lördag 31 oktober 2026

The Mephisto Waltz



Titel: The Mephisto Waltz / Djävulen kommer vid midnatt
Genre: Mysterium/Skräck
Land: USA
År: 1971
Regi: Paul Wendkos
I rollerna: Alan Alda, Jacqueline Bisset, Curd Jürgens, Barbara Parkins, Bradford Dillman

Handling: Musikjournalisten Myles Clarkson träffar en döende konsertpianist, Duncan Ely och genom honom faller Myles offer för en satanistisk sekt.

Omdöme: Myles Clarkson (Alan Alda) och hans fru Paula (Jacqueline Bisset) har ett kärleksfullt förhållande och en ung dotter tillsammans. Myles är en skicklig musikjournalist som intervjuar musiker och skriver artiklar om dem.


© 20th Century Fox

Nu är det dags att träffa den välkände konsertpianisten Duncan Ely (Curd Jürgens). Till en början uppvisar Duncan en dominant och arrogant attityd, men mjuknar märkbart när han får syn på Myles händer och fingrar. När Myles dessutom visar sig vara en duktig pianist blir Duncan eld och lågor - han har hittat någon som kan ta över hans mantel.


© 20th Century Fox

Duncan introducerar sin dotter Roxanne (Barbara Perkins) för Myles, och sakta men säkert dras Myles in i deras grepp utan att själv vara medveten om det. Paula ogillar att den attraktiva Roxanne tillbringar tid med hennes make, men Myles försäkrar henne om att den enda anledningen till att han spenderar så mycket tid i deras hus är Duncan. Han känner att Duncan har tagit honom under sina vingar och gett honom motivation och fått honom att tro på sin förmåga att bli en duktig konsertpianist. Vad varken Myles eller Paula kan ana är att Duncan och Roxanne ägnar sig åt satanistiska ritualer och har satt igång en djävulsk plan som involverar Myles.


© 20th Century Fox

Filmen har en ganska intressant skara skådespelare, där en ung Alan Alda och Jacqueline Bisset spelar paret Myles och Paula. De får båda på sätt och vis chansen att spela två olika typer av roller, med tanke på hur filmen utvecklar sig. Curd Jürgens, som förmodligen är mest känd för sin roll som Bond-skurken Karl Stromberg i The Spy Who Loved Me (1977), är minnesvärd som konsertpianisten Duncan Ely. Kul nog påminner han ibland om John Wayne, även om det är svårt att riktigt sätta fingret på varför. Barbara Perkins är annars den intressantaste "upptäckten" i rollen som Roxanne, trots att hon setts i ett par filmer tidigare. Hon har en utstrålning som gör att karaktären känns både mystisk, förförisk och potentiellt farlig, vilket passar rollen mycket bra.


© 20th Century Fox

Det är ingen slump att tankarna går till Roman Polanskis Rosemary's Baby (1968) när man ser den här filmen. Den har definitivt en liknande ton, och tanken var att rida vidare på vågen efter succén med Rosemary's Baby (1968). Producenterna betalade en stor summa pengar för att säkra rättigheterna till Fred Mustard Stewarts bok med samma titel som filmen. Det finns dock en stor skillnad mellan filmerna - genomförandet. Paul Wendkos var nämligen en etablerad TV-filmsregissör och höll inte samma nivå som den betydligt mer talangfulle Roman Polanski.


© 20th Century Fox

Med en relativt långsam uppbyggnad smyger sig verkligheten sakta på. Det skapas en gedigen stämning som ger en känsla av att något illavarslande lurar i vassen. Filmen bjuder på en del intressanta lösningar vad gäller de praktiska effekterna och lyckas överlag bra med den drömlika känslan. Även en del av ritualerna och några överraskande vändningar, som kommer tidigare än väntat, funkar bra. Däremot finns det annat som känns förenklat, och framförallt saknas en del övertygelse i regin. En vassare regissör hade kunnat få ut mer av filmen, men den har tillräckligt många kvaliteter för att inte bli så tokig.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

fredag 30 oktober 2026

The Return of the Living Dead



Titel: The Return of the Living Dead
Genre: Komedi/Skräck
Land: USA
År: 1985
Regi: Dan O'Bannon
I rollerna: Clu Gulager, James Karen, Don Calfa, Thom Mathews

Handling: Två arbetskollegor råkar av en olyckshändelse släppa ut en giftig gas som väcker upp de döda. Snart översvämmas stan av levande döda som letar efter något att äta.

Omdöme: De två arbetskollegorna Frank (James Karen) och Freddy (Thom Mathews) jobbar sent en kväll på ett lager för medicinsk utrustning. Freddy är nyfiken på vad det värsta är som hans äldre kollega har sett och varit med om på lagret. Där förvaras trots allt skelett, kadaver och annat som väntar på att användas i forskning och liknande syften. Frank berättar att filmen Night of the Living Dead (1968) inspirerades av verkliga händelser. För omkring 15 år sedan skickade militären en leverans som av misstag hamnade på det medicinska lagret - och den förvaras fortfarande nere i källaren.


© Orion Pictures

Frank visar den nyfikne Freddy tunnorna som förvaras i källaren och som visar sig innehålla giftig gas samt kadaver som inte ser helt mänskliga ut. Givetvis är de inte försiktiga, och snart läcker den giftiga gasen ut och väcker kadavren till liv. Än värre är att gasen visar sig väcka de döda till liv - och de suktar efter levande hjärnor!


© Orion Pictures

Frank och Freddy måste försöka begränsa skadorna och kontaktar sin chef, Burt (Clu Gulager). När Burt anländer inser han vad som behöver göras - de tre måste göra sig av med den levande döda kroppen. De vänder sig till Ernie (Don Calfa), en gammal vän till Burt som arbetar på krematoriet vid kyrkogården på andra sidan vägen. Att bränna den levande döda kroppen verkar inte vara någon dum idé, men vad de inte kan ana är att det bara förvärrar situationen...


© Orion Pictures

Zombiefilmer och skräckkomedier tillhör varken favoritgenrerna eller sådant som brukar kunna resultera i särskilt lyckade filmer. Men denna film är lite av ett undantag, tack vare att den är välgjord och har glimten i ögat. Dessutom lyckas den faktiskt vara både rolig och småskrämmande. Det är helt enkelt en rolig idé som resulterar i en underhållande skräckkomedi.


© Orion Pictures

80-talskänslan är på topp, vilket inte är så konstigt med tanke på att filmen är från mitten av 80-talet. Den är något cheesy, men samtidigt är det en del av charmen och upplevelsen. Filmen har dessutom en ganska smart handling, vilket inte hör till vanligheterna bland zombiefilmer eller för den delen skräckkomedier.


© Orion Pictures

En stor del av charmen med filmen är att man har zombies som inte alltid beter sig som man är van vid. De befinner sig på gränsen mellan människor och zombies - levande döda som faktiskt har en hjärna att tänka med. De är ovanligt smarta för att vara zombies och fyndiga när det gäller att komma över fler levande hjärnor. Filmen har dessutom ett ganska klockrent slut som både är komiskt och passande. Det är helt enkelt en underhållande skräckkomedi som man har kul med. Som film kanske den bara är en stark trea, men tack vare den höga underhållningsfaktorn landar betyget på en svag fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

torsdag 29 oktober 2026

The Cycle



Titel: The Cycle
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller/Skräck
Land: USA/Storbritannien
År: 2026
Regi: Jordan Downey
I rollerna: Deborah Ann Woll, Jeffrey Donovan, Will Hochman, Jack Doolan

Handling: När kvarlevorna efter en man som varit försvunnen i 36 år hittas dras hans dotter in i en mörk utredning där faderns hemlighet leder till en skrämmande upptäckt.

Omdöme: Meg Garland (Deborah Ann Woll) är en ledande rättsantropolog som specialiserar sig på att undersöka mänskliga kvarlevor i brottsutredningar. En dag kontaktas hon av polisen, inte i första hand för att hjälpa till med en utredning, utan för att en av kropparna som påträffats på en brottsplats visar sig tillhöra hennes biologiska far. Han försvann för 36 år sedan, när Meg var fyra år gammal, och hon har ingen anledning att sörja en far som helt plötsligt lämnade sin familj.


© Shudder

Den rättsmedicinska undersökningen av de tre kropparna som hittades på platsen har skapat huvudbry, särskilt när det gäller Megs fars kvarlevor. Polisen ber därför Meg att granska fallet, vilket hon motvilligt går med på eftersom hon inte vill bli påmind om hur fadern övergav henne och hennes mamma. Hon måste dock lägga sina personliga känslor åt sidan och professionellt bedöma vad som kan ha hänt.


© Shudder

Det mesta tyder på att ett djur av något slag attackerade och dödade en mamma och hennes dotter. Megs far hittades dock på en annan plats utomhus längs ett järnvägsspår. Meg kommer fram till att han torterades och dog inomhus, och tecken tyder på självmord. Mysteriet tätnar, eftersom hans kropp hittades utomhus trots att han dog inomhus. Ännu märkligare blir det när polisen och Meg börjar gräva i faderns försvinnande och gör fler makabra upptäckter, samtidigt som nya liknande dödsfall inträffar i området.


© Shudder

Det är en relativt anonym liten film där man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig. Det börjar lovande med upptäckten av de tre kropparna och hur Meg kopplas in på fallet. Faderns mystiska försvinnande för 36 år sedan kan äntligen få sin förklaring, men vad de upptäcker leder till något mycket hemskare än någon kunnat ana.


© Shudder

Det filmen gör bra är att bygga upp handlingen som ett mordmysterium i form av en klassisk thriller. Spänningen och mystiken ligger i luften, och eftersom fallet är högst personligt för Meg gäller det att hålla känslorna i styr och fokusera på uppgiften. Så småningom utvecklas historien alltmer år skräckhållet, och utan att gå in på exakt vad det hela går ut på krävs det en del effektbaserade inslag längre in i filmen. Dessa är mestadels välgjorda, och på det stora hela låter filmen inte effekterna gå till överdrift när man väl får se vad som ligger bakom attackerna i området.


© Shudder

Överlag håller sig filmen tillräckligt mycket på mattan för att det inte ska spåra ur. Med det sagt tappar den en aning under sisådär den sista halvtimmen. Det är ofta svårt för skräckfilmer att hålla hela vägen, och denna är inget undantag. Speltiden på runt 110 minuter är dessutom i längsta laget - runt 90 minuter hade varit lämpligare. Dels hade den kortare speltiden hjälpt mot slutet genom att bli lite tätare, dels hade filmen kunnat undvika att visa alltför mycket. "Less is more", vilket ofta gör att det blir kusligare än när man visar för mycket, som man gör här. Som helhet är filmen inte tokig, och mycket av det beror på det traditionella mordmysteriet och utredningen som håller intresset uppe.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

onsdag 28 oktober 2026

The Pig, the Snake and the Pigeon



Titel: Zhou chu chu san hai / The Pig, the Snake and the Pigeon
Genre: Kriminalare/Drama/Action/Thriller
Land: Taiwan
År: 2023
Regi: Wong Ching-po
I rollerna: Ethan Juan, Ben Yuen, Chen Yi-wen, Gingle Wang, Lee Lee-zen

Handling: När en kriminell man får reda på att han endast är den tredje mest efterlyste personen i Taiwan, ger han sig ut på en jakt efter de två som är högre rankade.

Omdöme: Efterlyst för de brott han begått återvänder den kriminelle Chen Kui-lin (Ethan Juan) efter att ha hållit sig gömd i fyra år. Anledningen till att han nu dyker upp är att han fått reda på att hans mormor är döende. Det är för hennes skull han hållit sig borta, eftersom han känt skam och inte velat såra henne. Hennes liv går inte att rädda, men han träffar hennes läkare Dr. Cheng (Cherry Hsieh), som hjälper kriminella. Hon har fler dåliga nyheter att berätta: han har lungcancer och högst sex månader kvar att leva.


© Warner Bros.

Utan något att leva för ser Chen Kui-lin två alternativ. Antingen överlämnar han sig till polisen eller så ser han till att bli ihågkommen. När han inser att han bara är #3 på listan över Taiwans mest efterlysta brottslingar väljer han det senare. Vem minns egentligen vem som slutade tvåa och trea i idrottssammanhang? Alla minns vinnaren, så han bestämmer sig för att gå ut på topp genom att söka upp de andra två på listan.


© Warner Bros.

Denna taiwanesiska film har en stil och känsla som påminner om sydkoreansk film, åtminstone under den första timmen. Under den andra timmen märks influenserna från både kinesisk film och Hong Kong-film desto mer. Filmens första halva är nämligen en mer renodlad kriminalthriller, där huvudpersonen rör sig i kriminella miljöer när han söker upp en gangster och hans tjej. Chen Kui-lin väljer inte bara att döda sitt tilltänkta offer, utan kommer personerna nära och tar god tid på sig i väntan på rätt tillfälle.


© Warner Bros.

När filmen går in i sin andra halva sänks tempot, samtidigt som den blir lite för melodramatisk. Att tempot sänks hade i sig inte varit något större problem, men Chen Kui-lin kliver in i något som visar sig vara en religiös sekt. Även om det så småningom leder till en rolig vändning och svart humor har filmen tappat lite för mycket fart. Den andra halvan känns därför något för utdragen på sina håll.


© Warner Bros.

Det som uppskattas med filmen är framförallt de partier där den har en sydkoreansk stil. Fotot sticker genomgående ut som något positivt. Det känns inte överdrivet genomarbetat, men oftast används rätt vinklar och kameraåkningar när scenerna kräver något extra. En annan intressant iakttagelse är att musiken, särskilt under filmens första halva, ibland känns Quentin Tarantino-influerad. Filmen försöker inte vara lika cool som hans filmer, men på sina håll ger musiken lite sådana vibbar. Synd att filmen inte lyckas fullt ut, vilket gör att den endast är ok som helhet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

tisdag 27 oktober 2026

La menace



Titel: La menace / The Threat / Hatet, hotet och hämnden
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike/Kanada
År: 1977
Regi: Alain Corneau
I rollerna: Yves Montand, Carole Laure, Marie Dubois, Jean-François Bolmer

Handling: Henri Savin blir kär i Julie, en ung kanadensiska. Hans tidigare flickvän Dominique tar livet av sig och Julie misstänks för mord. Henri försöker få polisen att misstänka honom istället...

Omdöme: Efter att Yves Montand spelat huvudrollen i Alain Corneaus regidebut Police Python 357 (1976) fortsatte de samarbetet med den här filmen. Alain Corneau uppgav att filmen var inspirerad av Fritz Langs film-noir Beyond a Reasonable Doubt (1956). Det finns även en koppling till The Wages of Fear (1953), där en betydligt yngre Yves Montand också medverkade.


© LCJ Productions

Henri Savin (Yves Montand) har återvänt till Frankrike efter att ha kört långtradare i Kanada. Numera driver han ett åkeri tillsammans med sin tidigare flickvän Dominique (Marie Dubois). De har separerat eftersom Henri blivit förälskad i Julie (Carole Laure). Dominique har svårt att acceptera separationen och att Henri hittat någon annan, vilket leder till både självmordstankar och svartsjuka.


© LCJ Productions

Efter att Dominique konfronterat Julie faller hon till sin död. Misstankarna riktas genast mot Julie, som berättar vad som hänt för Henri. Han tror på hennes version, men polisen, med Waldeck (Jean-François Bolmer) i spetsen, finner att bevisen talar för att Julie både haft tillfälle och motiv att döda Dominique. Paret hamnar i en svår sits, vilket får Henri att sätta igång en komplicerad plan för att själv bli misstänkt...


© LCJ Productions

En man, två kvinnor - det hela inleds som ett klassiskt triangeldrama fyllt av passion och svartsjuka. Dominique har inte bara svårt att släppa Henri och vad de haft tillsammans - även hennes stolthet står på spel. Situationen tär dessutom psykiskt på henne, vilket inte bara leder till självmordstankar utan även mordiska tendenser. Det skapar en ytterst laddad och farlig situation för Henri och Julie.


© LCJ Productions

Efter den inledande halvtimmen övergår filmen från att vara ett renodlat triangeldrama till något annat. Det blir svårt att förutse vad som ska ske när Henri tar till drastiska åtgärder som krävs i desperata tider. Exakt vad han vill åstadkomma förblir till en början ett mysterium. Hans plan verkar antingen vara ytterst genomtänkt och smart, eller så improviserar han längs vägen, med tanke på att varje drag känns oförutsägbart.


© LCJ Productions

Man får lite blandade känslor med filmen och Henris plan för att själv bli misstänkt. Man fascineras av detaljerna och hur långt han är villig att gå, samtidigt som man undrar vad han egentligen vill åstadkomma. Det klarnar till slut längre in i filmen, även om det också känns något långsökt att polisen skulle upptäcka brödsmulorna han lämnat efter sig precis så som han vill. Därför blir det lite småroligt att följa, men kanske inte så smart som det var tänkt. Filmen är dock intressant och bjuder dessutom på en tragikomisk upplösning som är lite passande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

måndag 26 oktober 2026

Collateral



Titel: Collateral
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 2004
Regi: Michael Mann
I rollerna: Tom Cruise, Jamie Foxx, Jada Pinkett Smith, Mark Ruffalo, Peter Berg, Bruce McGill, Barry Shabaka Henley, Javier Bardem, Jason Statham

Handling: Max har i tolv år arbetat som taxichaufför i Los Angeles. En sen kväll får han en ovanlig kund, Vincent. Han är yrkesmördare och är i staden för att utöva sitt yrke, inte bara en utan flera gånger denna natt...

Omdöme: Yrkesmördaren Vincent (Tom Cruise) anländer till Los Angeles, där han på flygplatsen får en väska av en man (Jason Statham). Väskan innehåller dokument som behövs för att genomföra uppdraget. Under kvällen ska Vincent göra flera stopp för att avrätta sina måltavlor. Han är en professionell, iskall och beräknande silverräv som aldrig har misslyckats med ett uppdrag - och ingenting ska få stå i vägen för honom denna kväll.


© DreamWorks Pictures / Paramount Pictures

Taxichauffören Max (Jamie Foxx) har kört kvällspass i 12 år, men drömmer om att starta eget. När Vincent kliver in i taxin verkar Max kunna tjäna en bra slant, eftersom Vincent vill ha honom som sin chaufför resten av kvällen och är villig att betala extra. Kvällen tar dock en oväntad vändning när Max inser att kunden i baksätet är en yrkesmördare.


© DreamWorks Pictures / Paramount Pictures

Samtidigt som Max och Vincent tar sig runt Los Angeles upptäcker narkotikapolisen Fanning (Mark Ruffalo) att något är i görningen. Vincent måste arbeta tidseffektivt för att hinna slutföra uppdraget innan han stoppas. Eftersom ingen känner till hans identitet har han ett övertag, men han måste också se till att hålla Max fokuserad på uppgiften, då han spelar en viktig roll i Vincents plan.


© DreamWorks Pictures / Paramount Pictures

Michael Manns film inleds smågemytligt och följer Max under vad som verkar vara en rutinmässig kväll på Los Angeles gator. När han plockar upp en kvinnlig kund, som visar sig heta Annie (Jada Pinkett Smith), får han dessutom en trevlig bekantskap på köpet. Allt förändras dock när Vincent kliver in i hans taxi - inte omedelbart, men Max kan inte ana vad som väntar.


© DreamWorks Pictures / Paramount Pictures

En av filmens stora styrkor, och något som kännetecknar Michael Manns filmer, är förmågan att skapa en stämning som nästan går att ta på. Det digitala fotot är en starkt bidragande orsak till detta genom att fånga en smått unik atmosfär som få andra regissörer lyckas med. Atmosfären fungerar nästan som en egen karaktär i Michael Manns filmer, och det märks även här. Fotot, klippningen, musiken och den smått melankoliska känslan som ligger i luften är alla delar av regissörens stil och vision. Det förhöjer filmupplevelsen och gör att filmen uppskattas lite extra.


© DreamWorks Pictures / Paramount Pictures

Tom Cruise blev inte Oscarsnominerad, men det blev däremot Jamie Foxx. Båda gör bra insatser och bidrar till att hålla intresset uppe genom sitt samspel som Vincent och Max. Personligen uppfattas Cruise som den något vassare av de två. Det är en av få roller där han känns helt uppslukad av sin karaktär och aldrig får en att tänka på skådespelaren bakom Vincent. I vanliga fall gör Tom Cruises typiska drag sig ofta påminda på ett eller annat sätt, men inte här.


© DreamWorks Pictures / Paramount Pictures

Filmen har ett otroligt bra driv och en intensitet som uppslukar en när den väl kommer igång. Samtidigt är det långt ifrån fullt ös. Tempot är väl avvägt för att ge utrymme åt uppbyggnaden och låta en känna vad som står på spel. En mer actionbetonad regissör hade kanske valt att göra filmen mer fartfylld, men då hade en del av djupet och den atmosfär som Michael Mann skapar gått förlorad.


© DreamWorks Pictures / Paramount Pictures

Det är en härlig åktur man bjuds på tillsammans med Vincent och Max. Vad som är lite synd är att filmen inte riktigt lyckas fullfölja på samma höga nivå hela vägen. Den är nämligen på topp när Vincent konfronterar sin fjärde måltavla. Det hela kulminerar i den intensiva och kaotiska uppgörelsen på nattklubben. Allt har byggts upp väldigt bra inför detta, och här ställs allt på sin spets.


© DreamWorks Pictures / Paramount Pictures

Den femte och avslutande måltavlan är där historien ändrar lite karaktär. Max känner att det får vara nog och gör något åt saken. Det som följer är inte dåligt på något vis, men något saknas för att slutet ska kännas helt tillfredsställande. Avslutningen lämnar en med en viss känsla av antiklimax - å ena sidan känns det passande vad gäller Vincent och man känner sig lite sorgsen, å andra sidan fanns det mer att få ut av slutet. Har alltid känt att det fanns ett ypperligt tillfälle att låta Jason Statham dyka upp som en slags backup och fullfölja uppdraget. Varför annars visa honom i öppningsscenen med Tom Cruise?

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.5

söndag 25 oktober 2026

Brick



Titel: Brick
Genre: Mysterium/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2005
Regi: Rian Johnson
I rollerna: Joseph Gordon-Levitt, Lukas Haas, Nora Zehetner, Richard Roundtree

Handling: Tonårige Brendan får ett telefonsamtal från sin f.d. flickvän som ber om hans hjälp. Två dagar senare hittar han henne död. Han beslutar sig för att ta reda på vad som hänt.

Omdöme: Brendan (Joseph Gordon-Levitt) har inte kommit över separationen från sin före detta flickvän Emily (Emilie de Ravin). När han får ett mystiskt telefonsamtal från henne där hon berättar att hon hamnat i trubbel, vill han hjälpa henne. Men Emily vill inte bli hittad, och det är inte förrän två dagar senare som Brendan till slut hittar henne - död.


© Focus Features

Brendan bestämmer sig för att ta reda på vad som hände Emily och vem som ligger bakom hennes död. Han tar hjälp av skolans hjärna, Brain (Matt O'Leary), för att få tips och information som kan leda honom till sanningen. Överklasstjejen Laura (Nora Zehetner) pekar honom i rätt riktning, vilket leder honom in i skolans drogkultur och till den mytomspunna ungdomsdrogbaronen The Pin (Lukas Haas).


© Focus Features

Filmen är lite annorlunda och udda, det får man ge den. Rian Johnsons regidebut är en ungdoms-neo-noir som utspelar sig i high school-miljö, där studenten Brendan försöker lösa ett mordmysterium. Det blir en kombination av stilen från klassisk film-noir med den hårdkokta tonen och dialogen, och lite Twin Peaks-vibbar på sina håll. Samtidigt blir det svårt att ta det hela på fullt allvar eftersom filmen har en underliggande humor.


© Focus Features

Det blir lite svårt att få grepp om filmen eftersom den har mycket på gång och försöker få med en hel del. Själva mordmysteriet är inte tokigt, och Brendan är en huvudperson som inte skyr något eller någon, även om det innebär att han åker på rejält med stryk. Han är själv bra på att ge tillbaka med samma medel bör sägas, men frågan är hur mycket hans kropp tål. Ju närmare sanningen han kommer, desto farligare situationer hamnar han i.


© Focus Features

Även om filmen gör en del bra och är en lovande regidebut, är den också ojämn. Något håller den liksom tillbaka från att nå sin fulla potential. Den uppvisar en berättarteknik som skiljer sig från en standardfilm, och det finns en del smarta lösningar i både fotot, övergångarna och sättet historien berättas på.


© Focus Features

Joseph Gordon-Levitt är stabil i huvudrollen, men prestationerna från de övriga skådespelarna är mer sviktande. Det sammanfattar också filmen ganska bra - det finns en del bra inslag, men också sådant som gör att man inte känner sig lika engagerad som man borde vara. Trots vissa tyngre teman blir filmen lite mer lättviktig än önskat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1