Bogart: Life Comes in Flashes

Titel: Bogart: Life Comes in Flashes
Genre: Dokumentär
Land: Storbritannien
År: 2024
Regi: Kathryn Ferguson

Handling: Utforskar den ikoniska skådespelarens resa till stjärnstatus genom hans relationer med sin mamma och fyra fruar, inklusive Lauren Bacall, med hjälp av sällsynt bildmaterial och Bogarts egna ord för att erbjuda ett intimt porträtt av hans liv och karriär.

Omdöme: Hollywood-ikonen Humphrey Bogart föddes i New York där han började spela på Broadway och i diverse filmbiroll. Han blev inte en stjärna över en natt, snarare tvärtom. Han hade inte utseendet för att ta den kvinnliga publiken med storm. Innan han slog igenom inom filmvärlden gick han igenom en tuff period under Den stora depressionen. Intressant nog var han en så pass duktig schackspelare att han kunde livnära sig på att spela mot betalning mot en rad utmanare.


©Universal Pictures

Bogart fick vänta på rätt roll som skulle visa vad han gick för. Den kom i och med The Petrified Forest (1936) där han fick spela en tuff mördare, något som gjorde att han fick börja spela fler tuffa karaktärer. Och när en ung regissör vid namn John Huston gjorde regidebut med vad som skulle komma att bli storklassikern The Maltese Falcon (1941), axlade Bogart huvudrollen och resten är historia. De båda blev goda vänner och samarbetade på ett flertal klassiska filmer.


©Universal Pictures

Dokumentären synar Bogarts privatliv och karriär. Inte minst synas kvinnorna i hans liv. Från hans mor till de fyra fruarna och vilken påverkan de hade på hans liv och karriär. Samtliga fruar var skådespelerskor men det var inte förrän han träffade sin sista fru Lauren Bacall som han verkligen var kär. Med henne fick han även sina två barn, även om det framgår att han kanske inte var den bästa föräldern om än inte en dålig far.


©Universal Pictures

En dokumentär som förvisso ger en del nyttig information om Humphrey Bogart och visar upp gott om material även utanför filmkarriären. Överlag är det dock lite av en besvikelse och faktiskt något deprimerande. Det inleder med hans begravning och avslutar med hans kamp med sjukdom innan hans död. Där emellan blir det inte tillräckligt mycket av värde för att dokumentären ska kännas som något måste.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

---

OBS: Nästa festivalfilm dyker upp kl. 15.

Movies-Noir Filmfestival 2025 Spring Edition

Den 7:e april inleds Movies-Noir Filmfestival 2025 Spring Edition.

Det kommer mestadels vara fokus på 2024 filmer, men någon film från 2025 kommer också dyka upp. Tanken är att två filmer per dag kommer läggas upp.

Inget speciellt fokus läggs på vilken typ av film eller land som ska vara med utan det blir en internationell smak på det hela med olika genrer. Mindre filmer till mer kända storfilmer och allt där emellan. Precis som man vill ha det med en filmfestival.

Det blir sammanlagt runt ett tjugotal filmer och som vanligt är det spännande att se vad det kommer bjudas på.

French Kiss

Titel: French Kiss
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA/Storbritannien/Frankrike
År: 1995
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: Meg Ryan, Kevin Kline, Timothy Hutton, Jean Reno, François Cluzet

Handling: Vad gör man om ens fästman åker till Paris och hittar en förförisk fransyska som förvrider hans sinnen? Man åker efter förstås! Det är precis vad Kate gör när hennes man Charlie verkar ha tappat kontrollen över sina lustar på andra sidan Atlanten. Flygrädd som hon är tvingar hon sig ombord på ett plan för att flyga till Paris. Bredvid henne på planet sitter Luc, en fransman vars avsikter hon inte riktigt är säker på.

Omdöme: Kate (Meg Ryan) verkar ha livet under kontroll, ja förutom att hon är flygrädd och aldrig satt sin fot på ett flygplan. Hon ser fram emot att påbörja ett nytt kapitel med sin fästman Charlie (Timothy Hutton) i Toronto, Kanada, inklusive att få ett kanadensiskt medborgarskap.


©20th Century Fox

Planerna att köpa hus och skaffa familj med Charlie får hastigt och lustigt ett hinder på vägen. Charlie har nämligen flugit till Paris för en konferens och Kate har inte följt med p.g.a. sin flygrädsla. Det visar sig ha varit hennes livs misstag då Charlie nu träffat en vacker fransyska som han fallit pladask för.


©20th Century Fox

Kate har inget annat val än att bemöta sin värsta rädsla, sätta sig på ett flyg och bege sig till Paris för att försöka vinna tillbaka Charlie. På planet träffar hon fransmannen Luc (Kevin Kline) som står för alla förutfattade meningar hon har om vulgära fransmän. Men kanske blir Luc den enda som kan hjälpa henne när de kommer fram till Paris. Och vem vet, kanske får hon sig en tankeställare om vem som egentligen är rätt man för henne.


©20th Century Fox

Det känns lite som Meg Ryan var med i var och varannan romantisk komedi under den här tiden. Flera framgångsrika, en del bra. Denna hade setts en gång i tiden men mer än att Meg Ryan och Kevin Kline var med mindes inte. Dessutom rätt tillfälle att se en sån här typ av film som för övrigt visar sig ha mer än att bara vara en romantisk komedi i mängden.


©20th Century Fox

Lawrence Kasdan regisserar och det bör inte underskattas. Minst lika känd för sina manus men här regisserar han endast. Det är dock en gemytlig stil över filmen som en duktig regissör skapar. En mindre passande regissör hade nog inte gjort en lika trevlig film av det hela. Det hjälper också att stora delar av handlingen utspelar sig i Paris och södra Frankrike. Men om det endast hade varit en generisk romantisk komedi hade skådeplatsen inte hjälpt.


©20th Century Fox

Meg Ryan må spela huvudrollen och gör ungefär vad man förväntar sig av henne. Kevin Kline är dock filmens behållning som den tillsynes smått arroganta och vulgära fransosen. Han funkar klart bra och något som är viktigt är att han och karaktären aldrig går till överdrift. Han var ju mycket duktig i A Fish Called Wanda (1988) som gav honom en Oscar. En lite liknande roll på sätt och vis men trots allt mer nedtonad här. Han inbringar flera skratt, har en skön stil och talar dessutom en hel del franska.


©20th Century Fox

Är man upplagd för en lite lättsammare film men som fortfarande behåller fötterna på jorden så får man klart trevligt med denna. Främst funkar det bra när Kevin Kline är med som Luc men två av Lucs bekanta i form av polisinspektör Cardon (Jean Reno) och tjuven Bob (François Cluzet) är trevliga sidokaraktärer som ger filmen lite mer än om historien endast skulle handla om Kate och Luc.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

---

OBS: Info inför kommande festivalfilm dyker upp kl. 15.

Black Bag

Titel: Black Bag
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2025
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Michael Fassbender, Cate Blanchett, Tom Burke, Marisa Abela, Regé-Jean Page, Naomie Harris, Pierce Brosnan, Gustaf Skarsgård

Handling: När den kvinnliga toppagenten Kathryn Woodhouse blir misstänkt för att ha förrått sitt land, så hamnar hennes make - också en toppagent - mitt emellan det svåra beslutet att antingen vara lojal till sin fru eller att vara lojal till sitt land.

Omdöme: Toppagenterna tillika makarna George (Michael Fassbender) och Kathryn Woodhouse (Cate Blanchett) står inför ett dilemma. En kontakt har gett George en lista med fem namn på misstänkta som kan ha stulit ett topphemligt säkerhetsprogram kallat för Severus. En av de fem på listan är Kathryn. George bestämmer sig för att bjuda hem de övriga kollegorna på middag tillsammans med frun. Tanken är att droga gästerna för att få dem att avslöja saker som kan vara till nytta för George i att försöka röka ut den misstänkta.


©Universal Pictures

Förutom makarna George och Kathryn består middagen av paret Freddie (Tom Burke) och Clarissa (Marisa Abela) samt paret James (Regé-Jean Page) och Zoe (Naomie Harris). Samtliga jobbar de inom cybersäkerhet för den brittiska underrättelsetjänsten. Ansvarig chef för samtliga är Stieglitz (Pierce Brosnan) som styr med järnhand.


©Universal Pictures

George är expert på förhörsteknik, är analytisk och har sinne för de minsta detaljerna. Det gör honom till en toppagent men eftersom hans hustru potentiellt kan vara inblandad måste han ta till alla knep han känner till, inklusive att spana på sin hustru.


©Universal Pictures

Middagen avslöjar kanske inte vem som är skyldig men känslorna kokar över och ett och annat avslöjas om deras privatliv. Middagen blir en chans för oss att lära känna karaktärerna lite lätt innan spionhistorien kan komma igång. För det är en spionhistoria som kanske inte inleder direkt speciellt men som kommer visa sig lägga på lager på lager för att skapa något trevligt.


©Universal Pictures

Även om det är en spionthriller är det minst lika mycket ett klassiskt mysterium med de misstänkta. Skulle vilja säga att filmen blir bättre och bättre. Åtminstone lämnar den bland det bästa mot slutet. Längs vägen är det småtrevligt att inte minst följa George i sitt metodiska arbete med att försöka röka ut den eller de som ligger bakom.


©Universal Pictures

Spionhistorien ackompanjeras av musik som till viss del skapar lite stämning och oro. Men den är långt ifrån optimal. Hade gärna hört mer klassisk spänningsmusik till det hela. Man har förmodligen velat testa något annat men det är alltså inte helt lyckat och kunde gjorts bättre. I en sån här film kan bra musik och framförallt rätt musik hjälpa till. Helt klart lite blandade känslor med musiken som hörs här.


©Universal Pictures

Det känns som en film som blandar storfilm med indiefilm. Fotot känns t.ex. mer småskaligt och inte som en storfilm. Samtidigt är historien passande för en storfilm som skulle kunna hålla på i över två timmar. Men då hade det kanske blivit utdraget. Nu är filmen på runt 90 minuter och då finns inte mycket dötid. Vissa saker hade kanske kunnat utforskas mer, andra hade kunnat förklarats mer. Men när man når upplösningen känner man sig nöjd. Filmen levererar en spionhistoria som funkar. Stark trea till svag fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

The Wizard

Titel: The Wizard / Gameboy
Genre: Drama/Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 1989
Regi: Todd Holland
I rollerna: Fred Savage, Jenny Lewis, Luke Edwards, Christian Slater, Beau Bridges

Handling: Corey och Jimmy är två halvbröder som glidit ifrån varandra när deras föräldrar skiljt sig. Trots att Jimmy är en mentalt instabil pojke visar han sig vara riktigt duktig på TV-spel. En dag upptäcker Jimmys halvbror Corey hans naturbegåvning så båda beslutar sig för att resa till Los Angeles för att delta i "Video Armageddon", men på vägen finns det vuxna som försöker ta tillbaka Jimmy.

Omdöme: Ända sedan hans tvillingsyster dog har 9-årige pojken Jimmy (Luke Edwards) pratat om Kalifornien och traskat iväg bärandes på sin matlåda. Hans mamma och styvfar vill nu placera honom på en institution då han inte blivit bättre.


©Universal Pictures

Jimmys 13-årige halvbror Corey (Fred Savage) lever med sin storebror Nick (Christian Slater) och pappa Sam (Beau Bridges). När Corey får reda på att Jimmy placeras på en institution tycker han det är fel och vill hjälpa sin halvbror.


©Universal Pictures

Corey bestämmer sig för att befria Jimmy från institutionen i Utah där de bor. Eftersom Jimmy hela tiden säger Kalifornien tänker Corey ta honom dit. Men pengarna de har räcker inte långt. Då träffar de Haley (Jenny Lewis) på en busstation. För att få tiden att gå låter de Jimmy spela ett arkadspel. När de båda inser att han är riktigt duktig och en naturbegåvning får Haley en idé. De ska låta Jimmy spela skjortan av andra de träffar på och få ihop tillräckligt för att ta sig ut till Los Angeles där "Video Armageddon" går av stapeln med $30.000 till vinnaren.


©Universal Pictures

Denna familjefilm skulle lätt kunna bli en renodlad barnfilm, särskilt om det hade varit en Disneyfilm. Nu är det Universal Pictures som ligger bakom och även om den på sina håll oundvikligt blir en barnfilm har den tack och lov mer än så att erbjuda. I grunden har den faktiskt ett fint familjedrama och budskap som känns av stora delar av filmen. Tyvärr varvas det med en del mindre lyckade inslag längre fram som håller på att förstöra filmen. Det räddas dock av ett fint slut som ändå gör att det med minsta möjliga marginal blir knappt godkänt.


©Universal Pictures

Universal och Nintendo har slagit sig ihop då det blir en hel del arkadspelande och även TV-spelande filmen igenom. Personligen är det inte så nostalgiskt som för många andra som spelade dessa spel. Men visst är det lite nostalgi när man ser alla de olika spelen och hur simpel grafiken var. Det räckte dock och gjorde ju att alla kunde vara med och ha kul, oavsett ålder.


©Universal Pictures

Filmen har som sagt en fin grund som familjedrama där inte minst Corey gör allt han kan för att hjälpa sin halvbror och få familjen att återknyta kontakten. Arkad- och TV-spelandet blir sedan en stor del av resan de gör tillsammans. Det blir även en roadmovie av det hela när ungarna försöker ta sig från Utah till Los Angeles.


©Universal Pictures

En av filmens svagheter är mannen de har efter sig som lejts av mamman och styvfadern att lokalisera och hämta hem Jimmy. Scenerna med denna man blir oftast för mycket och istället för att vara roliga blir det mer pinsam humor. Det leder också till en sekvens mot slutet med honom hack i häl på barnen till horribel musik. Men som sagt, filmen lyckas ändå avsluta med hjärtat på rätt plats och har under filmens gång ändå funkat någorlunda väl för att klara en svag trea.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

Movies-Noir Oscars - 2001

2001 ser främst tre filmer som slåss om titeln som bästa film med en som sticker ut lite extra. Relativt jämnt bland ett par av skådespelarkategorierna även om de flesta av dem ändå är ganska självklara.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
A Beautiful Mind
Donnie Darko
Monsters, Inc.
Training Day




BÄSTA FILM:
Mulholland Drive







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
Das Experiment (Tyskland)



UTMANARNA:
My Sassy Girl (Sydkorea)
Sur mes lèvres / Read My Lips (Frankrike)





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
Russell Crowe (A Beautiful Mind)



UTMANARNA:
Will Smith (Ali)
Kenneth Branagh (Conspiracy)
Jake Gyllenhaal (Donnie Darko)
Anthony Hopkins (Hannibal)
Tom Wilkinson (In the Bedroom)
Gene Hackman (The Royal Tenenbaums)
Robert Redford (Spy Game)
Vincent Cassel (Sur mes lèvres / Read My Lips)
Denzel Washington (Training Day)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Naomi Watts (Mulholland Drive)



UTMANARNA:
Renée Zellweger (Bridget Jones's Diary)
Sissy Spacek (In the Bedroom)
Isabelle Huppert (La pianiste)
Halle Berry (Monster's Ball)
Emmanuelle Devos (Sur mes lèvres / Read My Lips)





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
Edward Norton (The Score)



UTMANARNA:
Ed Harris (A Beautiful Mind)
Christopher Plummer (A Beautiful Mind)
Stanley Tucci (Conspiracy)
Gary Oldman (Hannibal)
Martin Landau (The Majestic)
Ethan Hawke (Training Day)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
Jennifer Connelly (A Beautiful Mind)



UTMANARNA:
Marisa Tomei (In the Bedroom)

Battle of Britain

Titel: Battle of Britain / Slaget om England
Genre: Krig/Action/Drama
Land: Storbritannien
År: 1969
Regi: Guy Hamilton
I rollerna: Michael Caine, Robert Shaw, Christopher Plummer, Trevor Howard, Susannah York, Laurence Olivier, Curd Jürgens, Ian McShane, Ralph Richardson, Edward Fox

Handling: En skildring om de brittiska flygare som förhindrade den hotande nazistiska invasionen av England.

Omdöme: Lite likt hur A Bridge Too Far (1977) samlade en rad kända namn i rollistan, har denna krigsfilm gjort detsamma. Kanske inte till samma grad men det är många ansikten man känner igen filmen igenom. Däremot blir filmerna vitt skilda upplevelser då den ena är en riktigt bra krigsfilm som engagerar medan den andra är välgjord men aldrig riktigt får en att bry sig.


©United Artists/MGM

Detta är historien om de (mestadels) brittiska flygarna tillhörande Royal Air Force (RAF) under Andra världskriget. Närmare bestämt under ett kritiskt ögonblick då de tyska stridsflygen och bombplanen går till attack mot England.


©United Artists/MGM

Tyskarnas plan är att slå ut de brittiska flygen på marken innan de ens hinner upp i luften. Överraskningsmomentet gör att om tyskarna lyckas slå ut de brittiska Spitfire-planen skulle de ha fri passage in över England och på så vis kunna bomba fritt, invadera och besegra England.


©United Artists/MGM

Engelsmännen är medvetna om att Spitfire-planen måste upp i luften inom två minuter från det att de får in larmet om inkommande fiendeflyg. Piloterna drillas hårt men under rådande omständigheter med ihärdiga attacker tär det på allt och alla. Som tur är har britterna ett väl utvecklat radarsystem som gör att de för det mesta inte blir helt tagna på sängen. Men det finns inga garantier på att tyskarna inte slinker igenom på sina håll, särskilt när de slår till hårt.


©United Artists/MGM

Flera kända namn alltså där Michael Caine, Robert Shaw och Christopher Plummer var bland de största. Men det blir inte en film där det egentligen spelar någon roll vem som spelar rollerna. Manuset är relativt tunt och det blir inte mycket utrymme till karaktärsutveckling eller djup. Michael Caine dyker t.ex. inte upp förrän efter nästan en halvtimme och har sedan ett fåtal scener innan han försvinner. Robert Shaw och Christopher Plummer får desto större utrymme och är de två som man främst följer på marken, tillsammans med Susannah York i rollen som Plummers fru.


©United Artists/MGM

Harry Salzman producerar och har plockat in sin forne James Bond-regissör Guy Hamilton. En Guy Hamilton som hade regisserat Goldfinger (1964) och senare gjorde ytterligare tre Bond-filmer i form av Diamonds Are Forever (1971), Live and Let Die (1973) samt The Man with the Golden Gun (1974). För musiken plockades Ron Goodwin in, förmodligen för att han året innan framgångsrikt hade komponerat musiken till klassiska krigsäventyret Where Eagles Dare (1968).


©United Artists/MGM

Filmen visar sig leva nästan uteslutande på en massa flygscener. Det är välgjort och bataljerna uppe i luften mellan britterna och tyskarna avlöser varandra. Allt annat blir sekundärt. Det blir faktiskt lite upprepande och man känner aldrig att man direkt skulle bry sig eftersom det blir lite rörigt med vem som är vem. Kanske inte alltid om det är brittiska eller tyska plan, även om det också händer att man har lite svårt att urskilja dessa, men för att man inte alltid vet vilka karaktärer som döljer sig bakom maskerna när de strider.


©United Artists/MGM

Absolut välgjord film men när manuset i princip bara går ut på flygattack på flygattack så blir det ganska enformigt. Upp i luften, en del klarar sig, andra blir nedskjutna. Och så håller det på i över två timmar. Ja, nästan. Det tar runt en halvtimme innan det drar igång på allvar och mitt under pågående "flyguppvisningar" hoppar man till någon av karaktärerna som hälsar på sina nära och kära. Känns dock lite konstigt med tanke på att de överordnade hela tiden klagar på att de är underbemannade men trots det verkar de låta piloterna sticka iväg mitt under de mest kritiska lägena.


©United Artists/MGM

En positiv sak man måste nämna med filmen är att tyskarna pratar tyska filmen igenom. Det är ett tecken på att filmmakarna velat behålla autenticiteten i filmen. I kombination med de välgjorda flygscenerna får man säga att filmen känns trovärdig. Synd bara att manuset glömdes bort. Hade man jobbat lite på manuset hade det kunnat bli en riktigt fin krigsfilm av det hela. Nu blir det mest en flyguppvisningsfilm utan så mycket innehåll.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9