Now and Then

Titel: Now and Then / Nu och för alltid
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1995
Regi: Leslie Linka Glatter
I rollerna: Gaby Hoffmann, Thora Birch, Christina Ricci, Ashleigh Aston Moore, Demi Moore, Melanie Griffith, Rosie O'Donnell, Rita Wilson, Cloris Leachman, Janeane Garofalo, Brendan Fraser

Handling: Fyra kvinnor träffas efter tjugo år av äktenskap, barn och karriär. Då, på 70-talet, hade de precis fyllt 12 år. Nu undrar de hur i hela världen de här flickorna kan ha förvandlats till de vuxna kvinnor som träffas för att minnas sin barndom.

Omdöme: Fyra gamla vänner, Samantha (Demi Moore), Teeny (Melanie Griffith), Roberta (Rosie O'Donnell) och Chrissy (Rita Wilson) träffas för första gången på flera år. Orsaken är att Chrissy är höggravid och känner att det är dags att återförena tjejgänget då hon behöver moraliskt stöd. De fyra kan inte tro att de för över 20 år sedan växte upp tillsammans i småstaden i Indiana.


©New Line Cinema

Vännerna blickar tillbaka till början av 70-talet. Vännerna var då tjejer i 12-års åldern i form av Samantha (Gaby Hoffmann), Teeny (Thora Birch), Roberta (Christina Ricci) och Chrissy (Ashleigh Aston Moore). Samantha och Teeny respektive Roberta och Chrissy är bästa vänner, men de fyra gör det mesta tillsammans då de bor nära varandra i samma moderna villaområde.


©New Line Cinema

Tiden vi spenderar med de fyra vännerna är under sommarlovet på 70-talet. De cyklar överallt, lyssnar på musik, sparar pengar till en trädkoja och bråkar med ett jämnårigt pojkgäng. Det blir en sommar där de lär sig saker som de sent kommer glömma och forma dem till kvinnorna de är som vuxna.


©New Line Cinema

En coming of age-historia som intressant nog nästan uteslutande följer de 12-åriga tjejkompisarna på 70-talet. Endast ett par minuter under inledningen och slutet utspelar sig då de är vuxna. De som ser fram emot att se Demi Moore, Melanie Griffith, Rosie O'Donnell och Rita Wilson kanske blir smått besvikna över detta. Men det visar sig funka bra så då det är desto trevligare att följa dem som unga den där sommaren.


©New Line Cinema

En småmysig film som det visar sig vilket var långt ifrån självklart när de fyra vännerna återförenas. Men så fort filmen utspelar sig på 70-talet känner man sig hemma. Det blir också ett plus att historien inte hoppar mellan dåtid och nutid då det på så vis hade kunnat förstöra rytmen och närvarokänslan man har där på 70-talet med vännerna och deras äventyr.


©New Line Cinema

En viktig sak är musiken som skapar den rätta stämningen i en sån här film. Nu pratar jag inte om rocklåtarna som spelas, även om de är passande och var ju aktuella då det utspelar sig. Syftar istället på musiken av Cliff Eidelman som hela tiden håller en fin nivå och är med och skapar den mysiga känslan filmen besitter.


©New Line Cinema

Lite småglad över att ha gett filmen en chans till slut. Den fångar coming of age-temat och sommarkänslan bra. Den har både sina roliga ögonblick, en del gripande och sorgliga, andra lite mer spännande, även något av ett mysterium de försöker lista ut och så klart en gnutta ungdomsromantik. Den får helt enkelt med lite av allt om uppväxten sett ur ett par tjejers ögon under ungdomsåren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Crimson Tide

Titel: Crimson Tide / Rött hav
Genre: Action/Drama/Thriller/Krig
Land: USA
År: 1995
Regi: Tony Scott
I rollerna: Denzel Washington, Gene Hackman, Viggo Mortensen, Matt Craven, James Gandolfini, George Dzundza, Steve Zahn, Jason Robards

Handling: Stridsveteranen och ubåtskaptenen Frank Ramsey och hans nytillträdda örlogskapten Ron Hunter hamnar i den största världsomfattande krisen sedan Kubakrisen. Ombord på atomubåten USS Alabama ställer de kursen mot Ryssland där ultranationalister hotar att starta ett tredje världskrig. Men när de tar emot ett obekräftat meddelande att avfyra sin robotar, drabbar Ramsey och Hunter samman över om man ska följa order. På gränsen till det totala kärnvapenkriget utbryter ett myteri som kommer att avgöra mänsklighetens öde.

Omdöme: Ibland blir man sugen på att se om en gammal goding och det är egentligen det bästa tillfället att se om en film. Är man upplagd för en viss typ av film och i synnerhet en specifik film så är förutsättningarna för en trevlig filmstund ganska optimala.


©Buena Vista Pictures

Ryssland har en intern militär kris vilket fått rebeller att ta över en militär missilbas. De hotar med kärnvapenkrig och världens stormakter är på sin vakt, inte minst USA. Beredskapsnivån höjs och atomubåten USS Alabama skickas ut till havs. Där inväntar de order ifall en stundande kärnvapenattack blir ett faktum, något som skulle innebära att de skulle avfyra sina kärnvapenmissiler mot Ryssland.


©Buena Vista Pictures

Ubåtskaptenen kommendör Frank Ramsey (Gene Hackman) och hans manskap gör sig redo för det spända uppdraget. Med sig ut till havs får de örlogskaptenen Ron Hunter (Denzel Washington) som agerar sekond. De båda männen är olika varandra och ser oftast annorlunda på saker och ting. Det är trots allt kaptenen som för befälet men sekonden måste bekräfta order om avfyrning av kärnvapen.


©Buena Vista Pictures

Demonproducenterna Jerry Bruckheimer och Don Simpson producerar och Tony Scott regisserar. Ett par år tidigare samarbetade de framgångsrikt på Top Gun (1986). I detta fall är det en seriösare film om ett stundande kärnvapenkrig. Förutom de inledande minuterna utspelar sig hela filmen ombord på ubåten. Det blir inte någon kärlekshistoria eller liknande mitt i allt, istället en tät och tryckt krigshistoria.


©Buena Vista Pictures

Gamla klassikern The Caine Mutiny (1954) har ett liknande upplägg vad gäller konflikten som uppstår mellan befälen. Kommer även att tänka på The Bedford Incident (1965) som kan ha legat som grund för denna film. Samtidigt har historien tagit inspiration från en verklighetsbaserad incident som inträffade på en sovjetisk ubåt under Kubakrisen.


©Buena Vista Pictures

Det blir inte bara en maktkamp mellan Ramsey och Hunter utan framförallt en riktigt intensiv och tempostark historia ombord ubåten. Filmen blev välförtjänt Oscarsnominerad för bästa klippning (en av tre nomineringar, de övriga för bästa ljud och ljudeffekter). Klippningen är påtaglig eftersom det inte blir en lugn stund utan att kännas stressigt. Musiken av Hans Zimmer är också en bidragande orsak då den håller i taktpinnen. På sina håll har den kanske en tendens att bli lite hjälteaktig men inte till den grad att det skulle gå överstyr.


©Buena Vista Pictures

Gene Hackman och Denzel Washington är filmens stora stjärnor och det är alltid kul när två erkänt duktiga skådespelare ställs mot varandra som här. En sak som uppskattas är att det inte blir snack om rasfrågan vilket nästan garanterat hade varit fallet i en modern film. Istället handlar det om annat som de båda männen plockar fram för att försöka visa vem som har rätt och vem som bestämmer.


©Buena Vista Pictures

Överlag är det en film som håller en jämnstark nivå och som aldrig släpper greppet, precis som en bra ubåtsfilm ska göra. Från det att ubåten går under ytan låter den en inte hämta andan på ett bra tag, något som blir passande med tanke på att vi befinner oss i en ubåt utan en chans att komma undan. Utan tvekan en av de bättre ubåtsfilmerna som finns där ute.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

Devil in a Blue Dress

Titel: Devil in a Blue Dress / Djävul i en blå klänning
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Carl Franklin
I rollerna: Denzel Washington, Jennifer Beals, Tom Sizemore, Don Cheadle

Handling: Ezekiel "Easy" Rawlins är en före detta soldat som kämpat i andra världskriget. För att börja ett nytt liv flyttar han till Los Angeles. Men den amerikanska drömmen blir sällan verklighet för en man i efterkrigstidens USA. Easy går med på att göra ett jobb åt den skumme Albright och hans uppgift är att leta reda på Daphne Monet, en mystisk kvinna som har ett hemligt förhållande med en av stadens borgmästarkandidater. Easy dras in i ett otäckt drama, späckat med utpressning, raskonflikter, mord, korrumperade politiker och brutala poliser. Till sin hjälp har Easy sin gamle vän Mouse, som vill väl, men som använder sig av lite väl brutala metoder.

Omdöme: Året är 1948 och Ezekiel "Easy" Rawlins (Denzel Washington) har återvänt från tjänstgöring som soldat under andra världskriget. Han har flyttat från Texas ut till Los Angeles för en chans till ett bättre liv. Nu letar han efter jobb och får en chans då bartendern han känner introducerar honom för Albright (Tom Sizemore).


©TriStar Pictures

Albright vill anlita Easy att leta upp Daphne Monet (Jennifer Beals) som försvunnit. Eftersom Daphne setts på en nattklubb för svarta, har Easy lättare att smälta in. Easy får bra betalt och anar att något lurt är på gång, men går med på uppdraget eftersom han behöver pengarna och hans bartendervän insisterar på att allt är i sin ordning.


©TriStar Pictures

Easy finner sig snart bli innästlad i mord, utpressning och korruption då folk han träffar hittas mördade. Trots att allt inte går som på räls har han inget emot att det händer en del och lite fara. Han ber dock om hjälp av sin gamle vän Mouse (Don Cheadle) som ansluter från Houston för att ge honom understöd när det börjar hetta till om öronen.


©TriStar Pictures

Efter att framgångsrikt ha regisserat One False Move (1991) fick Carl Franklin skriva och regissera denna film baserad på en bok. Det är en neo-noir där en vardaglig man får chansen att bli en detektiv. Intrigerna hopar sig precis som man är van vid från noir-filmen och det är aldrig helt fel. Är man upplagd för lite mysterium, farliga damer och korruption som genomsyrar samhället är det bara att bänka sig och se vart det ska leda.


©TriStar Pictures

Filmen har möjligen inget den gör strålande men samtidigt har den inte några uppenbara svagheter. Helt enkelt en stabil film som tål att ses om man är upplagd för den här typen av film. Den lyckas relativt bra med att skapa en stämning och fånga eran utan att bli överdrivet nostalgisk över 40-talet. Så där lagom helt enkelt. Dock väljer man att ta med en rad gamla låtar istället för att låta Elmer Bernsteins desto mer atmosfäriska musik få större utrymme, synd.


©TriStar Pictures

Denzel Washington känner man sig trygg med i huvudrollen även om han inte behöver förta sig nämnvärt. Tom Sizemore passar bra som mystisk och elak. Jennifer Beals har potential som femme fatale men hennes karaktär försvinner från handlingen under långa stunder och blir mer mystisk än farlig. Och så har vi Don Cheadle som kanske sticker ut mest i rollen som Mouse när han dyker upp en timme in. En Mouse som är oberäknelig och smått farlig bärandes på laddade vapen som han mer än gärna använder.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

French Kiss

Titel: French Kiss
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA/Storbritannien/Frankrike
År: 1995
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: Meg Ryan, Kevin Kline, Timothy Hutton, Jean Reno, François Cluzet

Handling: Vad gör man om ens fästman åker till Paris och hittar en förförisk fransyska som förvrider hans sinnen? Man åker efter förstås! Det är precis vad Kate gör när hennes man Charlie verkar ha tappat kontrollen över sina lustar på andra sidan Atlanten. Flygrädd som hon är tvingar hon sig ombord på ett plan för att flyga till Paris. Bredvid henne på planet sitter Luc, en fransman vars avsikter hon inte riktigt är säker på.

Omdöme: Kate (Meg Ryan) verkar ha livet under kontroll, ja förutom att hon är flygrädd och aldrig satt sin fot på ett flygplan. Hon ser fram emot att påbörja ett nytt kapitel med sin fästman Charlie (Timothy Hutton) i Toronto, Kanada, inklusive att få ett kanadensiskt medborgarskap.


©20th Century Fox

Planerna att köpa hus och skaffa familj med Charlie får hastigt och lustigt ett hinder på vägen. Charlie har nämligen flugit till Paris för en konferens och Kate har inte följt med p.g.a. sin flygrädsla. Det visar sig ha varit hennes livs misstag då Charlie nu träffat en vacker fransyska som han fallit pladask för.


©20th Century Fox

Kate har inget annat val än att bemöta sin värsta rädsla, sätta sig på ett flyg och bege sig till Paris för att försöka vinna tillbaka Charlie. På planet träffar hon fransmannen Luc (Kevin Kline) som står för alla förutfattade meningar hon har om vulgära fransmän. Men kanske blir Luc den enda som kan hjälpa henne när de kommer fram till Paris. Och vem vet, kanske får hon sig en tankeställare om vem som egentligen är rätt man för henne.


©20th Century Fox

Det känns lite som Meg Ryan var med i var och varannan romantisk komedi under den här tiden. Flera framgångsrika, en del bra. Denna hade setts en gång i tiden men mer än att Meg Ryan och Kevin Kline var med mindes inte. Dessutom rätt tillfälle att se en sån här typ av film som för övrigt visar sig ha mer än att bara vara en romantisk komedi i mängden.


©20th Century Fox

Lawrence Kasdan regisserar och det bör inte underskattas. Minst lika känd för sina manus men här regisserar han endast. Det är dock en gemytlig stil över filmen som en duktig regissör skapar. En mindre passande regissör hade nog inte gjort en lika trevlig film av det hela. Det hjälper också att stora delar av handlingen utspelar sig i Paris och södra Frankrike. Men om det endast hade varit en generisk romantisk komedi hade skådeplatsen inte hjälpt.


©20th Century Fox

Meg Ryan må spela huvudrollen och gör ungefär vad man förväntar sig av henne. Kevin Kline är dock filmens behållning som den tillsynes smått arroganta och vulgära fransosen. Han funkar klart bra och något som är viktigt är att han och karaktären aldrig går till överdrift. Han var ju mycket duktig i A Fish Called Wanda (1988) som gav honom en Oscar. En lite liknande roll på sätt och vis men trots allt mer nedtonad här. Han inbringar flera skratt, har en skön stil och talar dessutom en hel del franska.


©20th Century Fox

Är man upplagd för en lite lättsammare film men som fortfarande behåller fötterna på jorden så får man klart trevligt med denna. Främst funkar det bra när Kevin Kline är med som Luc men två av Lucs bekanta i form av polisinspektör Cardon (Jean Reno) och tjuven Bob (François Cluzet) är trevliga sidokaraktärer som ger filmen lite mer än om historien endast skulle handla om Kate och Luc.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

---

OBS: Info inför kommande festivalfilm dyker upp kl. 15.

Powder

Titel: Powder
Genre: Drama/Fantasy/Mysterium
Land: USA
År: 1995
Regi: Victor Salva
I rollerna: Sean Patrick Flanery, Lance Henriksen, Mary Steenburgen, Jeff Goldblum

Handling: I källaren i huset på en farm hittar sheriff Barnum det tonåriga barnbarnet till den gamle innehavaren som just har dött. Han kallas Powder då han är albino och har aldrig varit utanför farmen.

Omdöme: En liten pojke föds men mamman dör vid förlossningen. Barnet är inte helt normalt, inte minst då det är ett albinobarn, vilket får pappan att inte vilja ha med sin son att göra. Istället växer barnet upp hos sina morföräldrar på en farm. När de dör av hög ålder larmar grannar om att barnet, nu tonåring, befinner sig i källaren och vägrar visa sig.


©Buena Vista Pictures

Sheriff Doug Barnum (Lance Henriksen) och barnpsykologen Jessie Caldwell (Mary Steenburgen) finner Jeremy "Powder" Reed (Sean Patrick Flanery), en ljusskygg tonåring som är vit som en krita. Han har aldrig lämnat farmen eller gått i skola, men Jessie upptäcker snart att Powder är väl beläst och att det är något speciellt med honom. Det kommer visa sig att det är något mycket speciellt med honom, på mer än ett sätt.


©Buena Vista Pictures

Powder sätts på ett ungdomshem och får börja gå i skola under tiden som de utvärderar honom ytterligare. I skolan får en lärare och en elev upp intresset för honom lite extra. Fysikläraren Donald Ripley (Jeff Goldblum) upptäcker att Powder har en unik relation till elektricitet medan klasskamraten Lindsey (Missy Crider) tar chansen att lära känna killen som är olik alla andra, både utseendemässigt och på insidan.


©Buena Vista Pictures

Detta var en film som jag hade tipsats om för länge sen men skjutit lite åt sidan då det lät och verkade vara en film som inte skulle falla mig i smaken. Visar sig dock trevligt nog att filmen är lite annorlunda än väntat. I grunden har den även ett bra budskap som Powder levererar till mänskligheten, eller åtminstone de som kommer i kontakt med honom i det lilla samhället.


©Buena Vista Pictures

Powder ser inte klok ut och sticker direkt ut vart han än går. Han blir mobbad och folk är rädda för honom. De som dock tar tid att lära känna honom märker att han är unik. Ja, nästan som en utomjording som är högst intelligent, filosofisk och besitter dessutom krafter som får folk att häpna när han väl använder dem. Folk är antingen nyfikna eller vettskrämda av hans närvaro vilket både skapar fascination och oro.


©Buena Vista Pictures

En av filmens bästa egenskaper är stämningen den skapar och mycket är tack vare legenden Jerry Goldsmiths musik. Fint och smått grandiost utan att dra på för mycket. Nästan så man ibland tänker sig en storslagen västern eller liknande, typ lite som Dances with Wolves (1990) även om det inte riktigt är på den högsta nivån.


©Buena Vista Pictures

God stämning, fin musik och ett budskap som är lätt att ta till sig. Att folk ska vara snällare och mer omtänksamma vad gäller djur och natur, men även att vara sig själva, inte förvränga sanningen om vem de faktiskt är och ljuga för att de tror att andra ska gilla dem mer. Sedan får man säga att effekterna för det mesta lyckas bra och visar prov på vilka krafter Powder besitter när han är på det humöret eller om han pressas.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

The Quick and the Dead

Titel: The Quick and the Dead / Snabbare än döden
Genre: Västern
Land: USA/Japan
År: 1995
Regi: Sam Raimi
I rollerna: Sharon Stone, Gene Hackman, Russell Crowe, Leonardo DiCaprio, Lance Henriksen, Keith David, Gary Sinise

Handling: I staden Redemption anordnas varje år en duelltävling. Hittills har den ondskefulle borgmästaren Herod stått som segrare i alla tävlingarna. Men nu rider den mystiska kvinnan Ellen in i staden för att utmana honom.

Omdöme: En mystisk kvinna, Ellen (Sharon Stone) rider in i staden Redemption. Hon är ute efter hämnd för något som skedde när hon var en liten flicka. Måltavlan är stadens borgmästare Herod (Gene Hackman) som håller staden i sitt järngrepp. Ellen funderar starkt på att bara plocka fram sitt vapen och kallblodigt skjuta ihjäl Herod. Men det skulle innebära att hon skulle skriva under sin egen dödsdom.



©TriStar Pictures

Under ett besök på den lokala baren får Ellen reda på att staden anordnar en duelltävling med en stor summa prispengar till vinnaren. Herod, som ser sig själv som den bästa vapendragaren, anordnar tävlingen för att få ett gäng utmanare som är villiga att duellera inom spelreglerna. Även om Ellen inte tänkt anmäla sig till tävlingen, blir det en chans för henne att en gång för alla döda Herod.



©TriStar Pictures

Förutom Ellen och Herod ser vi sammanlagt 16 vapendragare som ställer upp. Några av de som utmärker sig är Cort (Russell Crowe) som är en präst med ett förflutet med Herod, The Kid (Leonardo DiCaprio) som är yngst och möjligtvis snabbast av dem alla, Ace (Lance Henriksen) som skryter en hel del, ser ut som D'Artagnan och utför en massa tricks samt sergeant Clay Cantrell (Keith David) som är en lejd revolverman som betalats att döda Herod.



©TriStar Pictures

Sam Raimi, som hade gjort Evil Dead-trilogin och senare bl.a. kom att göra sin främsta film A Simple Plan (1998), handplockades av Sharon Stone som producerade filmen. Hon lär även ha varit den som valde ut den för amerikansk publik fortfarande okända Russell Crowe och den unge Leonardo DiCaprio. Valet av Crowe får ses som ett ytterst smart drag i vad som kom att bli hans första amerikanska film. DiCaprio å andra sidan är nog filmens svagaste kort och känns/ser ut som ett barn.



©TriStar Pictures

Sharon Stone är ok i huvudrollen men det känns som hon kanske hade tankarna på produktionen mer än att ge en imponerande prestation. Det är trots allt något lite annorlunda med en revolverkvinna och cowgirl i en västernfilm då det brukar domineras av revolvermän och cowboys. Istället lämnar hon över kommandot till Gene Hackman som är lika bra som vanligt då han spelar elaking. Vid sidan om Hackman är favoriten Lance Henriksen i en skön roll som Ace, en roll han sagt att han älskade att spela.



©TriStar Pictures

Även om filmen ibland är lite överdriven och inte helt trovärdig får man ganska kul med den. Mycket har att göra med hur filmen är presenterad med bra foto, kameravinklar, klippning och en helhetsupplevelse som underhåller. Filmen blev ingen biosuccé när den kom men det är lite svårt att förstå varför med tanke på att den har ingredienserna för att vara lyckad. Den uppskattas dock mer av kritiker med tiden och kan bara instämma i att filmen funkar bättre än väntat. Betygsmässigt snarare en lite starkare än svagare trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5