WALL·E

Titel: WALL·E
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2008
Regi: Andrew Stanton
Röster: Ben Burtt, Elissa Knight, Jeff Garlin, John Ratzenberger, Sigourney Weaver

Handling: Efter åratal av ohejdad konsumtion är Jorden täckt av skräp. För att göras beboelig igen flyr människorna Jorden och placerar ut miljontals små robotar för att städa upp. Efter hundratals år finns bara roboten WALL·E kvar; allt han vet om människor har han lärt sig av våra kvarlämningar. Han känner sig ensam, men en dag möter han roboten EVE, och ett stort äventyr kan ta sin början...

Omdöme: WALL·E är en robot som numera är ensam kvar på Jorden. Hans uppgift är att städa upp och rensa allt skräp som människorna lämnat efter sig och som bidragit till att göra Jorden obeboelig. WALL·E sköter sina dagliga rutiner och har en vän i form av en kackerlacka samt ett hem där han samlat på sig en massa skrot som kan komma till användning. Hans favoritsysselsättning är att titta på en gammal musikal som gjort honom fascinerad av känslor och mänsklig kontakt.


© Walt Disney / Pixar

En dag anländer en farkost som lämnar av en liten robot. Den nya roboten visar sig heta EVE och ska leta efter liv på Jorden. WALL·E ser sin chans till den kontakt han saknat i alla dessa år, och kanske kan det uppstå robotkärlek mellan dem. Först måste de dock ta sig till moderskeppet Axiom, där det ska avgöras om det är dags för människorna att återvända till Jorden - om det är säkert.


© Walt Disney / Pixar

Pixar har med denna animerade film skapat en tidlös berättelse. Med hjälp av en klassisk romantisk historia som drivkraft kan filmen ta med oss på ett känslosamt äventyr. En stor anledning till det är WALL·E, som är en liten robot med en stor personlighet. WALL·E må vara en robot, men uppvisar mänskliga känslor efter allt han har lärt sig. Tack vare detta blir filmen full av fina ögonblick och har dessutom hjärtat på rätt ställe, vilket gör den till en så lyckad animerad film.


© Walt Disney / Pixar

Själva animeringen håller väldigt hög klass och innehåller en enorm detaljrikedom. Det leder till ett visuellt spektakel som i princip endast animerade filmer kan bjuda på. Överhuvudtaget känns det som att det mesta är genomtänkt. Detaljerna i både animeringen och historien är smarta, något som i högsta grad bidrar till att helheten blir så pass tillfredsställande.


© Walt Disney / Pixar

Skulle det finnas något att peka på som sänker filmen en aning så är det två saker som sticker ut. Det ena är att det inte är så mycket dialog. WALL·E och EVE kommunicerar ibland med enstaka ord, men deras kommunikation sker främst på andra sätt. De är trots allt robotar, så det är bara naturligt. Däremot gör avsaknaden av mer dialog att det ibland saknas lite djup. Det andra är att det bitvis blir lite rörigt och stressigt när historien utspelar sig ombord på moderskeppet Axiom. Samtidigt blir det som bäst när WALL·E och EVE umgås och kommer allt närmare varandra. Det är då det blir en fin och hjärtvärmande animerad film som är svår att motstå.

3 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.4

The Gorge

Titel: The Gorge
Genre: Action/Sci-Fi/Romantik/Skräck
Land: USA/Storbritannien
År: 2025
Regi: Scott Derrickson
I rollerna: Miles Teller, Anya Taylor-Joy, Sigourney Weaver, Sope Dirisu

Handling: Två vältränade agenter kommer varandra närmare efter att ha fått i uppdrag att vakta varsin sida av en mystisk klyfta. När ondskan kryper sig närmare måste de samarbeta för att överleva det onda.

Omdöme: Drasa (Anya Taylor-Joy) är en litauisk agent och kontraktsmördare som genomför ett uppdrag med stor precision. Levi (Miles Teller) är en amerikansk motsvarighet som kallas till en militärbas någonstans i USA. Där möter han Bartholomew (Sigourney Weaver), en högt uppsatt överordnad inom en hemlig operation. Han tilldelas ett nytt uppdrag och skickas iväg till en okänd destination.


© Apple Original Films

Levi skickas till en plats långt bort från civilisationen. Han anländer till en klyfta där han träffar J.D. (Sope Dirisu), mannen han ska avlösa. J.D. har varit där i exakt ett år, och nu är det Levis tur att ta över under lika lång tid. Han blir informerad om vad som gäller och får viss bakgrund, men det mesta är fortfarande mystiskt och oklart. Allt Levi egentligen vet är att han ska skydda västsidan, medan någon på östsidan är stationerad på andra sidan av klyftan.


© Apple Original Films

Dagarna, veckorna och månaderna går. Levi sköter sina rutiner, vilket innefattar att se till att säkerhetsanordningarna fungerar som de ska. Han får även syn på vem som vaktar östsidan: Drasa. Han har fått direktiv om att inte ha kontakt med andra sidan, men på Drasas födelsedag gör han ett undantag. Det blir början på en relation som växer sig allt starkare, samtidigt som de blir varse om farorna som lurar i klyftan...


© Apple Original Films

Filmen hade en trailer som gav blandade känslor, och vissa inslag gjorde att den först lades åt sidan. Men det fanns något som ändå lockade för att till slut ge den en chans. Inledningsvis har filmen tillräckligt mycket på gång för att väcka intresset. Två skickliga agenter, en från väst och en från öst, har valts ut för ett uppdrag ute i ingenmansland där de ska vakta en klyfta. Mysteriet tätnar och atmosfären byggs sakta men säkert upp.


© Apple Original Films

En sak som är värd att fundera över är varför endast en person skickas för att vakta och underhålla sin sida av klyftan. Det är en hel del att hålla reda på för en person, som dessutom behöver ha specifika kunskaper inom flera områden. Hade de istället varit två, tre eller fyra personer hade det känts mer naturligt. Det hade också gett manuset en chans att introducera fler personligheter på båda sidorna, något som hade kunnat vara intressant att se. Även när helvetet brakar loss hade fler inblandade kunnat ge filmen lite mer variation och bli en minnesvärd actionrökare. Men då hade det blivit en annan typ av film, utan relationen mellan Levi och Drasa - som trots allt är en stor del av storyn.


© Apple Original Films

Första halvtimmen lägger grunden där vi introduceras till Levi och Drasa, men även mystiken kring klyftan som bevakats gemensamt av väst och öst sedan andra världskriget. Exakt när handlingen utspelar sig är oklart, men det rör sig om en nära framtid. När faran från klyftan först dyker upp är det inte vad man vill se med datagenererade varelser. Men det går inte till överdrift, och fokus kan ligga kvar på den växande relationen mellan Levi och Drasa.


© Apple Original Films

Filmen har både sina styrkor och svagheter, vilket gör det till en intressant men inte fulländad filmupplevelse. Varelserna som döljer sig i klyftan uppskattas inte fullt ut, likaså scenerna som utspelar sig där nere. Interaktionen mellan Levi och Drasa är däremot fin att följa - tillsammans gör de tristessen mer uthärdlig. Stämningen som skapas uppskattas till stor del, inte minst tack vare musiken av Trent Reznor & Atticus Ross, där ett par låtar är riktigt vassa. Precis som filmen i övrigt är dock även musiken bitvis ojämn. Överlag är det en film av lite blandad kvalitet, men skönt nog är det inte en bortkastad titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

The Ice Storm

Titel: The Ice Storm
Genre: Drama
Land: USA
År: 1997
Regi: Ang Lee
I rollerna: Kevin Kline, Joan Allen, Sigourney Weaver, Christina Ricci, Tobey Maguire, Elijah Wood, Henry Czerny, Katie Holmes, Allison Janney

Handling: Året är 1973 i New Canaan, Connecticut. Den sexuella frigörelsen och polyestermodet har nått förorterna, liksom Watergate-skandalen. Under tacksägelsen drar ett snöoväder fram och staden blir isolerad, sociala tabun luckras upp och gränsen mellan ansvar och oansvarighet blir suddig.

Omdöme: Vissa filmer är värda att återbesöka med jämna mellanrum och de håller alltid lika bra. Detta är en sådan film. Thanksgiving närmar sig och vi befinner oss i villaförorten New Canaan, Connecticut. Många av de som bor här tar pendeltåget till och från jobbet inne i storstäderna. En som är på väg till New Canaan är Paul Hood (Tobey Maguire) som ska fira Thanksgiving hemma hos familjen.


© 20th Century Fox

Pauls föräldrar Ben (Kevin Kline) och Elena (Joan Allen) försöker jobba på sitt äktenskap vilket inte går något vidare. Pauls lillasyster Wendy (Christina Ricci) är konfronterande och politiskt medveten om vad som sker i landet och världen år 1973 med Watergateaffären och Vietnamkriget i fokus.


© 20th Century Fox

Wendy träffar i hemlighet Mikey Carver (Elijah Wood) och de har börjat experimentera tillsammans. Mikeys lillebror Sandy (Adam Hann-Byrd) är samtidigt hemligt förälskad i Wendy. Mikeys och Sandys föräldrar är Janey (Sigourney Weaver) och Jim (Jamey Sheridan) som i sin tur har ett brokigt äktenskap. Familjen Hood och Carver är bästa vänner men de vuxnas och barnens relationer komplicerar vänskapen på flera sätt.


© 20th Century Fox

En sån där film som med en gång drar in en i dess värld. En film som har det lilla extra i det mesta. Vad som förvånar mest är att filmen inte fick en enda Oscarsnominering, vilket är smått skandalöst. Inte för att det egentligen spelar någon roll men just att det är en typ av film som borde vara med och slåss om priser får en att höja på ögonbrynen. Visst var det tuff konkurrens, men med facit i hand var det en stor miss.


© 20th Century Fox

Om man gräver lite djupare för att förstå varför filmen inte åtminstone blev Oscarsnominerad så kan man plocka fram ett par orsaker. Filmen målar inte upp en direkt lycklig bild av de två familjerna som kämpar med en värld i förändring. Det finns ingen hjälte utan alla är mänskliga med sina brister. En annan anledning är att filmen bara fick en begränsad release av filmbolaget som inte heller marknadsförde filmen särskilt väl inför Oscarssäsongen. Och sedan har vi regissören Ang Lee som ännu inte var en etablerad Oscarsfavorit som han senare kom att bli. Hade filmen gjorts ett par år senare hade den nästan garanterat fått stötte genomslagskraft och blivit en Oscarsfavorit.


© 20th Century Fox

Vad är det då som gör filmen så bra i mina ögon? Den har egentligen inga svagheter. Ang Lees regi är delikat och finstämd. Man märker att det är en regissör som föredrar att hålla det lågmält istället för att vrida upp dramatiken. Det blir mer kännbart så här eftersom balansen prickas. Manuset är också riktigt bra och bygger på Rick Moodys bok, som för övrigt själv blev helt uppslukad och tagen av filmen. Fotot är lyckat medans musiken av Mychael Danna är bra rakt igenom och bitvis riktig fin och känslosam, helt klart pricken över i:et.


© 20th Century Fox

Sedan har man prestationerna som är lika lågmälda som filmen är, trots att det finns många dramatiska, gripande, ibland komiska och även starka scener filmen igenom. Kevin Kline, Joan Allen och Signourney Weaver är stjärnorna som alla levererar. Men ungdomarna ledda av Christina Ricci, Tobey Maguire och Elijah Wood är också mycket bra. Det gör att filmen hela tiden behåller intresset vare sig historien följer de vuxna eller ungdomarna.


© 20th Century Fox

Filmen har en förmåga att utforska svåra ämnen på ett smakfullt sätt. Det skulle kunna bli för mycket och spåra ur men istället känner man för de inblandade. Det hela fås även ihop på ett sätt som är gripande och starkt men även för samman familjen, åtminstone en av dem. Det finns liksom hopp istället för att allt ska utmynna i tragedi och mörker. Utan tvekan en av 1997 års främsta filmer, trots stenhård konkurrens.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.3

Working Girl

Titel: Working Girl
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Mike Nichols
I rollerna: Melanie Griffith, Harrison Ford, Sigourney Weaver, Alec Baldwin, Joan Cusack, Philip Bosco, Kevin Spacey, Olympia Dukakis

Handling: Tess är en ambitiös sekreterare som är fast besluten att göra karriär inom New Yorks finansvärld. Men hon får den listiga Katharine - som dessutom är hennes chef - emot sig.

Omdöme: Med en gång sätter filmen tonen med Carly Simons Oscarsvinnande låt "Let the River Run" under förtexterna då färjan glider fram mot New York med World Trade Centers tvillingtorn i blickfånget. Smått oundvikligt att inte känna sig upplagd för lite klassiskt filmmys från 80-talet.


©20th Century Fox

Tess McGill (Melanie Griffith) är en av de som tar båten från Staten Island in till Manhattan. Där jobbar hon som sekreterare på en börsmäklarfirma men hon har större ambitioner än så och har fått en handelsexamen via kvällsstudier. Hon blir dock behandlad som en bimbo av sin chef och de manliga kollegorna.


©20th Century Fox

Tess känner att lyckan äntligen vänder och att hon kan få en ärlig chans att visa vad hon går för när hon får en kvinnlig chef i form av Katharine Parker (Sigourney Weaver). Katharine gör det klart för Tess att de kommer jobba som ett team och att om hon har några idéer kan hon alltid komma till henne. Det är precis vad Tess gör då hon har ett intressant förslag.


©20th Century Fox

Under tiden som Tess börjar bli förhoppningsfull med jobbet, har hon kämpigt med pojkvännen Mick (Alec Baldwin) som inte stöttar henne tillräckligt och dessutom är otrogen. Tess får istället stöd av bästa väninnan och sekreterarkollegan Cyn (Joan Cusack). Hon vågar även ta en chans med sitt affärsförslag och vänder sig till Jack Trainer (Harrison Ford) på ett annat företag som kan hjälpa henne. Kommer risken vara värd det för Tess eller riskerar hon att förlora allt när sanningen uppdagas?


©20th Century Fox

Filmen blev sexfaldigt Oscarsnominerad för bästa film, regi, kvinnlig huvudroll (Melanie Griffith), kvinnlig biroll x2 (Sigourney Weaver och Joan Cusack) samt bästa låt för vilken den alltså vann sin enda Oscar. Den vann för övrigt fyra Golden Globes för bästa film (komedi), kvinnlig huvudroll (Melanie Griffith), kvinnlig biroll (Sigourney Weaver) samt bästa låt.


©20th Century Fox

Lite intressant läsning att Melanie Griffith, som egentligen fick sitt stora genombrott med filmen, ofta var ute och festade hela nätterna med Alec Baldwin som hon var förtjust i men som gav henne nobben. Hon hade alkohol- och drogproblem under inspelningen och skrev efteråt in sig på rehab. Rollen gav henne hennes enda Oscarsnominering så kanske var det priset för hennes framgång.


©20th Century Fox

Inte ett tungt drama eller en lättsam komedi utan något mittemellan med en del romantik också. Genomgående solida prestationer gör också att det blir trevligt. Det görs inte sådana här filmer längre så när de ses får man njuta av varje sekund. Visst spelar nostalgin in men det handlar om mer än det.


©20th Century Fox

Det är svårt att inte charmas när film- och 80-tals känslan är så påtaglig som den är här. För även om filmen setts tidigare och man minns en del och ungefär hur det ska gå så blir det svårt att inte njuta under stora delar av speltiden. När man efter halva filmen fortfarande har halva filmen kvar, blir man glad eftersom man gärna vill fortsätta mysa med filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.8

Master Gardener

Titel: Master Gardener
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2022
Regi: Paul Schrader
I rollerna: Joel Edgerton, Sigourney Weaver, Quintessa Swindell, Esai Morales

Handling: Narvel Roth är en trädgårdsmästare som ägnar sig åt att sköta gården till en vacker egendom åt sin arbetsgivare, den rika änkan Mrs. Haverhill. När hon kräver att han ska ta sig an hennes systers barnbarn, kommer Narvels mörka och våldsamma förflutna upp till ytan.

Omdöme: De flesta känner till Paul Schrader som manusförfattaren till Taxi Driver (1976). Hans manus är ofta starka karaktärsstudier men kan ibland lämna en del att önska med själva storyn. Som regissör har han varit ojämn där American Gigolo (1980), Light Sleeper (1992) och Affliction (1997) varit hans bästa. Dock vet man aldrig riktigt vad man kommer få med hans filmer, något som är lite spännande och lockande.


©Magnolia Pictures

Gracewood Gardens är en stor trädgård som tillhör Norma Haverhill (Sigourney Weaver) vid hennes herrgård. Trädgårdsmästaren Narvel Roth (Joel Edgerton) är ansvarig för trädgården och jobbar dagligen med ett litet team runt trädgården. En dag ber Norma honom att lära upp Maya (Quintessa Swindell) som en lärling på trädgården. Detta då Maya är barnbarn till Normas syster vars mor dött.


©Magnolia Pictures

Narvel är en noggrann man som under sin fritid skriver journal över sina tankar och funderingar kring trädgårdsarbetet och livet. Ibland blir han bjuden på middag hos änkan Mrs. Haverhill som gillar Narvels sällskap mer än bara som en anställd. Men situationen blir problematisk för Narvel då Mayas ankomst gör att hans mörka förflutna gör sig påmint.


©Magnolia Pictures

Filmen har tidigt en god stämning och man anar att det finns mer under ytan. Narvel Roth är inte bara en vanlig trädgårdsmästare, även om det tar en stund innan bilden klarnar. Det är egentligen mystiken kring huvudpersonen som visar sig vara det intressantaste med storyn. Kommer hans förflutna hinna ikapp honom och leda till våldsamheter för att en gång för alla försöka bryta sig loss eller kan han undvika det på något annat sätt?


©Magnolia Pictures

Det känns som det finns mer att få ut från storyn och stämningen den bygger upp borde leda till något mer explosivt. Riktigt så blir det inte vilket är synd. Resan vi gör med Narvel Roth ger oss en inblick i hans förflutna som nästan skulle kunnat vara en film i sig. Man anar mer än något vad han varit med om. Hans nuvarande situation håller på att eskalera men till slut känns det lite krystat och leder inte till något speciellt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2