Coma

Titel: Coma / Koma
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: Michael Crichton
I rollerna: Genevieve Bujold, Michael Douglas, Richard Widmark, Rip Torn, Lois Chiles, Tom Selleck, Ed Harris

Handling: En Bostonläkare kommer en olycksbådande plan på spåren när hon undersöker oförklarliga fall av hjärnskador på sitt sjukhus. Hennes misstankar väcks när ett alarmerande högt antal liknade fall inträffar efter mindre operationer, men hennes frågor ignoreras av hennes chefer, och till slut är hennes liv i fara.

Omdöme: På Bostons största sjukhus arbetar läkarna - och älskarna - Dr. Susan Wheeler (Genevieve Bujold) och Dr. Mark Bellows (Michael Douglas). De träffas ibland på sjukhuset men jobbar på olika avdelningar, vilket gör att de har mycket att prata om när de kommer hem. En dag ska en av Susans bästa väninnor, Nancy Greenly (Lois Chiles), genomgå en rutinoperation och hamnar i koma. Händelsen skakar givetvis Susan, men hennes första instinkt är att ta reda på varför.


© MGM

Susan börjar gräva i det hela, och Mark är visserligen stödjande, men försöker få henne på andra tankar så att hon kan koncentrera sig på sitt jobb. Han vill ju inte att hon ska riskera att förlora sin tjänst. Susans efterforskningar leder henne på kollisionskurs med sjukhusets ansvarige narkosläkare, Dr. George (Rip Torn). Det får i sin tur Susans chef, Dr. Harris (Richard Widmark), att försöka lugna henne så att han inte behöver vidta drastiska åtgärder.


© MGM

Det hela utvecklas till ett mysterium i sjukhusmiljö, där Susan på egen hand leker detektiv. Då det är högst personligt - men också för att nyfikenheten driver henne - finns inget som kan stoppa henne från att fortsätta snoka. Någon eller några börjar finna henne obekväm, eftersom hon uppenbarligen kommer närmare sanningen när hon upptäcker flera mystiska koma-fall det senaste året.


© MGM

Regissören och manusförfattaren Michael Crichton filmatiserade boken av Robin Cook, men det mest intressanta är att de kände varandra från tiden då de båda studerade medicin. Deras bakgrund är en starkt bidragande orsak till att historien och filmen bevarar realismen i den medicinska miljön. På sina håll kan de medicinska detaljerna och termerna nästan motarbeta filmen, men till stor del uppskattas de. Lite kul att en film som Westworld (1973), som Crichton för övrigt också skrev och regisserade, ibland gör sig påmind med tanke på hur mysteriet och konspirationen är uppbyggd.


© MGM

Precis som i boken är huvudpersonen en kvinna, något som vissa ville ändra till en man när filmen skulle produceras. Men Crichton stod på sig och menade att det skulle bli en mer ordinär film med en man i huvudrollen. Genevieve Bujold axlar huvudrollen och funkar, även om det är långt ifrån optimalt. Michael Douglas var i början av sin filmkarriär och passar bra, men eftersom hon känns lite kylig genom hela filmen blir deras relation inte helt övertygande.


© MGM

Birollerna är där det blir extra kul, eftersom flera kända namn och ansikten dyker upp i stora som små roller. Richard Widmark som Dr. Harris är stabil som vanligt, och Rip Torn är sådär smålurig som man är van vid att se honom. Lois Chiles, som Susans väninna, syns året innan hon spelade Bondbrud i Moonraker (1979). Tom Selleck har en rolig liten roll som patient, och Ed Harris dyker upp i en ännu mindre roll (i sin filmdebut) som ST-läkare.


© MGM

Filmen hade setts ett par gånger, men det är en typ av film som lockar en tillbaka med jämna mellanrum. Det faktum att det är ett mysterium och en thriller, där man inte riktigt minns hur allt ligger till - främst vem eller vilka som ligger bakom - är själva nyckeln. Som det visar sig fungerar den biten fortfarande bra, alltså är det inget fel på manuset. Däremot är filmen något svagare än vad minnet av den sa.


© MGM

Man kan peka på ett par orsaker till varför filmen inte riktigt är så tillfredsställande och bra som den kunde varit. Genevieve Bujold i huvudrollen är en av dem, men inte huvudanledningen. Musiken av Jerry Goldsmith, som vanligtvis brukar leverera bra musik, är lite väl skrikig och lyckas inte riktigt skapa den rätta spänningen. Trots det vilar en ganska bra stämning över filmen tack vare inramningen. Speltiden hade däremot kunnat trimmas då det överlag känns lite utdraget. Även produktionen är något ojämn - ibland känns det lite som en TV-film, men det blandas med en tät, konspiratorisk paranoia-thriller.


© MGM

Sammanfattningsvis blir det lite blandade känslor med filmen. Den har sina brister, men lyckas ändå underhålla och hålla intresset uppe. Trots svagheterna är det en film som är värd att se och återbesöka. Betygmässigt är det närmare en rak trea än en svag fyra som den en gång i tiden nosade på, men en stark trea känns ändå rätt till slut.


© MGM

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.9

The Bedford Incident

Titel: The Bedford Incident / Jakt på främmande ubåt
Genre: Drama/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 1965
Regi: James B. Harris
I rollerna: Richard Widmark, Sidney Poitier, Martin Balsam, Eric Portman, Donald Sutherland

Handling: En diktatorisk kapten på ett amerikanskt fartyg jagar en rysk ubåt i Arktis, med förödande konsekvenser.

Omdöme: Den amerikanska jagaren USS Bedford befinner sig utanför Grönlands kust när journalisten Ben Munceford (Sidney Poitier) och fartygets nya doktor Chester Potter (Martin Balsam) flygs ombord med helikopter. De båda nykomlingarna kommer med egna ögon få se USS Bedfords kapten Eric Finlander (Richard Widmark) styra och ställa med järnhand.


© Columbia Pictures

USS Bedford har order om att hålla ögonen öppna efter misstänkt aktivitet i området eftersom en sovjetisk fiskebåt befinner sig i området som agerar som täckmantel för den sovjetiska flottan. Mycket riktigt får de syn på en sovjetisk ubåt och Finlander tar upp den frenetiska jakten som leder ubåten och jagaren till de arktiska isarna.


© Columbia Pictures

Munceford är nyfiken och fascinerad av kapten Finlander som han läst en hel del om. Han har en del frågor han vill ställa i en exklusiv intervju samtidigt som han fotograferar och dokumenterar aktiviteterna ombord USS Bedford. Finlander är en skicklig kapten som får ut det yttersta av sina män. Han kräver perfektionism och ingen bland de runt 300 ombord vågar t.ex. sjukanmäla sig, vilket gör att Potter inte har något att göra.


© Columbia Pictures

En i mitt tyckte underskattad och lite förbisedd kalla kriget-klassiker. Det kom flera lite liknande filmer under 60-talet mitt under det brinnande kalla kriget som uppvisar en något cynisk bild. Fruktan om ett stundande kärnvapenkrig var stor och man befarade att det räckte med en galen befälhavare, ett misstag som kunde leda till katastrofala resultat.


© Columbia Pictures

Regidebut av James B. Harris som dock hade haft ett nära samarbete med självaste Stanley Kubrick eftersom han producerade The Killing (1956), Paths of Glory (1957) samt Lolita (1962). När Kubrick bestämde sig för att göra Dr. Strangelove (1964) som en satirisk svart komedi, ville Harris istället göra en spännande film på temat och valde att göra denna baserad på en bok från 1963. Harris gjorde för övrigt senare även de två sevärda James Woods-filmerna Fast-Walking (1982) och Cop (1988).


© Columbia Pictures

Gillar verkligen Richard Widmark som kapten Eric Finlander. Riktigt bra som den smått tyranniske kaptenen som dock inte är avskydd av sin besättning. De respekterar honom och vet att de får vara med där det händer saker eftersom han är ute efter resultat. Det blir flera täta och bra konfrontationer med inte minst Munceford och Potter där Sidney Poitier och Martin Balsam också är klart bra. Gillar även Eric Portman i rollen som tyske ubåtskaptenen Wolfgang Schrepke som är med som NATO-rådgivare. Kul också att Donald Sutherland är med i en tidig liten roll även om han inte får en chans att göra mycket väsen av sig.


© Columbia Pictures

En sån här film lever mycket på skådespelarna och den täta stämningen som byggs upp. Det behöver inte hända så mycket rent actionmässigt men det blir inte en lugn stund ombord USS Bedford tack vare spänningarna mellan kapten Finlander och de två nya männen som anslutit. Blir lite småroligt att se Finlanders irritation över journalisten Munceford som kör sitt race och inte alltid visar respekt eller är särskilt taktfull med sin klickande kamera.


© Columbia Pictures

Finlander må vara hård och tuff, men ibland bjuder han på ett leende och är villig att lyssna på sin besättning. Men det är hans ord och order som gäller när han väl bestämt sig. Och han har bestämt sig för att jaga ubåten och röka ut den från isarna, kosta vad det kosta vill. Det leder till en nervig, tät och fängslande jakt som kulminerar med en minnesvärd final som sätter pricken över i:et. En klassfilm som måste räknas bland de främsta kalla kriget-filmerna från 1960-talet.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.3

The Secret Ways

Titel: The Secret Ways / Hemliga vägar
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1961
Regi: Phil Karlson, Richard Widmark
I rollerna: Richard Widmark, Sonja Ziemann, Charles Regnier, Walter Rilla, Senta Berger

Handling: Efter att sovjetiska bandvagnar krossat det ungerska upproret hyrs äventyraren Michael Reynolds att hjälpa den hotade ungerske forskaren Jansci. Reynolds och Julia, professorns dotter, korsar gränsen som journalister, men de stöter på ett problem. Den lojale frihetskämpen vill inte lämna sitt land.

Omdöme: Amerikanske äventyraren Michael Reynolds (Richard Widmark) anländer till Zürich för ett möte med bankiren Sheffler (Hubert von Meyerinck) som han arbetat för tidigare. Sheffler anlitar Reynolds som beger sig till Wien för att där söka upp Julia (Sonja Ziemann), dotter till ungerske forskaren Jansci (Walter Rilla). Detta för att ta reda på var Jansci befinner sig i Budapest då det är dit Reynolds ska ta sig för att hämta Jansci och föra honom till Sheffler.


© Universal Pictures

Reynolds får gå under namnet Robert Stevens och agera som journalist som vill ha en intervju med Jansci. Att ta sig från Wien in till Budapest på östblocket är inte det farligaste, men eftersom han får Julia med sig höjs insatserna. Dessutom är Jancsi eftersökt som ledaren för frihetskämparna som motsätter sig den kommunistiska regimen.


© Universal Pictures

Spionfilm som bygger på en bok av Alistair MacLean lockade. Hans spion- och äventyrshistorier gav inte minst The Guns of Navarone (1961) och Where Eagles Dare (1968), två av de främsta filmerna i sin genre. Detta är dock snarare en spionhistoria än ett storslaget äventyr. Det påminner i grunden lite om The Third Man (1949) av Carol Reed, men även om hans senare film The Man Between (1953). Båda trevliga filmer som utspelar sig i Europa efter andra världskriget.


© Universal Pictures

Richard Widmark hade köpt filmrättigheterna till boken och spelar alltså inte bara huvudrollen, han har även producerat filmen. Som om det inte vore nog klev han in och regisserade delar av filmen efter att han inte hade samma vision som regissören Phil Karlson hade. Phil Karlson ville att filmen skulle göras lite som böckerna om James Bond, men då Widmark inte kände till Bond och ville göra filmen mer allvarlig, blev det som han ville.


© Universal Pictures

En sak som inte är helt lyckad är manuset. Det är inget fel på handlingen men det känns inte som det riktiga drivet finns där. Det visar sig ha varit Richard Widmarks fru Jean Hazlewood som skrev sitt enda manus här. Widmark var en mycket duktig skådespelare men han borde nog ha låtit andra mer erfarna ha tagit hand om resten av produktionen då vissa val sänkt filmen från historiens potential.


© Universal Pictures

Två saker som är lyckade är fotot och till viss del musiken. Det eleganta svartvita fotot är så där passande för en spion- och äventyrshistoria som utspelar sig på europeisk mark. Man känner att Phil Karlson hade erfarenhet från film-noir där fotot ofta var viktigt för att skapa den rätta stämningen. Musiken är inte tokig av Johnny Williams som visar sig vara den John Williams. Detta var en av de allra första filmerna han komponerade musik till och utan att veta att det är han hör man att det är någon med känsla för tonerna.


© Universal Pictures

Filmen som helhet är ok, inte mer än så. Den har inte så mycket spänning och mystik som den borde ha och det är nog en kombination av flera saker som nämnts. Regin har inte riktigt vetat vilken riktning den ska ta och manuset är inte direkt inspirerande trots att materialet har potential. En del saker förklaras dåligt eller inte alls vilket ibland ger en lite huvudbry över varför de gör vissa val. Man får ändå lite småtrevligt med filmen, inte minst tack vare Richard Widmark, fotot och bitvis musiken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

Who Dares Wins / The Final Option

Titel: Who Dares Wins / The Final Option / Specialstyrka S.A.S
Genre: Action/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1982
Regi: Ian Sharp
I rollerna: Lewis Collins, Judy Davis, Richard Widmark, Robert Webber, Ingrid Pitt

Handling: Platsen är London. När en brittisk underrättelseagent på hemligt uppdrag plötsligt mördas, är befälhavaren på Scotland Yards antiterroriststyrka säker på sin sak - mordet har begåtts på order av "The People's Lobby", en radikal kärnkraftsfientlig terrorgrupp som har kommit regeringens agent på spåren. Man vet att de planerar att attackera ett viktigt mål någonstans i Storbritannien, men man vet inte var eller när. Kapten Peter Skellen, en avhoppad hårding från den legendariska antiterroriststyrkan SAS, blir den som på nytt tvingas infiltrera de blodtörstiga aktivisterna och försöka stoppa attentatsplanerna.

Omdöme: Den brittiska underrättelsetjänsten har haft ögonen på en radikal kärnkraftsfientlig grupp som kallas för "The People's Lobby". Indikationer finns på att de kan vända sig till inhemsk terrorism i Storbritannien. Ledarna för gruppen är Frankie Leith (Judy Davis) och Rod Walker (John Duttine). Underrättelsetjänsten måste finna ett sätt att ta reda på vad de har planerat, när det ska ske och var.


©MGM/United Artists

Peter Skellen (Lewis Collins) är kapten inom brittiska antiterroriststyrkan SAS. Han får i uppdrag att infiltrera "The People's Lobby" efter att man iscensatt att han blivit utslängd från SAS. Han måste lämna sin fru och lilla dotter för att komma nära gruppen. Han siktar in sig på Frankie som han genast charmar i sängs för att på så vis vinna hennes förtroende. Men hon och inte minst hennes kollega Rod har sina misstankar...


©MGM/United Artists

Peter Skellen är något av en fattigmans James Bond. Kanske lite som Carl Hamilton. Lewis Collins påminner faktiskt ibland om Mikael Persbrandt och är något känslolös. Lewis Collins var för övrigt påtänkt som nästa James Bond efter denna roll, men det blev inget av det hela. Han har fysiken och övertygelsen vad gäller att vara en vältränad elitsoldat/agent, men misstänker att han nog skulle sakna viss skådespelartalang och charm för att övertyga i rollen fullt ut.


©MGM/United Artists

Filmen tar upp kärnvapenfrågan, aktivister, terrorism och antiterrorism. Ämnen som var aktuella då och även är det än idag. Vad man ska ha klart för sig med att aktivistgruppen tar till terrorism för att försöka bli hörda och statuera ett exempel är att det var något av vardagsmat på den här tiden. Under 70-talet och början av 80-talet skedde en rad attentat, kidnappningar och annat som gjorde att terrorister och antiterroristenheter drabbade samman.


©MGM/United Artists

I mångt och mycket kommer filmen handla om den brittiska antiterroristenheten SAS. Och man får säga att filmen gör ett bra jobb med den biten och med actionscenerna som känns autentiska. Man tog hjälp av SAS för att få tips och råd men de var även själva med i en viktig sekvens där de utförde en attack som de frivilligt genomförde för filmen. SAS lär se på filmen med stolthet och att det är "deras film".


©MGM/United Artists

Avslutningsvis intressant läsning där filmens producent fick idén till filmen när han år 1980 tittade på en John Wayne-film hemma på TV när de avbröt sändningen för att gå till en gisslansituation på Irans ambassad i London. När han fick syn på det hela sprang han ut för att titta på händelserna eftersom det pågick runt hörnet där han bodde. Han ville genast göra en film om SAS och deras tuffa jobb med att bekämpa terrorism och gisslansituationer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

The Trap

Titel: The Trap / Döden gillrar fällan
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1959
Regi: Norman Panama
I rollerna: Richard Widmark, Lee J. Cobb, Tina Louise, Earl Holliman

Handling: Advokaten Ralph Anderson anländer till Tula, en liten avlägsen stad, som ett motvilligt sändebud från maffiabossen Victor Massonetti.

Omdöme: En sen film-noir i färg där advokaten Ralph Anderson (Richard Widmark) återvänder till sina hemtrakter efter att inte ha varit i kontakt med sin far och bror sedan han lämnade för flera år sedan för storstaden. Hans far Lloyd (Carl Benton Reid) och lillebror Tippy (Earl Holliman) är sheriff respektive vice-sheriff i den lilla ökenstaden. Tippy har gift sig med Linda (Tina Louise) som en gång i tiden var Ralphs gamla flamma.


©Paramount Pictures

Ralphs ankomst rör upp gamla minnen och känslor till liv. Det blir ingen lycklig hemkomst då pappa Lloyd håller agg mot sin förstfödde son som som lämnade efter ett bråk och inte hört av sig. Lillebror Tippy är alkoholiserad, bitter och misstänker dessutom att Ralph nu kommit tillbaka för att stjäla frun Linda från honom. Linda är glad att återse Ralph, men förhållandena är långt ifrån optimala.


©Paramount Pictures

Ralph har inte kommit tillbaka frivilligt som det visar sig. Han har för en tid sedan framgångsrikt försvarat en man som visat sig jobba åt maffiabossen Victor Massonetti (Lee J. Cobb). Massonettis män har tagit reda på Ralphs bakgrund och tvingar honom nu att övertala sin far och lillebror att inga poliser ska patrullera runt det närliggande flygfältet. Detta då ett litet flygplan ska hämta upp den eftersökte Victor Massonetti.


©Paramount Pictures

Upplagt för en actionladdad och tät liten noir-film med tanke på upplägget. På sätt och vis är det nästan mer av en västernfilm då bilarna hade kunnat bytas ut mot hästar eftersom den lilla ökenstaden ser ut och känns precis som i en västernfilm. Dessutom ger färgfotot en distinkt västernkänsla. Men det är alltså en sen film-noir där Ralph hamnar mellan sin familj och maffiabossen och hans män.


©Paramount Pictures

Lite oväntat kommer en uppgörelse relativt tidigt med gott om pang-pang när saker inte går som planerat. Tankarna går nu lite till klassiska 3:10 to Yuma (1957) där en man ska föra en notorisk gängledare till rättvisan. Ralph är mannen som ska göra det och får sällskap av sin bror Tippy och hans fru Linda. Samtidigt är Massonettis män hela tiden i närheten och väntar på sin chans att befria sin boss.


©Paramount Pictures

Inte så tokigt men inte heller något som skulle sticka ut från mängden. Vad som blir tydligt är att Richard Widmark och Lee J. Cobb är de två tunga pjäserna i filmen. De är helt enkelt på en annan nivå än de övriga skådespelarna som inte har samma tyngd och övertygelse. Dessa två gör att intresset hålls uppe även när filmen vacklar vilket den gör en del. Ändå lite kul att ha sett då Richard Widmark är något av en favorit som sällan gör en besviken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.6