Century Fox

Filmen har en distinkt stämning och atmosfär som skapats tack vare den minimalistiska stilen, inte minst genom fotot och ljussättningen. Till stor del utspelar sig filmen när mörkret fallit över staden och gatubelysningen lyser med sitt isgröna sken. Det ger filmen en coolhet som inte ses i särskilt många filmer, och som man uppenbarligen var ute efter.


© 20th Century Fox

Resultatet är en neo-noir som lever mer på atmosfären än starka karaktärer och vass dialog. En del finslipning hade kunnat ge filmen ett extra lyft, men å andra sidan finns det en viss charm med denna stil, även om det blir lite svårt att verkligen hålla på någon. Föraren är kort i tonen och inte särskilt sympatisk, men småcool. Polisdetektiven kör med fula knep och är självgod. Båda tror att de är smarta och leker tjuv och polis med varandra. Det leder till en rad biljakter och en katt-och-råtta-lek med osäker utgång, vilket gör filmen sevärd på sitt eget lågmälda vis.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Down Periscope

Titel: Down Periscope / Titta vi dyker
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1996
Regi: David S. Ward
I rollerna: Kelsey Grammer, Lauren Holly, Rob Schneider, William H. Macy, Bruce Dern, Toby Huss, Harry Dean Stanton, Rip Torn

Handling: Tom Dodge får befälet över USS Stingray, en gammal rostig dieselubåt. Med hjälp av en minst sagt brokig skara besättningsmedlemmar får han i uppdrag att ta sig in i en amerikansk flottbas och sänka ett målfartyg.

Omdöme: När den amerikanska flottan ska genomföra en övning får Tom Dodge (Kelsey Grammer) befälet över sin egen ubåt. Han är eld och lågor över chansen, ända tills han får reda på att det är en gammal rostig dieselubåt. Men övningen är viktig för att ta reda på om en dieselubåt obemärkt skulle kunna ta sig förbi atomubåtarna.


© 20th Century Fox

Viceamiral Dean Winslow (Rip Torn) tror på Dodge och lovar honom att om han lyckas med övningen ska han få befälet över en atomubåt. Mot sig får Dodge sin f.d. befälhavare, kommendör Carl Knox (William H. Macy) vars atomubåt ska försöka lokalisera dieselubåten innan den hinner slinka igenom. Konteramiral Yancy Graham (Bruce Dern) ogillar Dodge och ändrar på reglerna för övningen så att Dodge ska misslyckas vilket skulle innebära att han själv befordras.


© 20th Century Fox

Dodge får inte bara en rostig gammal dieselubåt, han får även en brokig besättning som handplockats av Graham, allt för att ge Dodge huvudbry så att han ska misslyckas. Bland besättningen hittas överambitiöse Marty Pascal (Rob Schneider) som ska agera som Dodges andreman, elektrikern Nitro (Toby Huss) som har en tendens att få elstötar, veteranen Howard (Harry Dean Stanton) som har hand om dieselmotorn samt Emily Lake (Lauren Holly) som är med i ett pilotprogram för att testa om kvinnor kan vara lämpliga som en del av ubåtsbesättningen.


© 20th Century Fox

Regi av David S. Ward som hade gjort baseballkomedin Major League (1989) och skriven av Hugh Wilson som skrev parodin Police Academy (1984). Med den vetskapen skulle man kunna förvänta sig mer av en crazy-komedi. Men det visar sig inte riktigt vara en ren parodi på ubåtsfilmer så som t.ex. Airplane! (1980) var för flygfilmer. Den svenska titeln Titta vi dyker är därför något missvisande då man lätt skulle kunna tro att det är samma gäng som låg bakom nämnda parodi känd som Titta vi flyger!.


© 20th Century Fox

Kelsey Grammer har huvudrollen och han hade blivit stor med TV-serien "Frasier", något som per automatik får en att tänka på den karaktären. Förvisso spelar han rollen lite annorlunda men han är ganska begränsad i sin repertoar för att kunna övertyga fullt ut. Samtidigt lite kul att Rob Schneider ibland får en att tänka på David Hyde Pierce som ju spelar Niles Crane i "Frasier".


© 20th Century Fox

Ett par lite tyngre namn i birollerna så som Bruce Dern, William H. Macy och Harry Dean Stanton gör att filmen får lite mer tyngd än väntat. Även det faktum att filmen inte spårar ur med en massa crazy humor är skönt att se. Visst blir det en del lite mer galen humor på sina håll men filmen blir seriösare än väntat och är inte bara en komedi. Den är för övrigt inte särskilt rolig förutom vid ett par tillfällen då man skrattar gott. Allt som allt ganska ok och den gör åtminstone inte bort sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

After Dark, My Sweet

Titel: After Dark, My Sweet
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: James Foley
I rollerna: Jason Patric, Rachel Ward, Bruce Dern, George Dickerson

Handling: En avdankad boxare driver omkring efter att ha flytt från ett mentalsjukhus. Han stöter på en änka som övertalar honom att fixa till huset och tomten som hennes make efterlämnat. Änkan har också en farbror som övertalar de två att hjälpa till att kidnappa ett rikemansbarn och den före detta boxaren måste ta en del beslut om lojalitet och vad som är rätt och fel.

Omdöme: Kevin "Kid" Collins (Jason Patric) är en f.d. boxare som driver runt från stad till stad. Han säger till folk att han väntar på sin vän som ska komma och hämta upp honom, men snart tröttnar folk på lösdrivaren. Alla förutom Fay (Rachel Ward) som ser något i Collie som hon kallar honom. Kanske är det för att hon ser honom som en söt, rufsig bortsprungen hund, därav smeknamnet Collie.


©Avenue Pictures

Fay har blivit lämnad ensam som änka och behöver någon som hjälper henne runt huset. Collie har ändå ingenstans att ta vägen så han hjälper gärna till. Det är också en chans för honom att vara nära den vackra Fay som verkar behöva en man för mer än att bara fixa saker runt huset.


©Avenue Pictures

När "farbror" Bud (Bruce Dern) dyker upp visar det sig att han kokar ihop något. Han utger sig för att vara en f.d. polis som nu tänker tjäna en slant. Och han vill ha med Collie på det hela. De tre ska kidnappa ett rikemansbarn och utpressa pengar från föräldrarna. Collie, som inte är korkad, misstänker tidigt att inte minst Bud vill utnyttja honom och lämna honom för döden när de är klara.


©Avenue Pictures

En neo-noir är aldrig fel och denna hade setts en gång i tiden men mindes inte så mycket mer än att den uppskattades. Det bygger på en bok av Jim Thompson från 1955, så det är en äkta noir-historia man har från den tiden, även om filmen utspelar sig i modern tid.


©Avenue Pictures

Man har som sagt en tvättäkta noir-historia. Den avdankade boxaren dras in i farligheter tack vare en femme fatale och hennes farbror. Han själv har en bakgrund som är mystisk och han berättar inte så mycket mer om sig själv än att han är en f.d. boxare. Men vad han gjort efter att den karriären tagit slut är en bra fråga. Är han potentiellt farlig eller from som ett lamm?


©Avenue Pictures

Relationen med Fay blir ganska het och för Collies del kan det handla om kärlek, någon han inte kan eller vill vara utan. Frågan är om Fay känner likadant eller dragit in honom som den femme fatale hon verkar vara. Deras relation tar många vändningar innan röken lagt sig. Det blir svårt att veta vart deras heta möte ska leda.


©Avenue Pictures

Trion Jason Patric, Rachel Ward och Bruce Dern funkar bra då Collie, Fay och Bud smider sina planer. Svagaste kortet är trots allt Rachel Ward då hon inte alltid känns övertygande när hon ska spela arg och upprörd. Desto bättre som lugn och förförisk, det är då hon känns mest naturlig. Bruce Dern är favoriten som lurig och smått manipulativ, men Jason Patric gör också sin roll bra med en bra bredd i karaktären. Hans stirriga blick och beteende får en verkligen att vara osäker på vad som döljer sig bakom ytan.


©Avenue Pictures

Konstaterar att filmen är klart sevärd och har något men är väl inte riktigt så bra som jag ville minnas den som. Uppskattar dock oftast en neo-noir och denna är inget undantag. Den heta grundstoryn för tankarna till Body Heat (1981) även om den filmen lyckas bättre överlag med stämningen, storyn och genomförandet. Här fanns det mer att hämta men det är fortfarande en sevärd film i genren och slutet ger en en del att tänka på.


©Avenue Pictures

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5