The Mother

Titel: The Mother
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 2003
Regi: Roger Michell
I rollerna: Anne Reid, Daniel Craig, Cathryn Bradshaw, Peter Vaughan

Handling: May åker med sin man till London för att hälsa på sina två vuxna barn. När mannen tragiskt dör under besöket bestämmer sig May för att stanna kvar i London istället för att åka tillbaka till förorten och sitt tidigare rätt innehållslösa liv. Hon flyttar in hos sin dotter som tacksamt tar emot hjälp med barnpassningen, men egentligen inte vill ha så mycket i övrigt att göra med sin mamma. May lever upp av storstadslivet och påverkas inte bara emotionellt utan även sexuellt. Problematiskt blir det när hon attraheras av Darren, inte bara 30 år yngre än hon själv utan även hennes sons snickare och dotters älskare.

Omdöme: May (Anne Reid) och hennes make Toots (Peter Vaughan) beger sig till London för att besöka sina barn och barnbarn. När Toots plötsligt dör är May inte bara bedrövad utan även vilsen. Hon vill inte återvända till hemmet utan sin make, och därför bestäms det att hon tillfälligt ska bo hos sonen Bobby (Steven Mackintosh) och hans fru Helen (Anna Wilson-Jones). Där känner hon sig dock inte välkommen och väljer att flytta in hos dottern Paula (Cathryn Bradshaw) och hennes son.


© Sony Pictures Classics

May känner sig osynlig och överflödig i sina barns liv. Det är då dottern ber henne att prata med Paulas älskare, Darren (Daniel Craig), en hantverkare och barndomsvän till Bobby, som anlitats för att utföra renoveringar av hemmet. Paula vill veta hur Darren egentligen känner och om han kommer lämna sin fru för henne. Vad ingen kan ana är att May och Darren gillar varandras sällskap och inleder en förbjuden relation.


© Sony Pictures Classics

Det är svårt att tro att det är samma regissör som tidigare hade gjort Notting Hill (1999). För detta är ett mer vuxet drama, nästan lite brittisk diskbänksrealism, åtminstone i jämförelse med nämnda film. Det är en historia om en helt ordinär kvinna i pensionsåldern vars liv tar en plötslig vändning. Men istället för att tynga henne, får det motsatt effekt när hon börjar umgås med Darren. Hon får helt enkelt smak för livet på nytt, och upplever ett uppvaknande inom henne hon för länge sedan trodde var förlorat.


© Sony Pictures Classics

Anne Reid och Daniel Craig sticker ut mest och levererar bra prestationer. För även om det på ytan kan verka smått osannolikt att May och Darren skulle kunna inleda något, målar filmen upp både karaktärerna och situationen som trovärdiga. Samtidigt gör omständigheterna det svårt för något långvarigt att bli möjligt, inte minst då Darren har en relation med dottern Paula. Det gör förvisso att det hela är upplagt för något som kunde höra hemma i en TV-såpa, men det hanteras tillräckligt smakfullt för att undvika att falla i den fällan.


© Sony Pictures Classics

På sätt och vis är det en tragisk historia, även om filmen inte går den vägen, vilket är ganska skönt. Å andra sidan hade den kunnat överraska och leda till något mer oväntat eftersom May och Darren pratar om något specifikt. Man förstår att det mer är en fantasi och ett drömscenario, men visst hade det varit tankeväckande om man gått emot normen och bjudit på något annorlunda. Istället blir upplösningen möjligen mer trovärdig, men inte lika effektiv. Filmen har trots allt något, även om den inte höjer sig till något riktigt minnesvärt.


© Sony Pictures Classics

Avslutningsvis får man säga att Daniel Craig och Anne Reid ger relationen och deras möten tillräcklig realism och tyngd för att det ska funka. Dessutom är det intressant att se Craig i en sån här roll innan han blev James Bond. Det är något som nog inte hade varit möjligt efter att han blev Bond, eftersom det är en så pass vågad och blottläggande roll.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation!

Titel: Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation!
Genre: Dokumentär
Land: Australien/USA
År: 2008
Regi: Mark Hartley

Handling: Trodde du att Quentin Tarantino var det kreativa våldets okrönte mästare? Då har du uppenbarligen inte plöjt igenom den uppsjö av australiska genrefilmer från 70- och 80-talet som influerat Kill Bill-regissören. Här kartläggs den explosion av sexfrosseri, explicit våld, och dieseldoftande action som bröt ut i Australiens filmvärld när censuren gick från strikt till obefintlig.

Omdöme: Dokumentärer om film brukar vara roliga att se. När det gäller en sådan här dokumentär är det möjligen en fördel om man sett en del av filmerna som tas upp. Samtidigt är det kul att kunna upptäcka potentiella pärlor man missat. Det är dock värt att notera att dokumentären fokuserar på australiska genrefilmer från 70- och 80-talet - alltså långt ifrån mainstream. Det innebär att det skiljer sig en hel del kvalitetsmässigt.


© Magnet Releasing

Dokumentärens regissör Mark Hartley fascinerades av dessa genrefilmer när han växte upp hemma i Australien. Han valde att kontakta Quentin Tarantino, ett stort fan av filmerna som även hade dedikerat Kill Bill-filmerna till exploateringsgenren. Tarantino hjälpte till att få dokumentären gjord och är också den som intervjuas mest, med timmar av ingående prat om filmerna. Hartley spenderade fem år på diverse intervjuer och genomgång av omfattande filmmaterial, vilket till slut resulterade i den 100 minuter långa dokumentären.


© Magnet Releasing

Upplägget är indelat i tre kapitel: sex, skräck och action, där varje kapitel tar upp ungefär en halvtimme. Vi får en bakgrund till hur det kom sig att genrefilmen exploderade i Australien. Sedan skiftar fokus till nakenhet i filmerna. Detta första kapitel är svagast, även om det är småkul att se hur exploaterande och smått osmakligt sex och nakenheten letade sig in i produktionerna. Filmkritikerna sågade filmerna, men publiken gillade det desto mer.


© Magnet Releasing

När dokumentären kommer in på skräck och action blir det genast bättre. Något som slår en, vilket Quentin Tarantino och andra regissörer och skådespelare påpekar, är att de australiska filmerna hade några av de främsta stuntmännen. De var inte bara duktiga - de var vansinniga. Säkerheten var i princip obefintlig. Förvisso resulterade det i sjuhelsikes bra stunts och actionscener, men också i skador, allvarliga olyckor och ibland dödsfall.


© Magnet Releasing

Sammantaget sitter man och känner att det verkligen är filmnörderi att se på en sådan här dokumentär - ganska underhållande, med många häftiga scener att ta del av. Det visar sig dessutom att det mesta av det bästa redan setts. Med andra ord får man inga nya filmtips att ta med sig, men det gör inte så mycket. Överlag har dokumentären tillräckligt av värde, utan att nå den allra högsta nivån.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

De vierde man / The 4th Man

Titel: De vierde man / The 4th Man / The Fourth Man / Den fjärde mannen
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Holland
År: 1983
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Jeroen Krabbé, Renée Soutendijk, Thom Hoffman, Dolf de Vries

Handling: En berömd författare på dekis fastnar i en mystisk och förhäxande förförisk beundrarinnas nät. Sakta går det upp för honom att hennes tre tidigare män mött döden under märkliga omständigheter. Är dödsfallen bara en tillfällighet, eller har han utsetts till hennes fjärde offer?

Omdöme: Gerard Reve (Jeroen Krabbé) är en författare som beger sig från Amsterdam till en liten kuststad för att hålla ett föredrag. På tågstationen får han syn på en ung man han åtrår, och under tågresan plågas han av kusliga syner och drömmar. När han anländer och håller sitt föredrag, upptäcker han en kvinna som konstant filmar honom. Hon visar sig vara Christine (Renée Soutendijk), ansvarig för litteratursällskapets ekonomi.


© Tuschinski Film Distribution

Christine, en rik änka som äger en skönhetssalong, övertalar Gerard att övernatta - med henne. Gerard har inte bråttom med att återvända till Amsterdam, i synnerhet när han får syn på ett brev och ett foto av den unge mannen han såg på tågstationen. Det visar sig vara Christines älskare, Herman (Thom Hoffman), som bor i Tyskland. Gerard känner att han bara måste träffa honom igen och manipulerar Christine att få dit honom. Men frågan är vem som egentligen manipulerar vem, då hon verkar dölja ett och annat.


© Tuschinski Film Distribution

Detta blev Paul Verhoevens sista film i hemlandet innan han gav sig på en framgångsrik karriär i Hollywood. Han kom bland annat att göra Basic Instinct (1992), som på vissa håll nämns som något av en remake på denna. Jeroen Krabbé tog sig över Atlanten och sågs inte minst i The Fugitive (1993). Även Renée Soutendijk testade lyckan i USA när hon spelade mot Gregory Hines i den underhållande Eve of Destruction (1991). Filmfotografen Jan de Bont fick också en framgångsrik Hollywood-karriär då han fotade klassiker som Die Hard (1988), Black Rain (1989), The Hunt for Red October (1990) och Basic Instinct (1992), innan han sadlade om och själv regisserade Speed (1994) och Twister (1996).


© Tuschinski Film Distribution

Det är lite intressant att filmen ibland ses som föregångaren till Basic Instinct (1992). Detta var något som följde med i tankarna från tidigare titt, men får inte alls den uppfattningen vid denna omtitt. Den enda lilla likheten är egentligen att vi har en potentiell femme fatale som i båda fallen kan ligga bakom dödsfallen av ett par män i hennes liv. Men där slutar också likheterna.


© Tuschinski Film Distribution

Med en gång uppvisar filmen en drömlik känsla när Gerard vaknar upp. Är det verklighet eller bara en dröm/mardröm? Vi förstår också tidigt att han har problem med alkoholen, och att han är bisexuell. Symboliken är även stark då Gerard fortsätter ha drömmar och visioner, något som kommer att bli ett återkommande tema genom hela filmen.


© Tuschinski Film Distribution

På sätt och vis finns det likheter med David Cronenberg och David Lynch, eller varför inte Adrian Lyne och hans Jacob's Ladder (1990). Det skapas en smått obehaglig atmosfär eftersom man aldrig riktigt kan vara säker på vart det ska leda. Är det dröm eller verklighet? Ligger Gerards alkoholproblem eller hans mentala tillstånd bakom allt? Eller kan det faktiskt vara så att han kommit något diaboliskt på spåret?


© Tuschinski Film Distribution

Det finns saker att ta med sig härifrån. I grunden är det ett dramamysterium, men också en erotisk thriller. Det faktum att Gerard visar sig vara bisexuell ger historien en intressant dynamik som man inte ser varje dag. Vi bjuds även på en hel del nakenhet och några visuellt starka scener tack vare Gerards syner och drömmar. Allt som allt är det en film som lämnar en del att önska, men den har definitivt något som gör den sevärd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

Primate

Titel: Primate
Genre: Skräck
Land: USA/Storbritannien/Kanada/Australien
År: 2025
Regi: Johannes Roberts
I rollerna: Johnny Sequoyah, Troy Kotsur, Jessica Alexander, Victoria Wyant

Handling: Lucy kommer hem från college till sitt hus på Hawaii för att träffa sin familj och sina vänner. Då utbryter det kaos när hennes familjeschimpans, Ben, som hon står nära, blir smittad av rabies. Ben blir aggressiv och vänds mot familjen, vilket leder till en kaotisk och våldsam natt.

Omdöme: Lucy (Johnny Sequoyah) studerar på college och reser hem till Hawaii tillsammans med några vänner. De anländer till familjens hus, dramatiskt beläget på en klippa vid havet. Hennes far, Adam (Troy Kotsur), är en framgångsrik författare som ska resa bort i affärer. Kvar i huset blir Lucy, hennes lillasyster och de tre vännerna. Men de är inte ensamma. Där finns också familjens schimpans Ben, som deras bortgångna mamma tog hem efter avslutad forskning.


© Paramount Pictures

Ben är en älskad familjemedlem som har lärt sig kommunicera. Han sover i en inhägnad på tomten, men får ofta klampa runt fritt under dagtid. Strax innan Adam ska iväg upptäcker han att Ben blivit biten av ett djur. Vad ingen kan ana är att Ben blivit rabiessmittad. Ungdomarna inleder sitt festande, ovetande om att idyllen snart kommer att förvandlas till en levande mardröm när Ben går bärsärkagång.


© Paramount Pictures

Klassisk djurskräck som utspelar sig i bildskön miljö - skräcken kommer till paradiset. En lugn, isolerad och härlig plats för avkoppling förvandlas snabbt till något helt annat. Ungdomarna ser fram emot att festa med alkohol, droger och sex - men icke sa Nicke. Det är dock inte Nicke Nyfiken som lurar i vassen...


© Paramount Pictures

När det handlar om skräckfilmer vet man ungefär vad man får, och det här är inget undantag. En grupp ungdomar ställs mot något farligt och måste kämpa för sina liv. Det är ett simpelt upplägg där vi kan förvänta oss ett flertal dödsoffer. Det i sig är inte överraskande, däremot kan terrorn och spänningen levereras på lite olika sätt. Filmen lyckas ganska bra med både stämningen och dödsscenerna tack vare variation i tillvägagångssätten.


© Paramount Pictures

En sak som är värd att nämna är att schimpansen Ben faktiskt spelas av en människa. Med andra ord är det en skådespelare, inte en dataanimerad varelse. På så vis blir det mer naturliga rörelser. Det finns dock något som känns lite "off" med schimpansen Ben. Inte så mycket rörelserna utan snarare ansiktet. Kanske är det ögonen och blicken som inte riktigt synkar då de ser mer människolika ut än om det vore en riktig schimpans. Men överlag finns inte så mycket att invända mot vad gäller Ben.


© Paramount Pictures

Man ska inte ha några större förhoppningar på den här typen av skräckfilm. De är till för att ge lite underhållning för stunden, mer kan man inte förvänta sig, och det är väl ungefär vad man får. Prestationerna är som väntat, karaktärerna likaså. Småkorkade ungdomar som röker på och till viss del får skylla sig själva. Det som förmodligen håller högsta kvalitet är musiken, som bitvis är klart stämningsfull. Sammantaget är det en skräckfilm som funkar för stunden, utan att ha det lilla extra.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

People We Meet on Vacation

Titel: People We Meet on Vacation / Sommarmöten
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2026
Regi: Brett Haley
I rollerna: Emily Bader, Tom Blyth, Sarah Catherine Hook, Molly Shannon, Alan Ruck

Handling: Poppy vill utforska världen och Alex föredrar att stanna hemma, men på något sätt blir de bästa vänner. De bor långt ifrån varandra, men i tio år har de tillbringat en veckas semester tillsammans.

Omdöme: Poppy (Emily Bader) får betalt att åka på semester - hon jobbar nämligen som reseskribent. Efter att ha återvänt hem efter en längre tid på resande fot, upptäcker hon en inbjudan till ett bröllop i Barcelona. Det visar sig vara brodern till Alex (Tom Blyth) som ska gifta sig. Alex är Poppys bästa vän, men deras vänskap har av okänd anledning blivit spänd.


© Netflix

När historien tar oss tillbaka visar det sig att Poppy och Alex känt varandra i tio års tid. Deras vänskap leder till att de bestämmer sig för att varje sommar åka på en veckas semester tillsammans, oavsett om de är i ett förhållande med någon eller var de än befinner sig i sina liv.


© Netflix

De årliga semestrarna tillsammans är inte bara ett sätt att komma iväg från allt, utan även en chans för dem att bara vara sig själva. De trivs uppenbarligen i varandras sällskap, trots att de inte har mycket gemensamt. Frågan är om de kan bibehålla vänskapen eller om det blir svårare med tiden. Kan en man och en kvinna verkligen bara vara vänner?


© Netflix

Det är svårt att till en början inte tänka på When Harry Men Sally... (1989), eftersom deras första möte känns som en blinkning till den. Därefter övergår filmen till något annat när historien hoppar mellan nutid och de olika sommarmötena mellan Poppy och Alex. Nu påminner det snarare om (500) Days of Summer (2009) när deras vänskap och relation pusslas ihop.


© Netflix

Inledningsvis får man något av en TV-känsla när filmen drar igång. Man befarar att det kan bli för ytligt och utan så mycket hjärta. Tack och lov försvinner den känslan när man spenderar mer tid med Poppy och Alex under deras sommarmöten. Oftast lyckas semestrarna skapa en mysighetsfaktor, med ögonblick som inte bara ger dem minnen för livet utan också formar deras vänskap och växande känslor för varandra.


© Netflix

På sätt och vis var förhoppningen att filmen skulle våga hålla det till en vänskaplig relation mellan Poppy och Alex - att de förblir bästa vänner utan att det utvecklas som man förväntar sig. Kanske för att man vill bli överraskad och se något ovanligt. Men det är egentligen inget som gör filmen sämre. Det är en romantisk historia om ett par som börjar som bästa vänner och vars relation, möjligen, utvecklas till en romans.


© Netflix

Till stor del uppskattas filmen och det finns flera fina ögonblick - en del roliga, några gripande och även romantiska. Dessutom används ett par bra låtval på ett passande och smart sätt. Däremot är det trist, men inte oväntat, att det slängs in en del politiskt korrekta inslag. Inte till den grad att det skulle förstöra filmen, men alltid synd när det märks.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

The Truth About Cats & Dogs

Titel: The Truth About Cats & Dogs / Sanningen om katter & hundar
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1996
Regi: Michael Lehmann
I rollerna: Janeane Garofalo, Uma Thurman, Ben Chaplin, Jamie Foxx

Handling: Abby har gjort karriär som radiopratare i ett program dit folk får ringa och prata om sina husdjur. Abbys favoritröst tillhör Brian - men när det väl är dags för en date får blonda modellen Noelle rycka in.

Omdöme: Abby (Janeane Garofalo) är smart, rolig och framgångsrik. Hon är utbildad veterinär och har ett populärt radioprogram om husdjur, där lyssnare ringer in med frågor och funderingar kring sina älskade djur. En dag hör fotografen Brian (Ben Chaplin) av sig och behöver hjälp med en hund han precis lånat från ett hundhärbärge för ett fotouppdrag.


© 20th Century Fox

Brian är evigt tacksam för Abbys hjälp och blir nyfiken på vem denna kvinna är. De har trots allt fått väldigt bra kontakt över telefon, något som fortsätter när han ringer för att tacka henne personligen. Det leder till att han ber om att få träffa henne. Abby, som är självmedveten då hon inte dejtat på länge och inte direkt känner att hon är en drömtjej, väljer att beskriva sig själv som lång, blond och smal - exakt som hennes granne, modellen Noelle (Uma Thurman). Med Noelles utseende och Abbys röst blir de den perfekta tjejen.


© 20th Century Fox

Från början var det tänkt som en liten indiefilm, men när Uma Thurman anslöt till projektet blev det en Hollywood-produktion. Hon var trots allt ett tungt namn, inte minst efter storfilmen Pulp Fiction (1994). Även om det är en större produktion känner man att den inte förlorat all sin indiekänsla. Den har fortfarande tillräckligt med värme och hjärta för att skilja sig från många mer ytliga Hollywood-filmer.


© 20th Century Fox

En sak som blir tydlig ju längre in man kommer är att filmen är något av en version av Roxanne (1987), som i sin tur bygger på klassiska Cyrano de Bergerac. Den stora skillnaden är att rollerna är omvända - här är det två kvinnor som tillsammans försöker charma omkull en man. Det funkar lika bra på det här sättet, även om den har en bit kvar upp till nämnda 80-tals versionen.


© 20th Century Fox

Visst blir det lite svårt att övertyga tittarna om att Brian inte skulle förstå vem han faktiskt pratar med över telefon. Men det kan förklaras med att kärleken förblindar honom - han ser helt enkelt det han vill se. Det leder till en del småroliga situationer där Abby och Noelle måste hålla skenet uppe så gott det går.


© 20th Century Fox

Trion Janeane Garofalo, Uma Thurman och Ben Chaplin funkar alla helt ok. Garofalo känns mest naturlig och levererar kvicka repliker utan problem. Thurman passar som modell, även om hon inte är tillräckligt rolig för att funka fullt ut. Chaplin ska per automatik charma med sin brittiska engelska och gör varken bort sig eller sticker ut. Sammantaget blir det en småtrevlig film som ligger nära ett plus i kanten.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Two Weeks Notice

Titel: Two Weeks Notice / Two Weeks Notice - Kärlek på jobbet
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2002
Regi: Marc Lawrence
I rollerna: Sandra Bullock, Hugh Grant, Alicia Witt, David Haig

Handling: Lucy Kelson är en skicklig men aningen neurotisk advokat som tar jobb på ett företag hon avskyr, i hopp om att hon kan förändra hur de arbetar. Hennes oansvarige chef, George Wade, har ett rykte om sig att vara något av en kvinnokarl. Lucys krav för att hon ska ta jobbet är att de avstår från att riva ett medborgarhus som ligger henne varmt om hjärtat.

Omdöme: Lucy Kelson (Sandra Bullock) är en liberal advokat som bland annat kämpar för att bevara gamla byggnader runt om i New York från att rivas. Det är inte första gången hon försöker stoppa ett av byggföretaget Wades projekt. Samtidigt söker företagets ägare, George Wade (Hugh Grant), efter en ny advokat som ska se över de juridiska aspekterna av byggprojekten.


© Warner Bros.

När Lucy blir erbjuden att börja jobba hos Wade går hon emot sina principer och tackar ja, eftersom hon inser att hon kan göra mer nytta från insidan och få tillgång till fler resurser. Vad hon inte räknar med är att hon kommer att bli Wades högra hand, både professionellt och privat. Eftersom George är känd som något av en playboy måste Lucy vara på sin vakt med sin chef. Frågan blir bara hur länge hon kan streta emot.


© Warner Bros.

Om man känner för en lättsammare film kan det ibland vara trevligt med en romantisk komedi. Förväntningarna är lite lägre och man vet ungefär vad man får. Något som kan höja upplevelsen är skådespelare man gillar eller som har bra samspel. Sandra Bullock är ingen direkt favorit, medan Hugh Grant är ganska harmlös och funkar oftast i den här typen av roller. Det går dock inte att påstå att det sprakar om dem, vilket förmodligen har mer med henne än med honom att göra. Hon känns helt enkelt något stel, vilket gör att glädjen sällan infinner sig.


© Warner Bros.

Själva manuset är inget speciellt, och när skådespelarna inte heller lyckas lyfta filmen finns inte mycket som talar för den. Det blir inte uselt och går att titta på, men filmen saknar både värme, hjärta, humor och romantik. Filmen spelades in i New York kort efter 11:e september, och kanske har det trots allt betydelse då den saknar en del charm och den riktiga glädjen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.2

Alice Doesn't Live Here Anymore

Titel: Alice Doesn't Live Here Anymore / Alice bor inte här längre
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1974
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Ellen Burstyn, Kris Kristofferson, Alfred Lutter III, Harvey Keitel, Diane Ladd, Jodie Foster, Laura Dern

Handling: Alice är hemmafru och bor med sin man och 12-årige son Tommy i New Mexiko. När maken omkommer i en bilolycka bryter Alice och Tommy upp från sitt liv och ger sig ut på en odyssé genom USA.

Omdöme: När Alice (Ellen Burstyn) växte upp i Kalifornien drömde hon om att bli sångerska. Livet tog dock en annan riktning när hon träffade sin make och blev hemmafru. Efter att han omkommer i en bilolycka vet hon inte vad hon ska ta sig till. Hon bestämmer sig för att lämna New Mexico och bege sig mot Kalifornien. Förhoppningen är att hon ska få jobb som sångerska och på så sätt kunna försörja sig själv och sin 12-årige son Tommy (Alfred Lutter III).


© Warner Bros.

På väg mot Kalifornien stannar Alice och Tommy i Arizona eftersom pengarna börjar ta slut. Hon ser sig om efter arbete som sångerska och inleder ett förhållande med Ben (Harvey Keitel). Omständigheterna gör dock att Alice och Tommy tvingas ge sig iväg, vilket bara komplicerar deras liv ytterligare. Men kanske vänder lyckan när hon träffar ranchägaren David (Kris Kristofferson)...


© Warner Bros.

Ellen Burstyn var i ropet med The Exorcist (1973) och filmbolaget Warner Bros. ville göra ytterligare en film med henne. Hon valde mellan olika projekt, gillade till slut detta manus och fick själv välja regissör. När hon vände sig till Francis Ford Coppola för att be honom rekommendera en ung och lovande regissör, föreslog han Martin Scorsese, som precis hade gjort Mean Streets (1973). Det visade sig bli ett fruktbart samarbete som ledde till att hon vann en Oscar för rollen som Alice.


© Warner Bros.

Prestationerna driver i mångt och mycket historien. De leds av en lysande Ellen Burstyn som är naturlig och trovärdig. Hon har parats ihop med pojken Alfred Lutter III och deras samspel funkar utmärkt genom hela filmen. De delar både varma och roliga stunder, men även mer intensiva och dramatiska ögonblick.


© Warner Bros.

Harvey Keitel sticker ut i rollen som Ben då han till en början verkar vara en glad och lättsam karaktär som har nära till skratt, men som plötsligt visar en annan, skrämmande sida. Både Burstyn och Scorsese blev häpna över hur intensiv och övertygande hans förvandlingen var. Kris Kristofferson funkar också som den trygge och maskuline mannen som kliver in i Alices liv. Diane Ladd (Oscarsnominerad) är duktig som servitrisen Flo, och vi får inte glömma en ung Jodie Foster som Audrey i en av sina tidigaste filmroller.


© Warner Bros.

Berättelsen uppvisar den dagliga kampen för en helt vanlig kvinna och hennes son i 70-talets Amerika. Inledningen engagerar inte direkt, men när Alice och Tommy ger sig iväg för att starta om, blir filmen bättre. Den kommer nu igång fint och blir delvis en road movie. Man känner genast att den hamnar rätt efter den trevande inledningen. Det kan också ha varit ett medvetet val att inleda med vardagstristessen som kontrast till det lilla äventyret de sedan ger sig ut på.


© Warner Bros.

Om man bortser från den svagare starten är det en mestadels trevlig film att titta på. Värmen, humorn, dramatiken och även en del romantik gör den klart sevärd. Med de starka prestationerna blir det dessutom svårt att inte dras med i huvudpersonens öde. Däremot tappar filmen en aning när man närmar sig slutet. Man kan därför säga att första samt sista kvarten är filmens svagaste. Lite synd, eftersom helhetsupplevelsen annars hade kunnat vara bättre.

5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3