Vertigo

Titel: Vertigo / Studie i brott
Genre: Mysterium/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1958
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: James Stewart, Kim Novak, Barbara Bel Geddes, Tom Helmore

Handling: Scottie är en före detta polis i San Francisco med en panisk rädsla för höjder. Han får i uppdrag av en gammal vän att förfölja dennes hustru Madeleine, som han misstänker har något i görningen. Scottie antar sig uppdraget som visar sig mer komplicerat än det först verkade.

Omdöme: John "Scottie" Ferguson (James Stewart) lämnar San Francisco-polisen efter att ha drabbats av höjdskräck och yrsel - vertigo. Han har det tillräckligt gott ställt för att inte behöva jobba, vilket han berättat för sin bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes). De var en gång i tiden förlovade med varandra, och hon har uppenbart fortfarande känslor för honom, mer än bara som vän.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Scottie blir kontaktad av en gammal vän, Gavin Elster (Tom Helmore), som vill anlita honom. Tanken är att han ska förfölja Gavins hustru, Madeleine (Kim Novak). Gavin är nämligen orolig för henne och vill veta vad hon har för sig om dagarna, eftersom hon har episoder där hon verkar vara som en annan person, i en annan värld. Efter att Scottie sett den vackra Madeleine blir han inte bara fascinerad av att gå till botten med hennes tillstånd, han blir också alltmer uppslukad av henne.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Alfred Hitchcocks älskade klassiker har en enorm förmåga att liksom hypnotisera tittaren. Det spelar ingen roll om man sett filmen tidigare, den drar tillbaka en och trollbinder en genast. Det är inte många filmer som har en så magnetisk dragningskraft som denna film besitter. En smått drömlik atmosfär målas upp, vilket inte är någon slump. Mycket sitter i detaljerna som Hitchcock så elegant och precist presenterar.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Musiken av Bernard Herrmann är en starkt bidragande orsak till filmens enorma stämning. Den fångar verkligen temat och framhäver känslorna som berättelsen har. Det hade inte varit detsamma att följa Scottie när han följer efter Madeleine utan den ackompanjerande musiken. Ibland känns det som filmen går i cirklar när Scottie spanar på avstånd, men fascinationen ökar bara samtidigt som mysteriet tätnar.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Det är inte bara musiken som är med och skapar den otroliga stämningen i filmen. Fotot och färgerna är delikata och gör mer för filmen än i de flesta andra filmer man sett. I princip varje bildruta känns genomtänkt och finns där av en anledning. Fotot och musiken blir helt enkelt en del av handlingen, nästan som en egen karaktär - en ytterst viktig sådan. Detsamma kan sägas om klädvalen - inte minst Madeleines - bilarna, buketten, tavlan och så vidare. Det sitter utan tvekan i detaljerna.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Filmen fascinerar på mer än ett sätt, och det är en stor anledning till varför den uppskattas så mycket och har fått sitt rykte. Mycket har också att göra med att det är en film som tål att ses om flera gånger, eftersom det finns så mycket att lägga märke till och fördjupa sig i. Vissa filmer kan tappa ju fler gånger man ser dem, medan andra nästan kräver flera tittar - detta är en sådan film.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Vad man får är en film med flera lager. Vad som inleds som ett mysterium med en drömlik aura över sig, övergår nästan till en slags spökhistoria utan att blomma ut i den riktningen. Besatthet blir ett huvudtema som inte minst Scottie kommer att drabbas av ordentligt, men även Midge visar tendenser till detta på ett mer komiskt vis. Barbara Bel Geddes är för övrigt klart bra i rollen som Midge och bidrar med både värme och humor.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Två tredjedelar in sker en förändring i filmens ton, en vändning som kan tolkas på lite olika sätt. Å ena sidan blir det ett klimax som leder till både lite förvirring och därefter en förklaring av vad som skett. Å andra sidan övergår historien till Scotties besatthet, som påtagligt ändrar tonen.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Frågan är om förändringen är till det bättre, eftersom filmen tappar en aning under den sista tredjedelen. Den hypnotiska och drömlika resan vi gjort med Scottie och Madeleine fram till dess har varit så tillfredsställande. Kontrasten med filmens senare del gör därför att man saknar vad filmen hade, där den mer tragiska fortsättningen och den olyckliga kärleken inte riktigt uppskattas lika mycket. Det blir till slut vad som saknas för att filmen ska kunna rå på North by Northwest (1959) som Hitchcock-favoriten.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 8.2

Cry Terror!

Titel: Cry Terror! / Det gäller livet
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1958
Regi: Andrew L. Stone
I rollerna: James Mason, Inger Stevens, Rod Steiger, Angie Dickinson

Handling: En vetenskapsman luras att tillverka en bomb som han tror ska gå till militären. Först senare förstår han att bomben används av en kriminell liga för att hota att spränga flygplan och tjäna utpressningspengar.

Omdöme: När ett flygbolag får ett hotfullt brev som gör gällande att en bomb befinner sig ombord ett av deras passagerarflyg, tas det på fullaste allvar. En lösensumma på $500.000 krävs och FBI kopplas genast in. Utpressaren ringer in och berättar vilket flyg bomben finns på för att visa att han menar allvar. Efter att de funnit bomben kräver utpressaren att de betalar lösensumman, annars kommer nästa bomb detonera utan förvarning.


© MGM

Jim Molner (James Mason) blir förskräckt när han hör talas om bombutpressningen och på nyheterna får syn på den kompakta bomben som inte är större än ett cigarettpaket. Han är nämligen den som tillverkat de kompakta bomberna åt en f.d. armévän då han lurats att tro att de togs fram åt militären och att han skulle få ett bra jobb där.


© MGM

Armévännen är Paul Hoplin (Rod Steiger) som visar sig vara hjärnan i en utpressarliga. Paul har hjälp av sin flamma Kelly (Angie Dickinson), Vince (Jack Klugman) samt Steve (Neville Brand). Alla fyra är de redo att göra vad som krävs för att ligan ska komma över pengarna. De tar Jim, hans fru Joan (Ingrid Stevens) och deras lilla dotter som gisslan där Joan kommer användas för att hämta och leverera pengarna.


© MGM

En noir som samlat bra skådespelare och var relativt framgångsrik även om den inte hade den högsta budgeten. Även om filmen uppskattas och har en del scener som sticker ut är det något som håller tillbaka den från att bli något mer. Känns som en film som skulle kunna användas som grund för en remake som skulle kunna bli riktigt vass.


© MGM

Trots att filmen har ett upplägg som känns igen har den en del som gör den lite annorlunda. Att separera på gisslan och hålla dem på två ställen gör att kidnapparna kan se till att de inte gör något dumt och riskera att någon råkar illa ut. Det gör även att vi får en del spänningsmoment som uppstår på båda platserna. Även scenerna när Joan ska hämta och leverera pengarna blir lite svettiga när hon kämpar mot tiden.


© MGM

Allt som allt uppskattas nog filmen mer än vad slutbetyget visar. Det är alltså en film som har tillräckligt i grunden för något mer men inte riktigt når fram fullt ut. Spänningsscenerna finns på plats men spänningen infinner sig inte alltid. Kan ha att göra med regin och en remake skulle som sagt kunna vara på sin plats. Man önskar sig främst att filmen hade vågat vrida upp terrorn mer för att känna lite mer nerv.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Nowhere to Go

Titel: Nowhere to Go / Brott lönar sig inte
Genre: Kriminaldrama/Film-Noir
Land: Storbritannien/USA
År: 1958
Regi: Seth Holt
I rollerna: George Nader, Maggie Smith, Bernard Lee, Geoffrey Keen

Handling: En professionell tjuv rymmer från fängelset med hjälp av en kumpan som vill veta var han har gömt sitt byte.

Omdöme: Kanadensaren Paul "Greg" Gregory (George Nader) är en professionell tjuv som numera bor i London. Där planerar han att komma över en värdefull myntsamling värd närmare £60.000 genom att bekanta sig med och charma änkan Harriet (Bessie Love). Till sin hjälp har han Sloane (Bernard Lee) som ska få 10% av bytet. Greg har det mesta planerat men han tänker inte fly. Nej, han är redo att avtjäna runt fem år i fängelse och sedan ha £50.000 som väntar på honom i bankfacket.


© MGM

Efter att Greg lyckas rymma från fängelset med hjälp av Sloane, är det dags att hämta pengarna från bankfacket och börja leva. Men så enkelt blir det inte. Sloane vill nu nämligen ha en större del av kakan. Greg hamnar i en svår sits då Sloane var den som skulle fixa pass och en väg ut. Han var en av få Greg trodde att han kunde lita på.


© MGM

Greg måste nu tänka om, hitta ett sätt att få tag i pengarna och fly med Sloane och polisen efter sig. Kanske kan han få hjälp av Bridget (Maggie Smith). Hon är förlovad med mannen vars lägenhet Sloane hyrt åt Greg. Eftersom Bridgets fästman hastigt och lustigt lämnat landet och henne, visar hon sig inte ha något emot att hjälpa Greg.


© MGM

Filmen börjar klart lovande med ett elegant svartvitt foto med belysningen och skuggorna som genast skapar noir-stämning. Fängelseflykten visar att filmen menar allvar, att detta kan vara något. Så börjar förtexterna och till det helt opassande och skrikig jazzmusik. Jazzmusik har sin plats, t.ex. om handlingen utspelar sig på en jazzklubb eller liknande. Men inte när man ska försöka bygga upp spänning, speciellt när jazzmusiken snarare är "happy" och inte passar filmens ton. Sitter och tänker hur mycket bättre det hade funkat helt utan musik precis som öppningssekvensen med flyktförsöket. Eller t.ex. med bra John Barry-musik.


© MGM

Vid sidan om den opassande jazzmusiken finns det hopp om en sevärd film eftersom regissören är Seth Holt. Han gjorde här regidebut men hans nästa film Taste of Fear (1961) hade tidigare setts och uppskattades en hel del. Det fanns därför viss optimism att filmen kunde bli något trots jazzmusiken.


© MGM

Mycket riktigt visar det sig vara en mestadels trevlig liten brittisk noir-film som inte minst har en bra första halva på filmen, kanske mer än så. Längre in behåller den fortfarande intresset men den drar ut på det hela och ändrar lite karaktär. Det vill säga när Greg vänder sig till Bridget om hjälp. Det stannar upp lite och drivet finns inte riktigt där som under första halvan, första två tredjedelarna av filmen. Men det är fortfarande en sevärd film med en del att ta med sig, inte minst fotot och stämningen men även det faktum att detta var Maggie Smiths första stora filmroll.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Cairo Station

Titel: Bab el-Hadid / Cairo Station / Kairo centralstation
Genre: Kriminalare/Drama
Land: Egypten
År: 1958
Regi: Youssef Chahine
I rollerna: Youssef Chahine, Farid Shawqi, Hind Rostom, Hassan el Baroudi

Handling: Qinawi, som tjänar sitt uppehälle genom att sälja tidningar på Kairo centralstation, blir helt besatt av Hannuma - en attraktiv, ung kvinna som säljer drycker.

Omdöme: Detta är historien som berättas av Madbouli (Hassan el Baroudi) som har ett tidningsstånd på Kairo centralstation. Han är van vid att läsa om alla möjliga konstiga och hemska fall i tidningarna. Men nu berättar han vad han själv varit med om. Det börjar med att han träffar på en ung man som verkar i behov av hjälp. När Madbouli inser att stackaren är halt, bestämmer han sig för att inte bara ge honom ett jobb som tidningsförsäljare utan hittar även ett skjul åt honom där han kan bo.


© Criterion

Den halte mannen visar sig heta Qinawi (Youssef Chahine) och håller sig mest för sig själv. Madbouli finner att Qinawi måste vara sexuellt frustrerad då hans skjul snart är belamrat med bilder på lättklädda damer. Mycket riktigt blir Qinawi besatt av Hannuma (Hind Rostom). Hon är en av de lokala unga kvinnorna som säljer dryck och stjäl på tågstationen. Hon är i färd med att snart gifta sig med Abu Siri (Farid Shawqi) som är en storväxt bagagebärare på stationen. Det hindrar inte Qinawi från att själv vilja göra Hannuma till sin fru.


© Criterion

Inte varje dag man plockar fram en gammal egyptisk film men denna hade man hört talas om som en klassiker, kanske även att det skulle vara något i stil med en Hitchcock-film. Det är farligt att hoppas eller förvänta sig något i klass med hans filmer, men trots allt lät upplägget tillräckligt intressant för att få en att vilja ta sig en titt.


© Criterion

Upplägget är det inget fel på när det hela drar igång. Men när man jämför med västerländska klassiker finns det ett par problem. Prestationerna är lite väl teatraliska på sina håll, syftar främst på Hind Rostom som Hannuma. Hon känns nästan tagen från en 30-tals film. Sedan har filmen en tendens att få med utfyllnadsscener som drar ut på det hela innan den kommer igång med det man väntat på. Visst vill man visa upp de olika karaktärerna där på tågstationen men det är sällan det engagerar.


© Criterion

Vad man får är en film som mer kan liknas vid italiensk neorealism än film-noir eller Hitchcock. Den synar det egyptiska samhället och gör ett ganska bra jobb med att ge en bild av en del av problemen som Egypten stod inför runt den här tiden. Personligen hade det dock föredragits om filmen varit tvärtom, tonat ner neorealismen och varit mer lik film-noir som den har en del gemensamt med längre fram.


© Criterion

Filmen tar sig när Qinawis besatthet driver honom till att begå en våldsgärning. Han känner att om han inte kan få Hannuma så ska ingen annan få henne. Ett klassiskt svartsjukedrama med andra ord. Filmen tar sig i och med dessa spänningsmoment men det får sägas att Qinawi är en bra karaktär och spelas bra av regissören själv. Det är även ett elegant svartvitt foto och det är främst dessa två saker - Qinawi och fotot - som man tar med sig från filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

The Snorkel

Titel: The Snorkel / Den smygande döden
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1958
Regi: Guy Green
I rollerna: Peter van Eyck, Mandy Miller, Betta St. John, Grégoire Aslan

Handling: Även om polisen har klassat hennes mors död som självmord, tror en tonårsflicka att hennes styvfar mördade henne.

Omdöme: På ett "Colombo"-liknande sätt inleder filmen med att visa mördaren begå det till synes perfekta brottet. Paul Decker (Peter van Eyck) dödar sin fru i parets italienska villa men får det att se ut som ett självmord. Den lokala polisinspektören (Grégoire Aslan) har ingen anledning att misstänka något brott. Allt tyder på självmord och Paul är för tillfället bortrest över gränsen i Frankrike.


© Columbia Pictures

Pauls styvdotter, tonårsflickan Candy (Mandy Miller), är övertygad om att hennes mamma aldrig skulle begå självmord och misstänker att Paul ligger bakom. Hon försöker förklara för polisen och Jean (Betta St. John), vän till familjen och Candys resekompanjon, att Paul är skyldig. Detta då hon redan som liten flicka påstod sig ha sett hur han dränkte hennes biologiska far utan att någon trott henne.


© Columbia Pictures

Det första man får säga är att filmen har en annorlunda och ganska fräck historia med snorkelmannen. Inte varje dag man ser en mördare använda sig av snorkel som mordredskap för att slinka undan och inte lämna några spår efter sig. Även om det är lite av en brittisk B-film (Hammer Films), kan man inte klaga på storyn som är ganska originell. Det roligaste är att en viss Anthony Dawson skrivit boken som filmen bygger på. För de som kan sin James Bond spelade han skurken professor Dent i Dr. No (1962).


© Columbia Pictures

Som nämnts är det lite "Colombo" över upplägget och Peter van Eyck är som tagen därifrån som mördaren. Han är smått arrogant och säker på att han kommit undan med det perfekta brottet. Istället för att ställas mot en snokande mordutredare har han tonårsflickan Candy som själv tänker gå till botten med sin mors död. Tyvärr är Mandy Miller det svagaste kortet i filmen även om hon växer in i rollen och funkar längre in.


© Columbia Pictures

Vad som uppskattas med en sån här film är att den kommer med roliga idéer som man inte ser varje dag. Twisten på slutet är också välkommen och gör filmen minnesvärd. Det gör en hel del för helheten och får en att känna att filmen faktiskt har något utöver det vanliga. För när man blickar tillbaka på filmen har den flera smarta saker som gör det till en trevlig liten film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7