Images

Titel: Images / Schizo - den kluvna verkligheten
Genre: Drama/Mysterium
Land: Storbritannien/USA
År: 1972
Regi: Robert Altman
I rollerna: Susannah York, Rene Auberjonois, Marcel Bozzuffi, Hugh Millais

Handling: Cathryn plågas av syner och får svårare och svårare att skilja dröm från verklighet.

Omdöme: Cathryn (Susannah York) försöker slutföra sin barnbok. Hon bor på Irland med sin make Hugh (Rene Auberjonois) och är van vid att bli lämnad ensam hemma, eftersom han ofta är borta i arbetet. En kväll får hon mystiska telefonsamtal från en kvinna som påstår att Hugh har en affär med en annan kvinna - och att han just nu är tillsammans med henne.


© Columbia Pictures

När Hugh kommer hem sent samma kväll är Cathryn märkbart skakad av samtalen. Han försöker lugna henne och försäkrar henne om att hon är den enda kvinnan för honom. Det är då hon ser en annan man, Rene (Marcel Bozzuffi) - hennes före detta älskare - i sitt hem istället för sin make. De bestämmer sig för att packa och bege sig till sin stuga på den irländska landsbygden, där Cathryn känner sig mer hemma. Men hennes syner försvinner inte, utan blir allt mer frekventa och intensiva...


© Columbia Pictures

Robert Altman var framförallt känd för att göra större filmer med en stor ensemble av skådespelare. Här handlar det istället endast om fem-sex karaktärer och det utspelar sig på ett fåtal platser. Det ger nästan en känsla av att filmen skulle kunna vara baserad på en pjäs, men så är inte fallet. Altman skrev initialt ett manus som bestod av flera lösa idéer, men det var inte förrän skådespelarna satte sig ner med honom för att diskutera sina karaktärer som manuset tog ordentlig form och utvecklades till en sammanhängande historia.


© Columbia Pictures

Om man skulle beskriva vilken typ av film det är, vore det lätt att kategorisera den som en skräckfilm. Men om man förväntar sig en renodlad skräckfilm kan man nog bli besviken. Det är nämligen snarare ett psykologiskt drama som kan liknas vid Roman Polanskis Repulsion (1965) och Ingmar Bergmans Persona (1966). Filmen förmedlar en krypande och obehaglig känsla som mer handlar om människans psyke än om att försöka skrämma tittaren. Därför bör filmen ses som ett psykologiskt drama snarare än en skräckfilm, även om den skapar oro och obehag.


© Columbia Pictures

Det är en riktig höstfilm med allt vad det innebär. Trots det känns det inte särskilt grått och deprimerande, även om filmen utspelar sig på den irländska landsbygden. Fotot av Vilmos Zsigmond sticker ut i positiv bemärkelse och fångar mestadels höstens vackra sidor, men har även en nästan drömlik egenskap. Det bidrar utan tvekan till den atmosfär som filmen framgångsrikt bygger upp. Detsamma kan till viss del sägas om musiken av John Williams, som bjuder på mer nedtonade toner än de han senare skulle bli förknippad med. Oftast passar det bra och bygger upp den illavarslande stämningen som ligger över filmen.


© Columbia Pictures

Något som uppskattas lite extra med filmen är att den inte förlitar sig på specialeffekter. Trots Cathryns visioner och föreställningar känns den ändå verklighetsförankrad. Hennes otrohetsaffärer har uppenbarligen en så pass stark effekt på henne att älskarna tar hennes makes plats. Vad som är verklighet och vad som är dröm blir allt svårare att skilja på, något som leder till en krypande känsla av att hon håller på att förlora förståndet. Men är det så enkelt? En twist på slutet sätter på ett smart sätt punkt för det hela och gör avslutningen minnesvärd, vilket gör att man känner sig klart nöjd med vad man fått se.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0