La boum / The Party

Titel: La boum / The Party / Ready for Love
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Frankrike
År: 1980
Regi: Claude Pinoteau
I rollerna: Sophie Marceau, Claude Brasseur, Brigitte Fossey, Denise Grey

Handling: När en gammal älskarinna till François dyker upp och kräver en sista natt av honom inleds en cirkel av lögner som blir svår att bryta om det inte samtidigt ska knäcka hans äktenskap. Den enda som inte verkar märka de nya stämningarna i familjen är den 13-åriga dottern Vic, som har fullt upp med sina egna kärleksbekymmer och de otaliga festerna där hennes kärleksdramer utspelar sig.

Omdöme: 13-åriga Vic (Sophie Marceau) har flyttat till Paris med sina föräldrar François (Claude Brasseur) och Françoise (Brigitte Fossey). Medan Vic får nya vänner i skolan visar sig föräldrarna gå igenom en svår period när François är otrogen med en f.d. älskarinna som kräver en sista natt med honom. Det påverkar familjen som alla bearbetar det på olika sätt.


© Gaumont

Vic finner mest glädje i "La boum", festerna där hon kan lyssna på musik, dansa och utforska sina nyfunna kärlekskänslor när hon träffar pojken Matthieu (Alexandre Sterling). Samtidigt får hon tips och råd av sin gammelmormor Poupette (Denise Grey) som hjälper henne i den svåra tiden med föräldrarna och kärleksbekymren.


© Gaumont

Sophie Marceau kom här att göra sin filmdebut, men det var i sista minuten hon upptäcktes och ersatte skådespelerskan som först hade fått rollen. Hon hade ingen skådespelarbakgrund utan hon hade precis skrivit ett kontrakt som barnmodell och gick på audition där hon fick rollen. Det blev starten på en framgångsrik filmkarriär och hon blev snart en av de mest älskade skådespelerskorna i Frankrike.


© Gaumont

Filmen kom att bli en jättesuccé, trots att ingen räknade med det. Uppenbarligen spred sig ryktet och filmen blev omåttligt populär, inte bara i Frankrike utan över stora delar av Europa. I Frankrike blev det den mest sedda filmen för året, även mer än storfilmen Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980). Och i Italien, där den hade premiär senare, blev det 1982 den största biosuccén i landet och slog E.T. the Extra-Terrestrial (1982).


© Gaumont

Exakt vad filmens omåttliga framgång grundades på är lite oklart. Men en kombination av en opretentiös titt på en ung tjejs både komiska och allvarliga uppväxt med föräldrar som potentiellt kan skiljas är en sak. En annan är Sophie Marceau som alltså blev en älskad stjärna över en natt. Och en annan kan vara låten "Reality" som skrevs för filmen av dess kompositör Vladimir Cosma och blev en hit.


© Gaumont

Det går inte att komma ifrån att det är en småtrevlig film. Den har en del egenskaper och en kombination som man inte alltid ser i den här sortens filmer. För på ett sätt är det en ungdomsfilm, på ett annat en familjefilm. Det är både en komedi med lättsammare inslag och ett drama med allvarligare teman. Den får det att funka när den precis som Vic och hennes föräldrar försöker manövrera sig igenom de fina och de tuffa tiderna. Lite kul att ha sett och har en del charm men saknar trots allt det lilla extra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7

The Hollywood Knights

Titel: The Hollywood Knights
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1980
Regi: Floyd Mutrux
I rollerna: Robert Wuhl, Tony Danza, Fran Drescher, Michelle Pfeiffer

Handling: Ledda av sin komiska och skämtsamma ledare, Newbomb Turk, skapar bilklubben The Hollywood Knights kaos i Beverly Hills på Halloweenkvällen 1965.

Omdöme: Det är Halloween år 1965 i Beverly Hills, Kalifornien. Det älskade drive in-haket Tubby's har öppet sista kvällen innan det stänger för gott. Några av de som hänger där denna kväll är bilklubben The Hollywood Knights bestående av unga killar som festar, skämtar, har diverse hyss för sig och kör sina bilar. Denna kväll genomförs även den årliga initieringsritualen av fyra nya medlemmar som fått ett par uppgifter de måste lösa innan kl. 2 på natten då de ska infinna sig vid Tubby's.


© Columbia Pictures

Denna Halloweenkväll har de patrullerande poliserna Bimbeau (Gailard Sartain) och Clark (Sandy Helberg) i uppgift att hålla gatorna runt Beverly Hills lugna. De kommer få fullt upp, inte minst med ungdomarna i The Hollywood Knights och dess självutnämnde ledare Newbomb Turk (Robert Wuhl) vars ständiga påhitt driver dem till vansinne.


© Columbia Pictures

Personligen föredras allt som oftast när en 80-tals film utspelar sig i nuet så man kan ta del av 80-tals känslan. I det här fallet handlar det om 60-talet och närmare bestämt 1965. Det gör att filmen ska återskapa den tiden med allt vad det innebär och det får man säga att den lyckas bra med. Soundtracket består t.ex. uteslutande av bra 60-tals låtar och likväl är bilarna en stor del av historien.


© Columbia Pictures

Det mesta kretsar kring Tubby's då alla vägar leder dit för de lokala denna kväll. Men även om man har flera karaktärer och historier att följa med en del kända ansikten tidigt i sina karriärer, inte minst Michelle Pfeiffer i sin första långfilm, har filmen inte mycket till handling. Det är uppenbart att regissören Floyd Mutrux, som även skrivit manuset, mest brytt sig om att få med känslan, stilen och musiken från 60-talet.


© Columbia Pictures

Handlingsmässigt undrar man efter ett tag vad alla karaktärer och historier har gemensamt. Vissa dyker upp här och där men det leder liksom ingenvart, förutom att det skämtas om allt möjligt. När man läser mer om produktionen lär regissören tidigt sagt att de som sköter sig bra och ger något extra kommer få mer utrymme i filmen och vice versa. Med andra ord var manuset sekundärt då man valde att pussla ihop scenerna och historierna i efterhand.


© Columbia Pictures

Även om filmen inte har mycket till handling som det visar sig, är det lite småtrevligt att titta på. Ibland blir det faktiskt ganska kul och skönt nog blir det inte för korkat och överdrivet, även om de båda poliserna hamnar i en rad olyckliga situationer då de är småkorkade och förtjänar det. Men man kan inte blunda för manuset när allt är sagt och gjort. Bara en sådan sak att man börjar titta på klockan efter en timme och tror att det snart ska vara slut vilket får en att undra hur de ska fylla ut ytterligare en halvtimme. Till slut funkar det ändå på något sätt men filmen hade kunnat bli så mycket bättre om man haft en regissör som i första hand brytt sig om ett bättre manus.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

La femme flic / The Woman Cop

Titel: La femme flic / The Woman Cop / Polisinspektören
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike
År: 1980
Regi: Yves Boisset
I rollerna: Miou-Miou, Jean-Marc Thibault, Leny Escudéro, Jean-Pierre Kalfon, Alex Lacast, Niels Arestrup

Handling: En kvinnlig polis på nedgång råkar hitta en pedofilhärva som har flera rika och mäktiga personer inblandade.

Omdöme: När denna franska polisfilm togs an får det erkännas att det förväntades lite mer fart och fläkt. Vi följer kvinnliga polisinspektören Corinne Levasseur (Miou-Miou). Hon är 28 år och verksam i Paris där hon utreder diverse brott. Det är ingen trevlig miljö hon jobbar i och inte blir det enklare när folk ser ner på henne som kvinna ute på fältet.


©StudioCanal

Efter att hon kommit något på spåret som pekar mot en högt uppsatt politiker och går vidare med ärendet, ses hon bli omplacerad istället för befordrad. Hennes resa bär av till gruvstaden Lens. Där får hon göra diverse administrativa sysslor på poliskontoret likt en sekreterare, vilket är det sista hon vill hålla på med.


©StudioCanal

I hennes nya hemort får hon bra kontakt med polisinspektör Simbert (Alex Lacast) som visar henne runt staden, vilka som styr och hur saker och ting funkar där. Hon lär även känna teaterdirektören Backmann (Jean-Pierre Kalfon) som hon kanske kan inleda en romans med, trots att han inte är så förtjust i att hon är polis. Dessutom kompliceras relationen när Corinne börjar gräva i en smutsig barnhärva som verkar leda till teatersällskapet.


©StudioCanal

Detta kan man verkligen kalla för en s.k. slow burner. Inte den fart och fläkt som förväntades, eller åtminstone som man hoppades på. Inte en kriminalare av det slag som man sett många gånger bland franska polisfilmer. Faktiskt så pass att det är lite småtrist att följa Corinne i Paris och sedan när hon anländer till Lens. Kanske är tanken att man ska känna hennes tristess då det inte händer mycket i hennes liv och karriären som polis verkar ha tagit ett steg tillbaka.


©StudioCanal

Ungefär halvvägs in börjar det bli intressantare och bättre. En ung flicka hittas död, misstänkt mördad och dumpad på en avlägsen plats där ett par lekandes barn påträffar henne. Corinne börjar gräva i fallet och sakta men säkert uppdagas en härva som leder till höga positioner och är större än vad man kunnat ana. Som utomstående har hon inga allianser med de lokala. Det är en fördel då hon kan utforska utan skygglappar men även farligt då de lokala fruktar de mäktiga i staden.


©StudioCanal

Regissören Yves Boisset var känd för sina samhällskritiska och politiska filmer om korruption och konspirationer. Inte lika känd som Costa-Gavras men trots allt lite av samma typ av filmer fast kanske inte med samma genomslagskraft. Här är budskapet ganska givet då den icke korrumperade snuten följer lagen och går efter de stora fiskarna men att sätta dit dem är enklare sagt än gjort. Inte bara att det kan vara osmart vad gäller karriären, det kan även utsätta henne för livsfara.


©StudioCanal

Första halvan är tyvärr småtrist och ganska intetsägande. Andra halvan är desto bättre och har mer av värde på alla sätt och vis. Lite synd att det ska ta så pass lång tid innan filmen kommer igång. Hade ändå trott och hoppats på att vi skulle få följa med den kvinnliga snuten på diverse spännande uppdrag, men hon kunde lika gärna varit en journalist som upptäcker något stort. Till slut blir det en sevärd film under andra halvan. Tack och lov fortsatte det inte som det inledde men helheten dras ner av första halvan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

The First Deadly Sin

Titel: The First Deadly Sin / Mannen med ishackan
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1980
Regi: Brian G. Hutton
I rollerna: Frank Sinatra, Faye Dunaway, James Whitmore, Brenda Vaccaro, Anthony Zerbe, Joe Spinell, Bruce Willis

Handling: Den luttrade New York-polisen Delaney får i uppdrag att utreda en serie bisarra mord. Ledtrådarna är få och varje nytt mord sker i en ny stadsdel.

Omdöme: Någon väntar i skuggorna på New Yorks gator sent en kväll. Utan att offret anar det hugger han bakifrån med ett vasst och dödligt föremål, närmare bestämt en form av ishacka. Veteranpolisen Edward X. Delaney (Frank Sinatra) kopplas in på fallet. Han ska snart gå i pension men sitter inte bara av de sista dagarna. Han tänker försöka lösa mordet innan han pensionerar sig, även om han inte får något stöd från nye poliskaptenen Broughton (Anthony Zerbe).


©Filmways Pictures

Samtidigt som Delaney får fullt upp med fallet har han annat att tänka på. Hans kära hustru Barbara (Faye Dunaway) befinner sig på sjukhus och blir akutopererad. Givetvis försöker han spendera så mycket tid han kan hos henne, men då hon behöver vila och sova mycket, har han tid över till att luska i mordfallet.


©Filmways Pictures

När ett nytt mord sker som tyder på samma gärningsman, börjar Delaney misstänka att det kan handla om en seriemördare som begått fler mord. Fallet uppslukar honom allt mer och han har ett nära samarbete med rättsläkaren Dr. Ferguson (James Whitmore) som ger honom detaljer som blir viktiga för utredningen. Nu måste han finna vad det är för mordvapen som använts vilket kan föra honom närmare gärningsmannen.


©Filmways Pictures

New York-thriller om en listig seriemördare som inte verkar känna sina offer. Vad är motivet? Vem är gärningsmannen? Varför använder han vad som verkar vara en ishacka? Många frågor och Delaney får det inte lätt, särskilt som han inte får mycket hjälp eller resurser. Det verkar som poliskaptenen är mer oroad över hur polisstationen ser ut än att en seriemördare går lös på New Yorks gator.


©Filmways Pictures

Filmen bygger på en bok från 1973 och från början lär Don Siegel varit påtänkt som regissör (kanske ett nytt samarbete med Clint Eastwood?). När filmen sedan skulle göras var Roman Polanski tänkt men han tvingades lämna produktionen (och landet) p.g.a. rättsliga problem. Istället plockades gamle räven Brian G. Hutton in vars mest kända filmer är klassikerna Where Eagles Dare (1968) och Kelly's Heroes (1970).


©Filmways Pictures

Själva morden och utredningen är det inget fel på. Det blir inte så mycket till mordmysterium för tittaren eftersom vi får se mördaren. Men vem han är och varför han begår morden vet man inte. Däremot har filmen lite problem med tempot eftersom sidohistorien med Delaneys fru på sjukhuset är en temposänkare. Faktiskt så att det är helt onödigt och kunde klippts bort helt och hållet. Det ska väl ge historien mer drama och visa hans bekymmer i privatlivet, men det tillför absolut ingenting.


©Filmways Pictures

Det blir en film med lite blandad kompott. Det är trots allt tillräckligt bra och intressant vad gäller seriemördaren och jakten på att finna och stoppa honom. Det gör att filmen ändå behåller intresset även om den envist drar ner på tempot med sjukhusbesöken, synd.


©Filmways Pictures

Frank Sinatra gjorde här sin första film på tio år. Han var med och producerade filmen och trodde verkligen på den, men det blev ingen kassasuccé. Det blev också hans sista filmroll, förutom där han spelade sig själv. Han gör inte bort sig men filmen levererar inte som den kunde gjort. Hade trots allt varit spännande att se vad Polanski kunnat göra med materialet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Airplane!

Titel: Airplane! / Titta vi flyger!
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1980
Regi: Jim Abrahams, David Zucker, Jerry Zucker
I rollerna: Robert Hays, Julie Hagerty, Leslie Nielsen, Lloyd Bridges, Robert Stack, Peter Graves, Jonathan Banks

Handling: Flygvärdinnan Elaine gör slut med sin pojkvän Ted. Han blir förtvivlad och bestämmer sig för att köpa en flygbiljett för att hamna på samma plan som hon. Väl ombord drabbas de flesta av passagerarna av matförgiftning och Ted, som varit pilot, griper in för att rädda situationen.

Omdöme: Det inleder som vilken romantisk film som helst när Ted (Robert Hays) följer efter sin flickvän Elaine (Julie Hagerty) till flygplatsen och sedermera ombord planet där hon jobbar som flygvärdinna. Detta eftersom hon gjort slut med honom. Han tänker dock kämpa för att vinna tillbaka henne och kliver ombord ett flygplan för första gången sedan han flög stridsflyg under kriget.


©Paramount Pictures

Detta är dock inget romantiskt drama eller liknande. Det är en satir och komedi som driver med diverse katastroffilmer som var stora under 70-talet, inte minst de populära Airport-filmerna. Lite likt som "Saturday Night Live" senare skulle göra, hade trion Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker hållit på med slapstickhumor och framträdanden med "Kentucky Fried"-teatern sedan början av 70-talet.


©Paramount Pictures

Planets pilot kapten Clarence Oveur (Peter Graves) och försteofficer Roger Murdock (basketlegenden Kareem Abdul-Jabbar) kommer insjukna under flygets gång och Elaine tvingas dra på autopiloten. En autopilot som består av en uppblåsbar docka, ett av filmens mest lyckade skämt får sägas. Dr. Rumack (Leslie Nielsen) får rycka in och försöka rädda situationen med de insjuknade medan Steve McCroskey (Lloyd Bridges) och kapten Rex Kramer (Robert Stack) får försöka få ner planet från marken.


©Paramount Pictures

En sak man ska ha klart för sig, och som visade sig vara ett lyckat val, var att man plockade in etablerade kvartetten Peter Graves, Leslie Nielsen, Lloyd Bridges och Robert Stack som samtliga var kända för sina seriösa roller. De fortsätter också spela den typen av roller här, förutom Lloyd Bridges som får dra på lite mer än de övriga tre. Men det faktum att de spelar rollerna seriöst gör att det bara blir roligare. De får helt enkelt spela parodi på karaktärerna de var kända för att spela. För inte minst Leslie Nielsens del blev det en välkommen inkörsport till komedigenren som han skulle komma att bli känd för.


©Paramount Pictures

När filmen nu ses står det klart att det är en film som ibland får till det, ibland inte lika mycket. Det är en rad sketcher ombord ett flygplan där vissa inslag av crazyhumor inte alltid går hem. Men man får säga att man ändå har ganska kul med filmen som ju trots allt är en tidig parodi på filmer i katastrofgenren. Skulle endast en sak få tas bort så är det flygledaren Johnny (Stephen Stucker) som ska agera comic relief i var och varannan scen som utspelar sig på flygtornet. Men han är smått odräglig och inte rolig en enda gång. Hade varit bättre att låta Lloyd Bridges och Robert Stack sköta allt snack.


©Paramount Pictures

En älskad komedi som på vissa listor rankas högt bland de allra bästa och roligaste komedierna genom tiderna. För egen del är det långt ifrån en favorit som skulle komma med på en topplista men det betyder inte att den är dålig för det. Det är bara en viss typ av humor som nog går hem mer hos andra. Föredrar lite annan typ av humor även om det ibland absolut är riktigt kul. Det blir dock lite för ojämnt när skämten inte alltid går hem. Det varvas med sådant som uppskattas så överlag blir det lite upp och ner.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.7

Hopscotch

Titel: Hopscotch / Agenten som pratade för mycket
Genre: Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 1980
Regi: Ronald Neame
I rollerna: Walter Matthau, Glenda Jackson, Sam Waterston, Ned Beatty, Herbert Lom

Handling: En CIA agent är trött på inkompetenta kollegor och beslutar sig för att skriva en bok samt skicka kapitel efter kapitel till övriga underrättelsetjänster. CIA börjar givetvis jaga honom för att förhindra detta.

Omdöme: CIA-agenten Miles Kendig (Walter Matthau) är en veteran som jobbar som operativ chef på fältet runt om i världen. På det senaste uppdraget ser han till att CIA kommer över mikrofilm och griper ett par spioner, men han låter KGB-agenten Yaskov (Herbert Lom) gå fri. Detta eftersom det är bättre att låta Yaskov fortsätta vara ryssarnas man då han vet alla hans drag istället för att ha att göra med en ny KGB-agent.


©AVCO Embassy Pictures

Kendig kallas tillbaka till Washington för att avlägga sin rapport och träffa sin chef Myerson (Ned Beatty). Myerson är högst missnöjd med att Kendig lät Yaskov komma undan. Trots att Kendig lugnt förklarar situationen och tanken bakom det hela har Myerson beslutat sig för att plocka in Kendig från fältet och låta honom sitta av sina sista dagar bakom skrivbordet och arkivera papper.


©AVCO Embassy Pictures

Kendig har ingen avsikt att lämna fältet för skrivbordet. Istället lämnar han in sin avskedsansökan utan CIA:s vetskap. Han beger sig till Salzburg där han söker upp Isobel (Glenda Jackson) som är en f.d. agent och hans gamla flamma som numera dragit sig tillbaka och lever på tillgångarna som änka. Där kommer Kendig på idén att skriva sina memoarer om hur smutsigt CIA arbetar och avslöjar det mesta, speciellt om Myerson. Detta leder till att CIA jagar honom för att stoppa honom, men det är något Kendig räknat med och välkomnar då han inleder en spionlek med sina gamla kollegor.


©AVCO Embassy Pictures

En film som bygger på en bok och lär skilja sig i form av att boken snarare var en thriller medan detta är mer av en komedi. Från början var det tänkt att det skulle vara en thriller med Warren Beatty och Jane Fonda. Men när Walter Matthau klev ombord skrevs manuset om för att passa hans talang bättre. De plockade även in Glenda Jackson på hans rekommendation efter att de haft ett lyckat samarbete på House Calls (1978).


©AVCO Embassy Pictures

När filmen sågs första gången för länge sen förväntades mer av en rolig komedi. Det är förvisso en komedi men det är en något torr humor som passar Walter Matthau. En katt och råtta-lek som tar oss runt olika platser och blir till en spionäventyrskomedi som underhåller tillräckligt för att funka även om den har ett något sävligt tempo.


©AVCO Embassy Pictures

Tidigt 80-tal men definitivt mer av sent 70-tal över filmens look och känsla. Det är inte de mysiga och trevliga färgerna och värmen på fotot utan snarare lite grått brittiskt, vilket till stor del har att göra med att vi har en brittisk regissör.


©AVCO Embassy Pictures

Filmens styrka ligger i dess skådespelare och den lekfulla tonen när Kendig gäckar CIA. Walter Matthau passar ju perfekt för denna sortens roll och film. Vid sidan av honom är Ned Beatty den som funkar bäst som Myerson. Han är konstant upprörd, svär och hånas av Kendig vilket blir kul att följa. Beatty har också gått in för rollen och spelar den allvarligt vilket bara gör det hela roligare.


©AVCO Embassy Pictures

Allt som allt en småtrevlig film som inte är det roligaste man sett men den tar med en på ett spionäventyr som underhåller tillräckligt mycket för att bli sevärt. Lite synd att produktionen inte lyckas vara mysigare för det hade den enkelt kunnat vara och vunnit på. En mer passande regissör hade nog kunnat få ut mer och höjt filmen åtminstone ett snäpp för att göra det till något mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

The Sea Wolves

Titel: The Sea Wolves / Havets vargar
Genre: Action/Krig/Äventyr
Land: Storbritannien/USA/Schweiz
År: 1980
Regi: Andrew V. McLaglen
I rollerna: Gregory Peck, Roger Moore, David Niven, Trevor Howard, Barbara Kellerman

Handling: En sann andra världskriget-historia. Britterna måste attackera ett tyskt fartyg som är säkert i det neutrala Goa. Britterna skickar således civila ex-soldater som är runt 60 år gamla.

Omdöme: Handlingen utspelar sig under andra världskriget, närmare bestämt år 1943 och blickarna vänds mot Goa, Indien. Tyskarna sänker massvis med brittiska fartyg i Indiska oceanen med hjälp av u-båtar. Brittisk underrättelsetjänst i Indien misstänker att information sänds till u-båtarna via en gömd sändare ombord ett av de tre tyska fartygen i Goas hamn.


©Lorimar Productions

Eftersom Goa är en portugisisk koloni och Portugal är neutrala, kan britterna inte genomföra en officiell militäroperation mot de tyska fartygen i Goa. Istället samlar man ihop ett gäng åldrande brittiska soldater som man kan säga är reserver och befinner sig i Indien. De är eld och lågor över att få göra sin plikt igen.


©Lorimar Productions

Gamlingarna leds av överste Lewis Pugh (Gregory Peck) och hans närmaste man är kapten Gavin Stewart (Roger Moore). Innan attacken mot hamnen i Goa kan äga rum måste Lewis och Gavin bege sig dit och utge sig för att vara affärsmän. I själva verket förbereder de ett och annat inför attacken och måste försöka finna och röka ut de tyska spionerna som befinner sig i området. Gavin får tidigt upp ögonen för den vackra Mrs. Cromwell (Barbara Kellerman) och inleder ett förhållande, utan att veta att hon är en farlig tysk spion...


©Lorimar Productions

Mellan de båda Bond-filmerna Moonraker (1979) och For Your Eyes Only (1981) medverkade Roger Moore i denna film. Den kan även ses som något av en fristående uppföljare till The Wild Geese (1978) med Roger Moore som också handlade om ett gäng åldrande soldater på uppdrag. I båda fallen är det Andrew V. McLaglen som regisserat och med manus av Reginald Rose, som en gång i tiden gjorde sig ett namn i branschen när han skrev manuset till storklassikern 12 Angry Men (1957).


©Lorimar Productions

Lite av ett gammat hederligt spionäventyr som det visar sig, vilket inte riktigt hade förväntats. Trodde mer det skulle vara något i stil med The Guns of Navarone (1961), där ju Gregory Peck och David Niven också spelade, fast inte i samma klass. Lite av den varan blir det med åldringarna som via båt ska ta sig till Goas hamn. Desto intressantare är spionhistorien som utspelar sig på plats i Goa innan de anländer.


©Lorimar Productions

Vad som blir något överraskande och bra är att filmen alltså har gott om spioninslag där i Goa. Svårt att inte tänka en del på Bond med tanke på att Roger Moore hamnar i denna spionhistoria. Det är ett Goa som mer känns som Portugal då det alltså var en portugisisk koloni på den här tiden och där de brittiska och tyska agenterna försöker ligga steget före sin fiende.


©Lorimar Productions

Barbara Kellerman i rollen som Mrs. Cromwell är den mest positiva överraskningen. Personligen var hon helt okänd på förhand och tittar man på hennes karriär var det mest TV-serier för hennes del. Hon har en bra karaktär att spela som tysk spion och är inte att leka med som det visar sig. Eftersom Steven Spielberg plockade en annan skådespelare som spelar tysk spion här till Raiders of the Lost Ark (1981), kan jag tänka mig att Barbara Kellerman och hennes karaktär kan ha inspirerat tyskan Elsa spelad av Alison Doody i Indiana Jones and the Last Crusade (1989), även om hon är mer extrem än den mer eleganta Mrs. Cromwell är här.


©Lorimar Productions

Sammanfattningsvis får man säga att även om filmen funkar någorlunda väl, inte minst spionhistorien som är välkommen, är filmen lite för lång. De två timmarna känns av på sina håll och det hade hjälpt att korta ner filmen med 15-20 minuter. Trots allt inte så tokigt och funkar att titta på. Och om den nu inspirerade Steven Spielberg till ett och annat med Indiana Jones-filmerna, får man tacka och ta emot.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3