Good Fortune

Titel: Good Fortune
Genre: Komedi/Fantasy
Land: USA
År: 2025
Regi: Aziz Ansari
I rollerna: Aziz Ansari, Keanu Reeves, Seth Rogen, Keke Palmer, Sandra Oh

Handling: En välmenande men ganska oskicklig ängel vid namn Gabriel lägger sig i livet för en kämpande extraarbetare och en förmögen riskkapitalist.

Omdöme: Gabriel (Keanu Reeves) är en ängel vars "klienter" är folk som sms:ar och kör bil och är på väg att vara med om olyckor. Under ett möte med sina kollegor blir han inspirerad av en mer erfaren ängel som räddar förlorade själar. Gabriel ska rädda Elena (Keke Palmer) från en olycka när hon kör och sms:ar, men istället får han syn på hennes arbetskollega Arj (Aziz Ansari).


© Lionsgate

Arj visar sig ta diverse ströjobb på heltid eftersom han inte kunnat få jobb efter avslutad college-utbildning. Nu börjar han förlora hoppet då han tvingas bo i sin bil och ta diverse lågavlönade jobb som gör att han måste jobba hela tiden. Gabriel ser sin chans att rädda sin första förlorade själ.


© Lionsgate

Gabriel ger Arj en chans att se hur hans liv vore om han hade gott om pengar. I en vecka låter han honom byta plats med förmögne riskkapitalisten Jeff (Seth Rogen). Det innebär dock att Jeff byter plats med Arj och blir fattig som en kyrkråtta. Vad händer om Arj inte vill byta tillbaka till sitt gamla liv efter en vecka? Gabriel har inte riktigt tänkt igenom sin goda gärning...


© Lionsgate

En ganska rolig film det här med en del budskap också. För när man följer Arj i hans vardagliga liv och ser hur han gör sitt bästa med ströjobben, är det en ångestladdad situation man får ta del av. Det är lätt att sätta sig in i situationen och hur helt vanliga människor kämpar dagligen för att klara sig. Det är svårt att ta sig ur situationen, hur hårt de än försöker.


© Lionsgate

Jeffs värld är raka motsatsen och när Arj får en chans att leva Jeffs lyxliv ser han sin chans att njuta av livet och även sätta in en stöt på Elena. Samtidigt som Arj lever loppan får Jeff och Gabriel slita som hundar då de hamnar i situationen Arj hade. Det blir en ögonöppnare för de tre. Visst är pengar viktigt och kan köpa dig det mesta, men den mänskliga kontakten är vad som gör dig lycklig.


© Lionsgate

Prestationerna är genomgående halvsvaga vilket förvisso inte gör så mycket. Keanu Reeves brukar kunna vara lite träig men här känns det som han spelar sin roll som ängeln Gabriel lite så med flit. Det blir bättre när Gabriel är mänsklig. Seth Rogen har aldrig varit någon vidare skådis och det märks inte minst när han spelar upprörd. Men återigen gör det inte så mycket då det blir lite roligt i en komedi. Aziz Ansari, som även är filmens regissör, är lite halvrolig i rollen som Arj. Kan inte låta bli att tycka att han pratar som Steve Buscemi vilket i sig blir extra kul.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

The Smashing Machine

Titel: The Smashing Machine
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 2025
Regi: Benny Safdie
I rollerna: Dwayne Johnson, Emily Blunt, Ryan Bader, Bas Rutten

Handling: Berättelsen om MMA-fightern och UFC-vinnaren Mark Kerr.

Omdöme: Denna sanna historia utspelar sig mellan åren 1997-2000 och handlar om Mark Kerr (Dwayne Johnson). Han var en av pionjärerna inom UFC-sporten innan den blev en enorm kassako. Vid sin sida har han flickvännen Dawn (Emily Blunt) som gillar att ta hand om sin man, men hon visar sig också vara självisk och deras förhållande går igenom flera toppar och dalar.


© A24

Kerr är helt hängiven sin träning och att vara bäst i ringen i en växande sport där kampsportare från olika bakgrunder och stilar möts för att kora den ultimate fightern. Men han gör det med hjälp av droger för att få bort smärtan vilket gör honom beroende vilket i sin tur påverkar hans temperament och hälsa.


© A24

Tack vare sin vän, fightern Mark Coleman (Ryan Bader) och tränaren Bas Rutten (Bas Rutten), inser han att han måste sluta på den inslagna banan. Målet är att vinna tävlingen i Tokyo, Japan som skulle innebära en stor ekonomisk framgång. Frågan är om hans förhållande med Dawn kommer tillåta honom att vara den bästa versionen i ringen efter allt han tränat och kämpat för eller om det riskerar att kosta honom allt.


© A24

Filmen har en distinkt semi-dokumentär stil som kommer från det faktum att regissören Benny Safdie älskade dokumentären The Smashing Machine (2002) som filmen bygger på. Han ville att filmen skulle ha en förbindelse med dokumentären vilket känns vettigt när man ser hur filmen är gjord. Det gör dock att det blir en lite udda filmupplevelse med kameraarbetet och interaktionen som ofta känns mer som dokumentär är spelfilm. Så det är lyckat på ett sätt men kanske skulle stilen haft mer filmkänsla.


© A24

På förhand får det sägas att förhoppningen var att det skulle kunna bli en stark och bra film i stil med The Wrestler (2008). Riktigt så blir det inte då den varken är lika bra eller gripande, men framförallt har det alltså att göra med hur filmen valts att presenteras och filmas.


© A24

Benny Safdie hade tidigare bl.a. gjort Uncut Gems (2019) vilket gav Adam Sandler en chans att visa vad han går för i en av sina bästa prestationer. Här är det Dwayne Johnson som får spela sitt livs roll och man får säga att man inte riktigt känner igen honom, vilket bara är positivt. Utseendemässigt har hans ansikte transformerats till Mark Kerr vilket är imponerande av makeup-avdelningen. Men det är hans transformation som skådespelare som sticker ut då det är olikt hans vanliga prestationer. Han har uppenbarligen tagit till sig rollen och ändrat på hur han pratar och agerar vilket tyder på engagemang och övertygelse för rollen.


© A24

Filmen känns realistisk med fightscenerna och en del av det har att göra med den semi-dokumentära stilen. Men även det faktum att man har riktiga kampsportare och boxare i rollerna gör att det blir autentiskt och inte så Hollywood-aktigt som det brukar vara. Det är inte heller så klichéfyllt som väntat, speciellt inom ringen vilket gör att historien inte går riktigt som väntat. Trots det lämnas en del av potentialen med filmen vid sidan. Den semi-dokumentära stilen är både en fördel och nackdel. Eftersom filmen inte når upp till en nivå som den kunde haft får man säga att det snarare varit till dess nackdel.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

Blood Simple

Titel: Blood Simple
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: Joel Coen, Ethan Coen
I rollerna: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M. Emmet Walsh

Handling: Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att privatdetektiven bekräftat hans misstankar blir Marty galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Omdöme: I sin regidebut har bröderna Coen skapat en neo-noir av klass. Det blev inte bara deras regidebut utan även filmdebuten för Frances McDormand och första filmen både för fotografen Barry Sonnenfeld, som senare själv kom att bli regissör, och kompositören Carter Burwell som fortsatte sitt lyckade samarbete med bröderna på framtida filmer.


© Criterion

Ray (John Getz) och Abby (Frances McDormand) inleder en affär med varandra. Vad de inte vet är att Abbys make Marty (Dan Hedaya) anlitat privatdetektiven Loren Visser (M. Emmet Walsh) att följa efter och spana på sin fru då han misstänker att hon kan vara otrogen.


© Criterion

Abby och Ray, som jobbar på baren som Marty äger, blir nu måltavlor för Martys svartsjuka. Marty vänder sig återigen till privatdetektiven för att anlita honom för ett nytt jobb. Han vill göra sig av med Abby och Ray vilket sätter igång en rad händelser som inte kommer sluta väl för någon av de inblandade.


© Criterion

Gillar neo-noir genren och denna måste definitivt räknas bland de allra främsta. Just att det är en tidig film av en lovande regissör (i det här fallet lovande regissörer) och budgeten är lite lägre gör att det både finns något fräscht och nytt över det hela men även oförutsägbart. Även om filmen setts tidigare är det ett så pass välskrivet och smart manus att man fortfarande blir överraskad av händelseförloppet.


© Criterion

Det är en fängslande film som till en början kanske verkar bli något av en standardthriller när den svartsjuke maken anlitar privatdetektiven att göra sig av med paret. Men det är här historien och filmen skiljer sig från mängden. Bröderna Coen har skapat ett par starka karaktärer, använt sin skaparglädje och tagit hjälp av ett duktigt filmteam för att göra något som sticker ut från mängden.


© Criterion

Frances McDormand är intressant att se som ung i en roll där hon spelar relativt oskuldsfull istället för mer intensiv och agerande som man är vad vid från senare roller. Och det passar rollen bra. Dan Hedaya är skön som den svartsjuke maken som det svartnar för ögonen på. Bäst är ändå M. Emmet Walsh som den lurige privatdetektiven. En sidokaraktär som visar sig få större utrymme än väntat och blir till stor del stjärnan.


© Criterion

Gillar verkligen Carter Burwells musik som är smått klockren för en sån här film. Varje gång hans toner hörs höjs stämningen i filmen som blir på topp. Hans musik är verkligen viktig för filmen. Likväl är fotot, klippningen och en del övergångar lekfulla och är med och skapar ett i princip komplett paket. Uppskattar det här en hel del och man känner att man har att göra med talang på alla håll och kanter.

4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.5

Something Wild

Titel: Something Wild / I vildaste laget
Genre: Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: Jonathan Demme
I rollerna: Jeff Daniels, Melanie Griffith, Ray Liotta, Charles Napier

Handling: En frisinnad kvinna "kidnappar" en yuppie och drar med honom på ett äventyr som han sent kommer att glömma.

Omdöme: Charlie (Jeff Daniels) jobbar på Wall Street och har precis blivit befordrad. Trots det väljer han av okänd anledning att ta en springnota på ett lunchhak. Lulu (Melanie Griffith) får syn på Charlie och konfronterar honom. Men hon är inte ute efter att sätta dit honom som han först tror. Istället raggar hon upp honom och tar honom till ett motellrum.


© Orion Pictures

Charlie blir minst sagt tagen på sängen av Lulu som egentligen heter Audrey. Han har aldrig träffat någon som är så impulsiv och påhittig som hon är. Och han älskar det, även om han samtidigt är vettskrämd då han inte vet vad hon ska hitta på härnäst.


© Orion Pictures

Vad som startar som en lättsam och relativt oskyldig affär visar sig dra in Charlie i en allt farligare situation. Inte bara att Audrey gillar att köra full, skapar annat trubbel och drar till med diverse lögner till folk de träffar, hennes ex i form av Ray (Ray Liotta) dyker upp. En Ray som uppenbarligen har ett kriminellt förflutet och nu vill ha tillbaka Audrey.


© Orion Pictures

Det är lite intressant att när filmen sågs första gången förväntades inte att den skulle bli så pass mörk och allvarlig som den blir under andra halvan. Det inleder trots allt som en lättsam komedi med kriminella inslag längs vägen när Charlie och Audrey ger sig ut på en road trip. Filmen visar sig dock ha en del gemensamt med After Hours (1985) av Martin Scorsese. Lite samma typ av historia med en vanlig man som dras in i oanade händelser vilket leder till ett oförglömligt äventyr han sent kommer att glömma.


© Orion Pictures

I och med att Ray Liotta (i sin genombrottsroll) kliver in i handlingen halvvägs in tar filmen en vändning och blir mörkare. Smekmånaden är nu över för Charlie som måste ta itu med verkligheten. En verklighet som är en del av vardagen för Ray och Audrey, men Charlie måste anpassa sig och ta fram en sida av sig själv som han inte visste att han hade.


© Orion Pictures

Vi tas med på en lite annorlunda film som blir till en road movie och i stil med nämnda After Hours (1985). Det är kanske inte allas kopp te men det funkar faktiskt ganska bra. För just som man känner att filmen börjar trampa lite vatten halvvägs in, dyker Ray upp och historien kan fortsätta i en ny riktning. Det ger filmen ett lyft som sedan håller resten av vägen. Stark trea till svag fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9

To Live and Die in L.A.

Titel: To Live and Die in L.A. / Änglarnas stad - Los Angeles / Brottsplats Los Angeles
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1985
Regi: William Friedkin
I rollerna: William Petersen, Willem Dafoe, John Pankow, John Turturro, Darlanne Fluegel, Dean Stockwell

Handling: En agent i den amerikanska underrättelsetjänsten blir brutalt mördad när han kommer en hänsynslös sedelförfalskare på spåren. Agentens partner tar som sin uppgift att ta fast falskmyntaren, till vilket pris som helst.

Omdöme: En Secret Service-agent blir dödad när han kommit för nära sedelförfalskaren Rick Masters (Willem Dafoe). Den dödade Secret Service-agentens partner Richard Chance (William Petersen) blir bedrövad då det inte bara var hans partner utan även hans vän de senaste sju åren. Chance och hans partner var ute efter Masters i flera månader men kunde inte få fram tillräckligt med bevis för att sätta dit honom. Nu har Chance bestämt sig för att sätta dit Masters med alla tillåtna och otillåtna medel.


© MGM

Chance får en ny partner i John Vukovich (John Pankow) som inte riktigt har samma inställning som Chance vad gäller tillvägagångssättet, men han är redo att göra vad som krävs för att hjälpa sin nya partner sätta dit Masters. De lyckas få till ett möte med Masters via hans advokat Bob Grimes (Dean Stockwell) vilket gör att de har en chans att lura honom i en fälla. Rick Masters är dock hal som en ål och har visat sig vara hänsynslös om han anar att någon försöker lura honom.


© MGM

Chance har ett ess i rockärmen i form av Ruth (Darlanne Fluegel) som är hans informatör och älskarinna. Hon förser Chance med diverse information som hon kommer över från "bekanta" på strippklubben hon jobbar på mot att han inte sätter henne i fängelse. Ett av tipsen leder Chance till Carl Cody (John Turturro) som jobbar åt Masters med att transportera stora mängder falska sedlar.


© MGM

Det här är en typ av film som fångar ens uppmärksamhet med en gång. Det är också en film som alltid uppskattats. Men när man ser om en sån här film är risken att man dels kommer ihåg för mycket och dels att den inte lever upp till ens högt ställda förväntningar. I båda fallen visar det sig att det inte finns något att oroa sig över. För när filmen drar igång är man helt uppslukad av Chances och Vukovichs jakt på Masters.


© MGM

Richard Chance är en intressant karaktär. Han är lite stöddig och kaxig på ett sätt som får en att tveka på om man kommer gilla honom. Det finns en god anledning till varför han är som han är. Han tror nämligen att han på något sätt är över lagen och smått oövervinnlig p.g.a. sin titel som Secret Service-agent. Han är en adrenalinjunkie både på och utanför jobbet som lever för adrenalinkickarna. Det gör honom till en duktig agent men även farlig för sig själv, sina kollegor och de han jagar.


© MGM

Om det är en sak som beskriver filmen bäst så är det att den har ett härligt driv. Det är inte gasen i botten med en massa galen action. Nej, det är hög puls på alla inblandade mest hela tiden på ett sätt som man verkligen känner av. Det blir även en hård och brutal historia som William Friedkin levererar. Han hade ju gjort stilbildande The French Connection (1971) på 70-talet och denna kan ses lite som en motsvarighet för 80-talet. New York har bytts ut mot Los Angeles men jakten på de kriminella fortsätter.


© MGM

Ett smart och lite annorlunda drag var att ge gruppen Wang Chung ansvaret att göra musiken till filmen. Deras musik är ofta med och skapar pulsen. Det är en på sätt och vis typisk 80-talare vi har att göra med men det hårda från 70-talet hänger med. En slags fusion som är klart lyckad. En del skulle kanske likna filmen vid populära TV-serien "Miami Vice" och visst finns en del likheter men vad gäller huvudkaraktären är han snarare en antihjälte än något annat.


© MGM

Lite kort om skådespelarna då Friedkin valde att mestadels ta med relativt okända skådespelare. Efter att William Petersen fick rollen plockade han in sin vän John Pankow i rollen som sin partner och de funkar bra ihop. Petersen är inte lika bra som han skulle vara året efter i Manhunter (1986) men kan mycket väl tänka mig att hans prestation här öppnade ögonen för Michael Mann. Sedan har vi Willem Dafoe som är smått creepy och sliskig som Rick Masters. En klart minnesvärd skurkroll man inte glömmer i första taget. Och detsamma kan sägas om filmen som är riktigt bra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.3

Vengeance

Titel: Fuk sau / Vengeance
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Hong Kong/Frankrike
År: 2009
Regi: Johnnie To
I rollerna: Johnny Hallyday, Anthony Wong, Gordon Lam, Lam Suet

Handling: En fransk kock utkräver hämnd i Hong Kong efter hans dotters familj dödats i Macau. För att hjälpa honom hitta förövarna anlitar han tre lokala yrkesmördare.

Omdöme: Francis Costello (Johnny Hallyday) anländer till Macau från Frankrike. Hans dotters familj har blivit brutalt mördade i sitt hem och dottern kämpar för sitt liv. Efter att Costello besökt sin dotter på sjukhuset för att försöka få något att gå på efter förövarna, får han reda på att hon lyckades skjuta den ena av de tre i örat. Hon ber även sin far att hämnas henne och hennes familj.


© Media Asia Group

Costello behöver hjälp och rekryterar tre lokala yrkesmördare. Han ger dem en förskottsbetalning och lovar dem sin restaurang och sitt hus i Paris. De tre yrkesmördarna Kwai (Anthony Wong), Chu (Gordon Lam) och Fay Lok (Lam Suet) vet hur de ska leta upp folk och spåren leder till Hong Kong där de finner de tre mördarna. Nu är frågan vem som skickade dem att döda Costellos dotters familj.


© Media Asia Group

Hong Kong-action som är en samproduktion med Frankrike. Johnnie To regisserar och tanken var att Alain Delon skulle spela huvudrollen. Delon var intresserad av ett samarbete men tackade till slut nej. Eftersom huvudkaraktären heter Costello och klär sig likt Jef Costello (spelad av Delon) i klassiska Le samouraï (1967), är det inte särskilt svårt att se varifrån inspirationen tagits och varför To ville ha just Delon för rollen. Istället rekommenderade de franska producenterna Johnny Hallyday som To inte kände till sedan tidigare men efter att de träffats kände han att han var rätt för rollen. Hallyday påminner för övrigt kul nog en del om en sliten Mickey Rourke, även om han är en klart mer begränsad skådespelare än Rourke är i sina bästa stunder.


© Media Asia Group

En film som ger lite blandade vibbar. Det är inte en renodlad actionrökare då den försöker ha lite mer djup och vara något konstnärlig. Samtidigt förenklar manuset en hel del på ett sätt som man skulle förvänta sig av en actionfilm utan så mycket mer. Det gör att Costello och hans tre hjälpande yrkesmördare är med om en del lite väl enkla och slumpartade händelser som för historien framåt. Man kan tycka att manuset borde kunnat fixa till det med tanke på att filmen trots allt försökt vara något mer än en hjärndöd actionfilm.


© Media Asia Group

Vad gäller huvudkaraktären Costello är han förutom att vara som en lillebror eller kusin till Jef Costello i nämnda Le samouraï (1967) även lite som huvudpersonen i Memento (2000). Detta då hans minne snabbt försämras p.g.a. en gammal hjärnskada och han behöver ta polaroidbilder och skriva ner namn och ledtrådar för att inte tappa fokus på vad han egentligen är ute efter - hämnd.


© Media Asia Group

Filmen lyckas bra med ett par saker. Actionscenerna är välgjorda och det är inget nytt vad gäller Hong Kong-filmer då de traditionsenligt gillar våldsamma och snygga uppgörelser, gärna i slow motion. Fotot är en annan sak som håller bra klass, inte bara under actionscenerna utan mest hela tiden. Det känns att det är en blandning av arty och action över fotot. Och sedan har vi musiken som sticker ut i positiv bemärkelse. Nästan så det ibland låter som inledningen på Metallica-låtar eller liknande, och det är klart effektivt. Musiken vann för övrigt pris på "Asian Film Awards", asiatiska motsvarigheten till Oscarsgalan.


© Media Asia Group

Överlag är det en film som är sevärd men kunde varit bättre. Bättre första halva än andra då det blir något utdraget på sina håll. Antingen borde den kortat ner filmen till runt 90 minuter och låtit det vara mer av en renodlad actionfilm. Eller så borde den fixat till manuset för att ge den mer tyngd och djup som den försöker sig på. Då hade den nog kunnat hålla hela vägen och varit mer i stil med koreanska motsvarigheter som oftast håller en jämnare nivå. Men glad att ha sett den då den absolut har en del av värde, inte minst med fotot och musiken men även temat med vänskap, brödraskap och lojalitet.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Wild Bill

Titel: Wild Bill
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Storbritannien
År: 2011
Regi: Dexter Fletcher
I rollerna: Charlie Creed-Miles, Will Poulter, Sammy Williams, Liz White, Leo Gregory, Neil Maskell, Olivia Williams, Andy Serkis

Handling: Bill Hayward återvänder hem, efter att ha suttit i fängelse i 8 år, för att nu finna att hans 11 och 15 år gamla söner övergivits av sin mor...

Omdöme: Bill (Charlie Creed-Miles), även kallad Wild Bill, kommer ut från fängelset efter 8 år. Han återvänder hem till familjen bara för att få reda på att hans två söner, 15-årige Dean (Will Poulter) och 11-årige Jimmy (Sammy Williams), lämnats ensamma av sin mor för snart ett år sen. Dean är allt annat än glad över att återse sin far, inte minst då de sociala tjänsterna gör hembesök då de får reda på att sönerna lämnats ensamma.


© 20ten Media

Dean har tagit på sig fadersrollen genom att jobba på en byggarbetsplats. Jimmy har det tufft och förvirrad som han är skolkar han ofta och hittar på dumheter, men i grunden är han en bra pojke. Bill blir uppsökt av kriminella från sitt förflutna som ger honom en chans att tjäna pengar på drogförsäljning. Men Bill kämpar hårt för att inte falla in i den kriminella banan igen då han vill vara där för sina söner.


© 20ten Media

När denna brittiska film togs an talade det mesta för en viss typ av brittisk gangsterfilm. Postern, handlingen med en kriminell som återvänder hem och trailern talade sitt tydliga språk. Dessutom regidebut av Dexter Fletcher som en gång i tiden var med i Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) av Guy Ritchie. Lite förvånande men ganska skönt visar sig filmen inte riktigt följa i dess fotspår.


© 20ten Media

Filmen visar sig mer vara seriös i en fars strävan att göra rätt för sig efter att ha varit en dålig förebild i alla dessa år. Wild Bill är allt annat än vild när han tar sig i kragen då han inser vad som står på spel. Han vill varken se sina söner bli omhändertagna av de sociala tjänsterna eller åka in igen. Det är dags att ta ansvar och hålla sig på rätt sida av lagen, något som inte blir lätt med de kriminella som drar i honom och även lockar in en av sönerna i deras verksamhet.


© 20ten Media

Det blir nästan mer som en festivalfilm än en film som skulle göras endast för att underhålla. Något överraskande men den visar sig ha mer djup och värme än vad den verkade ha på ytan. Den blir också bättre och tätare när insatserna höjs. Det viktigast för Bill blir inte längre han själv utan hans söners välbefinnande. Han inser att det är värt att slåss för vad som är viktigast här i livet och vad som ger honom mest lycka.


© 20ten Media

Något som blir lyckat är karaktärerna och prestationerna. Från Bill och sönerna Dean och Jimmy, till kvinnorna i deras liv, de kriminella och socialarbetarna, känns det som varje karaktär fyller en funktion och spelas bra av duktiga brittiska skådespelare. Det gör även att historien och filmen engagerar och får en att bry sig hur det ska gå, inte minst för Bill och hans söner.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2