Dead Man Walking

Titel: Dead Man Walking
Genre: Drama
Land: USA
År: 1995
Regi: Tim Robbins
I rollerna: Susan Sarandon, Sean Penn, Robert Prosky, Raymond J. Barry, R. Lee Ermey, Jack Black, Peter Sarsgaard, Clancy Brown

Handling: Syster Helen Prejean får ett brev från fången Matthew som behöver någon att prata med. Han väntar på sin avrättning för mordet på två tonåringar.

Omdöme: Två helt främmande världar möts när syster Helen Prejean (Susan Sarandon) bestämmer sig för att träffa den dödsdömde fången Matthew Poncelet (Sean Penn). Hon jobbar med behövande och utsatta barn när hon får brev från Matthew som ber om hjälp. Han har suttit fängslad i sex år och nu är tiden kommen att få ett datum fastställt för sin avrättning.


© MGM

Helen beger sig till fängelset i Louisiana där hon träffar Matthew. Han visar sig ha starka åsikter om det mesta, inklusive färgstarka rasistiska kommentarer. Detta får Helen att rygga tillbaka då det inte ligger i hennes natur att tänka eller uttrycka sig på det sättet. Trots detta beslutar hon sig för att vara ett stöd åt Matthew under hans sista överklagan - kanske för att han tidigt hävdar att han inte var den som dödade de två tonåringarna, även om han var närvarande.


© MGM

För att Matthew ska få den hjälp han behöver och har rätt till, vänder sig Helen till den erfarne advokaten Hilton Barber (Robert Prosky). Tillsammans kämpar de in i det sista för att stoppa avrättningen. Samtidigt träffar Helen de båda familjerna till de mördade tonåringarna, något som får henne att känna empati för dem, inte bara för Matthew.


© MGM

En film regisserad och skriven av Tim Robbins som han blev Oscarsnominerad för (bästa regi). Filmen blev även nominerad för bästa kvinnliga huvudroll (Susan Sarandon som vann), bästa manliga huvudroll (Sean Penn) och bästa låt (Bruce Springsteen).


© MGM

Det är en relativt stark historia som skildrar relationen och bandet som skapas mellan gott och ont. Vi förstår syster Helens dilemma, eftersom hon ifrågasätts av många, inte minst offrens familjer. Men vad de måste förstå är att hon inte gör det för personlig vinning eller övertygelse. Hon ser det som sin uppgift, sitt kall, att vara ett religiöst stöd åt vem som än ber henne, vilket dödsdömde Matthew har gjort. Hon ser också en chans att låta honom försonas med sina synder, något som endast är möjligt om han tar ansvar för sina gärningar.


© MGM

Filmen blir en djupdykning i frågan om dödsstraffet. Den moraliska aspekten är av yttersta vikt för att berätta en sådan historia. Samtalen mellan syster Helen och dödsdömde Matthew ger en tydligare bild av situationen. Det är trots allt ett människoliv som står på spel, oavsett vad han har begått för hemskheter. Men om det ska vara öga för öga så är dödsstraffet befogat. Andra ser det som omänskligt att ta en människas liv genom avrättning och menar att ett livstidsstraff är ett mer humant alternativ.


© MGM

Sammanfattningsvis är frågan om filmen lyckas med budskapet och att göra det till en stark och bra film. Svaret är nog väldigt individuellt. Personligen funkar filmen bäst när det gäller att få fram budskapet. Det är starkt och ger förmodligen de flesta en tankeställare kring dödsstraffet. Däremot når filmen inte riktigt fram vad gäller dramatiken eller att vara direkt engagerande. Visst är Sarandon och Penn starka i huvudrollerna, och filmen har en kraftfull avslutning, men det tar för lång tid att komma till det stadiet. Därför blir filmen inte mer än ok överlag, kanske även något av en besvikelse med tanke på hur starkt ämnet är.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

One Battle After Another

Titel: One Battle After Another
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2025
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Benicio Del Toro, Sean Penn, Tony Goldwyn

Handling: När deras fiende dyker upp igen efter 16 år återförenas en grupp före detta revolutionärer för att rädda en av sina egna döttrar.

Omdöme: En grupp våldsamma vänsteraktivister som kallar sig för French 75 tar till inhemsk terrorism för att göra sin röst hörd. En av gruppens ledarna är Perfidia (Teyana Taylor) som tillsammans med sin pojkvän Pat (Leonardo DiCaprio) och andra medlemmar i gruppen begår radikala våldshandlingar. De ser sig själva som revolutionärer och att de vill hjälpa illegala migranter och andra som den amerikanska regeringen är ute efter. För att bekosta sin terrorism begår de ett rån som går snett.


© Warner Bros.

Efter att överste Steven J. Lockjaw (Sean Penn) blivit förödmjukad av Perfidia under en av gruppens aktioner, blir han besatt av denna kvinna. Hon visar sig göra allt för att rädda sitt skinn, även om det betyder att hon vänder sina vänner och älskade ryggen.


© Warner Bros.

16 år senare har Pat och Perfidias dotter startat om under annan identitet som Bob och Willa. Men deras förflutna hinner till slut ikapp dem då Lockjaw får upp spåret efter dem. För hans del är det högst personligt och viktigt att han får tag i dem, i synnerhet Willa. Bob och Willa måste ta hjälp av sina revolutionära vänner för att få beskydd, men innan dess vänder sig Bob till Willas karatelärare Sergio St. Carlos (Benicio del Toro) som är redo att hjälpa till.


© Warner Bros.

Paul Thomas Anderson regisserar och har skrivit manuset som är inspirerat av boken Vineland. Hans första fyra-fem filmer uppskattades, ibland en hel del. Sedan har det inte varit samma uppskattning för hans filmer. Den trenden visar sig tyvärr även hålla i sig med den här filmen.


© Warner Bros.

Med en gång tar det emot att följa inte minst Perfidia och de andra revolutionärerna. Det värsta är egentligen att deras våldshandlingar och tankesätt glorifieras på ett sätt som lämnar en sur eftersmak. De utmålas som martyrer och slags hjältar vilket är mycket farligt. Man visar upp den andra sidan som en nazistisk vit makt-grupp för att deras handlingar ska vara befogade, men det är alldeles för genomskinlig vänsterpropaganda som tyvärr inte funkar särskilt väl. Den politiska motivationen är givetvis en viktig del för revolutionärerna men att glorifiera deras "kamp" är att gå för långt.


© Warner Bros.

På sätt och vis känns det ibland som Paul Thomas Anderson försökt ta ett kapitel från Quentin Tarantinos sätt att göra film på. Det slängs in en del låtar som ska göra det lite coolare och man försöker sig även på en del humor mitt i allvaret med den ständigt påtände Bob som man väl ska tycka är en skön snubbe. DiCaprio funkar ok som s.k. stoner och är väl egentligen ganska harmlös i jämförelse med en del andra ur den gamla vänstergruppen. Men särskilt roligt blir det inte och Tarantino-vibbarna funkar inte på långa vägar.


© Warner Bros.

Filmen är lång med en speltid på upp emot 2.40. Med tanke på inledningen och ämnet tar det till en början emot att titta vidare men det blir aningen bättre när handlingen förflyttas 16 år framåt i tiden. Man har inga problem med att titta vidare och ta sig igenom den långa filmen. Visst känns det av på sina håll men den lyckas ändå hålla uppe intresset någorlunda väl.


© Warner Bros.

Det finns absolut en del bra saker med filmen men den komponerade musiken av Jonny Greenwood är inte en av dem. Låter mest som någon slår på pianotangenterna helt på måfå. Förmodligen för att skapa en känsla av kaos och osäkerhet men det är inte bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.2

Daddio

Titel: Daddio
Genre: Drama
Land: USA
År: 2023
Regi: Christy Hall
I rollerna: Dakota Johnson, Sean Penn

Handling: En kvinna som tar en taxiresa från JFK:s flygplats deltar i ett samtal med taxichauffören om de viktiga relationerna i deras liv.

Omdöme: En kvinna (Dakota Johnson) anländer till JFK:s flygplats i New York. Det är sent på kvällen och hon vill komma hem så fort som möjligt. Hon hamnar i baksätet på en taxi som körs av Clark (Sean Penn). Det är Clarks sista taxitur för detta pass och en lång dag håller på att komma till ända. Clark är inte sen med att ventilera sin frustration över dagen, något som får de båda att börja diskutera både det ena och det andra.


©Sony Pictures

Taxiresan visar sig föra de båda främlingarna nära varandra under de 90 minuter de spenderar tillsammans i taxin. Det blir ett tillfälle för de båda att reflektera över sina livssituationer. Ett ämne som de kommer gå på djupet på är deras respektive relationer, gamla som nya.


©Sony Pictures

Clark, som har över 20 års erfarenhet av att köra taxi, har en känsla för att läsa av människor och överraskar sin passagerare med att pricka rätt på en hel del. Hon å sin sida är förvånansvärt mänsklig, något som är ovanligt i dagens samhälle där folk helst bara stirrar ner i mobilen och ignorerar mänsklig kontakt.


©Sony Pictures

En nattlig tur genom vägar och tunnlar som tar taxin allt närmare ett upplyst New York. Diskussionsämnena inne i taxin är ibland av det ytligare slaget men för det mesta blir de djupa och till slut högst personliga. En taxiresa som kommer påverka kvinnan och mannen mer än de kunnat ana och tar fram tankar de inte delat med någon annan.


©Sony Pictures

Dakota Johnson och Sean Penn är båda klart bra i sina respektive roller. Det är kul att läsa att när Dakota Johnson fick läsa manuset, valde att vara med och producera filmen och fick reda på att man letade efter en Sean Penn-typ för den manliga rollen, vände hon sig då till sin granne Sean Penn. Möjligen spelar deras bekantskap roll för deras samspel eftersom de känns naturliga och har bra kemi ihop.


©Sony Pictures

En film som uppskattas och visar sig vara en passande nattfilm att se. Kul att se ett kammarspel av det här slaget som i princip helt och hållet utspelar sig på en och samma plats, i det här fallet i taxin. Det skulle kunna bli enformigt och lite tråkigt om det inte hade varit för en kombination av manuset som låter karaktärerna utvecklas, natten som fångas stämningsfullt och inte minst två duktiga skådespelare som övertygar. En bra regidebut av Christy Hall baserat på hennes manus.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9

Asphalt City

Titel: Asphalt City / Black Flies
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2023
Regi: Jean-Stéphane Sauvaire
I rollerna: Tye Sheridan, Sean Penn, Michael Pitt, Katherine Waterston, Mike Tyson

Handling: Ollie Cross är en ung sjukvårdare som har tilldelats nattskiftet med ambulans i NYC med kompromisslöse och rutinerade partnern Gene Rutkovsky. Varje 911-samtal är potentiellt farligt och osäkert, och sätter dagligen deras liv på spel för att hjälpa andra.

Omdöme: Ambulanspersonalen i New York har ett utsatt jobb. Ollie Cross (Tye Sheridan) är en sjukvårdare som flyttat till New York från Colorado och är relativt ny på jobbet. Han hoppas studera vidare och komma in på medicinutbildningen, så detta är ett steg på vägen. Han paras ihop med den erfarne och ärrade Gene "Rut" Rutkovsky (Sean Penn). Tillsammans ger de sig ut på nattskiftet och hamnar i diverse tuffa situationer där de aldrig kan vara säkra på vad de kommer ställas inför.


©Vertical/Roadside Attractions

De båda har inte mycket till privatliv. Ollie bor snålt som inneboende hos ett par kineser i Chinatown och försöker plugga så ofta han kan under sin lediga tid. Ibland går han på nattklubb för att dansa av sig stressen och möter där en ung kvinna han börjar träffa för lite fysisk kontakt. Rut har en ex-fru som träffat en ny man och ska flytta. Det i sig hade inte varit något direkt problem för Rut, men det innebär att hans kära dotter också kommer flytta med ex-frun, något som tär på honom.


©Vertical/Roadside Attractions

Det är en film som bygger på en bok av Shannon Burke och synar sjukvårdarnas och ambulanspersonalens vardag. Vad man kan konstatera är att det är ett oerhört otacksamt jobb de gör. De får ingen som helst uppskattning och det är ingen bra reklam för yrket så som det visas upp här. Visst har de en stolthet och försöker hjälpa och rädda de mest utsatta. Men en efter en gapar och skriker på dem och de hamnar i obehagliga och ibland farliga situationer med gängmedlemmar och olika sorters invandrare som skäller ut dem när de försöker göra sitt jobb.


©Vertical/Roadside Attractions

En väldigt mörk och deprimerande film får sägas utan så mycket hopp eller ljus i slutet av tunneln. Man känner mest att vänskapen som byggs upp mellan kollegorna Ollie och Rut kan leda till något positivt, vilket det delvis gör. Men även den känns smått hopplös när saker och ting går snett. Inga förhållanden känns hållbara i längden och det blir en smått mardrömslik nedåtgående spiral som aldrig tar slut.


©Vertical/Roadside Attractions

Hur någon kan tänka sig att fortsätta utsätta sig för den psykiska tortyren som yrket medför så som det visas upp är en gåta. Det spelar egentligen ingen roll hur mentalt stark du är. För du kan inte förbli opåverkad av vad du ser och upplever, om och om igen. Det blir faktiskt lite småjobbigt att se på och eftersom historien inte har mycket hopp finner man det hela lite meningslöst.


©Vertical/Roadside Attractions

Det är synd att man får den hopplösa känslan med filmen då både Tye Sheridan och Sean Penn är bra som Ollie respektive Rut. Det är egentligen vad som håller filmen ovanför ytan under långa stunder när de båda kommer varandra närmare mellan utryckningarna. Där ligger värdet i historien. Tyvärr utgör det en för liten del av filmen då karaktärerna hela tiden dras ner i mörkret likt om de hade fastnat i kvicksand. Så även om filmen har en del av värde är historien för deppig med all misär som hopar sig.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.1