Green Card

Titel: Green Card / Gifta på låtsas
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Australien/Frankrike/USA
År: 1990
Regi: Peter Weir
I rollerna: Andie MacDowell, Gérard Depardieu, Bebe Neuwirth, Robert Prosky

Handling: Kompositören Georges gifter sig med amerikanskan Brontë för att få uppehållstillstånd i USA. När immigrationsmyndigheterna blir misstänksamma, måste Brontë söka upp Georges för att de tillsammans måste övertyga myndigheten om att deras äktenskap inte ingåtts av andra orsaker än ren kärlek.

Omdöme: Amerikanskan Brontë (Andie MacDowell) och fransmannen Georges (Gérard Depardieu) ingår ett skenäktenskap utan att känna varandra. Georges, som är en kompositör utan arbete, kan på så vis på ett green card och få uppehållstillstånd i USA. Brontë gör det inte för pengarnas eller vänlighetens skull. Nej, hon har siktet inställt på en pampig lägenhet på Manhattan med ett imponerande växthus som behöver omsorg nu när den förre hyresgästen dött. Brontë har en passion för växter och med hjälp av giftermålet får hon lägenheten.


©Buena Vista Pictures

Efter att skenäktenskapet ägt rum går de skilda vägar och har inga planer på att träffas igen. Men immigrationsmyndigheterna blir misstänksamma när de gör en rutinkontroll. Paret måste nu bo med varandra och spendera tid som ett gift par för att lära känna varandra inför intervjuerna. De finner att de är varandras raka motsatser men någonstans uppstår en attraktion till varandra. Kruxet är att Brontë redan är i ett förhållande med en trädgårdsmästare.


©Buena Vista Pictures

En ordinär rom-com men inte så mycket mer? Nej, det är inte vad man får. För det var lite vad som förväntades när filmen, som hade setts tidigare, togs an. Man ska dock inte underskatta en erkänt duktig regissör i Peter Weir som även producerat och skrivit manuset till filmen. Ett manus som för övrigt Oscarsnominerades och filmen vann en Golden Globe för bästa komedi. En Peter Weir som inte hade gjort filmer i genren vilket ibland kan vara en nackdel men här var det nog en fördel då filmen inte bara blir en renodlad rom-com i mängden.


©Buena Vista Pictures

Andie MacDowell och Gérard Depardieu är lite som skönheten och odjuret. Men det är inte som så att Georges är helt osofistikerad eller odräglig. Brontë må inte falla pladask för honom med en gång då de är så pass olika varandra, men hon ser ändå något i honom redan från början vilket bara växer. Han å sin sida visar inte sina känslor för henne med en gång men innerst inne hoppas han på att hon ska bli hans en dag.


©Buena Vista Pictures

Kan inte låta bli att skratta när jag ser Gérard Depardieu med sitt hår och stil då han får mig att tänka på Peter Sellers när han klär ut sig till fiskare med peruk och stor näsa i Revenge of the Pink Panther (1978). Men han är bara sig själv som Georges. En roll som Peter Weir för övrigt skrev specifikt med Depardieu i åtanke. När han inte var tillgänglig fick produktionen vänta ett år. Under tiden gjorde Weir istället Dead Poets Society (1989).


©Buena Vista Pictures

Det är en film som inte bara lever på sina två huvudrollsinnehavares prestationer, även om de båda är duktiga. Finns ett par bra biroller som gör att det blir trevligt och inte minst roligt även vid sidan av MacDowell och Depardieu. Tänker på Brontës bästa väninna Lauren spelad av Bebe Neuwirth, gamla tanten Mrs. Bird spelad av Jessie Keosian samt dörrmannen Oscar spelad av Danny Dennis. De tillför alla gott om humor i scenerna de är med i.


©Buena Vista Pictures

Finner detta vara en trevlig film som lever på mer än att försöka vara rolig. För den har mer som talar för den än det. Tycker det också framkommer av den finstämda musiken av Hans Zimmer där den stundtals påminner en del om Éric Serras musik i ett par av Luc Bessons filmer under 80- och 90-talet. En film som nosar på ett högre betyg snarare än tvärtom. Stark trea till svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3