The Long Goodbye

Titel: The Long Goodbye / Långt farväl
Genre: Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1973
Regi: Robert Altman
I rollerna: Elliott Gould, Nina Van Pallandt, Sterling Hayden, Mark Rydell, David Carradine, Arnold Schwarzenegger

Handling: Philip Marlowe hjälper en gammal vän att ta sig till Mexiko. Vännen blir sedan eftersökt misstänkt för sin hustrus död. Marlowe kontaktas av en kvinna, Eileen Wade, vars alkoholiserade make har försvunnit. Marlowe blir utsatt för påtryckningar från maffian som vill ha tag i mannen som Marlowe hjälpte att fly. De två fallen visar sig hänga ihop, när Marlowe skuggar maffiagangstrarna till huset där Eileen bor.

Omdöme: Philip Marlowe (Elliott Gould) är en sliten privatdetektiv i Los Angeles. Han lever med sin katt i en lägenhet med utsikt över staden, och grannarna är ett gäng frigjorda unga kvinnor som går runt halvnakna. Marlowe hankar sig fram med diverse fall och jagar varken upp sig eller deppar. Han glider mest igenom dagarna och kör sin egen stil.


© United Artists

En kväll kommer Marlowes vän Terry Lennox (Jim Bouton) förbi och behöver hjälp att ta sig till Mexiko. När Marlowe återvänder hem väntar polisen på honom. Terrys fru har hittats död och Terry är misstänkt för mordet. Marlowe dras nu in i mordgåtan där Eileen (Nina Van Pallandt) och hennes författarmake Roger Wade (Sterling Hayden), som var grannar till paret Lennox, kan sitta på svaren.


© United Artists

Den hårdkokta privatdetektiven Philip Marlowe är känd från Raymond Chandlers böcker, men han har sällan porträtterats på det här sättet. Elliott Gould spelar honom som om han inte bryr sig om något. Han känns blasé och nästan obekymrat nonchalant när han tänder cigarett efter cigarett, pratar med sig själv och verkar behålla en slags distans till omvärlden.


© United Artists

Det är lite intressant med en film som denna. Den hade setts tidigare och lämnat ett positivt intryck, men förvånansvärt lite kändes igen när den nu sågs om. Det bådade gott eftersom det inte är varje dag man kan plocka fram en film man gillar, men som man inte minns särskilt mycket av. Uppfattningen om filmen har förändrats en del, även om annat består.


© United Artists

Elliott Gould spelar Philip Marlowe skönt avslappnat och coolt, något som är härligt att se. Marlowe har ständigt en cigarett i mungipan var han än går, inklusive i mataffären. När han blir förhörd av polisen eller pressas av kriminella ändrar han inte stil. Han är rapp i käften och småkaxig, även om han inte ser ut att vara särskilt tuff. Han är helt enkelt härdad av yrket och den hårda värld han rör sig i varje dag. Det har liksom fått honom att inte bry sig längre, vilket kan vara en fördel samtidigt som det är farligt.


© United Artists

Vad som gör att filmen inte riktigt får till det fullt ut är att den ibland svävar iväg en aning. Istället för att låta Marlowes utredning driva filmen framåt tar den gärna god tid på sig genom att göra avstickare. Framförallt handlar det om karaktären Roger Wade, spelad av Sterling Hayden, som lär ha varit full och rökt på under inspelningen. Varje gång han är med känns det som att filmen tappar tempo och att det mer handlar om skådespelaren än om att föra historien framåt. Han påminner för övrigt om en ocharmigare Nick Nolte.


© United Artists

Filmen har en säregen stil med Philip Marlowe, atmosfären och sättet den berättar historien på. Om man inte uppslukas av detta kan filmen kännas något svagare. Det blir därför lite blandade känslor eftersom filmen har en del som tilltalar, framförallt Elliott Goulds prestation och hans karaktär, men även stämningen och det hårdkokta slutet som lyfter filmen på egen hand. Det är fortfarande en bra film, men som helhet är den inte lika stark som minnet gjort gällande.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Images

Titel: Images / Schizo - den kluvna verkligheten
Genre: Drama/Mysterium/Skräck
Land: Storbritannien/USA
År: 1972
Regi: Robert Altman
I rollerna: Susannah York, Rene Auberjonois, Marcel Bozzuffi, Hugh Millais

Handling: Cathryn plågas av syner och får svårare och svårare att skilja dröm från verklighet.

Omdöme: Cathryn (Susannah York) försöker slutföra sin barnbok. Hon bor på Irland med sin make Hugh (Rene Auberjonois) och är van vid att bli lämnad ensam hemma, eftersom han ofta är borta i arbetet. En kväll får hon mystiska telefonsamtal från en kvinna som påstår att Hugh har en affär med en annan kvinna - och att han just nu är tillsammans med henne.


© Columbia Pictures

När Hugh kommer hem sent samma kväll är Cathryn märkbart skakad av samtalen. Han försöker lugna henne och försäkrar henne om att hon är den enda kvinnan för honom. Det är då hon ser en annan man, Rene (Marcel Bozzuffi) - hennes före detta älskare - i sitt hem istället för sin make. De bestämmer sig för att packa och bege sig till sin stuga på den irländska landsbygden, där Cathryn känner sig mer hemma. Men hennes syner försvinner inte, utan blir allt mer frekventa och intensiva...


© Columbia Pictures

Robert Altman var framförallt känd för att göra större filmer med en stor ensemble av skådespelare. Här handlar det istället endast om fem-sex karaktärer och det utspelar sig på ett fåtal platser. Det ger nästan en känsla av att filmen skulle kunna vara baserad på en pjäs, men så är inte fallet. Altman skrev initialt ett manus som bestod av flera lösa idéer, men det var inte förrän skådespelarna satte sig ner med honom för att diskutera sina karaktärer som manuset tog ordentlig form och utvecklades till en sammanhängande historia.


© Columbia Pictures

Om man skulle beskriva vilken typ av film det är, vore det lätt att kategorisera den som en skräckfilm. Men om man förväntar sig en renodlad skräckfilm kan man nog bli besviken. Det är nämligen snarare ett psykologiskt drama som kan liknas vid Roman Polanskis Repulsion (1965) och Ingmar Bergmans Persona (1966). Filmen förmedlar en krypande och obehaglig känsla som mer handlar om människans psyke än om att försöka skrämma tittaren. Därför bör filmen ses som ett psykologiskt drama snarare än en skräckfilm, även om den skapar oro och obehag.


© Columbia Pictures

Det är en riktig höstfilm med allt vad det innebär. Trots det känns det inte särskilt grått och deprimerande, även om filmen utspelar sig på den irländska landsbygden. Fotot av Vilmos Zsigmond sticker ut i positiv bemärkelse och fångar mestadels höstens vackra sidor, men har även en nästan drömlik egenskap. Det bidrar utan tvekan till den atmosfär som filmen framgångsrikt bygger upp. Detsamma kan till viss del sägas om musiken av John Williams, som bjuder på mer nedtonade toner än de han senare skulle bli förknippad med. Oftast passar det bra och bygger upp den illavarslande stämningen som ligger över filmen.


© Columbia Pictures

Något som uppskattas lite extra med filmen är att den inte förlitar sig på specialeffekter. Trots Cathryns visioner och föreställningar känns den ändå verklighetsförankrad. Hennes otrohetsaffärer har uppenbarligen en så pass stark effekt på henne att älskarna tar hennes makes plats. Vad som är verklighet och vad som är dröm blir allt svårare att skilja på, något som leder till en krypande känsla av att hon håller på att förlora förståndet. Men är det så enkelt? En twist på slutet sätter på ett smart sätt punkt för det hela och gör avslutningen minnesvärd, vilket gör att man känner sig klart nöjd med vad man fått se.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0