Titel: Backrooms
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: USA/Kanada
År: 2026
Regi: Kane Parsons
I rollerna: Chiwetel Ejiofor, Renate Reinsve, Finn Bennett, Lukita Maxwell, Mark Duplass
Handling: Clark, ägaren till en möbelbutik, upptäcker en dörröppning i sin butiks källare. När han går igenom kommer han till en oändlig labyrint av rum. Alla rum är olika och döljer något eller någon.
Omdöme: Clark (Chiwetel Ejiofor) driver en stor möbelbutik. Han är bitter över sitt misslyckande som arkitekt och över att hans fru har lämnat honom. Han går numera i terapi hos Mary (Renate Reinsve), som själv bär på ett gammalt trauma hon fortfarande kämpar med. Frågan är om de lyckas ta itu med sina respektive problem och kanske lära sig något av varandra för att kunna gå vidare.
© A24
En kväll efter stängning upptäcker Clark något märkligt i butikens källarvåning. Han ser ljus komma genom en springa i väggen, men det finns ingen dörr, bara en vanlig vägg. När han undersöker väggen närmare slinker han igenom till andra sidan. Där upptäcker han ett kontorslandskap som påminner om en labyrint av rum som aldrig verkar ta slut. Han finner det hela fascinerande och kan inte sluta utforska utrymmet, samtidigt som han inser att han inte är ensam där inne...
© A24
Man måste ge filmen att den har en originell idé, vilket är ett plus. Den presenteras dessutom genom en kombination av traditionellt filmfoto och found footage-material. Är normalt sett inte särskilt förtjust i handhållen kamera, speciellt när en hel del är filmat på det viset. Det ska dock sägas att det fungerar relativt bra här och ger en känsla av att befinna sig i ett spel, eftersom man bara ser det som kameran visar rakt framför sig. Simpelt men ganska effektivt, även om vanligt filmfoto föredras. Filmen utspelar sig dessutom 1990, vilket gör att materialet som filmats med videokamera förstärker känslan av tidsperioden.
© A24
Chiwetel Ejiofor är den bättre av de två huvudrollsinnehavarna. Han förmedlar känslorna bra och när han berättar något lyssnar man. Kan inte låta bli att ibland tänka på Paul Giamatti när det gäller sättet han pratar på, särskilt senare i filmen när Clark konfronterar Mary. Renate Reinsve är ok och gör inte bort sig på något vis, men som skådespelerska går hon inte riktigt hem. Det finns något kyligt över henne som gör det svårt att känna för karaktärerna hon spelar, och detta är inget undantag.
© A24
Man kan inte prata om filmen utan att nämna den abstrakta produktionsdesignen som får högt betyg. Det är relativt minimalistiskt med endast ett fåtal möbler, men det sitter i detaljerna som visar prov på stor idérikedom. Det är som en drömvärld, men förankrad i verkligheten, lite som om man befann sig i spelet Tetris eller liknande. Det som egentligen borde vara normalt har något som känns off, vilket i sin tur skapar en kuslighetskänsla. Det blir en slags mardrömslik, smått surrealistisk upplevelse som skönt nog aldrig spårar ur som man befarar att det ska göra.
© A24
Filmen har definitivt något som gör den till en annorlunda filmupplevelse. I sisådär drygt en timme håller den intresset uppe bra och lever mycket på den kuslighet som byggs upp. Det blir aldrig direkt skrämmande, men obehagskänslan finns absolut där. När handlingen skiftar fokus från Clark till Mary tappar filmen dock en del. Sista tredjedelen är inte direkt dålig, men det hela rinner ut i sanden lite för mycket.
© A24
När eftertexterna börjar rulla undrar man vad det hela egentligen gick ut på. Det känns mer som en upplevelse man tas med på, utan någon riktig poäng att ta med sig. Med tanke på att det är en regidebut av en mycket ung regissör kan man definitivt se potentialen, men inte den storhet som krävs för att filmen ska bli något mer än annorlunda. Visionen finns där, men det saknas en del för att allt ska falla på plats.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7