The Warriors [Director's Cut]

Titel: The Warriors / The Warriors - Krigarna
Genre: Action/Kriminalare
Land: USA
År: 1979
Regi: Walter Hill
I rollerna: Michael Beck, James Remar, Deborah Van Valkenburgh, David Patrick Kelly, Mercedes Ruehl

Handling: Ett gäng från Coney Island som kallas The Warriors hamnar mitt i ett kaos när en respekterad gängledare mördas under ett stort möte i New York. De anklagas för dådet och får hela stadens gäng efter sig. Nu måste de ta sig genom staden och tillbaka till sitt område, samtidigt som de försöker överleva natten och undvika både polisen och de rivaliserande gängen.

Omdöme: Möt gatugänget The Warriors som kommer från Coney Island i New York. Det nio man starka gänget beger sig till andra sidan av staden för att närvara vid ett stort möte med andra lokala gäng. Tanken är att mötet, som arrangeras av den mäktigaste gängledaren Cyrus (Roger Hill), ska vara fredligt och få gängen att dra åt samma håll. När Cyrus plötsligt skjuts ihjäl av gängledaren Luther (David Patrick Kelly) bryter helvetet löst.

"Can you dig it?" - Cyrus


© Paramount Pictures

Luther och hans gäng pekar ut The Warriors för dådet, vilket gör dem till fiende nummer ett för samtliga gäng. The Warriors tror att det enda de behöver göra är att ta sig hem till Coney Island efter kaoset kring mötet. De är till en början inte medvetna om att de pekats ut och är måltavlor, men blir snart varse om situationen när de jagas av olika gäng vart de än går.


© Paramount Pictures

Den nyutnämnde ledaren för The Warriors är Swan (Michael Beck). Han har stöd från de övriga medlemmarna, med undantag för den hetlevrade Ajax (James Remar), som anser att han själv borde vara ledare. Gänget måste skjuta sina inre stridigheter åt sidan och istället lägga all energi på att försöka ta sig hem. Det kommer att bli en lång natt full av konfrontationer och en och annan förrädisk överraskning som The Warriors måste vara redo att möta.


© Paramount Pictures

Director's Cut-versionen skiljer sig främst på två sätt. För det första inleds filmen med en berättarröst av regissören Walter Hill som tar upp grekisk mytologi för att knyta an till The Warriors. Det andra och mer iögonfallande är ett par övergångar i serietidningsformat. Man ser och känner klart och tydligt att dessa är modernare än resten av filmen från 1979. Director's Cut-versionen kom 2005 och Walter Hill har sagt att det var så här han hade tänkt sig filmen, med serietidningsövergångarna. Det ger filmen något lite annorlunda och stör inte direkt, även om det moderniserar filmen en aning på ett halvt dussin ställen filmen igenom.


© Paramount Pictures

Att se den här filmen är som att kliva in i en tidskapsel som tar en till en annan tid och värld. Vad som uppskattas är att det känns som äkta vara och inte blir tillgjort. Om man skulle försöka återskapa hela inramningen med gängen, atmosfären och stämningen skulle det aldrig kunna komma i närheten av vad man får här. Det är även noterbart att det inte blir cheesy, som det ofta kan bli när det handlar om gäng, vilket är viktigt för att helheten ska fungera.


© Paramount Pictures

Utöver The Warriors möter vi en rad andra gäng i olika utstyrslar med diverse kännetecken som sticker ut. Vissa är coolare, andra är lite mer fjantiga, men alla fyller en funktion och är med av en anledning. Vissa av The Warriors-medlemmarna är tuffa, men vissa är mer gröna. Den skönaste karaktären av dem alla är dock den rivaliserande gängledaren Luther, som både upplevs som psykopatisk och provocerande. Den oförglömliga scenen med tomflaskorna när han försöker locka ut The Warriors är obetalbar. David Patrick Kelly och hans gestaltning av den galne Luther hör hemma bland de bästa filmskurkarna.

"Warriors, come out to play-ay!" - Luther


© Paramount Pictures

Det finns en autentisk coolhet över filmen som är guld värd. Musiken är en bidragande faktor, men hela filmen har en hög coolhetsfaktor utan att ens försöka. Det kommer naturligt och blir så mycket mer effektfullt på det viset. Actionscenerna ska inte heller glömmas bort då de är välgjorda och har en del bra stunts. Det är också en film med en stark nattkänsla som gör att den helst bör avnjutas under en stillsam natt.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.5

Le cercle rouge

Titel: Le cercle rouge / The Red Circle / Den röda cirkeln
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike/Italien
År: 1970
Regi: Jean-Pierre Melville
I rollerna: Alain Delon, Bourvil, Gian Maria Volontè, Yves Montand

Handling: En nyligen frisläppt tjuv, en förrymd fånge och en före detta polis planerar det stora juvelrånet. Samtidigt är en kattälskande hårdför polis dem på spåren.

Omdöme: Inspektör Mattei (Bourvil) är en veteran inom den franska poliskåren. Denna morgon ska han transportera fången Vogel (Gian Maria Volontè) från Marseille till Paris med tåg. Vogel lyckas dock fly och Mattei tar upp jakten mitt ute på den franska landsbygden. Tidigare samma morgon har Corey (Alain Delon) blivit frisläppt från fängelset och kör från Marseille mot Paris när Vogel plötsligt dyker upp i hans bil.


© Criterion

Ett stort polispådrag inleds efter den förrymde fången, men det hindrar inte Corey från att hjälpa Vogel. Corey behöver nämligen hjälp med att genomföra en juvelkupp han blivit tipsad om. Vogel, som är tacksam för vad Corey gjort för honom, behöver också pengarna. De rekryterar även en tredje man som Vogel känner sedan tidigare - den utmärkte skytten och före detta polisen Jansen (Yves Montand).


© Criterion

Det är ett kylslaget och vintrigt Frankrike som visas upp i denna klassiker av Jean-Pierre Melville. Inramningen och fotot målar upp en blek bild som lägger sig som en våt handduk över filmen. Det bidrar till en dyster stämning som även speglar de fyra karaktärerna och deras öden. Tack vare det blir det inte någon direkt vacker film, vare sig på insidan eller utsidan.


© Criterion

De fyra karaktärerna är alla något av ensamvargar som helst sköter sitt. Corey är den coola och mystiska tjuven som verkar vara iskall i allt han gör. Vogel är potentiellt farlig och desperat som förrymd fånge, men han uppvisar också en hederskodex gentemot andra kriminella. Jansen har blivit försupen efter att han lämnat polisen, så det gäller att han håller sina inre demoner i schack för att de ska ha en chans att lyckas med stöten. Och så har vi Mattei som är en kattälskande polis som inte behöver vara omtyckt. Han är bara duktig på polisyrket och är villig att ta till alla tricks för att få resultat.


© Criterion

Filmen har sparsamt med dialog och en distinkt atmosfär som är tänkt att skapa en kall och cool stämning. Frågan är dock om den lyckas med vad den försökt sig på. Lite både och skulle man kunna säga. Det är en film som har en stil som skiljer sig från mängden, men det är nästan lite deprimerande hur kylig den är. Det är skillnad på att vara stilistiskt ren och snygg, men samtidigt kall. Här är det snarare avskalat och minimalistiskt, men på grund av det blir det också något känslolöst.


© Criterion

Den 2.20 långa filmen hade utan tvekan vunnit på att trimmas ner, men även en annan sorts klippning hade hjälpt. Det är ett onödigt långsamt tempo, även om filmen aldrig direkt blir trist. Det är en del av filmens stil, men det finns olika sätt att göra det på. Det är främst den första timmen som man kunde ha kortat ner. Runt halvvägs in kommer nämligen den minnesvärda juvelkuppen. Även här tar filmen god tid på sig, men det passar desto bättre när man visar upp hur metodiskt tjuvarna går tillväga.


© Criterion

Allt som allt är det en film med en del av värde. Det finns inslag och scener man kan plocka ut som är klart lyckade och som uppslukar en. Men tempot, den bleka och kyliga inramningen plus karaktärer som är svåra att känna för gör att det saknas en del för att uppskatta filmen mer. Jean-Pierre Melville är en regissör vars filmer och stil uppskattas, men trots att detta är en av hans mest kända och hyllade filmer föredras personligen ett par andra av hans tidigare verk mer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.9

The Thing

Titel: The Thing
Genre: Mysterium/Sci-Fi/Skräck
Land: USA
År: 1982
Regi: John Carpenter
I rollerna: Kurt Russell, Keith David, Wilford Brimley, Richard Dysart, Donald Moffat, Charles Hallahan, Richard Masur

Handling: MacReady är helikopterpilot på en amerikansk forskningsstation i Antarktis. När en hund, jagad av norrmän från en närbelägen bas, kommer in på basen börjar märkliga saker hända.

Omdöme: En amerikansk forskningsstation i Antarktis med tolv män får påhälsning av en hund som jagas av en helikopter. Männen i helikoptern kommer från en norsk bas. Norrmännen visar sig ha gjort en upptäckt som de till en början var eld och lågor över, bara för att inse att de inte bara hittat något utomjordiskt - de har även väckt det till liv.


© Universal Pictures

MacReady (Kurt Russell) är gruppens helikopterpilot. Han vill helst vara ensam med sin flaska, spela ett parti schack och hålla sig undan kylan. När paniken bryter ut på forskningsstationen är det MacReady som visar ledarskap och tar befälet. Det övriga manskapet består mestadels av forskare av olika slag, men när någon av dem tas över av den utomjordiska livsformen, som kan imitera andra organismer, inser männen att det som hände norrmännen nu håller på att hända dem.


© Universal Pictures

Vissa filmer greppar tag i en från första stund och släpper sedan inte taget - det här är en sådan film. Direkt när man hör Ennio Morricones underbara synthtoner är man fast. Det roliga är att det låter exakt som John Carpenters musik från hans andra filmer, men proffsigare. Carpenter tog kontakt med Morricone och bad honom att komponera musiken till filmen och kombinera synth med orkester. Resultatet är en härlig blandning av deras båda stilar, och musiken skapar en otrolig stämning genom hela filmen.


© Universal Pictures

Man kan inte prata om filmen utan att nämna de praktiska effekterna som använts. De är så mycket bättre än dataeffekter eftersom de ger en mer autentisk känsla. Det kräver ett bra hantverk och till 90% ser det riktigt övertygande ut. Helt fulländat är det inte, men för det mesta är det kreativt, lyckat och groteskt, vilket är precis den effekt man är ute efter.


© Universal Pictures

De tolv männen på forskningsstationen fyller alla en roll och även om MacReady sticker ut som ledaren får de övriga också framträdande roller. En duktig skara skådespelare har samlats, de flesta är karaktärsskådespelare som man känner igen från senare filmer. Boken som filmen bygger på hade hela 37 karaktärer, men det känns smart att begränsa det till tolv. På så vis får alla vara med på ett hörn och hamnar inte bara i bakgrunden. Dessutom har de alla sina distinkta karaktärsdrag, vilket gör att det inte blir rörigt med vem som är vem. Noterbart är också att filmen endast har manliga karaktärer. Dynamiken hade kunnat ändras med en eller två kvinnor, men avsaknaden av kvinnliga karaktärer är inget man tänker på eftersom filmen har ett så bra driv hela tiden - kanske tack vare att man slipper en romantisk sidohistoria.


© Universal Pictures

Det är en av de främsta filmerna i skräck- och sci-fi-genren tillsammans med Alien (1979). Men när filmen kom år 1982 blev den inte särskilt framgångsrik eller varmt mottagen. Det hade förmodligen att göra med en rad faktorer, bland annat att den kom under samma period som flera andra framgångsrika fantasy- och sci-fi-filmer släpptes. Publiken var kanske inte heller riktigt mottaglig för den mörka tonen i en tid då samhället gick igenom en svår period. Dessutom kritiserades filmbolaget för att reklamkampanjen och lanseringen av filmen inte levde upp till den standard filmen hade förtjänat. Med tiden har den dock vunnit respekt och anses numera vara en av de bästa och mest omtyckta skräck- och sci-fi-filmerna som gjorts.


© Universal Pictures

Den ödesmättade musiken, den mörka stämningen, den isolerade forskningsstationen och den isande kylan är med och sätter tonen. Paranoian och misstänksamheten bland männen är på topp och ingen är att lita på - vem som helst kan förvandlas till den utomjordiska varelsen. Allt gör att intensiteten och spänningen består från första till sista bildrutan. När filmen slutar lämnas man dessutom med en känsla av att det inte är över. Inget hjältemodigt "allt löser sig"-slut, utan istället ett mer öppet slut som känns precis rätt och fångar osäkerheten och paranoian som genomsyrar hela filmen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.2

The Silence of the Lambs

Titel: The Silence of the Lambs / När lammen tystnar
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1991
Regi: Jonathan Demme
I rollerna: Jodie Foster, Anthony Hopkins, Scott Glenn, Ted Levine, Anthony Heald, Diane Baker, Dan Butler, Roger Corman, Charles Napier

Handling: Clarice Starling går på FBI-akademien när hon rekryteras i jakten på en seriemördare som inte bara dödar sina offer - utan dessutom flår dem. Till sin hjälp har hon den fängslade psykiatern Dr. Hannibal Lecter, även kallad Hannibal the cannibal på grund av sin vana att äta upp sina offer.

Omdöme: En seriemördare som skinnflår sina offer och kallas för Buffalo Bill (Ted Levine) går lös. FBI jobbar febrilt med att hitta honom innan han skördar fler offer, men de står handfallna. Jack Crawford (Scott Glenn), chef för FBI:s beteendevetenskapliga enhet, rekryterar FBI-aspiranten Clarice Starling (Jodie Foster). Hon är mycket lovande och får nu chansen att sättas på prov.


© Orion Pictures / MGM

Clarice får i uppdrag att försöka intervjua den fängslade seriemördaren Dr. Hannibal Lecter (Anthony Hopkins), eftersom han kan sitta på viktig information som kan leda dem till Buffalo Bill. Dr. Lecter har vägrat att samarbeta, men kanske öppnar han sig för Clarice om han finner henne tillräckligt intressant. Han är trots allt en psykiatriker som älskar att ta sig in i patienters huvuden - innan han äter dem.


© Orion Pictures / MGM

Samtidigt som Clarice träffar Dr. Lecter på mentalfängelset där han hålls under uppsikt av Dr. Frederick Chilton (Anthony Heald), kidnappar Buffalo Bill ett nytt offer som visar sig vara dottern till en senator. Tiden är därför knapp om FBI vill ha en chans att rädda henne innan hon hittas flytande i en flod, likt de tidigare offren. Det blir även en chans för Clarice att en gång för alla ta itu med sitt barndomstrauma som fortfarande hemsöker henne.


© Orion Pictures / MGM

Upplägget med att inte ha en men två seriemördare att följa är definitivt en styrka med manuset av Ted Tally, som i sin tur bygger på en bästsäljande bok av Thomas Harris. Det är inte bara att det är två seriemördare, utan två högst obehagliga och skräckinjagande monster. Dr. Hannibal Lecter är högintelligent, lugn, beräknande och manipulativ. Anthony Hopkins spelar rollen med kirurgisk precision och får det verkligen att krypa under skinnet på en. Men man får inte glömma Buffalo Bill, som i sig är fruktansvärd, kuslig och högst minnesvärd. Ted Levine gestaltar rollen riktigt bra, även om han ofta hamnar i skuggan av Hopkins ikoniska prestation.


© Orion Pictures / MGM

Det finns inte många filmer som lyckas behålla samma intensitet och bygga upp en tryckande atmosfär som denna film gör. Det finns dock två andra filmer om seriemördare som dyker upp i tankarna som man måste nämna, eftersom de på ett lite liknande sätt är högst effektiva på att skapa en stämning som går att ta på. Den ena är Michael Manns Manhunter (1986), som var den första filmen om Dr. Hannibal Lecter. Den andra är Se7en (1995) av David Fincher. Filmerna skiljer sig åt en del, men alla skapar en otrolig stämning och ett obehag som man samtidigt fascineras av. Samtliga är på gränsen till skräckgenren, men de går aldrig över gränsen fullt ut. Istället är det psykologiska thrillers av högsta rang.


© Orion Pictures / MGM

Manuset, regin, skådespelarna, karaktärerna och stämningen är alla med och skapar inramningen som leder till en klassiker. Man får inte heller glömma de tekniska aspekterna, som i högsta grad bidrar till helheten. Fotot må inte sticka ut som det snyggaste eller mest eleganta, men man använder sig av många närbilder av ansiktena där skådespelarna tittar rakt in i kameran, vilket får effekten av att de pratar med dig som tittar. Det är något som inte får underskattas när det gäller att få en att känna sig delaktig. Klippningen är också noterbar, inte minst mot slutet när filmen smart ger sken av att något håller på att hända tack vare hur scenerna är ihopsatta. Avslutningsvis är Howard Shores musik riktigt bra och framförallt passande. Den är med och skapar stämningen istället för att försöka ta över scenerna på egen hand. Det finns också något smått illavarslande över musiken som går hand i hand med Dr. Hannibal Lecters iskalla och kontrollerade beteende.


© Orion Pictures / MGM

Är det en perfekt film? Kanske inte riktigt, men det är svårt att peka på saker som den inte gör bra eller som den kunde gjort bättre. Det är definitivt en av de främsta filmerna i sin genre och en stilbildare. Den kammade hem Oscars för de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manus, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga huvudroll. Den hör hemma i filmhistorien av fler anledningar än antal Oscarsvinster, den saken är säker. När en film är så pass effektiv och engagerande trots flera omtittar, vet man att den gör något rätt - väldigt rätt.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 9.0
IMDb: 8.6

The Sting

Titel: The Sting / Blåsningen
Genre: Kriminalare/Komedi
Land: USA
År: 1973
Regi: George Roy Hill
I rollerna: Robert Redford, Paul Newman, Robert Shaw, Charles Durning, Harold Gould, Eileen Brennan, Ray Walston, Dana Elcar, Robert Earl Jones

Handling: Tillsammans med Luther Coleman rånar Hooker en man som visar sig bära på en enorm summa pengar. Luther blir dock inte lika förtjust och drar sig ur det hela. För sent står det klart att de rånat en man som arbetar för den inflytelserike Doyle Lonnegan från New York. När Hooker finner Luther brutalt mördad, beslutar han sig för att söka upp Luthers kamrat Gondorff. Gondorff blir chockad över beskedet om Luthers död, men lovar att utkräva hämnd. Tillsammans planerar de att utsätta Lonnegan för århundradets svindel...

Omdöme: Johnny Hooker (Robert Redford) och Luther Coleman (Robert Earl Jones) är två duktiga svindlare som mestadels lurar folk på mindre summor pengar. En dag träffar de jackpotten när de lurar en man på $11.000, vilket är en mindre förmögenhet år 1936. Det finns dock ett litet problem med att komma över så mycket pengar - polisen Snyder (Charles Durning) får nys om det hela och vill ha en del av kakan av Hooker. Än värre är att de $11.000 tillhörde storgangstern Doyle Lonnegan (Robert Shaw), som tänker statuera ett exempel av de som lurade till sig pengarna.


© Universal Pictures

Hooker lyckas komma undan, men Luther har inte samma lycka och faller till sin död. Hooker söker upp Luthers tidigare partner Henry Gondorff (Paul Newman) i hopp om att fortsätta lära sig mer om svindleribranschen. Eftersom både Hooker och Gondorff vill hämnas sin gode vän Luthers död finns bara en sak för dem att göra - samla ihop alla svindlare som kände Luther och genomföra en jättesvindel riktad mot Lonnegan.


© Universal Pictures

Den lekfulla, smått pajasliknande musiken och det faktum att historien utspelar sig under den stora depressionen gör att det kan ta ett par minuter innan man kommer in i filmen. Det tar dock inte särskilt lång tid innan man kan luta sig tillbaka och njuta av spektaklet som rullar igång. Efter att filmen presenterat huvudpersonerna och etablerat vad insatserna är kan spelet dra igång och trevligheterna avlöser snart varandra.


© Universal Pictures

Trion George Roy Hill, Robert Redford och Paul Newman hade framgångsrikt gjort Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) tillsammans, så varför inte upprepa succén en gång till? Denna gång blev det en ännu större framgång, med hela sju Oscarsvinster, inklusive för bästa film. Filmen blev en enorm kassako och det är lätt att förstå varför den både hyllades av kritikerna och blev en stor publikfavorit. Det är nämligen en film som uppvisar oerhört mycket glädje och sprudlar av positiv energi.


© Universal Pictures

Det vore enkelt att endast nämna Robert Redford och Paul Newman eftersom de båda är mycket bra - två Hollywoodikoner som samarbetar istället för att kännas som rivaler. De får gott sällskap av Robert Shaw i den helgjutna rollen som antagonisten Lonnegan, som inger respekt bara av sin närvaro och ondskefulla aura. Men det är en film fylld av karaktärsskådespelare som ger varje biroll tyngd. Charles Durning som blodhunden Snyder och Harold Gould som allt-i-allot Kid Twist är klockrena vid sidan av de stora namnen. Och man får inte glömma James Earl Jones far, Robert Earl Jones, som sätter den emotionella tonen i början av filmen.


© Universal Pictures

Filmen har ett riktigt bra driv och hela operationen som Hooker och Gondorff sätter igång för att kunna genomföra den stora blåsningen är en fröjd att följa. Det är som ett väloljat maskineri där alla spelar sin roll till perfektion. Allt börjar med det Oscarsvinnande manuset av David S. Ward och George Roy Hills regi. Med det på plats är det upp till skådespelarna att ro det hela i hamn, vilket de lyckas göra och mer därtill. Resultatet är en smart, underhållande, rolig och mysig filmklassiker som hör hemma i de stora ligorna.

5 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.2

Thunderbolt and Lightfoot

Titel: Thunderbolt and Lightfoot / Thunderbolt
Genre: Kriminaldrama/Action/Komedi
Land: USA
År: 1974
Regi: Michael Cimino
I rollerna: Clint Eastwood, Jeff Bridges, George Kennedy, Geoffrey Lewis, Gary Busey

Handling: Thunderbolt och hans kumpaner hade räknat ut allt. Planen var att råna en bank, gömma bytet i en skola bakom den svarta tavlan och sedan vänta på att banken skulle sluta leta efter pengarna. Allt gick som planerat, förutom en liten detalj...

Omdöme: Lightfoot (Jeff Bridges) är en ung man på drift. Han stjäl en bil från en bilfirma och ger sig ut på vägarna. Samtidigt jagas den före detta bankrånaren John "Thunderbolt" Doherty (Clint Eastwood) av sina ex-kumpaner, eftersom de tror att han lurade dem på bytet från deras senaste jobb. Thunderbolt hoppar in i Lightfoots stulna bil, vilket blir början på en underbar vänskap - åtminstone i Lightfoots ögon, som är eld och lågor över att lära känna en notorisk bankrånare.


© United Artists

Efter att Thunderbolt och Lightfoot försökt ligga lågt ett tag, hinner Thunderbolts gamla kumpaner Red Leary (George Kennedy) och Goody (Geoffrey Lewis) ikapp dem. Medan Goody är harmlös och bara gör som Red säger åt honom, är Red någon att akta sig för eftersom han har ett hett temperament. Thunderbolt och Red Leary lärde känna varandra under Koreakriget och var en gång vänner, men nu ser Red rött och är på krigsstigen.


© United Artists

Lightfoot, som är yngre än de övriga, är inte alls omtyckt av Red Leary och känslorna är ömsesidiga. Men när Lightfoot kommer med idén att de borde genomföra exakt samma kupp mot samma bank som gänget slog till mot förra gången, lägger de båda männen sina meningsskiljaktigheter åt sidan för en stund. Thunderbolt måste dock hålla ett vakande öga på de båda, samtidigt som de fyra börjar planera och genomföra stöten.


© United Artists

Efter att Michael Cimino varit med och skrivit manuset till den andra Dirty Harry-filmen Magnum Force (1973), fick Clint Eastwood upp ögonen för manuset till denna film, som Cimino hade skrivit med Eastwood i åtanke. Eastwood gillade manuset och ville själv regissera, men eftersom han hade regisserat ett par filmer på kort tid valde han istället att producera filmen genom sitt produktionsbolag och lät Cimino regissera sin första film. Cimino sa senare att om det inte varit för Eastwood hade han inte haft en karriär som regissör. Ciminos nästa film blev för övrigt storklassikern The Deer Hunter (1978).


© United Artists

Filmen är en blandning mellan en road movie, buddy-film och heist-film. Den varvar även hårda, tuffa och tunga teman med desto lättsammare och humoristiska inslag. I grunden är det trots allt en film om vänskapen mellan Thunderbolt och Lightfoot som växer fram till något fint. Men den stridslystne Red Leary sätter käppar i hjulen för vad som annars skulle kunna bli en lugnare tur genom det bildsköna Montana.


© United Artists

"Look, kid, go fuck a duck." - Red Leary

George Kennedy är minnesvärd som den burduse Red Leary. Han är så skönt ocharmig att man bara måste skratta när han är i farten. Samtidigt spelar Kennedy rollen så pass bra och allvarligt att det finns en tyngd i hans ord och hot. Jeff Bridges är också mycket bra och fick en Oscarsnominering för bästa manliga biroll. Han ger rollen en lagom dos av självsäkerhet, lättsamhet men även sorgsenhet. Man vet egentligen inte mycket om Lightfoots bakgrund, men vänskapen med Thunderbolt berör honom uppenbarligen mer än vad man först skulle kunna tro.


© United Artists

Det är en film som ibland nästan verkar låta slumpmässiga händelser ske Thunderbolt och Lightfoot. Det leder ofta till incidenter och konfrontationer som kommer lite från ingenstans och som inte alltid behöver ha så mycket med handlingen att göra. Trots det känns de inte fel eller som att de inte hör hemma. Det blir en del av road movie-upplevelsen där vissa saker sker till synes utan anledning, vilket ger det hela en något absurd touch utan att det skulle spåra ur. Det är med och bidrar till att ge filmen en egen karaktär som gör att den inte blir så enkelspårig.


© United Artists

När man når slutet efter resan med de nyfunna vännerna slås man av blandade känslor. Filmen lyckas få en att känna sig upprymd under filmens gång, samtidigt som man har en klump i halsen. Eftersom det på många sätt är en buddy-film med humor, blir de tunga partierna mer kännbara. Det är en kombination man inte hittar så ofta. De blandade signalerna filmen ger kan nog få lite olika effekt på den som ser filmen. Antingen kan en viss besvikelse över det sorgliga slutet infinna sig, eller så uppskattas filmen som helhet tillräckligt mycket att slutet istället ses som en del av den något annorlunda och ibland udda filmupplevelsen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0