Death and the Maiden

Titel: Death and the Maiden / Döden och flickan
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 1994
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Stuart Wilson

Handling: Paulina lever numer ett tryggt liv som hemmafru i ett land i Sydamerika. Femton år tidigare styrdes landet av en militärregim. Då blev Paulina gripen, torterad och våldtagen. En kväll kliver det förflutna in i hennes hem.

Omdöme: Paulina (Sigourney Weaver) och hennes make Gerardo (Stuart Wilson) lever i ett sydamerikanskt land som håller på att återhämta sig efter militärregimens fall. Gerardo är en framträdande advokat som precis har utsetts av landets president att leda en undersökningskommission. Tanken är att den ska utreda människorättsbrott som begicks under den militärdiktaturen.


© StudioCanal

Sent en regnig kväll när Paulina väntar på att Gerardo ska komma hem för middag, anländer maken tillsammans med en annan man. Mannen i fråga är Dr. Roberto Miranda (Ben Kingsley), som har skjutsat hem Gerardo efter att han fått biltrubbel i regnovädret. Gerardo och Dr. Miranda bekantar sig med varandra denna kväll, men Paulina inser något väldigt obehagligt över gästen - hon är övertygad om att han var delaktig i att förödmjuka och tortera henne för femton år sedan.


© StudioCanal

Roman Polanski har regisserat filmen som bygger på en pjäs av Ariel Dorfman, som även varit med och skrivit manuset. Intressant nog var Broadwaypjäsen regisserad av Mike Nichols och såg Glenn Close, Gene Hackman och Richard Dreyfuss axla de tre rollerna. Här är det alltså istället Sigourney Weaver, Ben Kingsley och Stuart Wilson. Även om det hade varit klart intressant att se trion från Broadway i filmen, finns det inget att invända mot vad gäller filmversionens trio.


© StudioCanal

Sigourney Weaver är den starkast lysande stjärnan i rollen som den nedbrutna Paulina, som levt med fasorna och där ärren fortfarande inte läkt. Överhuvudtaget lever filmen mycket på skådespelarna eftersom det är ett kammarspel med endast tre karaktärer. Det psykologiska spelet finns redan där mellan makarna Paulina och Gerardo, men i och med Dr. Mirandas ankomst väcks något inom Paulina. Hon är fullkomligt besatt av tanken att äntligen få en chans till upprättelse och till viss del hämnd på mannen som hemsökt henne i alla dessa år.


© StudioCanal

Det är ett ytterst välspelat och starkt psykologiskt drama som inte ger några enkla svar och är allt annat än lättsmält. Ju mer som kommer fram, desto mer klarnar bilden av vad Paulina genomlidit. Det behövs inga grafiska tillbakablickar - man förstår klart och tydligt vad som skett. Frågan blir istället om hon hittat rätt man och hur långt hon är villig att gå. Det är här filmen gör ett bra jobb eftersom man blir så pass engagerad i katt-och-råtta-leken mellan Paulina och Dr. Miranda, där Gerardo hamnar mellan dem.


© StudioCanal

Kombinationen av ett bra manus, en skicklig regissör och övertygande prestationer gör att man får en film som levererar. Visst blir det aningen begränsat när man endast har tre skådespelare och handlingen till stor del utspelar sig i ett hus, närmare bestämt i vardagsrummet. Men stämningen som byggs upp med regnovädret denna långa natt gör en hel del. Svag fyra till fyra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

Kill Me Again

Titel: Kill Me Again / Döda mig igen
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: John Dahl
I rollerna: Val Kilmer, Joanne Whalley, Michael Madsen, Jon Gries

Handling: Fay vill bort från sin våldsamme och svartsjuke pojkvän Vince. Hon anlitar Jack Andrews, en privatdetektiv, för att arrangera hennes död. Vince finner dock att Fay fortfarande lever. Jakten på Jack, Fay och pengarna kan börja.

Omdöme: Fay (Joanne Whalley) och hennes pojkvän Vince (Michael Madsen) lyckas råna ett par män som jobbar åt den lokala maffian och kommer över deras portfölj full med pengar. Med pengarna i sin ägo börjar misstron mellan paret växa, vilket leder till att Fay lyckas komma undan med pengarna. Hon är dock väl medveten om att den våldsamme Vince kommer att leta efter henne och Fay måste därför finna ett sätt att hålla sig gömd för alltid.


© MGM

Fay, som gärna vill stanna i Nevada ett tag eftersom hon gillar att spela på kasino, har en plan för att hålla Vince borta. Hon vänder sig till den lokale privatdetektiven Jack Andrews (Val Kilmer) och ber honom iscensätta hennes död. Jack är tydlig med att det hon ber om är illegalt, men eftersom Fay verkar genuint rädd för sitt ex och Jack är skyldig pengar går han med på att hjälpa sin nya klient. Det visar sig vara det största misstaget han kunde göra.


© MGM

John Dahl gjorde regidebut med denna film - en gammal hederlig neo-noir. Alla ingredienser finns egentligen på plats för denna typ av film. Vi har ett farligt par på flykt undan lagen och med kriminella efter sig, en oskyldig som blir indragen i något stort och gott om intriger, svek och lögner som kan leda åt flera olika håll.


© MGM

Val Kilmer och Joanne Whalley var gifta på den här tiden och det var en av anledningarna till att filmen lyckades locka till sig dem för de två huvudrollerna. Fay är en tvättäkta femme fatale - förförisk, farlig och falsk, och spelas bra av Joanne Whalley. Hon överglänser både Val Kilmer och Michael Madsen, mycket tack vare att det är en tacksam roll att spela. I Kilmer hade man dock en del sparkapital och man känner aldrig riktigt att man får grepp om karaktären. Ska han vara lite småkorkad och naiv, eller är han smartare än han ger sken av? Kanske var det tanken att lämna det lite öppet, eller så var Kilmer inte helt engagerad i filmen med tanke på att John Dahl i efterhand sagt att han var svår att jobba med.


© MGM

Filmen kom inte att bli framgångsrik, vilket till stor del berodde på att filmbolaget inte trodde på den och gav därför inte filmen någon bredare distribution på bio. Men det ledde till att John Dahl ett par år senare fick göra sitt nästa projekt Red Rock West (1993) - mycket tack vare att Nicolas Cage rekommenderades att ta huvudrollen av sin farbror Francis Ford Coppola, som gillade denna film en hel del.


© MGM

Till stor del uppskattas filmen för vad den är och försöker vara. Den får till det ganska bra under långa stunder, inte minst tack vare den distinkta stämningen som en neo-noir ofta skapar. Det känns också som att den har mer på gång än vad den till slut levererar. Även om den försöker och bitvis lyckas, saknas något för att ro det hela i hamn. Den är dock tillräckligt trevlig för att man ska vilja titta vidare för att se hur det ska gå. Till slut blir en del vändningar inte helt tillfredsställande och man känner att det är lite av en missad chans till något mer. Det är varken den bästa eller sämsta neo-noiren som setts, men den funkar åtminstone för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3