Space Cowboys

Titel: Space Cowboys
Genre: Drama/Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 2000
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Tommy Lee Jones, Donald Sutherland, James Garner, James Cromwell, Marcia Gay Harden, William Devane

Handling: Fyra minst sagt erfarna piloter, som en gång i livet drömde om att bli astronauter, får en andra chans att realisera sin ungdomsdröm. NASA vill fortfarande helst inte veta av dem men när en satellit kommer på villovägar i rymden behöver man de fyra veteranernas hjälp.

Omdöme: År 1958 drömmer fyra mycket duktiga testpiloter om att bli astronauter och ta sig upp i rymden. De fyra består av Frank Corvin (Clint Eastwood), William "Hawk" Hawkins (Tommy Lee Jones), flygingenjören Jerry O'Neill (Donald Sutherland) samt navigatorn "Tank" Sullivan (James Garner). Men när deras program skrotas läggs drömmen på is.


© Warner Bros.

40 år senare har NASA ett problem de inte kan lösa. En gammal sovjetisk satellit är på väg att krascha från rymden ner på Jorden. Satelliten är av okänd anledning utrustad med ett amerikanskt elektroniksystem. Systemet är föråldrat och ingen på NASA vet hur det funkar. Det är där Frank Corvin kommer in i bilden då det var han som utformade systemet en gång i tiden.


© Warner Bros.

Bob Gerson (James Cromwell) är ansvarig chef för NASA-projektet och övertalas av projektledaren Sara Holland (Marcia Gay Harden) att vända sig till Frank. En Frank som Bob ogillar ända sedan de inte kom överens för 40 år sedan då Bob var Franks chef under testpilot-dagarna. Frank går med på att hjälpa NASA på villkor att alla fyra veteraner plockas in på projektet och att de fyra ska skickas upp till satelliten.


© Warner Bros.

Det är en Clint Eastwood-film men ändå känns det inte riktigt som en film han vanligtvis skulle göra. Inte bara för att temat skiljer sig från det han normalt sett gjort utan även lite vad gäller genomförandet. Visst är det fortfarande en Clint Eastwood-prägel över en del, men vem hade egentligen trott att han skulle ta sig an en rymdfilm som det till stor del blir under andra halvan.


© Warner Bros.

De fyra veteranerna spelas av fyra duktiga skådespelare. Trots det hade det varit kul om de gnabbats mer än de gör. Nu blir det främst Clint Eastwood och Tommy Lee Jones som Frank respektive Hawk som drar det tunga lasset och de två karaktärerna tjafsar om ett och annat. De övriga två hade kunnat vara med mer på detta för att känna att de är en sammansvetsad grupp som har kul ihop.


© Warner Bros.

Filmen inleder lättsammare för att sedan bli allvarligare innan rymdäventyret drar igång. Överlag hade det nog hjälpt filmen om den varit lättsammare rakt igenom. Som det blir nu övergår filmen nästan helt till att bli allvarlig under rymdexpeditionen. Något utdraget och upprepande under rymdscenerna, även om det överlag är fullt dugliga effekter. Den gör inte bort sig vad gäller den biten och filmen är ok, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Enemy Territory

Titel: Enemy Territory / Livsfarligt område
Genre: Action/Kriminalare
Land: USA
År: 1987
Regi: Peter Manoogian
I rollerna: Gary Frank, Ray Parker Jr, Stacey Dash, Tony Todd, Jan-Michael Vincent

Handling: En försäkringsförsäljare råkar hamna på fel sida av ett ungdomsgäng i en mindre fin stadsdel, och när husets säkerhetsvakt dör finns det ingen väg ut.

Omdöme: Barry Rapchick (Gary Frank) har sett bättre dagar. Inte bara att han har bekymmer med en ex-fru som är på honom, hans resultat som försäkringsförsäljare är inte vad det brukade vara. Hans chef gillar honom dock och ger honom en chans att komma på benen igen med en bra provision. En 70-årig kvinna har tagit kontakt med försäkringsbolaget och vill teckna en livförsäkring. Men tiden är knapp eftersom det är fredag och om Barry inte får hennes underskrift samma dag kommer en medarbetare teckna försäkringen på måndag och få provisionen.


© Empire Pictures

Barry beger sig genast till området där kvinnan bor. Det är inget område där vita syns till och det är bäst för Barry att sticka därifrån innan det blir mörkt. Barry har antingen tankarna på annat håll eller så är han inte riktigt medveten om riskerna han tar med att ta sig in på området och höghuset. Detta då ett gäng som kallar sig för Vampires härjar och styr, särskilt när mörkret infaller.


© Empire Pictures

Efter att Barry lyckats ta sig till Elva Briggs (Frances Foster) för att få sin underskrift och fått betalt kontant, är det dags att bege sig därifrån. Det är nu problemen börjar på allvar. Barry har gjort en ung medlem i Vampires upprörd och han har i sin tur hämtat gängets ledare kallad för greven (Tony Todd). Som tur är får Barry hjälp av telefonreparatören Will Jackson (Ray Parker Jr) och Elvas barnbarn Toni Briggs (Stacey Dash).


© Empire Pictures

Något av en sunkig B-film förväntades då det utspelar sig i ett stökigt område med gäng och allt runt omkring. Men även om det är ett stökigt och slitet område med en huvudskådeplats som utspelar sig i ett nerklottrat höghus i en betongförort, är filmen förvånansvärt osunkig. Den är inte heller så B som man hade kunnat tro, även om prestationerna är relativt svaga. Å andra sidan passar det liksom filmen och gör det lite småroligt.


© Empire Pictures

Det är en allvarlig och seriös film men ändå med glimten i ögat. Vitingen Barry kallas för ghost (spöke) och sticker ut på mer än ett sätt. Efter att han parats ihop med Will blir det lite av en klassisk buddy-film då de tvingas samarbeta för att överleva och hålla sig undan det blodtörstiga gänget Vampires. Gänget är tungt beväpnade och skyr inga medel, men trots allt är de lite småfjantiga. Deras ledare greven spelas passande av Tony Todd som ibland påminner om en sektledare med tanke på vad gänget har för sig.


© Empire Pictures

Under filmens gång kommer två filmer upp i tankarna. Främst är det Assault on Precinct 13 (1976) där en man tvingas hålla sig undan ett gäng som jagar honom och han tar skydd på en smått övergiven polisstation där han får hjälp av ett par vänliga själar. Den andra filmen är The Warriors (1979) med tanke på gänget och gängledaren som pushar sina fotsoldater att finna de som satt sig emot dem.


© Empire Pictures

Avslutningsvis får man säga att filmen lyckas ganska bra rakt igenom med att behålla intresset och inte flippa ur för mycket som det lätt blir när en sån här film försöker trappa upp actionbiten utan önskad effekt. Här hålls det hela tiden på en jämn nivå vilket gör att filmen genomgående funkar och underhåller. Sedan är det ett plus att musiken är bättre än väntat med en oftast elektronisk musik som ligger i bakgrunden och skapar god stämning, lite som i gamla John Carpenter-filmer utan att sticka ut lika mycket.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

A Killer's Key

Titel: Aru koroshiya no kagi / A Killer's Key
Genre: Kriminaldrama
Land: Japan
År: 1967
Regi: Kazuo Mori
I rollerna: Raizô Ichikawa, Ichirô Nakatani, Kô Nishimura, Tomomi Satô

Handling: Nitta, en raffinerad mästerlärare i traditionell dans, hemsöks av ett tragiskt förflutet och maskerar en mörkare sida av sin personlighet. Nitta är en mycket skicklig professionell kontraktsmördare med färdigheter som har gett honom ett fruktansvärt rykte i undre världen. När en politisk storm hotar att bryta ner tar Ishino-klanen kontakt med kontraktsmördaren.

Omdöme: Uppföljaren till A Certain Killer (1967) ser huvudpersonen gå från att vara kock till att vara lärare i traditionell dans, men i själva verket är det endast en täckmantel för hans eskapader som lejd kontraktsmördare. Nitta (Raizô Ichikawa) verkar inte ha många dansklienter då endast Hideko (Tomomi Satô) tar lektioner hos honom. Hon är en glädjeflicka som lever på att umgås med rika "sponsorer" mot betalning.


© Daiei Film

För att undvika en politisk skandal anlitar en högt uppsatt man en kontraktsmördare för att göra sig av med den man som sitter på avslöjande dokument. En mellanhand sköter i sin tur kontakten med Nitta. Mellanhanden har fått en stor summa pengar som ska gå till kontraktsmördaren Nitta. Men mellanhanden väljer att spela ett dubbelspel då han planerar att röja Nitta ur vägen efter slutfört uppdrag. På så vis kan mellanhanden behålla hälften av pengarna som ska betalas efter att jobbet är slutfört. Nitta är dock inte så lätt att bli av med och tänker hämnas på de som lurat honom. Det innebär att han inte kommer sluta förrän han nått hela vägen till toppen.


© Daiei Film

Den första filmen A Certain Killer (1967) hade ett något annorlunda upplägg och ett foto som stack ut. Här är det en rakare berättad historia om en kontraktsmördare som luras och utkräver hämnd. Fotot består dock och man känner definitivt igen sig från den tidigare filmen. Vad som är svagare i denna film är det faktum att Nitta är en danslärare då den traditionella musiken som spelas under dansscenerna är smått olidlig, främst sången som låter som om någon stryper en katt.


© Daiei Film

Filmen tar ett tag på sig men blir bättre under andra halvan när Nitta utfört sitt uppdrag och sedan börjar utkräva sin hämnd. Han är en cool karaktär och hans tillvägagångssätt är effektivt och kul att skåda. Han håller en låg profil och glider in och ut från mordplatserna utan att dra åt sig uppmärksamhet.


© Daiei Film

Glädjeflickan respektive Nittas danselev Hideko blir både till hjälp och potentiellt ett hot. Hon har kontakt med hans fiender och även om hon kan hjälpa honom komma nära dem, är hon inte direkt lojal då hon är villig att sälja sig till den som betalar henne. Pengarna styr och det kan vara farligt för Nitta som dock är medveten om att man inte kan lita på någon som bara går efter pengarna.


© Daiei Film

Hade varit trevligt med fler filmer om denna kontraktsmördare av regissören Kazuo Mori. Kanske hade det blivit upprepande men en till film hade man gott klarat av, inte minst då både denna och föregångaren är på 80 minuter, har en skön stil med huvudkaraktären, uppdragen och hela inramningen med ett tilltalande och modernt foto. Överlag kanske något svagare än A Certain Killer (1967) då den inleder lite mer trevande och man kunde varit utan allt kring den traditionella dansen, men filmen tar sig fint och avslutar bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

A Certain Killer

Titel: Aru koroshi ya / A Certain Killer
Genre: Kriminaldrama
Land: Japan
År: 1967
Regi: Kazuo Mori
I rollerna: Raizô Ichikawa, Yumiko Nogawa, Mikio Narita, Asao Koike

Handling: En före detta soldat, som efter kriget är reducerad till att arbeta som kock, blir kontraktsmördare för de yakuzagäng han kommer i kontakt med.

Omdöme: Shiozawa (Raizô Ichikawa) driver en liten sushirestaurang men ibland jobbar han som kontraktsmördare. Han är välkänd i branschen och yakuzan anlitar honom när de behöver någon från utsidan som får jobbet gjort. Han jobbar helst ensam då han dels inte litar på andra och dels blir uppdraget gjort ordentligt utan lösa ändar.


© Daiei Film

En dag kommer Shiozawa i kontakt med unga kvinnan Keiko (Yumiko Nogawa). Småkaxig som hon är, och då hon får reda på att Shiozawa har en del pengar, nästlar hon in sig hos honom. Shiozawa visar att han inte är intresserad men hjälper Keiko som inte har någonstans att ta vägen.


© Daiei Film

När Shiozawa får ett nytt uppdrag att eliminera en rivaliserande yakuzaboss, får han Maeda (Mikio Narita) efter sig. Maeda jobbar åt yakuzabossen som anlitat Shiozawa att eliminera sin rival. Maeda inser dock att han vill lära sig av Shiozawa och följa i hans fotspår. Nu kommer han med intressant information som Shiozawa, Maeda och Keiko kan få användning av för att komma över en stor summa pengar.


© Daiei Film

En del japanska 60-talare av det här slaget har setts och mestadels uppskattats. Det är kriminaldramer i neo-noir stil som oftast bjuder på coola huvudkaraktärer med elegant iscensatta historier. Denna faller inom ramarna för den typen av film. Långt ifrån någon av de mer kända i genren men som det visar sig har den vad som krävs för att till stor del bli lyckad.


© Daiei Film

När filmen drar igång verkar det vara en klassisk historia om en kontraktsmördare som lejts och påbörjat sitt uppdrag. Händelseförloppet visar sig dock berättas icke-linjärt vilket gör att vi hoppar mellan Shiozawas nuvarande uppdrag, ett tidigare uppdrag och hur han träffade Keiko respektive Maeda. Sedan flyter det ihop till det aktuella uppdraget. Kanske inget direkt nytt, men ändå lite annorlunda och oväntat, och det funkar.


© Daiei Film

Det är tre saker som uppskattas med filmen. Shiozawa är en cool karaktär som hela tiden behåller lugnet och ligger steget före. Triangeldramat som sakteliga uppstår mellan de tre karaktärerna banar vägen för vad som kommer leda till lömskhet och svek. Dessutom är fotot bra. Inte direkt på ett snyggt sätt men effektivt och är med och berättar historien. På något sätt känns filmen överraskande tidlös och modern, något man inte kan säga om många 60-talare. En film som funkar bra och har något som sticker ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

The Human Factor

Titel: The Human Factor / Den mänskliga faktorn
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1979
Regi: Otto Preminger
I rollerna: Nicol Williamson, Iman, Richard Attenborough, Robert Morley, John Gielgud

Handling: När en läcka upptäcks inom den brittiska underrättelsetjänstens afrikanska avdelning, kopplas den nya säkerhetschefen in för att utreda händelsen.

Omdöme: Spionfilm baserad på en bok av Graham Greene i stil med John le Carré. Maurice Castle (Nicol Williamson) har jobbat för brittiska underrättelsetjänsten MI6 i 15 års tid och jobbar på den afrikanska avdelningen. Nu har MI6 fått information från en rysk avhoppare om att det finns en läcka inom den afrikanska avdelningen. Castle och hans kollega Arthur Davis (Derek Jacobi) synas nu extra noga av nya säkerhetschefen överste John Daintry (Richard Attenborough).


© Rank Film Distributors

Castle, som varit verksam i Sydafrika där han träffade sin nuvarande fru Sarah (Iman), fortsätter sitt inrutade och vardagliga liv. När han inte är på det händelsefattiga kontoret är han hemma med Sarah och sonen eller så införskaffar han böcker som är hans älskade och förmodligen enda tidsfördriv.


© Rank Film Distributors

Dagarna går runt runt för Castle, men kollegan Davis, som är singel och gillar att gå ut, dricka och ragga upp kvinnor, börjar bli obekväm med att han följs efter av MI6 som spanar på honom. De misstänker alltmer att han kan vara läckan, något Castle inte köper då han känner honom väl. Men vad händer när MI6 beslutar sig för att göra sig av med läckan?


© Rank Film Distributors

Veteranregissören Otto Preminger tog sig an denna spionhistoria vilket blev hans sista film. En brittisk produktion som inte hade något stort produktionsbolag som finansierade vilket fick Preminger att vända sig till mindre finansiärer. Men när det strulade med finansieringen under produktionen tvingades han sälja konst och en villa i Frankrike för att kunna slutföra filmen. En film som blev en ekonomisk flopp.


© Rank Film Distributors

Filmen har tyvärr en känsla av brittisk sunkighet vad gäller fotot. Produktionskvalitén är helt enkelt inte den bästa och det känns till stor del som en brittisk TV-produktion. Definitivt inte en nivå som skulle kunna förväntas av en erfaren och duktig regissör som Otto Preminger. Det drar ner helhetsintrycket för filmen som absolut hade kunnat få ett lyft om produktionen och fotot hållit en högre standard.


© Rank Film Distributors

Trots sina brister i produktionen har filmen en ganska invecklad spionhistoria som man gärna vill se vart den ska leda. Graham Greene hade sagt att han ville visa upp en mer alldaglig spionhistoria så som det faktiskt ser ut. Och det får man säga att filmen lyckas bra med. Det är inga avancerade tekniska prylar eller en massa action. Istället är det en smart historia som puttrar på i ett passande sävligt spiontempo.


© Rank Film Distributors

En sak som gör att det funkar någorlunda väl är gedigna brittiska skådespelare. De anförs av Nicol Williamson i huvudrollen som gör en bra prestation som vardaglige spionen Maurice Castle. De flesta känns klart passande och flera ansikten känns igen i birollerna. En som dock sticker ut i lite negativ bemärkelse är Iman i rollen som Castles afrikanska fru. Hon gjorde här sin filmdebut och det märks att hon i grunden var modell då hon är svag. Men det är inget som direkt sänker filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

The Heartbreak Kid

Titel: The Heartbreak Kid
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2007
Regi: Bobby Farrelly, Peter Farrelly
I rollerna: Ben Stiller, Michelle Monaghan, Malin Åkerman, Jerry Stiller, Eva Longoria

Handling: En nygift man upptäcker under sin smekmånad att hans val av fru kanske inte var det allra bästa. Hon visar sig vara en mardröm och det blir inte lättare när han samtidigt möter sin riktiga drömtjej.

Omdöme: Eddie (Ben Stiller) bor i San Francisco där han äger och driver en sportbutik. Han saknar dock någon att dela sitt liv med. Hans ex-fästmö gifter sig med en annan man efter att han inte tagit steget och gift sig med henne. Eddies far Doc (Jerry Stiller) är på honom om att åtminstone passa på att dejta och testa olika "frukter". Men Eddie vill träffa rätt kvinna att vara med, inte vem som helst.


© Paramount Pictures

En dag, på självaste Alla hjärtans dag, stöter han på Lila (Malin Åkerman). På den korta tiden han träffar henne känner han att han skulle vilja träffa henne igen men vet inte mer än hennes förnamn. Ett par dagar senare dyker hon dock upp i hans sportbutik och de börjar dejta. Förhållandet leder till att Eddie beslutar sig för att inte göra om samma misstag som tidigare och gifter sig med Lila efter att de bara känt varandra i sex veckor.


© Paramount Pictures

Smekmånaden bär av till Los Cabos i Mexiko men redan på väg dit börjar Eddie så smått ångra sig. De har tidigare endast dejtat och inte bott med varandra. Nu kommer saker fram som både stör honom och är stora irritationsmoment. Hans äktenskap prövas ordentligt när han på resorten möter Miranda (Michelle Monaghan) som han genast klickar med och känner är hans riktiga drömkvinna.


© Paramount Pictures

En remake på gamla 70-talaren The Heartbreak Kid (1972) med en minnesvärd Charles Grodin i huvudrollen. Utan att minnas originalets händelseförlopp särskilt väl togs denna remake an som fått ljummen kritik. Originalet var trots allt en lyckad film men på något sätt känns det som denna nyversion kan stå på egna ben.


© Paramount Pictures

Vad man får är en komedi som gör vad den ska - att få en att skratta. Det må inte vara något direkt nytt och kanske är den lite klichéfylld på sina håll men den får det att funka. Finns många andra mer hyllade komedier som inte får en att skratta som denna gör. Nu blir det kanske inte en skrattfest men för det mesta känns den lyckad i det avseendet.


© Paramount Pictures

Om man vill dyka lite djupare så ska en sån här film gärna även vara mysig och ha ett bra budskap. Där faller den en del då dess budskap inte är det bästa vad gäller en man som på sin smekmånad inser att han hellre vill vara med en annan. Men det är så klart en del av huvudkaraktärens dilemma. Eddie menar ju väl men har försatt sig i en svår situation. Man förstår honom dock då han försökt göra rätt men det har blivit så väldigt fel. Som komedi levererar den med andra ord gott om humor och känns inte så ytlig som en del andra komedier från den här tiden. Inte direkt mysig men långt ifrån dålig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.9

Out of the Fog

Titel: Out of the Fog / Ljuset bortom dimman
Genre: Drama/Kriminalare/Film-Noir
Land: USA
År: 1941
Regi: Anatole Litvak
I rollerna: John Garfield, Ida Lupino, Thomas Mitchell, Eddie Albert

Handling: En flicka faller för en smågangster, omedveten om att han pressar hennes far på pengar.

Omdöme: En främling dyker upp vid båthamnen i Brooklyn och tuttar eld på en av båtarna. Främlingen visar sig vara smågangstern Harold Goff (John Garfield) som utpressar fiskare och andra båtägare för "beskydd" mot betalning. Hans nya måltavlor blir Jonah Goodwin (Thomas Mitchell) och Olaf Johnson (John Qualen) som varje kväll tar sig ut i sin gemensamma båt för att fiska. De har siktet inställt på en större fiskebåt för pengarna de lagt undan, men Goffs utpressning sätter käppar i hjulet.


© Warner Bros.

Under tiden som Goff gör sig hemmastadd i området och utpressar stackarna, bekantar han sig med Stella (Ida Lupino). Hon är förvisso ihop med George (Eddie Albert) men känner sig uttråkad av relationen och livet som hon inte tycker leder någonvart. Så när hon träffar Goff är det spännande och han visar henne en glimt av livet hon skulle kunna ha. Vad hon inte vet är att han utpressar hennes far.


© Warner Bros.

Det känns som en liten film sett till det begränsade området som historien utspelar sig på. Det bygger också på en pjäs vilket kan förklara varför det hålls till få platser och känns kompakt. Men intressant nog blir det lite annorlunda än bara en historia i mängden. Något skiljer sig från vad man förväntar sig. Kanske för att man väntar sig en mer renodlad film-noir vilket man inte riktigt får.


© Warner Bros.

Fiskarfantasterna Jonah och Olaf hamnar i en pressad situation och det är på fullaste allvar när Goff hotar dem om de inte betalar. Trots det är Jonah och Olaf lite som typ Helan & Halvan vilket ger mer komiska ögonblick än vad man skulle kunna tro. Kombinationen är inte helt lyckad även om det alltså blir lite annorlunda. Hade det inte funnits hade filmen kanske blivit mörkare och mer stämningsfull men då hade nog historien känts alltför ordinär utan att ge så mycket.


© Warner Bros.

Avslutningsvis får man lite intressant läsning då det visar sig att Humphrey Bogart var tänkt att spela rollen som Harold Goff. Ida Lupino och Bogart hade precis spelat mot varandra i They Drive by Night (1940) och High Sierra (1941) men hade inte kommit överens. Lupino var emot rollsättningen av Bogart i denna film och fick igenom sin vilja eftersom hon var ett större namn än vad han var på den tiden. John Garfield funkar bra i rollen men filmen hade nog blivit större med Bogart i rollen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7