All of Me

Titel: All of Me / Mitt andra jag
Genre: Koemdi/Fantasy
Land: USA
År: 1984
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Lily Tomlin, Victoria Tennant, Dana Elcar

Handling: Roger är advokat och kallas in för att ändra den döende miljonärskan Edwinas testamente. Edwina har gjort upp med en österländsk mystiker att hennes själ skall fångas in efter hennes död och föras över till en ung kvinnas kropp. Men när hon dör hamnar hennes själ i Rogers kropp istället.

Omdöme: Vi möter advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som oväntat blir indragen i ett magiskt kroppsbyte när den excentriska, döende rika kvinnan Edwina Cutwater (Lily Tomlin) bestämmer sig för att hennes själ ska flyttas till en yngre, frisk kropp. Hon har valt ut Terry Hoskins (Victoria Tennant), som inte bara ska ta emot hennes själ utan även ärva hennes förmögenhet. Därför behöver hon Roger och advokatfirman för att skriva om sitt testamente.


© Universal Pictures

Roger, som är missnöjd med sitt liv och jobb, är mycket skeptisk till det hela och har ingen vidare lust att bli hunsad av en knasboll. Men när kroppsbytet går snett och Roger får Edwinas själ inom sig, måste de tillsammans försöka rätta till misstaget. Trots att de ogillar varandra försöker de samarbeta för att ha en chans att föra över Edwinas själ till Terry.


© Universal Pictures

Under 80-talet kom det en del så kallade "body swap"-filmer, bland annat denna, Big (1988) och Vice Versa (1988). Året innan gjorde Carl Reiner och Steve Martin en lite snarlik film, The Man with Two Brains (1983), även om den inte var lika lyckad. Denna är roligare och funkar bättre, trots en fantasy-premiss som hade kunnat spåra ur totalt. Det faktum att filmen håller sig på banan och till stor del lyckas med humorn gör den ganska underhållande.


© Universal Pictures

Steve Martin får verkligen spela ut stora delar av sitt register eftersom han ska förmedla två karaktärer i en. Det blir faktiskt kul när hans högra sida styrs av Edwina medan hans vänstra styrs av Roger, något som resulterar i flera roliga situationer. Ibland är det simpel humor, som t.ex. när Roger ska gå på toa och behöver Edwinas hjälp i en minst sagt utsatt och pinsam situation.


© Universal Pictures

Det blir kanske inte en utpräglad skrattfest, men man får ganska roligt med filmen - en helt ok komedi med andra ord. Något som annars är lite noterbart är filmens foto och utseende, vilket till stor del ger lite TV-vibbar. Något av en B-känsla vad gäller den biten, ungefär som om man använt billigare kameror eller ett TV-team. Det påverkar upplevelsen något, eftersom man på så vis inte riktigt får den mysiga filmkänslan som ofta infinner sig i 80-talsfilmer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Dead Men Don't Wear Plaid

Titel: Dead Men Don't Wear Plaid / Döda män klär inte i rutigt
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1982
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Rachel Ward, Reni Santoni, Carl Reiner

Handling: Juliet Forrest är övertygad om att det rapporterade dödsfallet av hennes far i en bilolycka inte var någon olycka. Hennes far var en framstående ostforskare som arbetade på ett hemligt recept. För att bevisa att det var mord anlitar hon privatdetektiven Rigby Reardon. Han hittar en papperslapp som innehåller en lista över personer som är "Carlottas vänner och fiender".

Omdöme: Privatdetektiven Rigby Reardon (Steve Martin) får ett nytt intressant fall på sitt bord. Framförallt får han en vacker klient i Juliet Forrest (Rachel Ward) som gör det hela aningen trevligare för honom. Juliet är övertygad om att hennes far, som var en framstående forskare och ostmakare, blev mördad när han omkom i en bilolycka.


© Universal Pictures

Rigby börjar genast utreda fallet, söker upp diverse inblandade och tar även hjälp av självaste Philip Marlowe (Humphrey Bogart) som assisterar honom i detektivarbetet. Fallet visar sig vara ganska invecklat och Rigby hamnar i flera farliga situationer där han blir beskjuten och slagen. Han kommer över två listor på Juliets fars kontor. Ena listan över vänner och den andra över fiender till Carlotta. Kan någon av dessa vara mördaren? Och vem är Carlotta?


© Universal Pictures

Carl Reiner och Steve Martin har skapat en trevlig hyllning till film-noir och hela den eran. Ett lyckat drag får sägas var att plocka in kompositören Miklós Rózsa respektive kostymdesignern Edith Head, båda flerfaldigt Oscarsnominerade och Oscarsvinnande legender och en del av 40-talets Hollywood. Båda gjorde här sin sista film vilket var passande med tanke på hyllningen till deras storhetstid.


© Universal Pictures

Filmen är främst känd för att på ett smart sätt använda sig av klipp från gamla noir-filmer och integrera dem i historien. Inte bara det, Steve Martin och hans Rigby för dialog med de gamla stjärnorna och hamnar även i spända situationer. Om man sett en del film-noir och gillar genren är det givetvis bara trevligare.


© Universal Pictures

Själva storyn är egentligen inte det viktigaste då den är lite invecklad bara för att kunna få med de olika karaktärerna från diverse noir-filmer. Klipp från upp emot 20 filmer har använts och flera stora stjärnor från 40-talet dyker upp filmen igenom. Mestadels är det lyckat och man har på ett smart sätt lyckats filma det hela så att det ser ut som om Rigby befinner sig i dessa scener.


© Universal Pictures

Det blir kanske inte en komedi som får en att gapskratta men man småskrattar på sina håll. Ibland för att det faktiskt är finurligt och smart, andra gånger för att Steve Martin gör och säger saker som är korkade eller roliga.


© Universal Pictures

Det är framförallt en film av och för filmälskare med inslagen och referenserna till noir-genren. Att man valt att filma det hela i svartvitt känns naturligt och man märker att de tagit det hela på allvar och inte valt att göra en renodlad parodi av det hela. Musiken är t.ex. ett bra exempel på detta då den lika gärna hade kunnat vara från den tiden vilket skapar rätt stämning för denna typ av film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

The Man with Two Brains

Titel: The Man with Two Brains / Dr Hfuhruhurrs dilemma
Genre: Komed/Sci-Fi
Land: USA
År: 1983
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Kathleen Turner, David Warner, James Cromwell, Jeffrey Combs, Sissy Spacek (röst)

Handling: En världsberömd hjärnkirurg blir kär i en hjärna utan kropp under en resa till Österrike.

Omdöme: Dr. Michael Hfuhruhurr (Steve Martin) är en ledande hjärnkirurg som fortfarande sörjer sin fru. Men när han kör på den vackra Dolores (Kathleen Turner) och hon behöver operera hjärnan, är han givetvis mannen för jobbet. Han ser genast fram emot att bekanta sig närmare med Dolores när hon återhämtat sig från operationen, närmare bestämt i sängkammaren.


© Warner Bros.

Dolores är en typ av kvinna som gärna förför rika män bara för att driva dem till vansinne och tidig död så att hon kan bli en rik arvtagerska. Eftersom Dolores förhalar älskandet, känner Dr. Hfuhruhurr att de behöver komma bort från vardagen. Han tar Dolores på en romantisk resa till Österrike för att där få det han suktat efter.


© Warner Bros.

Väl på plats i Österrike kommer Dr. Hfuhruhurr i kontakt med Dr. Necessiter (David Warner) som experimenterar på hjärnor. En av hjärnorna visar sig kommunicera med Dr. Hfuhruhurr och han känner att han funnit sin själsfrände. Om han bara kunde hitta den perfekta kvinnokroppen att placera denna hjärna han förälskat sig i...


© Warner Bros.

En film med Steve Martin som undvikits i alla dessa år. Inte p.g.a. honom utan för att det verkade kunna vara en fars och buskis av crazy-komedi slaget, något som personligen sällan går hem. Tack och lov visar sig filmen åtminstone inledningsvis någorlunda hålla sig i kragen. Frågan är hur länge det varar.


© Warner Bros.

Regi av Carl Reiner, far till duktige Rob Reiner, och detta blev det tredje samarbetet med Steve Martin. Ett samarbete av blandad karaktär, precis som denna film visar sig vara. Den har definitivt sina moment då det är svårt att hålla sig för skratt. Ibland för att det är roligt, andra gånger för att det är korkat.


© Warner Bros.

Ju längre in man kommer i filmen, ju mer tappar den. Den har svårt att hålla sig på mattan och tar ut svängarna lite för mycket för min smak. Skönt nog är filmen inte otittbar och den har som sagt en del komiska ögonblick, speciellt under första halvan.


© Warner Bros.

Precis som filmen är ojämn uppvisar även musiken tendenser till att blanda och ge. Musik av Joel Goldsmith, son till legendariske kompositören Jerry Goldsmith. Tendenser till kvalitet på sina håll men får det inte att funka fullt ut, ungefär som filmen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.4

Oh, God!

Titel: Oh, God! / Min polare Gud
Genre: Komedi/Fantasy
Land: USA
År: 1977
Regi: Carl Reiner
I rollerna: John Denver, George Burns, Teri Garr, Paul Sorvino, Ralph Bellamy, Donald Pleasence

Handling: Jerry Landers är en god men ickereligiös man som arbetar som butikschef i en mataffär. En dag får han ett brev som kallar honom till en intervju, brevet är signerat Gud. Han tror att det är ett skämt och kastar bort brevet men brevet kommer tillbaka igen och igen och till slut ger han upp och går på intervjun. Trots att han är skeptisk förkunnar Landers Guds budskap, att vi kan få världen att fungera med det Gud givit oss.

Omdöme: En film som missats i alla dessa år och därför var tron att det kunde vara en obskyr liten film. Men faktum är att det blev en stor succé när den kom och den blev även Oscarsnominerad för bästa manus. Det var filmen som tog över förstaplatsen, åtminstone ett tag, från självaste Star Wars (1977). Det kom att bli en kassasuccé som spelade in över $50m på en budget på $2m. Dessutom kom det två uppföljare på filmen.


©Warner Bros.

En helt vanlig familjefar vid namn Jerry Landers (John Denver) är butikschef för en mataffär i Kalifornien. En kväll när han öppnar posten med sin fru Bobbie (Teri Garr) bredvid honom i sängen, har han en inbjudan till en intervju nästa dag. En intervju med Gud. Givetvis tror de båda att det är ett dåligt skämt och de misstänker en vän som ibland utsätter Jerry för konstiga skämt.


©Warner Bros.

Jerry går till slut på intervjun för att stilla sin nyfikenhet. Där får han höra en röst som utger sig för att vara Gud (George Burns). Gud har slumpmässigt valt ut Jerry då han inte är religiös eller troende och kan föra vidare meddelandet Gud har för mänskligheten. Det blir upp till Jerry att sprida Guds budskap, något som han själv känner kommer bli krångligt, inte minst då folk kommer tro att han är galen.


©Warner Bros.

I sin filmdebut ses sångaren John Denver i huvudrollen som Jerry Landers. Även om han funkar någorlunda ok som smått mjäkig och alldaglig blir det tydligt att han inte är någon vidare skådespelare. Hade varit intressant med en duktigare skådespelare, tänker på typ Jack Lemmon eller annan bra komisk skådespelare i rollen.


©Warner Bros.

Den som gör filmen är George Burns i rollen som Gud. Han vann en Oscar för bästa biroll med sin föregående film The Sunshine Boys (1975) och tänkte dra sig tillbaka. Han hade trots allt inte gjort någon film sedan 1930-talet (!) innan han gjorde comeback med sin Oscarsvinst. Men denna roll övertygade honom att fortsätta i 80-års åldern och bra är han. Det är också en bra roll får man säga med skarp dialog som Gud levererar. Han har ju svar på allt och det mesta låter vettigt.


©Warner Bros.

Filmen är helt klart som bäst när George Burns är med. Scenerna mellan Jerry och Gud håller alla bra klass och det blir gemytligt när veteranen liksom tar över scenen och visar vägen, vilket ju även Gud gör med Jerry. Finns flera roliga scener där Gud ska övertyga Jerry om att han faktiskt är vem han utger sig för att vara. Sedan är det upp till Jerry att försöka övertyga alla andra vilket blir desto svårare, men ganska kul det med.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6