Titel: Lo strano vizio della signora Wardh / The Strange Vice of Mrs. Wardh / Mannen med rakkniven
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Spanien
År: 1971
Regi: Sergio Martino
I rollerna: Edwige Fenech, George Hilton, Ivan Rassimov, Alberto de Mendoza
Handling: Julie upptäcker att en av männen i hennes liv kan vara en seriemördare. Antingen hennes man, ett ex eller hennes älskare.
Omdöme: Det är alltid småtrevligt att se en giallo och denna hör till de bättre. Efter en tid i New York återvänder Julie Wardh (Edwige Fenech) och hennes make Neil (Alberto de Mendoza) till Wien. Staden har på senare tid skakats av en rad kvinnomord utförda av en seriemördare som ger sig på sina offer med rakkniv.
© Devon Film
Julie, som inte är helt återställd efter ett turbulent förhållande med sitt ex Jean (Ivan Rassimov), blir påmind om de traumatiska händelserna när Jean dyker upp i Wien. Hennes make känner till det tidigare förhållandet och finns där för henne som stöd. Vad Neil däremot inte vet är att Julie inleder ett förhållande med en ny man, George (George Hilton), som är kusin till bästa väninnan Carol (Conchita Airoldi). När fler mord sker i Julies bekantskapskrets börjar hon frukta för sitt eget liv - en av männen i hennes liv kan vara mördaren.
© Devon Film
När man ser en giallo måste man vara medveten om och beredd på att den är dubbad. De italienska filmerna på den här tiden dubbades mer eller mindre per automatik, vilket inte är att föredra men får accepteras. Samtidigt fanns en viss fördel med tanke på att rollistan oftast hade en internationell prägel. Här har man förutom en del italienska skådespelare även franska, spanska, uruguayanska och argentinska skådespelare i de stora rollerna. En salig blandning med andra ord, där dubbningen nästan är ett måste. Man kan dock inte sticka under stolen med att det är något störande, samtidigt som det har en viss charm på ett B-filmsaktigt sätt.
© Devon Film
Fransk-italienska Edwige Fenech blev ett av de kvinnonamn som kom att förknippas starkast med giallogenren - en sexsymbol som uppenbarligen hade vad som krävdes för att göra sig ett namn i dessa filmer om våld och sex. Uruguayanen George Hilton medverkade i en rad italienska produktioner, inte minst inom giallo och spaghettivästern. Han var den som rekommenderade sin argentinske vän Alberto de Mendoza för rollen som maken. Den som kanske är mest minnesvärd är italienaren med serbiska rötter, Ivan Rassimov, som var känd för att spela elakingar som här. Han har definitivt utseendet och pondusen som krävs för att spela den här typen av farliga och hotfulla karaktärer.
© Devon Film
Vad som tidigt är tydligt är att det ska visas upp en hel del naket. I många fall känns det som att det görs bara för att - ett sätt att "ge publiken vad de suktar efter". Ta bara en tidig scen där Julie är på en hemmafest. En ung kvinna dansar medan två män nämner att hon har en klänning gjord av papper och sedan river de sönder den. Hon börjar i sin tur att bråka med en annan kvinna och rätt vad det är har vi två nakna kvinnor som rullar runt på golvet. Lite mer naturligt blir det när offren ses komma hem och genast klär av sig innan de blir överfallna av rakknivsmördaren. Det är inte det mest subtila man skådat, men det är en del av denna era och dessa filmer, och det har trots allt sin charm.
© Devon Film
Filmens två främsta egenskaper är fotot och musiken. Bildlösningarna bjuder på en hel del lekfullhet och det är utan tvekan en film som lever mer på det ytliga än innehållet. Storyn är inte dålig, men åtminstone till en början är den inte så viktig. Vad gäller musiken av Nora Orlandi är filmens huvudmelodi kusligt vacker, med en nästan drömlik kvalitet som döljer något illavarslande. Quentin Tarantino återanvände för övrigt denna melodi i Kill Bill: Vol. 2 (2004).
© Devon Film
Även om filmen under långa stunder mer handlar om ytan än handlingen, sparas det mesta av det bästa till den sista halvtimmen då storyn istället tar över. Vad som bara verkade vara en film om en ordinär seriemördare övergår till ett mer invecklat mysterium. Det är vändningar och avslöjanden man inte direkt såg komma. Det känns smart samtidigt som det är lite väl långsökt, men man kan inte klaga på att det skulle vara förutsägbart. När man låter hela filmen och upplevelsen smälta är frågan om det trots allt inte blir en svag fyra. Betyget landar någonstans mellan en stark trea och svag fyra.
© Devon Film
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar