Battle of Britain

Titel: Battle of Britain / Slaget om England
Genre: Krig/Action/Drama
Land: Storbritannien
År: 1969
Regi: Guy Hamilton
I rollerna: Michael Caine, Robert Shaw, Christopher Plummer, Trevor Howard, Susannah York, Laurence Olivier, Curd Jürgens, Ian McShane, Ralph Richardson, Edward Fox

Handling: En skildring om de brittiska flygare som förhindrade den hotande nazistiska invasionen av England.

Omdöme: Lite likt hur A Bridge Too Far (1977) samlade en rad kända namn i rollistan, har denna krigsfilm gjort detsamma. Kanske inte till samma grad men det är många ansikten man känner igen filmen igenom. Däremot blir filmerna vitt skilda upplevelser då den ena är en riktigt bra krigsfilm som engagerar medan den andra är välgjord men aldrig riktigt får en att bry sig.


©United Artists/MGM

Detta är historien om de (mestadels) brittiska flygarna tillhörande Royal Air Force (RAF) under Andra världskriget. Närmare bestämt under ett kritiskt ögonblick då de tyska stridsflygen och bombplanen går till attack mot England.


©United Artists/MGM

Tyskarnas plan är att slå ut de brittiska flygen på marken innan de ens hinner upp i luften. Överraskningsmomentet gör att om tyskarna lyckas slå ut de brittiska Spitfire-planen skulle de ha fri passage in över England och på så vis kunna bomba fritt, invadera och besegra England.


©United Artists/MGM

Engelsmännen är medvetna om att Spitfire-planen måste upp i luften inom två minuter från det att de får in larmet om inkommande fiendeflyg. Piloterna drillas hårt men under rådande omständigheter med ihärdiga attacker tär det på allt och alla. Som tur är har britterna ett väl utvecklat radarsystem som gör att de för det mesta inte blir helt tagna på sängen. Men det finns inga garantier på att tyskarna inte slinker igenom på sina håll, särskilt när de slår till hårt.


©United Artists/MGM

Flera kända namn alltså där Michael Caine, Robert Shaw och Christopher Plummer var bland de största. Men det blir inte en film där det egentligen spelar någon roll vem som spelar rollerna. Manuset är relativt tunt och det blir inte mycket utrymme till karaktärsutveckling eller djup. Michael Caine dyker t.ex. inte upp förrän efter nästan en halvtimme och har sedan ett fåtal scener innan han försvinner. Robert Shaw och Christopher Plummer får desto större utrymme och är de två som man främst följer på marken, tillsammans med Susannah York i rollen som Plummers fru.


©United Artists/MGM

Harry Salzman producerar och har plockat in sin forne James Bond-regissör Guy Hamilton. En Guy Hamilton som hade regisserat Goldfinger (1964) och senare gjorde ytterligare tre Bond-filmer i form av Diamonds Are Forever (1971), Live and Let Die (1973) samt The Man with the Golden Gun (1974). För musiken plockades Ron Goodwin in, förmodligen för att han året innan framgångsrikt hade komponerat musiken till klassiska krigsäventyret Where Eagles Dare (1968).


©United Artists/MGM

Filmen visar sig leva nästan uteslutande på en massa flygscener. Det är välgjort och bataljerna uppe i luften mellan britterna och tyskarna avlöser varandra. Allt annat blir sekundärt. Det blir faktiskt lite upprepande och man känner aldrig att man direkt skulle bry sig eftersom det blir lite rörigt med vem som är vem. Kanske inte alltid om det är brittiska eller tyska plan, även om det också händer att man har lite svårt att urskilja dessa, men för att man inte alltid vet vilka karaktärer som döljer sig bakom maskerna när de strider.


©United Artists/MGM

Absolut välgjord film men när manuset i princip bara går ut på flygattack på flygattack så blir det ganska enformigt. Upp i luften, en del klarar sig, andra blir nedskjutna. Och så håller det på i över två timmar. Ja, nästan. Det tar runt en halvtimme innan det drar igång på allvar och mitt under pågående "flyguppvisningar" hoppar man till någon av karaktärerna som hälsar på sina nära och kära. Känns dock lite konstigt med tanke på att de överordnade hela tiden klagar på att de är underbemannade men trots det verkar de låta piloterna sticka iväg mitt under de mest kritiska lägena.


©United Artists/MGM

En positiv sak man måste nämna med filmen är att tyskarna pratar tyska filmen igenom. Det är ett tecken på att filmmakarna velat behålla autenticiteten i filmen. I kombination med de välgjorda flygscenerna får man säga att filmen känns trovärdig. Synd bara att manuset glömdes bort. Hade man jobbat lite på manuset hade det kunnat bli en riktigt fin krigsfilm av det hela. Nu blir det mest en flyguppvisningsfilm utan så mycket innehåll.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Never Cry Wolf

Titel: Never Cry Wolf / Vargarnas land
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA
År: 1983
Regi: Carroll Ballard
I rollerna: Charles Martin Smith, Brian Dennehy, Zachary Ittimangnaq, Samson Jorah

Handling: En forskare skall ta reda på om vargarna utgör ett hot mot befolkning och djur ute i obygden.

Omdöme: Tyler (Charles Martin Smith) är en relativt oerfaren biolog som fått i uppdrag av den kanadensiska regeringen att ge sig ut i arktiska Kanada. Där ska han under sex månader helt på egen hand, isolerad från omvärlden studera vargarna. Man misstänker att vargarna ligger bakom att den nordamerikanska renen kallad för caribou blivit näst intill utrotad.


©Buena Vista Pictures

Tyler vet inte riktigt vad han ger sig in på men är upplagd för äventyr. Han flygs ut till ödemarken av piloten Rosie (Brian Dennehy) och redan under flygturen börjar han att ångra sig då han tvivlar på om han ens kommer ta sig fram levande. Väl på plats är det bara att gilla läget. Tyler anländer innan våren är kommen och de isande temperaturerna gör att han snabbt måste slå upp ett läger.


©Buena Vista Pictures

Under kommande månader får Tyler en läxa i överlevnad. Han kommer vara helt ensam med vargarna som han kommer nära och kan studera dagligen genom att slå läger precis intill deras revir. De enda människorna han ibland stöter på är ett par lokala inuiter som spenderar lite tid med honom och lite smått fascineras av denna dåre som kommit för att leva med vargarna.


©Buena Vista Pictures

En klassisk film om människan mot naturen. En naturfilm som hade setts en gång i tiden och uppskattades. En blandning av att vara nyfiken på att se om den och oroas en del över att den kanske inte skulle vara lika bra som jag ville minnas att den var.


©Buena Vista Pictures

Filmen kanske tar en stund på sig innan man känner av dess dragningskraft fullt ut. Efter att Tyler blivit lämnad ensam ute i vildmarken, börjat göra sig hemmastadd och börjar studera vargarna sker något. Det finns något smått mystiskt och hypnotiskt över filmen när den är som bäst. Vargarna och vildmarken bjuder på gott om fina stunder och vyer. Och lägger man till musiken av Mark Isham så fångas en stämning som går att ta på.


©Buena Vista Pictures

Eftersom Charles Martin Smith under långa perioder är ensam människa ute i vildmarken agerar han berättarröst och delar med sig av vad han skriver i sina rapporter. Det blir något poetiskt över det hela när man lägger ihop allt. Dock tappar filmen en aning när inuiterna kommer på besök. Till en början bryter det på mönstret men eftersom filmen funkar som bäst när Tyler är ensam med naturen, med vargarna, så önskar man att man fortsatt mer med det.


©Buena Vista Pictures

Gillar den här filmen, ibland en hel del. Kanske inte den helgjutna fyran som det kändes att det var när den sågs första gången, men en svag fyra till fyra är det allt. Något man hade önskat sig hade varit om man tonat ner mötena med inuiterna en aning och istället lagt till lite mer av överlevnadsscenerna och äventyret Tyler går igenom. Men det är mest en småsak då det är en riktig äventyrsfilm och naturfilm med en smått speciell stämning.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

Copenhagen

Titel: Copenhagen / Köpenhamn
Genre: Drama/Romantik
Land: Kanada/USA/Danmark
År: 2014
Regi: Mark Raso
I rollerna: Gethin Anthony, Frederikke Dahl Hansen, Sebastian Armesto, Olivia Grant

Handling: Efter faderns död reser William med sin vän till Köpenhamn för att hitta sin farfar och leverera brevet hans pappa skrev till honom. Efter en incident är William plötsligt ensam i staden, men lyckligtvis möter han Effy, en vacker flicka som är ivrig att hjälpa honom med hans sökande. Deras kemi är obestridlig, med undantaget för ett problem: hon är bara 14 år.

Omdöme: William (Gethin Anthony) har anlänt till Europa från USA (eller är det Kanada?) tillsammans med sin vän Jeremy (Sebastian Armesto). Tanken var att det skulle vara en grabbresa men Jeremy har tagit med sig flickvännen Jennifer (Olivia Grant). William känner sig som tredje hjulet och gillar inte Jennifer, eller så är det för att resan inte handlar om honom nu när hon är med.


©Scorched Films

Efter stopp runt olika huvudstäder i Europa bär det av till Köpenhamn. Här är det tänkt att William ska försöka söka upp sin farfar eller någon annan släkting. Detta eftersom Williams far, som kom från Danmark, dött och William har hittat ett brev som fadern skrev till Williams farfar som ung men aldrig skickade.


©Scorched Films

William är allmänt grinig och otrevlig mot allt och alla. Om det bara är situationen med vännen Jeremy och hans flickvän Jennifer som gör honom odräglig är tveksamt eftersom han verkar behandla alla illa. Han vill mest få olika tjejer i säng för en natt och bryr sig inte om känslor. Men när Jeremy och Jennifer sticker till London, lämnas William ensam i Köpenhamn. Det är då han träffar unga Effy (Frederikke Dahl Hansen) på ett kafé där hon jobbar som servitris.


©Scorched Films

Får säga att man hade vissa förhoppningar på en trevlig film men den börjar inte särskilt lovande när man följer William, Jeremy och Jennifer. När William lämnas ensam i staden och träffar Effy förändras det mesta. William beter sig fortfarande som en bortskämd lymmel men ju mer tid han spenderar med Effy, ju mer mjuknar han. Effy har uppenbarligen en positiv effekt på honom och hon gillar att umgås med honom.


©Scorched Films

William och Effy tar sig fram på cykel runt Köpenhamn där det blir lite av ett äventyr när de försöker lokalisera hans farfar och platser där Williams far blev fotad som ung. Under deras tid ihop lär de känna varandra och ömsesidiga känslor uppstår. Nu finns ett litet problem och det är att hon visar sig vara hälften så gammal som han är och på det är hon minderårig...


©Scorched Films

Måste säga att med tanke på inledningen som gjorde att det kändes tveksamt om man skulle titta vidare så utvecklas filmen till något riktigt fint. En indiefilm med Köpenhamn som skådeplats och en historia som skapar ett stort dilemma. Hur kan något som känns så rätt vara så fel?


©Scorched Films

Filmen gör ett bra jobb med att skapa känslor och hamna i en gråzon som gör att man till slut bryr sig hur det ska sluta. Detta var något som inte kändes möjligt efter inledningen med tanke på hur osympatiskt William agerade. Sen kan man tycka att han inte förtjänar någon som Effy med tanke på hur han betedde sig inledningsvis, fast till slut sympatiserar man med honom och situationen som uppstår. Stark trea till svag fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

The Keep

Titel: The Keep / Satans borg
Genre: Fantasy/Skräck
Land: Storbritannien/USA
År: 1983
Regi: Michael Mann
I rollerna: Scott Glenn, Jürgen Prochnow, Ian McKellen, Alberta Watson, Gabriel Byrne, Robert Prosky

Handling: Nazister skickas till Rumänien för att vakta ett mystiskt fort. En av vakterna släpper av misstag loss okända krafter som fångats i fortet...

Omdöme: En tysk styrka under kommando av kapten Klaus Woermann (Jürgen Prochnow) anländer till en liten rumänsk by år 1941. Soldaterna tar över ett mystiskt fort kallat för "the keep" där de slår läger. Tanken är att de ska ta kontroll över det strategiskt belägna området i Karpaterna.


©Paramount Pictures

De lokala som tar hand om fortet varnar tyskarna om att inte stanna där över natten. De ska även hålla sig undan korsen som finns i väggarna på fortet. Givetvis trotsar de varningarna och gör sig hemmastadda i fortet. När några av soldaterna dessutom väljer att avlägsna ett av korsen som de tror är silver, väcker de en enorm kraft till liv som varit instängd i fortets kärna.


©Paramount Pictures

Efter att en rad mystiska dödsfall börjar inträffa vilket kräver flera tyska soldaters liv, tillkallas en SS-styrka ledd av den sadistiske Erich Kaempffer (Gabriel Byrne). Detta då de misstänker att lokala partisaner stått för angreppen på tyska soldater. Samtidigt beger sig en mystisk främling vid namn Glaeken (Scott Glenn) till den rumänska byn bärandes på ett vapen av något slag. Detta då de onda krafterna som släppts loss drar honom till fortet.


©Paramount Pictures

Efter att Michael Mann hade gjort fängelsefilmen The Jericho Mile (1979) för TV och sin första biofilm, den mycket lyckade Thief (1981), gav han sig på detta projekt. Det bygger på en bok av F. Paul Wilson och Michael Mann skrev själv manuset.


©Paramount Pictures

Filmen spelades in i Wales och som det visade sig blev det en svår produktion, inte minst i efterarbetet på filmen då Wally Veevers, som hade hand om specialeffekterna, dog. Detta var ett stort problem då ingen visste vad han hade tänkt sig med filmens storslagna final som nu fick ändras och göras i mindre skala. Fast slutet är ändå ganska lyckat som det är så ett lite mer lågmält slut kanske inte var helt fel än om det varit halvtaffliga specialeffekter som var långt ifrån fulländade i början av 80-talet.


©Paramount Pictures

En numera kultförklarad film som hade setts en gång i tiden men som inte var i bästa skick och det kändes som den hade mer att ge om den sågs i rätt format. Nu har den äntligen restaurerats och släppts så som den ska se ut. Det är en visuellt slående film som förtjänar presentationen den nu fått. Äntligen kan man ge filmen en ärlig chans, även om den fortfarande har en hel del som talar emot den.


©Paramount Pictures

Förutom nämnda problemen med produktionen lär Michael Manns originallängd på filmen varit på hela 3.30, vilket så klart är på tok för långt. Han tvingades leverera en 120 minuter version vilket han gjorde, men testvisningarna av den versionen gick inte bra och studion tvingade ytterligare klippning ner till de 96 minuter som sedan släppets på bio. Denna version godkände inte Mann och det skulle vara intressant att se om en director's cut-version skulle kunna göra filmen mer rättvisa. Förmodligen inte, men en del som lämnas oförklarat skulle kanske förklaras bättre.


©Paramount Pictures

Tycker det är en film som inleder klart lovande då de tyska soldaterna anländer till den fuktiga och dimmiga platsen och vi känner att något olycksbådande väntar. Detta skapas både visuellt och med hjälp av Tangerine Dreams musik som hela tiden ligger i bakgrunden och skapar stämning. När något väsen, det övernaturliga släpps löst, tar fantasy-inslagen över lite för mycket och då tappar också filmen. Något rörigt blir det sedan under mittpartiet innan slutet får till det hyfsat bra då Glaekens roll i det hela klarnar en del.


©Paramount Pictures

Tror filmen i ärlighetens namn var lite före sin tid. För hade den gjorts idag hade den nog kunnat tilltala alla de som gillar fantasy och övernaturlighet på film. Då hade filmbolaget varit mer villiga att satsa mer pengar på att ge regissören en chans att uppfylla sin vision och kunna slutföra projektet istället för att behöva kompromissa och klippa ner filmen för mycket.


©Paramount Pictures

Michael Manns sinne för det visuella och produktionsdesignen på filmen, tillsammans med musiken av Tangerine Dream, är utan tvekan var filmens värde ligger. Detta i sig är inte tillräckligt för att göra det till en bra film men det gör att det finns gott om trevligheter att ta med sig. Tyvärr räcker det inte till att måla över de uppenbara bristerna i handlingen som dels lider av att en del lämnas oförklarat och inte utforskas tillräckligt p.g.a. att mycket klipptes bort och dels för att grundstoryn i sig nog redan var svag. Det visuella och den ödesmättade stämningen gör ändå att man är glad över att ha sett om den i dess restaurerade format.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.7

Hoosiers

Titel: Hoosiers / Best Shot / Basketligan
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1986
Regi: David Anspaugh
I rollerna: Gene Hackman, Barbara Hershey, Dennis Hopper, Sheb Wooley

Handling: En tränare med ett fläckigt förflutet och stadens alkis tränar ett skollag i basket i en liten stad och blir en av de främsta utmanarna till delstatsmästerskapet i 1950-talets Indiana.

Omdöme: Året är 1951 och ett high school-lag i basket i en liten stad i Indiana anlitar Norman Dale (Gene Hackman) som huvudtränare. Han har erfarenhet som tränare inom college-basket men det var flera år sedan. Senaste 12 åren har han varit inom flottan, men får nu en chans av skolans rektor som är en gammal vän. Norman är inte van vid livet på landet och i synnerhet inte hur ogästvänliga de flesta är då han alltid trott att det ska vara tvärtom. Men som utböling får han finna sig i att det kan ta ett tag innan de lokala accepterar honom.


©Orion Pictures

Norman har sina metoder som skiljer sig från vad spelarna är vana vid. Detta gäller både på och utanför basketplanen. Han bekantar sig tidigt med lärarinnan Myra Fleener (Barbara Hershey) som är en av de lokala som ger honom kalla handen till en början. En av få som ger honom en ärlig chans är den lokale alkisen kallad för Shooter (Dennis Hopper) som också är pappa till en av spelarna i laget. Norman ser potential i Shooter och ger honom en chans att bli assisterande tränare på villkor att han håller sig nykter.


©Orion Pictures

En älskad idrottsfilm, speciellt i hemlandet USA där filmen hålls högt och ses som en stor klassiker i sportgenren. Ibland är det så att en viss typ av film fångar andan och nostalgin som gör att den går hem lite extra på vissa ställen. Tror det här är en sådan film vars värde ligger i mer än vad ögat ser. För det är egentligen en ganska ordinär sportfilm. Inte dålig men inte heller en som skulle läggas bland favoriterna i genren.


©Orion Pictures

Intressant att läsa om Gene Hackmans inblandning och hur han inte alls trodde på filmen. Så pass att han lär ha varit svår att jobba med för regissören David Anspaugh. Men som det visade sig blev filmen en succé och älskad av många. Uppenbarligen lyckades man fånga småstadskänslan och David mot Goliat-kampen då det lilla småstadslaget utmanar de större skolorna i kampen om delstatsmästerskapet.


©Orion Pictures

När filmen summeras finns här helt klart en del av värde. Gillar bitvis vissa delar en hel del men kanske inte till den grad att det skulle komma fram mer än på sina håll. Oscarsnominerade musiken av Jerry Goldsmith är t.ex. fin och passande i sina bästa stunder. Inte lika lyckad under basketmatcherna men överlag bra.


©Orion Pictures

Scenerna utanför basketen, när Norman umgås med Myra eller när han ger Shooter en chans, är nog då filmen är som bäst. Gillar helt enkelt dramat i småstaden mer än själva basketen. Basketscenerna är helt ok men det blir ungefär som vanligt då sportscenerna blir lite för mycket efter ett tag. Hade hoppats på att filmen skulle lyfta lite mer vid denna omtitt men personligen har den en bit upp till en del andra sportfilmer som föredras mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Bridget Jones: Mad About the Boy

Titel: Bridget Jones: Mad About the Boy
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 2025
Regi: Michael Morris
I rollerna: Renée Zellweger, Chiwetel Ejiofor, Leo Woodall, Hugh Grant, Colin Firth, Emma Thompson, Jim Broadbent

Handling: Bridget Jones navigerar livet som änka och ensam mamma med hjälp av sin familj och före detta älskare Daniel.

Omdöme: Bridget Jones (Renée Zellweger) är en ensamstående mamma i medelåldern med barnen Billy (Casper Knopf) och Mabel (Mila Jankovic). Hon sörjer fortfarande sin bortgångne make Mark (Colin Firth) som dock fortfarande är en del av hennes liv då han ibland hälsar på i hennes syner. Bearbetningen går långsamt och även barnen saknar sin far. Men någon gång är det dags att gå vidare.


©Universal Pictures

Efter att ha varit mamma på heltid och utan en man i sitt liv i fyra års tid är hennes vänner överens om att det hon behöver mest av allt är att gå till sängs med en man. Hon är inte säker på om hon vill vara med någon men plötsligt får hon upp ögonen för två trevliga män. Den ena är Mr. Walliker (Chiwetel Ejiofor) som är nya läraren på barnens skola. Den andra är den desto yngre parkskötaren Roxster (Leo Woodall).


©Universal Pictures

Bridget, som blivit van vid sin vardag som mamma och att vara hemma hela dagarna, hittar tillbaka till den gamla vardagen då hon även får tillbaka sitt gamla jobb som TV-producent. Kärleken blommar och livet leker igen. Hon får även god hjälp och råd av sin gamla flamma Daniel (Hugh Grant) som dejtar modeller men får sig en dag en tankeställare.


©Universal Pictures

Med tanke på att endast den första filmen Bridget Jones's Diary (2001) hade setts missar man kanske en del som hänt i de två filmerna som kom innan denna fjärde film. Även om den första filmen inte var så tokig lockade inte uppföljarna nämnvärt. Nu var man dock lite upplagd för denna typ av film och ville ge den en chans.


©Universal Pictures

Renée Zellweger får sägas aldrig tillhört mina favoriter men som Bridget Jones är hon bra. Det känns som en tacksam roll att spela där hon får släppa loss och ha kul. Men det blir även en karaktär som får ett djup då Bridget Jones bearbetar sin förlust och att ge sig ut i dejtingvärlden på nytt.


©Universal Pictures

Just dejting-biten behandlas mest på ett lättsamt sätt och på sina håll blir det även mer som en sagovärld, speciellt en del scener kring Roxster. Det fyller sin funktion och man ska väl få sig ett par skratt över det hela men det hade kanske varit bättre för filmens skull om det gjorts lite mer jordnära än som en fantasi. Å andra sidan visar det lite Bridget Jones sinnestillstånd då allt blir som en dans på rosor och hon finner glädje igen.


©Universal Pictures

Sammanfattningsvis blir det lite blandade känslor med filmen. På sina håll känner man igen sig från originalet, en del humor funkar och även de djupare delarna. Samtidigt är filmen något ojämn och en del scener hade man kunnat klippa bort. Till slut blir det ungefär som väntat. Det funkar för stunden men inget direkt minnesvärt att ta med sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7