Dead Man Walking

Titel: Dead Man Walking
Genre: Drama
Land: USA
År: 1995
Regi: Tim Robbins
I rollerna: Susan Sarandon, Sean Penn, Robert Prosky, Raymond J. Barry, R. Lee Ermey, Jack Black, Peter Sarsgaard, Clancy Brown

Handling: Syster Helen Prejean får ett brev från fången Matthew som behöver någon att prata med. Han väntar på sin avrättning för mordet på två tonåringar.

Omdöme: Två helt främmande världar möts när syster Helen Prejean (Susan Sarandon) bestämmer sig för att träffa den dödsdömde fången Matthew Poncelet (Sean Penn). Hon jobbar med behövande och utsatta barn när hon får brev från Matthew som ber om hjälp. Han har suttit fängslad i sex år och nu är tiden kommen att få ett datum fastställt för sin avrättning.


© MGM

Helen beger sig till fängelset i Louisiana där hon träffar Matthew. Han visar sig ha starka åsikter om det mesta, inklusive färgstarka rasistiska kommentarer. Detta får Helen att rygga tillbaka då det inte ligger i hennes natur att tänka eller uttrycka sig på det sättet. Trots detta beslutar hon sig för att vara ett stöd åt Matthew under hans sista överklagan - kanske för att han tidigt hävdar att han inte var den som dödade de två tonåringarna, även om han var närvarande.


© MGM

För att Matthew ska få den hjälp han behöver och har rätt till, vänder sig Helen till den erfarne advokaten Hilton Barber (Robert Prosky). Tillsammans kämpar de in i det sista för att stoppa avrättningen. Samtidigt träffar Helen de båda familjerna till de mördade tonåringarna, något som får henne att känna empati för dem, inte bara för Matthew.


© MGM

En film regisserad och skriven av Tim Robbins som han blev Oscarsnominerad för (bästa regi). Filmen blev även nominerad för bästa kvinnliga huvudroll (Susan Sarandon som vann), bästa manliga huvudroll (Sean Penn) och bästa låt (Bruce Springsteen).


© MGM

Det är en relativt stark historia som skildrar relationen och bandet som skapas mellan gott och ont. Vi förstår syster Helens dilemma, eftersom hon ifrågasätts av många, inte minst offrens familjer. Men vad de måste förstå är att hon inte gör det för personlig vinning eller övertygelse. Hon ser det som sin uppgift, sitt kall, att vara ett religiöst stöd åt vem som än ber henne, vilket dödsdömde Matthew har gjort. Hon ser också en chans att låta honom försonas med sina synder, något som endast är möjligt om han tar ansvar för sina gärningar.


© MGM

Filmen blir en djupdykning i frågan om dödsstraffet. Den moraliska aspekten är av yttersta vikt för att berätta en sådan historia. Samtalen mellan syster Helen och dödsdömde Matthew ger en tydligare bild av situationen. Det är trots allt ett människoliv som står på spel, oavsett vad han har begått för hemskheter. Men om det ska vara öga för öga så är dödsstraffet befogat. Andra ser det som omänskligt att ta en människas liv genom avrättning och menar att ett livstidsstraff är ett mer humant alternativ.


© MGM

Sammanfattningsvis är frågan om filmen lyckas med budskapet och att göra det till en stark och bra film. Svaret är nog väldigt individuellt. Personligen funkar filmen bäst när det gäller att få fram budskapet. Det är starkt och ger förmodligen de flesta en tankeställare kring dödsstraffet. Däremot når filmen inte riktigt fram vad gäller dramatiken eller att vara direkt engagerande. Visst är Sarandon och Penn starka i huvudrollerna, och filmen har en kraftfull avslutning, men det tar för lång tid att komma till det stadiet. Därför blir filmen inte mer än ok överlag, kanske även något av en besvikelse med tanke på hur starkt ämnet är.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

Black Tuesday

Titel: Black Tuesday
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Hugo Fregonese
I rollerna: Edward G. Robinson, Peter Graves, Jean Parker, Warren Stevens

Handling: Den våldsamma fången och gangstern Vincent Canelli gör en rymning från fängelset precis innan han ska sättas i den elektriska stolen. Med sig tar han Peter Manning - en bankrånare och polismördare som skulle sättas i stolen precis efter honom. Med hjälp av pengar från ett rån ska de försöka ta sig ut ur landet.

Omdöme: Det är dags för avrättning i den elektriska stolen för fångarna Vincent Canelli (Edward G. Robinson) och Peter Manning (Peter Graves). Gangstern Canelli är kaxig, stor i mun och ligger bakom flera mord. Bankrånaren och polismördaren Manning är betydligt lugnare, men alla - politiker, polis och medfångar - vill veta var han gömt de $200.000 han kom över vid rånet.


© United Artists / MGM

Canelli har, via sin flamma Hatti (Jean Parker), sett till att en av hans män - Joey (Warren Stevens) - utger sig för att vara tidningsreporter som ska bevaka avrättningen. Dessutom har gänget kidnappat dottern till en av fångvakterna för att tvinga honom att hjälpa till med flyktförsöket. Planen är sedan att Canelli ska ta med sig Manning till en lagerlokal för att ligga lågt och få honom att avslöja var rånbytet finns gömt.


© United Artists / MGM

Edward G. Robinson spelar en elak och mordlysten gangster, inte helt olik James Cagney i White Heat (1949), och paras ihop med Peter Graves långt innan han gjorde sin mest ikoniska roll som Jim Phelps i TV-serien "Mission: Impossible". Tillsammans är de ett något omaka par, men det blir kul att se dem som varandras motpoler, både fysiskt och skådespelarmässigt.


© United Artists / MGM

Handlingen utspelar sig i princip på tre platser: fängelset där avrättningen ska äga rum, lagerlokalen där alla samlas efter flyktförsöket, samt banken. Kan tycka att scenerna som utspelar sig i fängelset och banken funkar bättre än de i lagerlokalen, möjligtvis för att lagerlokalen tar upp mest plats och filmen stannar upp lite för mycket.


© United Artists / MGM

Det är egentligen inget fel på filmen, som puttrar på i ett lagom tempo under sina 80 minuter. Däremot saknas en del för att lyfta den till något mer. Vincent Canelli är förvisso en bra karaktär och tacksam att spela, men samtidigt framställs han som genomond. Det är därför Peter Manning blir en bra motvikt som den moraliska rösten. Karaktärerna hade dock kunnat få mer djup för att inte kännas så pass endimensionella som de gör nu.


© United Artists / MGM

Överlag blir det en noir som funkar för stunden, men inte så mycket mer. Den saknar den där klassiska noir-känslan som man önskar sig när stämningen och fotot är på topp. Man brukar känna relativt tidigt om en noir har det lilla extra. I det här fallet har den tillräckligt för att behålla intresset, utan att bjuda på det minnesvärda man är ute efter. Det behöver inte vara de mest kända eller hyllade filmerna i genren som lyckas, men sådana är svårare att hitta bland de mindre kända.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

The Accused

Titel: The Accused / Anklagad
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Jonathan Kaplan
I rollerna: Jodie Foster, Kelly McGillis, Leo Rossi, Bernie Coulson

Handling: Sarah dricker öl och röker marijuana i en bar och blir våldtagen av flera unga män, som blir påhejade av andra män. Nu är frågan om hon skall kunna få upprättelse i domstolen. En kvinnlig advokat försvarar Sarah, som kommer från en helt annan värld.

Omdöme: Sarah Tobias (Jodie Foster) är en ung kvinna som anmäler att hon utsatts för gängvåldtäkt på en bar. Hennes utsaga, tillsammans med de medicinska bevisen, pekar på att ett brott har begåtts, men fallet visar sig inte vara så enkelt. Hon tilldelas den allmänna åklagaren Katheryn Murphy (Kelly McGillis), som är osäker på om hon kan vinna fallet om det går till rättegång.


© Paramount Pictures

För Sarahs del handlar det främst om upprättelse, och hon vill att gärningsmännen ska få så långa fängelsestraff som möjligt. Problemet är att försvaret inte är villigt att gå med på någon förlikning i ett våldtäktsmål, eftersom de inte vill att deras klienter ska ha det i sina brottsregister. Katheryn inser dock för sent att det är av yttersta vikt att Sarah får en chans att berätta i domstol vad som faktiskt hände. På så vis kan hon få ett avslut och försöka gå vidare med sitt liv.


© Paramount Pictures

Jodie Foster vann sin första Oscar för denna roll. Hon lär själv ha varit högst tveksam och kritisk till sin prestation när hon först såg filmen och trodde hon skulle behöva sadla om till en annan karriär. Istället blev det tvärtom, något som bland annat ledde till att hon fick rollen som FBI-agenten Clarice Starling i The Silence of the Lambs (1991), vilket resulterade i hennes andra Oscarsvinst.


© Paramount Pictures

Det är en film som setts tidigare och givetvis minns man det starka ämnet, men inte mycket mer. Ett rättegångsdrama är sällan fel, och filmen leder så småningom dit. Frågan är om den lyckas bli gripande eller spännande längs vägen. Svaret är inte riktigt. Trots det starka ämnet blir det faktiskt ganska mediokert.


© Paramount Pictures

Filmen har speciellt en väldigt stark sekvens som sticker ut. Man hade kanske inte velat se mer av just det, däremot hade det varit välkommet om filmen lyckats engagera mer innan dess. Nu behöver det absolut inte bli ett mysterium eller en thriller vid sidan av rättegångsdramat, men det ska helst finnas något som gör att filmen höjer sig över mängden. En sådan sak hade t.ex. kunnat vara fler duktiga skådespelare i birollerna, men det hade också krävt fler bra karaktärer i manuset.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Libel

Titel: Libel / Misstänkt
Genre: Drama/Mysterium
Land: Storbritannien/USA
År: 1959
Regi: Anthony Asquith
I rollerna: Dirk Bogarde, Olivia de Havilland, Paul Massie, Robert Morley, Wilfrid Hyde-White, Anthony Dawson, Robert Shaw

Handling: Sir Mark Loddon har svårt att minnas allt som hände under kriget. Efter att ha visat upp sitt dekadenta hem på TV anklagar en före detta armékompis honom för att vara någon annan än den han utger sig för att vara.

Omdöme: Kanadensiske veteranen från andra världskriget, Jeffrey Buckenham (Paul Massie), befinner sig i London under några dagar. Av en slump får han i ett TV-program syn på en man han känner igen - Sir Mark Loddon (Dirk Bogarde), som tillsammans med sin fru Lady Margaret "Maggie" Loddon (Olivia de Havilland) visar upp parets flotta hem för tittarna.


© MGM

Jeffrey söker upp Sir Loddon och det visar sig att de kände varandra under andra världskriget, då de var tillfångatagna. Jeffrey är övertygad om att Sir Loddon i själva verket är Frank Wellney (Dirk Bogarde), en aspirerande brittisk skådespelare som satt i fånglägret tillsammans med dem. Eftersom Frank var Sir Loddons dubbelgångare misstänker Jeffrey att det var Sir Loddon som dog vid ett rymningsförsök, och att Frank tog över hans identitet.


© MGM

Till en början vill inte Mark besvara anklagelserna, men när Jeffrey går till en skvallerblaska tvingas han rentvå sitt namn med stöd av Maggie. Under rättegången försöker Sir Wilfred (Robert Morley) försvara Sir Mark Loddons heder och ställs mot den sluge åklagaren Hubert Foxley (Wilfrid Hyde-White). Det blir ett uppseendeväckande fall som kommer gräva djupt för att försöka få fram sanningen.


© MGM

Filmen är lite av ett klassiskt brittiskt melodrama. Vi förstår ungefär hur det ligger till, men frågan är hur den kommer välja att presentera historien, och om det dyker upp något överraskningsmoment längs vägen. När det visar sig bli ett rättegångsdrama av det hela, känns det helt rätt. Det hade nog inte blivit lika intressant om det bara hade kretsat kring paret Loddon och Jeffrey som utpressar Mark.


© MGM

Vi får alltså ett rättegångsdrama, vilket passar bra, eftersom britterna alltid haft många duktiga skådespelare för den typen av dynamiska scener. Två typiskt torra britter, Robert Morley och Wilfrid Hyde-White, ställs mot varandra i rättegångssalen, vilket tillför lite humor. Dessutom dyker två gamla Bond-skurkar upp - Anthony Dawson som kusin Gerald och Robert Shaw i en liten roll som fotograf.


© MGM

Filmen har definitivt något, men samtidigt är den inte tillräckligt minnesvärd eller annorlunda för att direkt sticka ut. Givetvis får man någon vändning längs vägen och twist på slutet, men man känner att det blir lite väl otroligt med för många sammanträffanden. En ytterligare twist som förklarade allt hade därför varit passande. Nu lämnas man med en känsla av att det inte är helt logiskt, vilket sänker helhetsupplevelsen en aning.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

Beware, My Lovely

Titel: Beware, My Lovely
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1952
Regi: Harry Horner
I rollerna: Ida Lupino, Robert Ryan, Taylor Holmes, Barbara Whiting

Handling: Hemma hos en änka får en händig man arbete. Han är dock sinnesrubbad och håller änkan fången i hennes eget hus.

Omdöme: Helen Gordon (Ida Lupino) driver ensam ett pensionat efter att hennes make omkom i kriget. Ibland får hon hjälp med städning och fixande runt huset. Detta är en sådan dag. En av de boende ska vara bortrest över jul och nyår, och Helen passar på att städa och förbereda inför helgerna. Hon tar hjälp av Howard Wilton (Robert Ryan), en händig man som hon anlitar över dagen.


© RKO Radio Pictures

Allt verkar till en början gå bra, och Howard hjälper till med att polera golvet och fixa runt huset. Helen märker dock att något tynger honom, och inser att han inte vill dela med sig vad det är. Snart blir det tydligt att Howard inte är frisk. Han minns inte saker och blir misstänksam mot Helen, övertygad om att hon tänker ringa polisen. Det får honom att hålla henne fången i huset, och det är bara en tidsfråga innan situationen eskalerar.


© RKO Radio Pictures

Med en speltid på 77 minuter har filmen den rätta längden om man vill ha en kortare film, men särskilt rapp är den inte. Det är föga överraskande att det till stor del blir ett kammarspel mellan Ida Lupino och Robert Ryan eftersom det bygger på en pjäs. Förväntningarna på en tät och möjligtvis spännande noir infrias inte - snarare får man ett drama, och inte ett särskilt minnesvärt sådant.


© RKO Radio Pictures

Premissen med en sinnessjuk man som terroriserar en ensam änka har potential att bli något nervkittlande, men det får man inte med denna film. Det finns alldeles för lite i storyn för att det ska engagera som önskat. Istället blir det mest att Howard uppvisar starka tendenser av schizofreni. Helen måste försöka kalla på hjälp eller få honom ut ur huset, vilket blir lättare sagt än gjort.


© RKO Radio Pictures

Tycker inte Robert Ryan riktigt kommer till sin rätt i rollen som Howard. Brukar annars gilla honom, men föredrar när han spelar hårda, tuffa och iskalla karaktärer. Här spelar han snarare konfunderad, och hans inre kamp når inte riktigt fram.


© RKO Radio Pictures

Till slut förstår man varför filmen är kort - den har helt enkelt inte mycket till handling. Hade den åtminstone lyckats skapa en del nerv hade det kunnat funka. Men som den är nu blir det en lättglömd film som man med gott samvete kan hoppa över utan att missa något av värde.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

Narrow Margin

Titel: Narrow Margin / Farligt möte
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Gene Hackman, Anne Archer, James Sikking, J.T. Walsh, M. Emmet Walsh, Harris Yulin

Handling: En åklagare eskorterar ett mordvittne på en händelserik tågresa. I hälarna har de mördare som lejts av den gangster som bär ansvaret för mordet.

Omdöme: En första dejt går väldigt snett när Carol Hunnicut (Anne Archer) ser sin dejt bli kallblodigt avrättad mitt framför sina ögon. Mördarna är ovetande om att någon annan befinner sig på hotellrummet, men Carol har sett gangstern Leo Watts (Harris Yulin) och hans torped mörda mannen hon precis träffat.


© StudioCanal / Carolco

Åklagarmyndigheten, med assisterande distriktsåklagaren Robert Caulfield (Gene Hackman) i spetsen, ser sin chans att en gång för alla sätta dit Leo Watts. Tack vare gott detektivarbete av polisen Dominick Benti (M. Emmet Walsh) har de kunnat spåra upp mordvittnet som gömmer sig. Tillsammans flyger de ut till ett öde skogsparti i Kanada för att föra Carol i säkerhet inför rättegången.


© StudioCanal / Carolco

Något går väldigt snett när utsända mördare följt efter dem till den avskilda stugan. Robert och Carol måste fly för sina liv, kliva ombord på ett tåg och försöka ta sig i säkerhet. Men mördarna är hack i häl på dem, ledda av iskalle Nelson (James Sikking). Om de inte hinner kalla på hjälp är det bara en tidsfråga innan mördarna finner sina måltavlor.


© StudioCanal / Carolco

Detta är en remake på gamla godingen The Narrow Margin (1952). Regissören Peter Hyams lär ha gått igenom gamla noir-filmer för att se om en mindre känd film kunde passa för en nyversion - och valde denna. Det är ett bra upplägg som passar för en tät och actionladdad film, vilket förklarar valet av just denna historia. Tidigare hade han gjort filmer som bland annat Capricorn One (1978), Hanover Street (1979), Outland (1981), The Star Chamber (1983), 2010 (1984), Running Scared (1986) och The Presidio (1988). Denna kan läggas till den skara Hyams-filmer som är helt ok till klart bra.


© StudioCanal / Carolco

En sak man känner tidigt, och som sedan håller i sig under stora delar av speltiden, är tempot. Det händer något mest hela tiden, utan att filmen blir överdrivet actionfylld. Actionscenerna balanseras med spännings- och thrillerinslag i princip genom hela filmen. På så vis behåller den intresset och bjuder på en underhållande filmstund. Man har även flera duktiga skådespelare, vilket också gör sitt.


© StudioCanal / Carolco

Uppemot två tredjedelar av filmen utspelar sig ombord på tåget där våra huvudpersoner befinner sig. Men det blir inte bara inomhusscener ombord på tåget. Man har också tagit tillvara på det bildsköna Kanada som tåget passerar på väg mot sin slutdestination. En annan sak som blir väldigt tydlig, särskilt mot slutet, är att filmen har riktigt bra stunts. Det ser och känns äkta, och man använder inte de snabba klipp som förekommer i många modernare filmer. Det är väldigt skönt att se, men det kräver bra stuntmän samt ett team som får allt att se trovärdigt ut.


© StudioCanal / Carolco

Skulle man invända mot något är det egentligen bara ett par småsaker. Efter ett tag börjar man tänka på att det borde vara enklare för de utsända mördarna att finna mordvittnet ombord på tåget, genom att t.ex. följa efter Caulfield eller spana på honom strategiskt. Förr eller senare leder han dem till det kvinnliga mordvittnet. Förvisso vet de inte hur hon ser ut, men han är nyckeln. Det är en detalj som kunde fixats för att göra det lite mer trovärdigt. Dessutom finns det en scen mot slutet som är lite taffligt gjord, vilket är synd då det inte hade behövts. Men om man inte låter det påverka omdömet för mycket är det en gedigen och trevlig actionthriller från den gamla skolan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

And Soon the Darkness

Titel: And Soon the Darkness / Skräck i sol
Genre: Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike
År: 1970
Regi: Robert Fuest
I rollerna: Pamela Franklin, Michele Dotrice, Sandor Elès, John Nettleton

Handling: Två unga kvinnor, Jane och Cathy, är på cykelsemester i Frankrike. De kommer ifrån varandra och Cathy saknas. Jane vet inte vem hon kan lita på längre...

Omdöme: Jane (Pamela Franklin) och Cathy (Michele Dotrice), två unga sjuksköterskor från Nottingham, är på cykelsemester på den franska landsbygden. Medan Jane vill att de ska cykla vidare efter det senaste stoppet för att avverka så mycket som möjligt, vill Cathy hellre vila och ta det lugnt. Det finns även en annan anledning till att Cathy börjat släpa fötterna efter sig - hon har fått syn på en man med solglasögon som hon är attraherad av och nyfiken på.


© StudioCanal

Efter att de hamnat i gräl över vad de ska göra härnäst, skiljs de åt när Jane cyklar vidare till nästa by där hon väntar på Cathy. Men hon dyker aldrig upp och Jane börjar bli orolig. När hon cyklar tillbaka till skogsdungen där de skildes åt är Cathy borta. Då dyker den mystiske främlingen med solglasögon upp på sin moped och erbjuder sig att hjälpa till i sökandet. Men är han att lita på? Och varför får Jane en känsla av att hon inte kan känna sig trygg med någon hon möter i området?


© StudioCanal

Brittiskt och tidigt 70-tal - då befaras nästan per automatik en viss sunkighet och jazzig musik. Den brittiska stilen är delvis igenkännbar, men eftersom det utspelar sig i ett soligt Frankrike infinner sig inte den typiska sunkighetskänslan. Musiken inleder förtexterna med smått glada toner som påminner om en brittisk TV-serie, fast på något sätt känns det småcharmigt. Under filmens gång visar sig musiken funka bra och bli mer stämningsfull, vilket bidrar till mystiken som krävs för den här typen av film.


© StudioCanal

Vad som blir tydligt när filmen fortlöper är att det är en riktig slow burner. Den typen av mysterium och thrillers kan absolut uppskattas när de sakta bygger upp något och blir gastkramande, istället för att dra på för fulla muggar med en gång. Problemet här är dock att det blir på tok för utdraget, då handlingen mest står och trampar vatten. Jane och de övriga tar sig om och om igen mellan byn och skogsdungen, utan att det egentligen för historien framåt.


© StudioCanal

Filmen har något - det får man ge den. Det finns trots allt något som gör att man vill fortsätta titta vidare och se vart det ska leda. Men helst ska man inte behöva sitta och bara vänta på upplösningen, medan resten mest känns som en enda lång transportsträcka. Lite så blir känslan tyvärr här.


© StudioCanal

Visst lyckas man få med flera misstänkta som alla skulle kunna ligga bakom Cathys försvinnande, men spänningsmomentet uteblir till stor del. Det blir snarare som en TV-film eller ett långt TV-avsnitt - ett mysterium utan det lilla extra som man skulle kunna önska sig. Till slut får man ändå säga att det finns en del saker att ta med sig, men när en film på lite över 90 minuter känns så pass utdragen är det sällan ett gott tecken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.6