Death and the Maiden

Titel: Death and the Maiden / Döden och flickan
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 1994
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Stuart Wilson

Handling: Paulina lever numer ett tryggt liv som hemmafru i ett land i Sydamerika. Femton år tidigare styrdes landet av en militärregim. Då blev Paulina gripen, torterad och våldtagen. En kväll kliver det förflutna in i hennes hem.

Omdöme: Paulina (Sigourney Weaver) och hennes make Gerardo (Stuart Wilson) lever i ett sydamerikanskt land som håller på att återhämta sig efter militärregimens fall. Gerardo är en framträdande advokat som precis har utsetts av landets president att leda en undersökningskommission. Tanken är att den ska utreda människorättsbrott som begicks under den militärdiktaturen.


© StudioCanal

Sent en regnig kväll när Paulina väntar på att Gerardo ska komma hem för middag, anländer maken tillsammans med en annan man. Mannen i fråga är Dr. Roberto Miranda (Ben Kingsley), som har skjutsat hem Gerardo efter att han fått biltrubbel i regnovädret. Gerardo och Dr. Miranda bekantar sig med varandra denna kväll, men Paulina inser något väldigt obehagligt över gästen - hon är övertygad om att han var delaktig i att förödmjuka och tortera henne för femton år sedan.


© StudioCanal

Roman Polanski har regisserat filmen som bygger på en pjäs av Ariel Dorfman, som även varit med och skrivit manuset. Intressant nog var Broadwaypjäsen regisserad av Mike Nichols och såg Glenn Close, Gene Hackman och Richard Dreyfuss axla de tre rollerna. Här är det alltså istället Sigourney Weaver, Ben Kingsley och Stuart Wilson. Även om det hade varit klart intressant att se trion från Broadway i filmen, finns det inget att invända mot vad gäller filmversionens trio.


© StudioCanal

Sigourney Weaver är den starkast lysande stjärnan i rollen som den nedbrutna Paulina, som levt med fasorna och där ärren fortfarande inte läkt. Överhuvudtaget lever filmen mycket på skådespelarna eftersom det är ett kammarspel med endast tre karaktärer. Det psykologiska spelet finns redan där mellan makarna Paulina och Gerardo, men i och med Dr. Mirandas ankomst väcks något inom Paulina. Hon är fullkomligt besatt av tanken att äntligen få en chans till upprättelse och till viss del hämnd på mannen som hemsökt henne i alla dessa år.


© StudioCanal

Det är ett ytterst välspelat och starkt psykologiskt drama som inte ger några enkla svar och är allt annat än lättsmält. Ju mer som kommer fram, desto mer klarnar bilden av vad Paulina genomlidit. Det behövs inga grafiska tillbakablickar - man förstår klart och tydligt vad som skett. Frågan blir istället om hon hittat rätt man och hur långt hon är villig att gå. Det är här filmen gör ett bra jobb eftersom man blir så pass engagerad i katt-och-råtta-leken mellan Paulina och Dr. Miranda, där Gerardo hamnar mellan dem.


© StudioCanal

Kombinationen av ett bra manus, en skicklig regissör och övertygande prestationer gör att man får en film som levererar. Visst blir det aningen begränsat när man endast har tre skådespelare och handlingen till stor del utspelar sig i ett hus, närmare bestämt i vardagsrummet. Men stämningen som byggs upp med regnovädret denna långa natt gör en hel del. Svag fyra till fyra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

The Thursday Murder Club

Titel: The Thursday Murder Club / Torsdagsmordklubben
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: Storbritannien/USA
År: 2025
Regi: Chris Columbus
I rollerna: Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley, Celia Imrie, Naomi Ackie, Daniel Mays, Jonathan Pryce, Ruth Sheen, Paul Freeman, Richard E. Grant

Handling: Fyra okuvliga pensionärer – Elizabeth, Ron, Ibrahim och Joyce – ägnar all sin tid åt att lösa ouppklarade mordfall för skojs skull. När ett oförklarligt dödsfall inträffar precis utanför deras egen tröskel tar deras avslappnade detektivarbete en spännande vändning.

Omdöme: Välkommen till Coopers Chase, ålderdomshemmet som alla pensionärer drömmer om. Elizabeth (Helen Mirren), Ron (Pierce Brosnan), Ibrahim (Ben Kingsley) och nykomlingen Joyce (Celia Imrie) fördriver tiden med "The Thursday Murder Club". De granskar gamla ouppklarade mordfall och försöker lösa dem - eller åtminstone spekulera i vad som egentligen hände. Mysterier som håller dem upptagna och alerta.


© Netflix

När en av delägarna mördas och den andre vill bygga lyxlägenheter på tomten - vilket skulle innebära att ålderdomshemmet stängs - blir det upp till "Torsdagsmordklubben" att lösa mysteriet. De behöver dock någon på insidan som kan ge dem information om utredningen. Valet faller på den unga lokalpolisen Donna De Freitas (Naomi Ackie), som snabbt visar sig bli en värdefull allierad.


© Netflix

Ett mordmysterium med en skådespelarensemble bestående av en rad duktiga skådespelare, vilket genast får en att tänka på Agatha Christie. Det bygger istället på en bok av Richard Osman. Regin står Chris Columbus för, som tidigare i sin karriär gjorde Adventures in Babysitting (1987), Home Alone (1990), Only the Lonely (1991) och Mrs. Doubtfire (1993), för att nämna några. I sistnämnda spelade för övrigt Pierce Brosnan, vilket han även gör här.


© Netflix

När filmen inleder med ett gammalt ouppklarat mordfall från 1970-talet kan man lätt tro att fokus kommer att ligga där, eller på andra gamla fall. Men när ett mord inträffar med koppling till Coopers Chase skiftar fokus till att försöka lösa just det fallet. Polisen står handfallen, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på vem som leder utredningen - den tafatte Chris Hudson (Daniel Mays).


© Netflix

Skådespelarna får tillskrivas en hel del av filmens framgång. Ledda av Helen Mirren finns här en ensemble som inte bara hanterar den humoristiska sidan utan också tillför ett visst allvar. Att försöka lösa mordmysteriet blir inte bara en komedi - till slut börjar folk så smått dö som flugor, utan att det spårar ur.


© Netflix

En sak som hade kunnat göra filmen ännu trevligare hade varit om "The Thursday Murder Club" luskat i fler gamla ouppklarade mordfall. För även om det aktuella mordet med koppling till Coopers Chase blir intressant att följa, är ouppklarade fall från det förflutna oftast mer spännande. Mördare kan ha kommit undan, och en ny chans ges att hitta de skyldiga. Filmen är dock småtrevlig som den är och har egentligen inga svackor, men når samtidigt inte heller de riktiga topparna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Transsiberian

Titel: Transsiberian
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Spanien/Tyskland/Litauen/USA
År: 2008
Regi: Brad Anderson
I rollerna: Emily Mortimer, Woody Harrelson, Ben Kingsley, Kate Mara, Eduardo Noriega, Thomas Kretschmann

Handling: Ett amerikanskt par, Roy och Jessie, bestämmer sig för att ta den långa vägen hem på den legendariska transsibiriska järnvägen från Peking till Moskva. På vägen möter de ett annat par från väst, Carlos och Abby, med vilka de snabbt blir vänner på ett sätt som resande långt hemifrån ofta blir. När Roy av en olyckshändelse separeras från gruppen i samband med ett stopp börjar det gå upp för Jessie att deras reskamrater inte är riktigt vad de verkar vara...

Omdöme: Det amerikanska paret Roy (Woody Harrelson) och Jessie (Emily Mortimer) ska bege sig hem från Peking. Istället för att flyga direkt hem ska de ta en sjudagars tågresa från Peking till Moskva med transsibiriska järnvägen. Tanken är att de ska passa på att ha lite semester men det blir även en chans att jobba på äktenskapet. För Roys del blir det också lite av en dröm som går i uppfyllelse som den tågfantast han är.


© Icon Productions

Under ett stopp får paret sällskap i sovkupén för fyra personer av spanjoren Carlos (Eduardo Noriega) och amerikanskan Abby (Kate Mara). De fyra blir snart vänner och resekumpaner under den långa tågresan. Sakta men säkert ökar spänningarna i gruppen och då Roy och Jessie får höra historier om hur rutten används för drogsmuggling, börjar de misstänka att Carlos och Abby kan vara inblandade.


© Icon Productions

En film av Brad Anderson vars föregående film var spansk-producerade The Machinist (2004), precis som denna samproduktion är. Det var en vass film med en ganska blek stämning som passade historien bra. Här är det också en ganska blek stämning när tåget rusar fram genom det kylslagna Sibirien. Det blir en film som inte förskönar omständigheterna vilket även gör att det inte blir någon mysig tågresa och film.


© Icon Productions

Förutom inledningssekvensen under förtexterna där vi får träffa ryska narkotikapolisen Ilja Grinko (Ben Kingsley) som utreder ett mord på en drogsmugglare, är filmen snarare ett drama om de två paren som träffas ombord tåget och sedan spenderar tid tillsammans. Det känns alldeles för utdraget då det tar halva filmen innan det hettar till. Nu dyker Kingsley upp igen och det är upplagt för att filmen ska växa vilket inte riktigt blir fallet.


© Icon Productions

Regissören lär ha inspirerats av Hitchcock-filmerna The Lady Vanishes (1938), Strangers on a Train (1951) och North by Northwest (1959) men även Runaway Train (1985). Filmen har mer gemensamt med sistnämnda än Hitchcock-filmerna då den isande kylan och ogästvänliga miljön är påtaglig. Men känslan av ett mysigt och trevligt mysterium och spänningen finns inte riktigt där vilket är synd. Hade den fått med den biten i filmen hade det kunnat bli klart mycket bättre. Nu är den dels för lång med uppbyggnadsfasen och dels saknas en del i genomförandet, inte minst för att få fram ett mysterium som greppar tag i en.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

Sneakers

Titel: Sneakers
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Phil Alden Robinson
I rollerna: Robert Redford, Sidney Poitier, Dan Aykroyd, David Strathairn, River Phoenix, Mary McDonnell, Ben Kingsley, James Earl Jones

Handling: Martin Bishop är efterlyst av CIA. Han lever under falskt namn och hemlig identitet på grund av sin bakgrund som datahacker. Han har dock lämnat sitt kriminella liv bakom sig och driver nu en firma med vännerna Crease, Mother, den blinde Whistler och elektronikgeniet Carl. En dag blir Martin kontaktad av två agenter som hävdar att de arbetar för regeringen och att de känner till Martins hemliga identitet. De ställer Martin inför ett ultimatum. De vill att han ska hjälpa dem att få tag i en elektronisk uppfinning och knäcka den svåraste koden av alla, nämligen den som öppnar vägen till den största och viktigaste av alla databaser. Om han inte hjälper dem kommer de att avslöja hans tvivelaktiga bakgrund...

Omdöme: Första gången denna film sågs förväntades inte en något lättsam film vilket nog spelade in varför den inte gick hem som mer än en ok film. Phil Alden Robinsons föregående film var trots allt den finstämda Field of Dreams (1989). Med vetskapen om att det är en lite lättsammare film var förutsättningarna nu annorlunda och med tanke på att inget mindes från filmen var det upplagt för en trevlig filmstund.


©Universal Pictures

År 1969 begick två unga män inbrott och dataintrång. En av dem åkte fast medan den andre kom undan. Martin Bishop (Robert Redford) har nu hållit sig undan i över 20 år med ny identitet. Han är också en framgångsrik säkerhetsexpert som jobbar med att blotta och säkerställa företags säkerhetsbrister. Detta gör han tillsammans med sitt team bestående av f.d. CIA-agenten Crease (Sidney Poitier), teknikern Mother (Dan Aykroyd), den blinde telefonexperten Whistler (David Strathairn) samt unge hackern Carl (River Phoenix). Till gruppen ansluter även Martins ex-flickvän Liz (Mary McDonnell) som hjälper dem med deras senaste uppdrag.


©Universal Pictures

Uppdraget går ut på att komma över en s.k. svart låda som en briljant matematiker tagit fram. Exakt vad den svarta lådan består av och är kapabel till är till en början oklart. Martin har dock rekryterats av två män som utger sig för att vara NSA-agenter och behöver Martin och hans team för att komma över den svarta lådan innan den hamnar i ryssarnas händer.


©Universal Pictures

Faktiskt lite av en gammal hederlig storfilm som man har trevligt med. Det räcker att bara titta på skådespelarlistan så inser man att man har hela åtta Oscarsnominerade varav tre av dem är Oscarsvinnare. Och i princip alla känns de rätt för respektive roll. De leds av Robert Redford, vilket är passande då filmen har flera blinkningar till Three Days of the Condor (1975) där Redford också spelade huvudrollen och blev inblandad i skumma affärer som de amerikanska säkerhetstjänsterna hade för sig.


©Universal Pictures

Vid sidan om nämnda Three Days of the Condor (1975) har filmen även lite inslag av The Conversation (1974), Stakeout (1987) och varför inte Spy Game (2001) där Redford återigen fick leka spion. Kul nog känns filmen även som något av en föregångare till Mission: Impossible (1996) under filmens andra halva. Detta då teamet planerar och iscensätter en vågad kupp på en svårpenetrerad byggnad. Likheterna är faktiskt ganska stora och det är kul att filmen går denna väg.


©Universal Pictures

Det är en film som är lättsam och underhållande men även seriös och allvarsam när det behövs. Det är liksom på allvar men med gott om humor inom teamet när de likt en familj tjafsar och retas med varandra. Humorn är välkommen, även om vissa inslag är lite på gränsen då det nästan spårar ur när teamet är mitt uppe i sin svåra operation. Möjligen tappar filmen en aning längs vägen, men det är överlag en trevlig film som uppskattades mer nu än första gången den sågs.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Self/less

Titel: Self/less
Genre: Action/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2015
Regi: Tarsem Singh
I rollerna: Ryan Reynolds, Matthew Goode, Natalie Martinez, Ben Kingsley

Handling: En extremt rik och gammal man, som håller på att dö, genomgår en radikal medicinsk procedur som överför hans medvetande till en ung och frisk mans kropp. Snart upptäcker han emellertid att allt inte är som det verkar, då han börjar nysta upp mysteriet kring kroppens ursprung och den hemliga organisation som är beredd att döda för att skydda dess syfte.

Omdöme: Damian Hale (Ben Kingsley) är en förmögen affärsman men han är 68 år och har högst ett par månader kvar att leva. Han har blivit tipsad om en organisation som genomför en ny medicinsk procedur som kallas för "shedding". Det innebär att han kan fortsätta leva men med en annan kropp och ny identitet. Givetvis är det ett stort beslut och han kan inte berätta det för någon, inte ens sin vuxna dotter som han glidit ifrån.


©Focus Features

Damian träffar Albright (Matthew Goode) som har hand om det medicinska projektet på organisationen. De kommer ta hand om allting, inklusive ny identitet, boende osv. Den äldre och döende Damian kommer att transformeras till den unge Damian (Ryan Reynolds) som är hälften så gammal, har god hälsa och är i perfekt fysiskt skick.


©Focus Features

Vad den unge Damian upptäcker är dock att det blir långt ifrån en dans på rosor när han vaknar upp. Dels måste han träna upp sig för att han ska fungera som han ska fysiskt. Dels visar sig det hela ha vissa bieffekter i form av hallucinationer. Albright ger honom piller mot detta som han ska ta en gång om dagen i upp till ett år. Hallucinationerna ger dock Damian ledtrådar om vem den unge mannen var vars kropp nu Damian fått.


©Focus Features

Tarsem Singh hade gjort The Cell (2000) och The Fall (2006). Det visuella stack ut i de båda filmerna och något liknande förväntades här. Yta framför innehåll misstänktes därför men det blir inte riktigt så då det hela balanseras utan att något skulle ta överhanden. Med andra ord är det inte så slående visuellt samtidigt som storyn tack och lov inte spårar ur och tar det för långt.


©Focus Features

Även om själva medicinska proceduren har en del sci-fi över sig, är filmen lite överraskande inte futuristisk i sitt utformande. På ett sätt är det skönt att det hela hålls nedtonat och i en familjär värld. Å andra sidan hade det kunnat ge filmen något lite extra om det hela hade haft en del futuristiska inslag. Man har dock valt att försätta det hela i nutid och inte i framtiden vilket gör att det inte blir en effektbaserad film.


©Focus Features

Själva handlingen och mysteriet är ok utan att vara något speciellt. Det är en film som inte gör bort sig men där man aldrig känner att den skulle höja sig till något mer. En del action, en del mystik och en del thriller-inslag får man. Filmen har för övrigt en liknande premiss som gamla sevärda John Frankenheimer-filmen Seconds (1966) där det också handlar om en mystisk organisation som tillhandahåller en man med en ny identitet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Jules

Titel: Jules
Genre: Komedi/Sci-Fi/Drama
Land: USA
År: 2023
Regi: Marc Turtletaub
I rollerna: Ben Kingsley, Harriet Harris, Jane Curtin, Zoe Winters

Handling: Milton lever ett stillsamt liv med rutiner i ett litet samhälle i västra Pennsylvania. När ett UFO kraschar på hans tomt rubbas hans rutiner och han kommer närmare två andra pensionärer. Tillsammans försöker de hjälpa varandra men även sin utomjordiska besökare.

Omdöme: I denna harmlösa lilla film träffar vi pensionären Milton (Ben Kingsley) som lever ett stillsamt liv i ett lugnt samhälle där inte mycket händer. Han tittar på sina TV-program i soffan och besöker varje vecka möten hos kommunfullmäktige där han och andra invånare kan vädra sina åsikter och förslag.


©Big Beach

Milton har fått rykte om sig att börja bli lite gaggig. Hans dotter Denise (Zoe Winters) besöker honom ibland och börjar bli orolig att pappa inte kan klara sig ensam så mycket länge till. När så Milton får besök av en utomjording som kraschlandar i hans trädgård, är det ingen som tror honom. Inte förrän två andra pensionärer, Sandy (Harriet Harris) och Joyce (Jane Curtin), får syn på utomjordingen hemma hos Milton. Tillsammans bestämmer de sig för att hålla det hela hemligt och försöka hjälpa utomjordingen.


©Big Beach

En relativt harmlös och lättsam film som inte är på för stort allvar men samtidigt inte blir larvig. Ett lite annorlunda grepp med att ta ett par pensionärer och låta dem få ta itu med en utomjording, även om gamla Cocoon (1985) kommer upp i tankarna.


©Big Beach

Här har man stabile Ben Kingsley i huvudrollen som pensionären Milton. Han lever ensam då han är änkling och där sonen har flyttat till andra sidan landet. Dottern bor dock kvar i stan och henne träffar han ibland, men annars lever han ett ensamt liv. Så när han får besök av utomjordingen får han genast ett syfte med sitt liv. Dessutom för det honom närmare Sandy och Joyce som han innan dess mest bara känner lite lätt från mötena hos kommunfullmäktige.


©Big Beach

Man har valt att hålla det relativt simpelt med utomjordingen och hållit sig undan cgi-effekter. Ett gammaldags sätt att göra det på men det är att föredra då det känns mer verklighetstroget och mänskligt. Det är också det man velat få fram i kommunikationen mellan pensionärerna och utomjordingen, den mänskliga faktorn.


©Big Beach

Även om filmen till stor del är en komedi så tas det upp en del allvarligare ämnen som ålderdom, demens, ålderdomsbrott och ensamhet. Mestadels hanterar man det bra vilket ger filmen lite hjärta. Dock är försöken till att vara politiskt korrekt malplacerade. Filmen hamnar därför lite mittemellan. Gör en del bra, en del mindre bra. Kunde blivit något mysigare och mer minnesvärt men bjuder trots allt på en småtrevlig filmstund.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8