Black Tuesday

Titel: Black Tuesday
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Hugo Fregonese
I rollerna: Edward G. Robinson, Peter Graves, Jean Parker, Warren Stevens

Handling: Den våldsamma fången och gangstern Vincent Canelli gör en rymning från fängelset precis innan han ska sättas i den elektriska stolen. Med sig tar han Peter Manning - en bankrånare och polismördare som skulle sättas i stolen precis efter honom. Med hjälp av pengar från ett rån ska de försöka ta sig ut ur landet.

Omdöme: Det är dags för avrättning i den elektriska stolen för fångarna Vincent Canelli (Edward G. Robinson) och Peter Manning (Peter Graves). Gangstern Canelli är kaxig, stor i mun och ligger bakom flera mord. Bankrånaren och polismördaren Manning är betydligt lugnare, men alla - politiker, polis och medfångar - vill veta var han gömt de $200.000 han kom över vid rånet.


© United Artists / MGM

Canelli har, via sin flamma Hatti (Jean Parker), sett till att en av hans män - Joey (Warren Stevens) - utger sig för att vara tidningsreporter som ska bevaka avrättningen. Dessutom har gänget kidnappat dottern till en av fångvakterna för att tvinga honom att hjälpa till med flyktförsöket. Planen är sedan att Canelli ska ta med sig Manning till en lagerlokal för att ligga lågt och få honom att avslöja var rånbytet finns gömt.


© United Artists / MGM

Edward G. Robinson spelar en elak och mordlysten gangster, inte helt olik James Cagney i White Heat (1949), och paras ihop med Peter Graves långt innan han gjorde sin mest ikoniska roll som Jim Phelps i TV-serien "Mission: Impossible". Tillsammans är de ett något omaka par, men det blir kul att se dem som varandras motpoler, både fysiskt och skådespelarmässigt.


© United Artists / MGM

Handlingen utspelar sig i princip på tre platser: fängelset där avrättningen ska äga rum, lagerlokalen där alla samlas efter flyktförsöket, samt banken. Kan tycka att scenerna som utspelar sig i fängelset och banken funkar bättre än de i lagerlokalen, möjligtvis för att lagerlokalen tar upp mest plats och filmen stannar upp lite för mycket.


© United Artists / MGM

Det är egentligen inget fel på filmen, som puttrar på i ett lagom tempo under sina 80 minuter. Däremot saknas en del för att lyfta den till något mer. Vincent Canelli är förvisso en bra karaktär och tacksam att spela, men samtidigt framställs han som genomond. Det är därför Peter Manning blir en bra motvikt som den moraliska rösten. Karaktärerna hade dock kunnat få mer djup för att inte kännas så pass endimensionella som de gör nu.


© United Artists / MGM

Överlag blir det en noir som funkar för stunden, men inte så mycket mer. Den saknar den där klassiska noir-känslan som man önskar sig när stämningen och fotot är på topp. Man brukar känna relativt tidigt om en noir har det lilla extra. I det här fallet har den tillräckligt för att behålla intresset, utan att bjuda på det minnesvärda man är ute efter. Det behöver inte vara de mest kända eller hyllade filmerna i genren som lyckas, men sådana är svårare att hitta bland de mindre kända.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Airplane!

Titel: Airplane! / Titta vi flyger!
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1980
Regi: Jim Abrahams, David Zucker, Jerry Zucker
I rollerna: Robert Hays, Julie Hagerty, Leslie Nielsen, Lloyd Bridges, Robert Stack, Peter Graves, Jonathan Banks

Handling: Flygvärdinnan Elaine gör slut med sin pojkvän Ted. Han blir förtvivlad och bestämmer sig för att köpa en flygbiljett för att hamna på samma plan som hon. Väl ombord drabbas de flesta av passagerarna av matförgiftning och Ted, som varit pilot, griper in för att rädda situationen.

Omdöme: Det inleder som vilken romantisk film som helst när Ted (Robert Hays) följer efter sin flickvän Elaine (Julie Hagerty) till flygplatsen och sedermera ombord planet där hon jobbar som flygvärdinna. Detta eftersom hon gjort slut med honom. Han tänker dock kämpa för att vinna tillbaka henne och kliver ombord ett flygplan för första gången sedan han flög stridsflyg under kriget.


©Paramount Pictures

Detta är dock inget romantiskt drama eller liknande. Det är en satir och komedi som driver med diverse katastroffilmer som var stora under 70-talet, inte minst de populära Airport-filmerna. Lite likt som "Saturday Night Live" senare skulle göra, hade trion Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker hållit på med slapstickhumor och framträdanden med "Kentucky Fried"-teatern sedan början av 70-talet.


©Paramount Pictures

Planets pilot kapten Clarence Oveur (Peter Graves) och försteofficer Roger Murdock (basketlegenden Kareem Abdul-Jabbar) kommer insjukna under flygets gång och Elaine tvingas dra på autopiloten. En autopilot som består av en uppblåsbar docka, ett av filmens mest lyckade skämt får sägas. Dr. Rumack (Leslie Nielsen) får rycka in och försöka rädda situationen med de insjuknade medan Steve McCroskey (Lloyd Bridges) och kapten Rex Kramer (Robert Stack) får försöka få ner planet från marken.


©Paramount Pictures

En sak man ska ha klart för sig, och som visade sig vara ett lyckat val, var att man plockade in etablerade kvartetten Peter Graves, Leslie Nielsen, Lloyd Bridges och Robert Stack som samtliga var kända för sina seriösa roller. De fortsätter också spela den typen av roller här, förutom Lloyd Bridges som får dra på lite mer än de övriga tre. Men det faktum att de spelar rollerna seriöst gör att det bara blir roligare. De får helt enkelt spela parodi på karaktärerna de var kända för att spela. För inte minst Leslie Nielsens del blev det en välkommen inkörsport till komedigenren som han skulle komma att bli känd för.


©Paramount Pictures

När filmen nu ses står det klart att det är en film som ibland får till det, ibland inte lika mycket. Det är en rad sketcher ombord ett flygplan där vissa inslag av crazyhumor inte alltid går hem. Men man får säga att man ändå har ganska kul med filmen som ju trots allt är en tidig parodi på filmer i katastrofgenren. Skulle endast en sak få tas bort så är det flygledaren Johnny (Stephen Stucker) som ska agera comic relief i var och varannan scen som utspelar sig på flygtornet. Men han är smått odräglig och inte rolig en enda gång. Hade varit bättre att låta Lloyd Bridges och Robert Stack sköta allt snack.


©Paramount Pictures

En älskad komedi som på vissa listor rankas högt bland de allra bästa och roligaste komedierna genom tiderna. För egen del är det långt ifrån en favorit som skulle komma med på en topplista men det betyder inte att den är dålig för det. Det är bara en viss typ av humor som nog går hem mer hos andra. Föredrar lite annan typ av humor även om det ibland absolut är riktigt kul. Det blir dock lite för ojämnt när skämten inte alltid går hem. Det varvas med sådant som uppskattas så överlag blir det lite upp och ner.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.7