Running Scared

Titel: Running Scared / Skjut inte på min kompis
Genre: Action/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1986
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Billy Crystal, Gregory Hines, Darlanne Fluegel, Joe Pantoliano, Dan Hedaya, Jimmy Smits, Steven Bauer

Handling: Danny och Ray är två poliser från Chicago som, efter att nästan ha blivit mördade ute på ett uppdrag, blivit beordrade semester.

Omdöme: I ett vintrigt Chicago arbetar kollegorna och vännerna Danny (Billy Crystal) och Ray (Gregory Hines) som civilpoliser. De är ute efter drogkungen Julio Gonzales (Jimmy Smits), som efter att ha kommit ut från fängelset börjat bygga upp ett drogimperium. För att komma åt honom lägger de vantarna på hans springpojke Snake (Joe Pantoliano), som kan leda dem till den efterspanade knarkbossen.


© MGM

Efter ett våldsamt gripande tror Danny och Ray att de kommer att bli hyllade och befordrade. Istället beordrar deras chef, kapten Logan (Dan Hedaya), att de tar semester. En semester som tar dem till Key West, Florida. Där inser de att det kanske kan vara dags att gå i förtidspension, öppna en bar och leva livet. När de återvänder till Chicago är deras tankar fortfarande kvar i paradiset, något som gör att de blir extra försiktiga i sitt yrke - en dödssynd för civilpoliser.


© MGM

Detta är en tvättäkta buddy cop-film där Billy Crystal och Gregory Hines paras ihop. Istället för att ogilla varandra och vara varandras raka motsatser är de långvariga kollegor och bästa vänner. De verkar genuint gilla varandra och har ett härligt samspel som smittar av sig. Det är något som gör filmen så pass underhållande och rolig, men man kan även hylla de övriga skådespelarna som bidrar till filmens trevliga inramning.


© MGM

Om man vill ha en trovärdig och realistisk polisfilm bör man leta vidare. Detta är en actionkomedi som tar ut svängarna en del vad gäller polisarbetet. Danny och Ray verkar nämligen ha helt fria händer när det gäller hur de lägger upp sitt arbete. Men det är en del av charmen med filmen, eftersom de har en attityd och stil där de tror att de är oövervinneliga. Detta förändras när de återvänder från semestern och inser att de faktiskt är dödliga, vilket plötsligt oroar dem mer än det någonsin gjort.


© MGM

Det är en typ av film som går bra att se om eftersom den bjuder på lättsam underhållning för stunden. Även om filmen håller rakt igenom tappar den kanske en aning mot slutet. Det blir den typiska slutuppgörelsen med mycket action, men det känns lite utdraget och tillför inte så mycket nytt. Huvudanledningen till att filmen är så pass trevlig är främst samspelet mellan Danny och Ray, men även flera sköna partier med bra låtval där den rätta 80-talskänslan är påtaglig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5

Tightrope

Titel: Tightrope
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: Richard Tuggle
I rollerna: Clint Eastwood, Geneviève Bujold, Dan Hedaya, Alison Eastwood

Handling: Franska kvarteren i New Orleans. Mordutredaren Wes Block är en sexmördare på spåren. Hans jakt försvåras när han upptäcker sina mörkare sidor och attraheras av de sexuella perversiteterna i sin relation till en kvinna från våldtäktsinstitutet.

Omdöme: Wes Block (Clint Eastwood) är en ensamstående far till flickorna Amanda (Alison Eastwood) och Penny (Jenny Beck). Han är en kärleksfull far, men som mordutredare i New Orleans arbetar han obekväma tider, något som tär på familjelivet. Just nu jagar han en seriemördare som terroriserar staden genom att överfalla, våldta och mörda unga kvinnor.


© Warner Bros.

Polisutredningen leder Block till stadens skumma kvarter, där prostitution och diverse perversa aktiviteter äger rum. Det ger honom en chans att utforska sina egna sexuella begär och kombinera nytta med nöje. Samtidigt tvingas han samarbeta med Beryl Thibodeaux (Geneviève Bujold), som arbetar på våldtäktsinstitutet och vill ha uppdateringar i fallet. Kanske kan Block inleda en relation med henne utanför yrkeslivet. Men det skulle riskera att hon blir seriemördarens nästa offer.


© Warner Bros.

Det är intressant att jag alltid trott att Clint Eastwood regisserade denna film. Inofficiellt stämmer det också eftersom han lär ha tagit över regin under stora delar av inspelningen och var även filmens producent. Richard Tuggle fick dock officiellt se sitt namn stå kvar. Han skrev filmens manus och gjorde här sin regidebut. Dessutom hade han tidigare skrivit manuset till Eastwood-filmen Escape from Alcatraz (1979).


© Warner Bros.

Med tanke på att mördarens identitet avslöjas redan i öppningsscenen - åtminstone hans grå gymnastikskor med gula skosnören, och även hans ansikte - blir det inte en thriller med flera misstänkta och många vändningar. Den typen av thriller är ofta effektivare när gärningsmannen förblir ett mysterium även för tittaren. På så vis kan man få med fler karaktärer som kan misstänkas. Däremot visar sig Wes Block ha flera drag gemensamt med gärningsmannen, vilket gör att utredningen blir mer personlig, inte minst eftersom han kände ett par av offren.


© Warner Bros.

Filmen har egenskaper som både talar för och emot den. De småsunkiga miljöerna och det återkommande regnet skapar lite av en neo-noir-inramning. Dessutom känns filmen nästan mer som att den är gjord i slutet av 70-talet snarare än mitten av 80-talet. Även om det passar filmens tema och bidrar till atmosfären, gör det också att det blir sunkigare än det hade behövt vara.


© Warner Bros.

Till stor del puttrar filmen på och även om man har sett den tidigare går den att se om. Den nästan två timmar långa filmen tappar däremot lite när det närmar sig upplösningen. Vägen dit håller intresset uppe och det blir inte minst småfascinerande att se hur Wes Block har mer gemensamt med mördaren än han först tror. De sista 20 minuterna har dock filmen lite svårt att knyta ihop säcken. Istället för att trissa upp spänningen och bjuda på en explosiv avslutning går den snarare på sparlåga innan vi når finalen som lämnar en del att önska.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Rookie of the Year

Titel: Rookie of the Year
Genre: Komedi/Sport/Fantasy
Land: USA
År: 1993
Regi: Daniel Stern
I rollerna: Thomas Ian Nicholas, Gary Busey, Amy Morton, Dan Hedaya, Daniel Stern, John Candy

Handling: En 12-årig talanglös baseboll-fanatiker får armen bruten när han spelar. Armen blir efter olyckan otroligt stark och han blir en förstklassig pitcher i MLB.

Omdöme: Chicago är platsen och baseball är sporten. Professionella MLB-laget Chicago Cubs har inte vunnit mästerskapet sedan 1908 och lagets kommentator Cliff Murdoch (John Candy) ser inte direkt ljust på lagets säsong. Deras gamla stjärnpitcher Chet "Rocket" Steadman (Gary Busey) har inte kastarmen han en gång hade. Dessutom hotas laget av nedläggning om de inte lyckas sälja ut arenan resten av säsongen.


© 20th Century Fox

Lagets general manager Larry Fisher (Dan Hedaya) är desperat att vända lagets framgångar, åtminstone på läktaren eftersom han ska ta över laget efter säsongen - om laget inte läggs ner. Under en match då bollen kommer upp på läktaren när bortalaget gör en home run, är det tradition att fansen kastar tillbaka bollen. I det här fallet får 12-årige Henry (Thomas Ian Nicholas) äran. Han har återhämtat sig efter ett armbrott och har fått en sjuhelsikes kastarm, något som uppmärksammas av Chicago Cubs ledning.


© 20th Century Fox

Henry blir nu rekryterad av Chicago Cubs som skriver kontrakt med honom efter att ha testat honom och ser att det inte bara var en slump eller synvilla med hans kastarm. Henrys ensamstående mor Mary (Amy Morton) kan inte tro att det är sant men är överlycklig för sin son. Hennes nya pojkvän Jack (Bruce Altman) ser sin chans att tjäna en hacka på Henry och blir hans manager.


© 20th Century Fox

En familjefilm som bitvis är på gränsen till att bli en barnfilm. Det är inte Disney som ligger bakom men det är uppenbart att filmen snarare vänder sig till de yngre än att vara en mer vuxen sportkomedi som brukar kunna vara ganska lyckade. Visst finns det en del karaktärer som sticker ut, inte minst pitchercoachen Phil Brickma (Daniel Stern) spelad av regissören själv. Han ska vara filmens comic relief men hans humor är alldeles för barnslig och överdriven. En karaktär som antingen borde spelats mer seriös eller som man kunde varit utan.


© 20th Century Fox

Filmens främsta egenskap kommer under filmens senare delar i form av relationen mellan pojken Henry och pitchern Chet Steadman. Han blir en slags fadersfigur för Henry som hamnat i rampljuset. När man läser lite mer om bakgrunden till filmen som blev Daniel Sterns första och enda film som regissör, var detta vad han ville berätta med filmen. Han inspirerades av sin egen upplevelse under inspelningen av Home Alone (1990) där han såg hur unga stjärnskottet Macauley Culkin styrdes och pressades av sin far vilket satte extra press på honom vid ung ålder.


© 20th Century Fox

Man får ge filmen att den får med lite budskap till slut och inte bara blir en barnfilm som det verkade bli. En familjefilm med en del av värde längre in, men överlag är det inte särskilt mycket som gör att filmen skulle rekommenderas. Tycker förvisso pojken funkar helt ok och Gary Busey passar bra. Han känns ganska återhållsam i rollen och påminner faktiskt snarare om Nick Nolte än sig själv i den här rollen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.1

Blood Simple

Titel: Blood Simple
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: Joel Coen, Ethan Coen
I rollerna: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M. Emmet Walsh

Handling: Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att privatdetektiven bekräftat hans misstankar blir Marty galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Omdöme: I sin regidebut har bröderna Coen skapat en neo-noir av klass. Det blev inte bara deras regidebut utan även filmdebuten för Frances McDormand och första filmen både för fotografen Barry Sonnenfeld, som senare själv kom att bli regissör, och kompositören Carter Burwell som fortsatte sitt lyckade samarbete med bröderna på framtida filmer.


© Criterion

Ray (John Getz) och Abby (Frances McDormand) inleder en affär med varandra. Vad de inte vet är att Abbys make Marty (Dan Hedaya) anlitat privatdetektiven Loren Visser (M. Emmet Walsh) att följa efter och spana på sin fru då han misstänker att hon kan vara otrogen.


© Criterion

Abby och Ray, som jobbar på baren som Marty äger, blir nu måltavlor för Martys svartsjuka. Marty vänder sig återigen till privatdetektiven för att anlita honom för ett nytt jobb. Han vill göra sig av med Abby och Ray vilket sätter igång en rad händelser som inte kommer sluta väl för någon av de inblandade.


© Criterion

Gillar neo-noir genren och denna måste definitivt räknas bland de allra främsta. Just att det är en tidig film av en lovande regissör (i det här fallet lovande regissörer) och budgeten är lite lägre gör att det både finns något fräscht och nytt över det hela men även oförutsägbart. Även om filmen setts tidigare är det ett så pass välskrivet och smart manus att man fortfarande blir överraskad av händelseförloppet.


© Criterion

Det är en fängslande film som till en början kanske verkar bli något av en standardthriller när den svartsjuke maken anlitar privatdetektiven att göra sig av med paret. Men det är här historien och filmen skiljer sig från mängden. Bröderna Coen har skapat ett par starka karaktärer, använt sin skaparglädje och tagit hjälp av ett duktigt filmteam för att göra något som sticker ut från mängden.


© Criterion

Frances McDormand är intressant att se som ung i en roll där hon spelar relativt oskuldsfull istället för mer intensiv och agerande som man är vad vid från senare roller. Och det passar rollen bra. Dan Hedaya är skön som den svartsjuke maken som det svartnar för ögonen på. Bäst är ändå M. Emmet Walsh som den lurige privatdetektiven. En sidokaraktär som visar sig få större utrymme än väntat och blir till stor del stjärnan.


© Criterion

Gillar verkligen Carter Burwells musik som är smått klockren för en sån här film. Varje gång hans toner hörs höjs stämningen i filmen som blir på topp. Hans musik är verkligen viktig för filmen. Likväl är fotot, klippningen och en del övergångar lekfulla och är med och skapar ett i princip komplett paket. Uppskattar det här en hel del och man känner att man har att göra med talang på alla håll och kanter.

4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.5

In & Out

Titel: In & Out / Ute eller inte
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1997
Regi: Frank Oz
I rollerna: Kevin Kline, Joan Cusack, Tom Selleck, Matt Dillon, Wilford Brimley, Debbie Reynolds, Dan Hedaya

Handling: Engelskläraren Howard Brackett ska äntligen gifta sig. Han är en tystlåten, intelligent man och älskad av alla i Greenleaf, staden i Indiana där han bor. Men när en f.d. elev under sitt tacktal på Oscarsgalan tackar sin lärare och fäller en kommentar som ifrågasätter Howards sexuella läggning, vänds hans liv upp och ner.

Omdöme: Howard Brackett (Kevin Kline) är lärare i engelsk litteratur och omtyckt av de flesta i det lilla samhället Greenleaf, Indiana. Han är på väg att gifta sig med Emily Montgomery (Joan Cusack), som är en lärarkollega på samma skola, efter att de varit ihop i tre år.


©Paramount Pictures

När folk frågar varför det tagit så lång tid att göra slag i saken svarar han lite skämtsamt att han lovade sig själv att aldrig gifta sig förrän hans tidigare student Cameron Drake (Matt Dillon) blev Oscarsnominerad. Nu när han blivit Oscarsnominerad tänker Howard äntligen gifta sig med sin Emily.


©Paramount Pictures

Cameron Drake går och vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll där han spelar en homosexuell soldat. Under sitt tacktal avslutar han från det blå med att tacka Howard Brackett, läraren hemma i Greenleaf, Indiana. Han slutar dock inte där. Han lägger till att Howard är homosexuell. Detta vänder inte bara upp och ner på Howards liv utan även hela samhället. Howard blir en mediesensation där populära nyhetsreportern Peter Malloy (Tom Selleck) inte är sen med att leta upp Howard för att göra ett exklusivt reportage om honom i en veckas tid som sträcker sig över det stundande bröllopet.


©Paramount Pictures

Regi av Frank Oz som tidigare hade gjort filmer som Dirty Rotten Scoundrels (1988), What About Bob? (1991) och Housesitter (1992). Denna kändes inte till på förhand, men varför inte ta sig en titt? Trots allt med bl.a. Kevin Kline och Tom Selleck som brukar uppskattas och en lättsam komedi är aldrig fel.


©Paramount Pictures

Det inleder småtrevligt och blir ganska roligt när Howard förbereder sig för bröllopet och när hela staden följer Oscarsgalan med deras egna Cameron Drake i blickfånget. Efter att Howards sexuella läggning ifrågasatts, måste han försöka övertyga alla om att han är vem han alltid varit och att han är en manlig man, trots att han gillar allt med Barbra Streisand, något som blir en rolig återkommande grej.


©Paramount Pictures

Även om filmen har sina roliga ögonblick tappar den under filmens gång. En intressant iakttagelse blir att även om Kevin Kline är en duktig skådespelare och även visat att han kan bemästra komiska roller, känns han inte helt rätt i rollen. Istället ser jag Steve Martin som perfekt för rollen, inte minst då han hade ett så lyckat samarbete med Frank Oz på Dirty Rotten Scoundrels (1988). Det är givetvis inte en garanti för att han skulle funka bättre än Kevin Kline här, men flera saker med rollen känns perfekta för Steve Martin. Dock tveksamt om han hade lyckats höja filmen till något mer då den till slut släpar fötterna efter sig lite för mycket.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.4

Endangered Species

Titel: Endangered Species / Vem hotar oss?
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1982
Regi: Alan Rudolph
I rollerna: Robert Urich, JoBeth Williams, Peter Coyote, Dan Hedaya

Handling: En före detta polis från New York flyttar till Colorado ute på landsbygden, där han samarbetar med en sheriff som undersöker en serie bisarra och mystiska boskapsstympningar som inträffar i regionen.

Omdöme: Ruben Castle (Robert Urich) har valt att försöka bli nykter och lämnar polisyrket i New York efter att ha återhämtat sig från en skottskada. Han tar med sig 16-åriga dottern Mackenzie (Marin Kanter) och beger sig till Colorado där han söker upp en gammal vän som driver den lokala tidningen.


©MGM

Samtidigt har Harriet "Harry" Purdue (JoBeth Williams) blivit utnämnd till sheriff i staden. Hon får genast ett svårt fall att utreda då en rad mystiska och bisarra dödsfall med boskap inträffat i området. Pressen ökar från olika håll att komma till botten med vad det är som sker. Allt från satanistiska ritualer till experiment utförda av utomjordingar ryktas det om. Ruben hjälper snart Harry och tillsammans upptäcker de en konspiration där ingen kan känna sig säker.


©MGM

Något som uppskattas med den här filmen är att den bygger upp ett småtrevligt mysterium kring händelserna som skakar det lilla samhället ute på landsbygden. Det hela visar sig bygga på eller åtminstone vara inspirerat av tusentals verkliga fall av mystiska boskapsstympningar. Sedan har man kopplat det till en konspirationshistoria som gör att det är på gränsen till sci-fi men fortfarande verklighetstroget, något som funkar helt ok.


©MGM

Filmen skapar ganska god stämning filmen igenom, bl.a. med hjälp av den elektroniska musiken som inte må vara jättebra och ibland känns det som man experimenterat. Men den skapar en lite obehaglig och kuslig stämning som passar filmens tema bra. Överhuvudtaget lyckas filmen ganska bra med mystiken och känslan av att vi har att göra med en konspiration.


©MGM

Definitivt inte en film som går till historien som något av det bästa man sett, men samtidigt är det lite trevligt med sådana här mindre kända konspirationsfilmer som inte gör bort sig. Den gör ett gediget jobb med att måla upp en bild av vad som kan ligga bakom de tusentals rapporterade boskapsattackerna utan att ta ut svängarna alltför mycket. Aldrig fel med konspirationsteorier som är grundade på fakta och som man själv kan spekulera i och ger en del att fundera på när filmen slutar.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.8

Reckless

Titel: Reckless / Rebellen
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: James Foley
I rollerna: Aidan Quinn, Daryl Hannah, Adam Baldwin, Cliff De Young, Dan Hedaya

Handling: En rebellisk tonårig idrottsman faller för cheerleader-tjejen Tracy. De kommer från olika sociala bakgrunder och varnas av vänner och familj att det inte är någon mening med förhållandet. Men Johnny kämpar ändå för att vinna Tracys kärlek.

Omdöme: Johnny Rourke (Aidan Quinn) bor med sin alkoholiserade far då hans mamma lämnade dem för några år sen. Ända sedan dess har Johnny gått från att vara en normal kille till att bli rebellisk och mest hålla sig för sig själv. Han bor i en stålstad och i gymnasiet spelar han amerikansk fotboll där stjärnan är Randy Daniels (Adam Baldwin) som är ihop med cheerleadern Tracy Prescott (Daryl Hannah).


©MGM

Tracy kommer från en välbärgad familj och är den perfekta dottern. Hon borde vara nöjd så som det är, men något drar henne till den mystiske Johnny Rourke. Så när de båda lottas att gå på en skoldans tillsammans får de en chans att lära känna varandra bättre, något som Randy genast är svartsjuk över.


©MGM

Johnny är besluten att göra Tracy till sin vilket leder till en passionerad kärleksaffär. Men frågan är om Tracy vågar bryta sig loss från sitt inrutade liv och falla för Johnny eller om hon väljer att återgå till det trygga hon känner till, inklusive Randy.


©MGM

Det är en regidebut av James Foley som senare skulle komma att göra trevliga och sevärda filmer som At Close Range (1986), After Dark, My Sweet (1990) och Glengarry Glen Ross (1992). Nu är inte denna i nivå med dessa filmer men det är trots allt en stabil regidebut. Det var även debutmusik av Thomas Newman som senare kom att bli flerfaldigt Oscarsnominerad. Dessutom var det Aidan Quinns filmdebut och en tidig roll för Daryl Hannah. De funkar båda bra även om de känns något för gamla för att spela gymnasieelever.


©MGM

En film som får en att tänka lite på Thief of Hearts (1984) från samma år där också en mystisk och potentiellt farlig ung man fångar en ung kvinnas hjärta och de inleder en het romans. I båda fallen har man inte de starkaste manusen då det efter ett tag mest blir att följa Johnny och Tracy som rullar runt i sänghalmen. Speciellt efter runt halva filmen blir det extra mycket fokus på just detta. Kanske inte så konstigt att James Foley senare kom att göra Fifty Shades Darker (2017) och Fifty Shades Freed (2018).


©MGM

Absolut inte en film som vinner några priser eller liknande men det är trots allt något smått magiskt med 80-tals filmer av det här slaget. De plockar fram sina diverse tricks för att skapa den där stämningen som andra årtionden inte kan mäta sig med. För även om manuset inte är något speciellt kan man inte låta bli att ryckas med och få en småmysig filmstund. Musiken och nostalgin spelar in men även hur det är filmat och presenterat. Ibland är det exakt vad själen behöver för stunden.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2