Charade

Titel: Charade
Genre: Mysterium/Komedi/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1963
Regi: Stanley Donen
I rollerna: Audrey Hepburn, Cary Grant, Walter Matthau, James Coburn, George Kennedy

Handling: En kvinna får reda på att hennes man har blivit mördad och nu är de ute efter henne för att de tror att hon har pengar som hennes man hade som de ansåg tillhörde dem. Samtidigt träffar hon en främling som försöker hjälpa henne.

Omdöme: Regina "Reggie" Lampert (Audrey Hepburn), som är på skidsemester med en väninna, planerar att skilja sig från sin make så fort hon återvänder hem till Paris. Dagen före hemresan träffar hon den charmige Peter Joshua (Cary Grant), och de bestämmer sig för att han ska kontakta henne när de båda är tillbaka i Paris. När Reggie kommer hem upptäcker hon att maken har sålt alla möbler i lägenheten - och att polisen hittat honom mördad.


© Universal Pictures / Criterion

Mysteriet tätnar, och Reggie vet inte vad hon ska ta sig till. Peter Joshua erbjuder henne en hjälpande hand, men snart jagas de av ett par män. De kräver en stor summa pengar som de hävdar att hennes make både hade och var skyldig dem. Reggie kommer i kontakt med Bartholomew (Walter Matthau) på den amerikanska ambassaden. Kanske kan han hjälpa henne att förstå vem hennes make egentligen var och hitta pengarna - om de nu existerar.


© Universal Pictures / Criterion

Förutom att vara en hyllad klassiker är filmen främst känd för två saker. Den ena är att den ofta nämns som den bästa Hitchcock-filmen som Alfred Hitchcock aldrig regisserade. Det ligger definitivt något i det, eftersom filmen inte minst har likheter med North by Northwest (1959), utan att kännas som en kopia. Den andra är att filmen hamnade i public domain (allmän egendom) eftersom man missade att inkludera den obligatoriska copyright-beteckningen när filmen släpptes.


© Universal Pictures / Criterion

Huvudpersonerna spelas av Audrey Hepburn och Cary Grant, som hade en åldersskillnad på 25 år. Eftersom relationen utvecklas romantiskt hade det kunnat kännas konstigt och krystat, men filmen lyckas på ett smart sätt få det att fungera. Mycket har att göra med kemin mellan dem, men även med att relationen skildras med glimten i ögat, vilket ger den en lättsam ton. Dessutom är det Reggie som får ta initiativet och förföra Peter, snarare än tvärtom. Det viktigaste är dock samspelet mellan skådespelarna, och där märks det att de är på samma våglängd. Därför känns romansen aldrig obekväm eller krystad.


© Universal Pictures / Criterion

Förutom Audrey Hepburn och Cary Grant bjuder filmen på flera duktiga skådespelare som gör starka insatser i birollerna. Walter Matthau som Bartholomew, James Coburn som Tex Panthollow och George Kennedy som Herman Scobie är samtliga minnesvärda och bidrar till att hålla intresset uppe genom hela filmen.


© Universal Pictures / Criterion

Filmen använder tveklöst Hitchcocks framgångsrika recept med att blanda spänning, romantik och humor. Kombinationen kräver en fin balansgång för att inte trampa snett. Filmen är rolig utan att gå till överdrift, romantisk på ett lekfullt sätt och samtidigt spännande när det krävs. Just förmågan att kombinera och växla mellan de olika genrerna är en styrka som inte många filmer besitter.


© Universal Pictures / Criterion

Manuset av Peter Stone och regin av Stanley Donen håller så pass hög klass att filmen är njutbar från början till slut. Det händer tillräckligt mycket för att driva handlingen framåt, samtidigt som den är smart upplagd och bjuder på vändningar som håller en på tårna. Resultatet är en underhållande, rolig, romantisk och spännande film som framförallt kan sammanfattas som en ytterst mysig filmtitt - precis som man önskar sig av en riktigt fin klassiker.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.8

I.Q.

Titel: I.Q.
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1994
Regi: Fred Schepisi
I rollerna: Meg Ryan, Tim Robbins, Walter Matthau, Stephen Fry, Charles Durning

Handling: Edward är en hårt arbetande bilmekaniker som förälskar sig i den vackra och intelligenta Catherine. Catherine har dock inga planer på att lämna sin nuvarande fästman.

Omdöme: Catherine Boyd (Meg Ryan) är en intelligent matematiker vid Princeton-universitetet på 1950-talet. Hon är förlovad med James Moreland (Stephen Fry), professor i experimentell psykologi. En dag när de får biltrubbel stannar de vid en bilverkstad där Edward Walters (Tim Robbins) jobbar. Det är kärlek vid första ögonkastet, åtminstone för Eds del.


©Paramount Pictures

Ed bestämmer sig för att söka upp Catherine och lämna tillbaka en fickklocka hon glömde på bilverkstan. Till sin förvåning öppnar en äldre herre som visar sig vara Albert Einstein (Walter Matthau). Han visar sig vara Catherines morbror och tillsammans med Alberts tre goda vänner, genierna Kurt Gödel (Lou Jacobi), Boris Podolsky (Gene Saks) och Nathan Liebknecht (Joseph Maher), bekantar de sig med Ed.


©Paramount Pictures

När de fyra genierna förstår att Ed är förtjust i Catherine, inser de att han är precis vad hon behöver. De ogillar nämligen hennes fästman James som de kallar för råttprofessorn då han experimenterar på råttor och är allmänt dryg och har en överlägsen attityd. Då de vet att Catherines hjärna säger att hon ska vara med en intellektuell man, hjälper de fyra genierna Ed att bli intellektuell och en i gänget för att inte bara vinna Catherines hjärta utan även hennes hjärna.


©Paramount Pictures

Fred Schepisi, som tidigare inte minst hade regisserat den klart mysiga Roxanne (1987) av och med Steve Martin, har nog på sätt och vis velat skapa något liknande här. Det blir inte lika mysigt men det är trots allt något oförstört över filmen då den både utspelar sig på 50-talet och är från 90-talet.


©Paramount Pictures

När man läser på lite mer om filmproduktionen gillade regissören Schepisi filmen men kände att resultatet kunde blivit bättre. Han fick inte som han ville då det fanns två producenter, en filmstudio och Tim Robbins att tampas med. De såg till att regissörens vision inte kom fram fullt ut. Han ville t.ex. att de fyra genierna skulle få ta större plats och bl.a. ha Peter Ustinov och John Cleese vid sidan av Walter Matthau. I vilket fall som helst blev det en kompromiss som kanske gjorde att filmen gick på säkerhet och efter en mall mer än att våga lite mer.


©Paramount Pictures

Meg Ryan och Tim Robbins har väl kanske aldrig den rätta kemin så att det skulle spraka om dem, men samtidigt hamnar filmen inte riktigt i de situationerna där magin skulle ha en chans att komma fram. Istället är det främst kul att se Walter Matthau iklä sig rollen som Albert Einstein då han faktiskt liknar honom och det känns som han gått in för rollen mer än att spela sig själv som han oftast brukar göra. Matthau var en klasskådespelare så det är föga förvånande att han klarar rollen och blir lite av en mysfarbror som filmen kan falla tillbaka mot när det behövs.


©Paramount Pictures

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

Hopscotch

Titel: Hopscotch / Agenten som pratade för mycket
Genre: Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 1980
Regi: Ronald Neame
I rollerna: Walter Matthau, Glenda Jackson, Sam Waterston, Ned Beatty, Herbert Lom

Handling: En CIA agent är trött på inkompetenta kollegor och beslutar sig för att skriva en bok samt skicka kapitel efter kapitel till övriga underrättelsetjänster. CIA börjar givetvis jaga honom för att förhindra detta.

Omdöme: CIA-agenten Miles Kendig (Walter Matthau) är en veteran som jobbar som operativ chef på fältet runt om i världen. På det senaste uppdraget ser han till att CIA kommer över mikrofilm och griper ett par spioner, men han låter KGB-agenten Yaskov (Herbert Lom) gå fri. Detta eftersom det är bättre att låta Yaskov fortsätta vara ryssarnas man då han vet alla hans drag istället för att ha att göra med en ny KGB-agent.


©AVCO Embassy Pictures

Kendig kallas tillbaka till Washington för att avlägga sin rapport och träffa sin chef Myerson (Ned Beatty). Myerson är högst missnöjd med att Kendig lät Yaskov komma undan. Trots att Kendig lugnt förklarar situationen och tanken bakom det hela har Myerson beslutat sig för att plocka in Kendig från fältet och låta honom sitta av sina sista dagar bakom skrivbordet och arkivera papper.


©AVCO Embassy Pictures

Kendig har ingen avsikt att lämna fältet för skrivbordet. Istället lämnar han in sin avskedsansökan utan CIA:s vetskap. Han beger sig till Salzburg där han söker upp Isobel (Glenda Jackson) som är en f.d. agent och hans gamla flamma som numera dragit sig tillbaka och lever på tillgångarna som änka. Där kommer Kendig på idén att skriva sina memoarer om hur smutsigt CIA arbetar och avslöjar det mesta, speciellt om Myerson. Detta leder till att CIA jagar honom för att stoppa honom, men det är något Kendig räknat med och välkomnar då han inleder en spionlek med sina gamla kollegor.


©AVCO Embassy Pictures

En film som bygger på en bok och lär skilja sig i form av att boken snarare var en thriller medan detta är mer av en komedi. Från början var det tänkt att det skulle vara en thriller med Warren Beatty och Jane Fonda. Men när Walter Matthau klev ombord skrevs manuset om för att passa hans talang bättre. De plockade även in Glenda Jackson på hans rekommendation efter att de haft ett lyckat samarbete på House Calls (1978).


©AVCO Embassy Pictures

När filmen sågs första gången för länge sen förväntades mer av en rolig komedi. Det är förvisso en komedi men det är en något torr humor som passar Walter Matthau. En katt och råtta-lek som tar oss runt olika platser och blir till en spionäventyrskomedi som underhåller tillräckligt för att funka även om den har ett något sävligt tempo.


©AVCO Embassy Pictures

Tidigt 80-tal men definitivt mer av sent 70-tal över filmens look och känsla. Det är inte de mysiga och trevliga färgerna och värmen på fotot utan snarare lite grått brittiskt, vilket till stor del har att göra med att vi har en brittisk regissör.


©AVCO Embassy Pictures

Filmens styrka ligger i dess skådespelare och den lekfulla tonen när Kendig gäckar CIA. Walter Matthau passar ju perfekt för denna sortens roll och film. Vid sidan av honom är Ned Beatty den som funkar bäst som Myerson. Han är konstant upprörd, svär och hånas av Kendig vilket blir kul att följa. Beatty har också gått in för rollen och spelar den allvarligt vilket bara gör det hela roligare.


©AVCO Embassy Pictures

Allt som allt en småtrevlig film som inte är det roligaste man sett men den tar med en på ett spionäventyr som underhåller tillräckligt mycket för att bli sevärt. Lite synd att produktionen inte lyckas vara mysigare för det hade den enkelt kunnat vara och vunnit på. En mer passande regissör hade nog kunnat få ut mer och höjt filmen åtminstone ett snäpp för att göra det till något mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Kotch

Titel: Kotch / Kotch - Livet är vad man gör det till
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1971
Regi: Jack Lemmon
I rollerna: Walter Matthau, Deborah Winters, Felicia Farr, Charles Aidman

Handling: Kotch vill inte sättas på hem av sin son och svärdotter. Han rymmer därför och ger sig i lag med en gravid tonåring, likaledes på rymmen.

Omdöme: Denna fyrfaldigt Oscarsnominerade film var Jack Lemmons regidebut och kom att bli hans enda film som regissör. Detta då det var alldeles för påfrestande och han kände sig okomfortabel bakom kameran. Han lär först ha blivit erbjuden att spela huvudrollen, men visade istället intresse för att regissera filmen som bygger på en bok. Huvudrollen gav han till Walter Matthau som han tidigare hade spelat mot i The Fortune Cookie (1966) och The Odd Couple (1968). Sammanlagt kom de att medverka i ett tiotal filmer tillsammans


©Cinerama Releasing Corporation

Kotch (Walter Matthau) som han kallas är pensionerad och har gott om tid att spendera med sitt älskade barnbarn Duncan. Eftersom han numera bor med sin son Gerald (Charles Aidman) och Geralds fru Wilma (Felicia Farr, fru till Jack Lemmon), tar han gärna hand om Duncan. Svärdottern Wilma tycker dock att Kotch börjar visa tecken på att inte vara kapabel att ta hand om Duncan och skaffar därför barnvakt i form av tonåriga Erica (Deborah Winters).


©Cinerama Releasing Corporation

Kotch, som känner sig åsidosatt, accepterar situationen till viss del. Men då Wilma övertygar Gerald att sätta Kotch på ålderdomshem, bestämmer sig Kotch för att flytta självmant. Han ger sig iväg efter Erica som blivit gravid och hjälper henne under den svåra tiden under graviditeten med tak över huvudet och vad hon är behöver.


©Cinerama Releasing Corporation

En historia som har potential att bli en mysig film. Tack vare Walter Matthau blir den också det till viss del då han spelar lite av en mysfarbror. Dock känns filmen inte som den har en fast hand vad gäller regin. Filmen puttrar på lite för mycket och går liksom på sparlåga. Den nästan två timmar långa speltiden kunde trimmats lite grann även om det samtidigt är lite småmysigt att följa Kotch.


©Cinerama Releasing Corporation

Walter Matthau Oscarsnominerades för bästa huvudroll och är filmens behållning. En sak som det gärna hade fått vara mer av, och som jag trodde filmen skulle handla om med tanke på inledningen, är farfar Kotch med sitt barnbarn Duncan. För de har ett par fina scener som man gott kunde byggt vidare på. Filmen hade kunnat bli något i stil med Harry and Tonto (1974) som gav Art Carney en Oscar för bästa huvudroll. I den ger sig huvudkaraktären ut på äventyr med sin katt. Nu får Kotch ett annat sorts äventyr med den gravida tonåringen han tar hand om, men det leder inte till något att direkt ta med sig.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6