The Squid and the Whale

Titel: The Squid and the Whale
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2005
Regi: Noah Baumbach
I rollerna: Jeff Daniels, Laura Linney, Jesse Eisenberg, Owen Kline, William Baldwin, Anna Paquin

Handling: Fadern i en familj hävdar att han en gång har varit en stor författare men han nöjer sig nu med att jobba som lärare. När modern märker att hon har talang för att skriva så delas familjen av svartsjuka. Modern börjar också träffa den ena sonens tennislärare medan fadern har en affär med sin unga student som den äldsta sonen är intresserad av.

Omdöme: Året är 1986 och vi befinner oss i New York. Bernard (Jeff Daniels) och Joan (Laura Linney) är gifta och bestämmer sig för att separera. Det innebär att äldsta sonen Walt (Jesse Eisenberg) och yngsta sonen Frank (Owen Kline) ska bo hos båda föräldrarna och alternera i princip varannan dag. Detta är givetvis ingen optimal situation för familjen, inte minst barnen som påverkas extra mycket.


©Sony Pictures

Bernard har givit ut ett par böcker och jobbar numera som lärare då han inte fått något publicerat på ett tag. Joan å sin sida har tagit upp skrivandet och verkar ha talang. Om det är det som fått äktenskapet att ta slut eller om det är det faktum att Joan visar sig ha varit otrogen vid flera tillfällen som är avgörande är oklart, men båda faktorerna spelar in.


©Sony Pictures

Detta är en konstig familj, eller åtminstone till den grad att samtliga fyra familjemedlemmar har sina problem. De är inte heller några bra människor. Bernard är något av en narcissist vilket äldste sonen Walt tagit efter. Sådan far, sådan son. Joan har uppenbara problem med otrohet och pratar gärna om det med barnen. Yngste sonen Frank verkar ha någon form av psykisk störning, något som kan ha triggats av föräldrarnas separation.


©Sony Pictures

Eftersom familjemedlemmarna är svåra att tycka om blir det automatiskt svårt att gilla dem. Trots det skapas både roliga och en del dramatiska ögonblick tack vare deras personligheter. Skulle väl inte kategorisera familjen som dysfunktionell men skulle inte vilja vara vän med dem då de inte är att lita på och mest tänker på sig själva. Fast det är alltså en del av vad som gör dem och filmen av intresse och kul att följa.


©Sony Pictures

Gillade nog filmen mer när den sågs en gång i tiden. Inser väl mer nu att familjen är lite av skitstövlar. Familjemedlemmarna spelas dock bra av de fyra skådespelarna som alla hanterar de humoristiska och dramatiska scenerna bra. Det är annars en välskriven indiefilm av Noah Baumbach som blev Oscarsnominerad för manuset. Lite Woody Allen med inslag av Todd Solondz över det hela skulle man kunna säga.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

State of Play

Titel: State of Play
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA/Storbritannien/Frankrike
År: 2009
Regi: Kevin Macdonald
I rollerna: Russell Crowe, Rachel McAdams, Ben Affleck, Robin Wright, Helen Mirren, Jeff Daniels, Jason Bateman

Handling: Mordet på en lovande kongressmans älskarinna leder den undersökande journalisten Cal McAffrey in i en härva av mörkläggningar och politiskt maktspel på hög nivå där enorma summor pengar och politisk heder står på spel.

Omdöme: Två mord på två främmande män och ett mystiskt dödsfall på en ung kvinna verkar till en början inte ha någon koppling mer än att de skedde nära inpå varandra i Washington, D.C.. Den undersökande journalisten Cal McAffrey (Russell Crowe) på tidningen Washington Globe börjar gräva i de båda fallen och får snart hjälp av kollegan Della Frye (Rachel McAdams).


©Universal Pictures

Den döda unga kvinnan visar sig ha jobbat åt kongressledamoten Stephen Collins (Ben Affleck). Eftersom McAffrey och Collins är gamla vänner sedan studietiden, blir fallet både personligt och ett jättescoop. McAffrey får svårt att balansera det hela men vet att hans arbete är extra viktigt i denna situation då han både han hjälpa sin vän och skriva om en story som bara blir mer och mer häpnadsväckande.


©Universal Pictures

En gammal hederlig politisk thriller som går lite i fotspåren av All the President's Men (1976). I det fallet byggde det hela på den verklighetsbaserade Watergate-skandalen. I det här fallet bygger det på en brittisk miniserie med samma namn. Regi av Kevin Macdonald som gjorde sig ett namn med utmärkta dokumentärerna One Day in September (1999) och Touching the Void (2003) innan han gjorde The Last King of Scotland (2006).


©Universal Pictures

Bra konspirationsfilmer växer inte på träd. Denna får sägas hör till de bra, inte de allra bästa men bättre än många andra. Den har en story och ett manus som mestadels känns trovärdigt och blir inte för överdrivet. Det finns något inslag som kan kännas lite slumpartat som kanske kunde lösts på ett smidigare sätt. Men det blir aldrig krystat eller att man skulle känna att filmen skulle bli rörig eller förlora intresset, snarare tvärtom.


©Universal Pictures

Det är svårt att hitta saker att invända mot då filmen är ganska tät och spännande med gott om mystik som man vill ha med en sån här film. Skulle det vara ett par saker som håller tillbaka den från att nå en högre nivå så är det att den kunde varit mer intensiv. Den är spännande men det blir inte en svettig thriller av det hela. Istället är det mer den undersökande journalistiken som får fram ett och annat smaskigt.


©Universal Pictures

En annan sak som kunde varit lite bättre är prestationerna/karaktärerna. Skådespelarna har man till stor del på plats, men de kunde fått mer att jobba med då samtliga känns något återhållsamma. Ben Affleck är den som ger det svagaste intrycket. Förvisso spelar han en hal politiker men han känns inte direkt övertygande, vilket inte är något nytt då han ofta ger det intrycket. Sedan har vi "skytten" som inte bara kunde varit ondare utan även fått större utrymme, inte minst mot slutet.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1