Escape from New York

Titel: Escape from New York / Flykten från New York
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 1981
Regi: John Carpenter
I rollerna: Kurt Russell, Lee Van Cleef, Harry Dean Stanton, Adrienne Barbeau, Ernest Borgnine, Donald Pleasence, Frank Doubleday, Isaac Hayes, Tom Atkins, Charles Cyphers

Handling: Året är 1997 och Manhattan har förvandlats till ett enda stort fängelse. USA:s president kraschlandar i staden och den livstidsdömde krigsveteranen Snake Plissken får uppdraget att hämta ut honom.

Omdöme: I en nära framtid - rättare sagt år 1997 - har hela Manhattan gjorts till ett stort fängelse. Det finns inga vakter innanför murarna, men övervakningen är så omfattande att den som hamnar där stannar för gott. Efter att terrorister tagit över Air Force One med USA:s president ombord, störtar de planet mitt på Manhattan. Presidenten lyckas överleva, men tillfångatas av de lokala invånarna - de livstidsdömda vildarna.


© StudioCanal

Poliskommissarie Bob Hauk (Lee Van Cleef) rekryterar den senaste fången som ska skickas till fängelset - ingen mindre än Snake Plissken (Kurt Russell), som är en dekorerad krigshjälte men även livstidsdömd för ett rån. Han får 24 timmar på sig att ta sig in, lokalisera presidenten och få ut honom tillsammans med ett viktigt ljudband. Lyckas han lovas han benådning. Misslyckas han eller inte hinner tillbaka i tid är han död.


© StudioCanal

Snake Plissken, bara namnet är coolt. Kurt Russell är också klockren i den ikoniska rollen. Hans utstyrsel är en stor del av karaktären då han bär ögonlapp och en stil som för tankarna till en blandning av en pirat och en medlem i ett 80-talsrockband. Han får det att kännas naturligt och inte fjantigt som det lätt hade kunnat bli. En annan sak värd att nämna är sättet Russell pratar på. Hans nästan viskande röst påminner om hur Clint Eastwood ibland pratade i Sergio Leones västernfilmer.


© StudioCanal

Eftersom filmen setts tidigare vet man vad som väntar. Trots det får det sägas att den överraskar något positivt. Stilistisk futurism tilltalar mer än den dystopiska miljö som filmen visar upp. Det finns en hopplöshet och en sunkighet över dystopier som inte tilltalar särskilt mycket. Det är dock inte lika extremt, nedgånget och galet som i till exempel Mad Max-filmerna.


© StudioCanal

Vissa karaktärer mindes som mer vilda och småjobbiga, men så är inte fallet. Ta en som Romero, spelad av Frank Doubleday, som inte ser klok ut med sitt hår och sin galna stil. Men han är faktiskt en skön karaktär. Detsamma gäller egentligen Brain och Maggie, spelade av Harry Dean Stanton och Adrienne Barbeau, som hjälper Snake och bidrar med en annan sorts coolhet.


© StudioCanal

Även om det är något av en B-film, speciellt inledningsvis får man den känslan, håller filmen förvånansvärt bra än idag. Visst är tekniken och mycket annat daterat, men det är inte uselt presenterat eller genomfört. Filmens utan tvekan främsta styrka är dock John Carpenters musik och till viss del regi. Den elektroniska musiken gör till stor del filmen till vad den är. Det var inte första eller sista gången hans musik skapade stämningen i en av hans filmer. Det är ändå värt att lyfta fram den eftersom det är den främsta orsaken till varför filmen får till det - tillsammans med Snake Plissken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Starman

Titel: Starman
Genre: Drama/Sci-Fi/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: John Carpenter
I rollerna: Jeff Bridges, Karen Allen, Charles Martin Smith, Richard Jaeckel

Handling: En utomjordisk varelse kommer till ett hus där den unga änkan Jenny bor. Varelsen tar den exakta gestalten av hennes nyligen avlidne make Scott. Jenny blir, efter att chocken lagt sig, förälskad i utomjordingen.

Omdöme: Ett oidentifierat flygande objekt skjuts ner av den amerikanska militären. Objektet visar sig vara en rymdfarkost som kraschlandar i norra delarna av landet. Ett ensamt utomjordiskt väsen tar sig från farkosten till närmaste hus där Jenny (Karen Allen) ligger och sover. Den utomjordiska varelsen transformerar sig till att gestalta Jennys döde make Scott (Jeff Bridges), något som givetvis kommer som en chock för Jenny som inte kan tro sina ögon och till en början tror hon drömmer.


© Columbia Pictures

Scott behöver ta sig till en plats i Arizona för att kunna hämtas upp och återvända hem till sin planet. Jenny ska ta honom dit och känner sig kidnappad av denna varelse som ser ut som hennes älskade make men hon är rädd för vad hans avsikter är. Efter sig har de den amerikanska säkerhetstjänsten som vill få tag i varelsen. De har skickat experten Mark Shermin (Charles Martin Smith) som letar efter utomjordisk aktivitet.


© Columbia Pictures

Jenny och Scott kommer ge sig ut på en road trip som inleder som ett kidnappningsfall men där Jenny börjar förstå utomjordingens motiv och dess personlighet. Känslor växer fram då Jenny inte kan undgå att ta vara på chansen att få spendera tid med sin Scott, även om det inte är Scott. Utomjordingen besitter krafter som den skulle kunna orsaka mycket smärta och ödeläggelse med, men istället använder den det för att göra gott, något som får Jenny att inse att hon måste försöka hjälpa den att komma undan.


© Columbia Pictures

John Carpenter regisserar och Michael Douglas producerar vilket är en intressant kombination. Också lite vågat att plocka in Carpenter som inte hade gjort en romantisk historia tidigare utan främst skräck och spänning. Men han visar att han klarar det bra samtidigt som filmen har en sci-fi historia och stämning som känns igen från hans tidigare filmer. Dock med en skillnad och det är att Carpenter själv inte står för musiken, även om den till stor del är lik hans elektroniska musik.


© Columbia Pictures

Även om det är en sci-fi historia i grunden så utvecklas det framförallt till en romantisk resa vi gör med Scott och Jenny. Inspirationen lär ha varit gamla klassiska romantiska filmer som It Happened One Night (1934) och Brief Encounter (1945), en kombination av lättsammare romantisk road movie och omöjlig kärlek som uppstår.


© Columbia Pictures

Det är en något sorglig känsla man får med filmen, men samtidigt fint och vackert då det känns rent och oskyldigt med känslorna som uppstår. Scott lär sig om mänskligheten och människor, mestadels av Jenny vilket hon i sin tur blir berörd av ju mer tid hon spenderar med Scott.


© Columbia Pictures

En sak som blir viktig för att filmen ska funka är samspelet mellan Jeff Bridges och Karen Allen. De spelar rollerna helt olika men de hittar en fin harmoni i varandras sällskap. Hon spelar Jenny på ett varmt och naturligt sätt med längtan efter vad hon förlorat. Han spelar rollen desto mer mekaniskt vars lite ryckiga rörelser tagits från fåglars huvudrörelser. Det blev en Oscarsnominering för Jeff Bridges vilket intressant nog var första och hittills enda gången någon som spelat en utomjording blivit Oscarsnominerad.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0