Branded to Kill

Titel: Branded to Kill / Märkt för mord
Genre: Kriminalare/Action
Land: Japan
År: 1967
Regi: Seijun Suzuki
I rollerna: Jo Shishido, Mariko Ogawa, Annu Mari, Koji Nanbara

Handling: I Tokyos undre värld härjar yrkesmördarna vilt. Hanadas högsta dröm är att bli nummer ett i denna hänsynslösa skara. När han nästan befinner sig på toppen, begår han ett ödesdigert misstag. Plötsligt är han själv det hetaste bytet bland sina gelikar i denna stiliserade gangsterhistoria.

Omdöme: Att vara en av Japans främsta yrkesmördare är inte tillräckligt för Goro Hanada (Jo Shishido) - han vill bli nummer ett. Han räknas numera som nummer tre när han rekryteras av en maffiaboss för att eskortera en av hans klienter. Bilturen går till en början lugnt och smidigt, men innan de når slutdestinationen upptäcker Hanada ett bakhåll. Den fjärderankade yrkesmördaren och även landets nummer två försöker båda döda klienten och Hanada - utan framgång.


© Nikkatsu / Criterion

Efter att ha fått biltrubbel på väg hem får Hanada skjuts av den mystiska kvinnan Misako (Annu Mari) som har en dödslängtan. Hanada blir förtjust i denna vackra varelse och vill gå till sängs med henne. När det inte lyckas återvänder han hem till sin fru Mami (Mariko Ogawa), som är mer än villig att ha sex med sin farliga make. Hanada kräver dock först att det kokas ris eftersom han inte kan vara utan sin riskokare och lukten av kokt ris...


© Nikkatsu / Criterion

Japan producerade många yakuza- och gangsterfilmer under 1960-talet, flera av dem klart sevärda och lyckade. Filmbolaget Nikkatsu var känt för dessa filmer och spottade ut en hel del filmer varje år. Oftast hade de lite lägre budget, men regissörerna lät skaparglädjen flöda fritt för att skapa eleganta kriminal- och actionfilmer. Ett par av dessa regisserades av Seijun Suzuki, vars lekfulla stil ofta stack ut.


© Nikkatsu / Criterion

Filmen inleder som en helt vanlig gangsterfilm om yrkesmördaren Hanada som får sitt uppdrag. När han ger sig ut på vägarna med sin klient är det något som inte riktigt stämmer. Det går tio och det går 20 minuter utan att man får ett riktigt grepp om vad filmen går ut på. Man slår fast att Hanada har en risfetisch eftersom han är besatt av att sniffa lukten av det kokande riset. Det är förvisso en rolig detalj, men det är också bara början på flera konstiga och bisarra inslag i vad som visar sig vara en smått absurd gangsterfilm.


© Nikkatsu / Criterion

Det första man lägger märke till med filmen är det svartvita fotot. Det som sticker ut med en gång är att det inte är ett "rent" svartvitt foto, utan snarare lite gulaktigt, eller åtminstone något ljusare än förväntat. Är inte riktigt säker på om det är medvetet och i så fall vilken effekt det är tänkt att ha. Annars är fotot elegant och uppvisar snygga bildlösningar, något som kännetecknade Seijun Suzukis filmer.


© Nikkatsu / Criterion

Filmen upplevs sakna en ordentlig handling och känns snarare fragmenterad. Det hänger ihop på något sätt, men en bättre struktur hade gjort filmen mer engagerande. Å andra sidan känns det som ett medvetet val då filmmakarna inte lär ha haft mycket tid att slutföra manuset och man hade endast en dag på sig att klippa filmen innan premiären. Man märker att det experimenterats en hel del för att kompensera för det tunna manuset. Vissa scener är fräcka och lekfulla, samtidigt blir det svårt att ta filmen på fullaste allvar då den har en tendens att sväva iväg och vara en svart komedi.


© Nikkatsu / Criterion

Den ojämna musiken hjälper inte heller till att skapa den stämning som man skulle önska sig i en tät och laddad gangsterfilm. Men så försöker den inte vara en konventionell film i genren - den går sin egen väg, vilket gör att den sticker ut från mängden. Ibland kan det uppskattas, men när det inte lyckas som här når filmen inte några vidare höjder. Mer visuellt intressant och med en del trevliga inslag än att överlag vara särskilt bra, tyvärr.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2