Rosemary's Baby

Titel: Rosemary's Baby / Rosemarys Baby
Genre: Drama/Skräck
Land: USA
År: 1968
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Mia Farrow, John Cassavetes, Ruth Gordon, Sidney Blackmer, Ralph Bellamy, Charles Grodin, Tony Curtis (röst)

Handling: Rosemary och Guy flyttar in i sin drömvåning i New York. Rosemary upptäcker att hon är gravid samtidigt som hon börjar drömma märkliga drömmar. Drömmarna känns kusligt verkliga och hon börjar misstänka att hon är offer för en djävulsk komplott.

Omdöme: Rosemary (Mia Farrow) och Guy (John Cassavetes) är överlyckliga när de hittar sin nya lägenhet. Den behöver piffas upp efter den tidigare hyresgästen, men det är en stor lägenhet i ett gammalt anrikt hyreshus i New York. Rosemary, som är hemmafru, och Guy, som är skådespelare och väntar på sitt stora genombrott, har planer på att skaffa barn. Nu när de har flyttat in i sin nya lägenhet kan de börja skapa sitt drömliv.


© Paramount Pictures

Paret bekantar sig med det äldre grannparet Minnie (Ruth Gordon) och Roman (Sidney Blackmer), som är vänliga men även väldigt nyfikna. Guy, som till en början är skeptisk till att ens träffa grannarna, visar sig komma väldigt bra överens med framförallt Roman. Rosemary börjar dock uppleva konstiga saker. Det blir inte bättre när hon under mystiska omständigheter blir gravid och börjar må allt sämre.


© Paramount Pictures

Det tar inte lång tid för denna Roman Polanski-klassiker att etablera den obehagliga stämning som kommer att genomsyra filmen. Barnvisan som spelas under förtexterna är både vacker och illavarslande. Att sedan följa det unga och glada paret Rosemary och Guy som flyttar in i det gamla hyreshuset är nästan hjärtskärande att se, eftersom man vet att deras lycka inte kommer att bli långlivad.


© Paramount Pictures

Vi har ett psykologiskt drama med rysarinslag som bygger mycket på den sinnesstämning som filmen försätter både oss och Rosemary i. Det blir svårt att inte tycka synd om henne och frukta för hennes välbefinnande. Lycklig och full av liv ser hon fram emot att få barn och leva ett lyckligt liv med Guy. Verkligheten blir inte riktigt som hon föreställt sig på grund av var de valt att flytta in - de hjälpsamma grannarna har nämligen djävulska planer för paret.


© Paramount Pictures

Tillsammans med den obehagliga stämningen hamnar skådespelarprestationerna i fokus. Mia Farrow passar verkligen bra som den unga kvinnan som inte direkt är naiv, men väljer att lita för mycket på människorna omkring sig. John Cassavetes är lite småkuslig med sin blick och väcker en osäkerhet kring hans inblandning i det hela. Ruth Gordon knep en Oscarsvinst för bästa kvinnliga biroll och sticker ut som näsvis och påträngande granne. Sidney Blackmer som hennes make Roman är inte lika påträngande utan håller sig mer i bakgrunden, men när han pratar lyssnar man. Han har en distinkt röst och stil som ger karaktären tyngd - en blandning mellan en mysfarbror och något desto mer ondskefullt.


© Paramount Pictures

Det är en film som är svår att älska, men samtidigt uppskattas den för vad den är. Känslorna och stämningen som den skapar är till stor del vad filmen handlar om. Det är definitivt ingen munter film, snarare en väldigt mörk historia. Den håller en i sitt grepp, och genom den intet ont anande Rosemary får man en oskuldsfull huvudperson man inte vill ska råka illa ut. Därför känner man sig maktlös när de alltmer olycksbådande händelserna börjar ta över hennes liv och kropp. Även om filmen inte riktigt uppskattas fullt ut som någon favorit, har den sin plats i filmhistorien - en film man sent glömmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

Trading Places

Titel: Trading Places / Ombytta roller
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1983
Regi: John Landis
I rollerna: Eddie Murphy, Dan Aykroyd, Jamie Lee Curtis, Denholm Elliott, Ralph Bellamy, Don Ameche, Paul Gleason, Jim Belushi, Philip Bosco, Giancarlo Esposito

Handling: I samband med en lustig liten vadslagning bestämmer sig ägarna till familjeföretaget för att spela den unge direktören ett spratt. De tar ifrån honom allt; bil, hus och kontokort samtidigt som han anklagas för stöld. Istället får en småskurk med en mindre bemedlad bakgrund ta hans plats.

Omdöme: Louis Winthorpe (Dan Aykroyd) och Billy Ray Valentine (Eddie Murphy) är varandras raka motsatser. Winthorpe är framgångsrik, bor flott, har egen betjänt, planerar att gifta sig med sin flickvän och har en högt uppsatt position hos bröderna Duke, Randolph (Ralph Bellamy) och Mortimer (Don Ameche). Valentine å sin sida har ingenting, bor på gatan, tigger och ses som en småbrottsling som är potentiellt farlig.


© Paramount Pictures

Efter att Valentine gripits inne på den privata klubben där bröderna Duke, Winthorpe och andra pompösa män kopplar av, får Randolph och Mortimer en idé. De ser det som ett ypperligt tillfälle att testa ett av sina sociala experiment. Tanken är att se om en man som inte har något, Valentine, kan bli framgångsrik om han får en hjälpande hand medan Winthorpe, som har allt, kan bli kriminell om de tar ifrån honom jobbet, pengarna och bostaden.


© Paramount Pictures

En gammal goding som man växte upp med då den fanns på video där hemma och som alltid uppskattats. Och det är inte som så att det mest är nostalgin som talar utan det är faktiskt en film som håller. Det är även en julfilm som utspelar sig runt julen och även nyår, så det är perfekt att plocka fram den under slutet av året.


© Paramount Pictures

När man ser en komedi är man givetvis ute efter att ha kul med filmen och gärna få sig ett par skratt. Sällan lyckas komedier vara bra rakt igenom och många gånger får de en inte att skratta. Denna får en att skratta högt ett par gånger, trots att den setts många gånger. Det är omöjligt att inte charmas av den och dess karaktärer. Gillar inte minst när både Eddie Murphy och Dan Aykroyd tittar in i kameran vid ett par tillfällen.


© Paramount Pictures

Murphy och Aykroyd är båda mycket bra som Valentine respektive Winthorpe. De funkar både som rika och fattiga och allt däremellan. De får ypperligt sällskap av birollerna. Jamie Lee Curtis har sagt att filmen och rollen förändrade hennes karriär då den visade prov på hennes komiska talang vilket ledde till framtida roller. Denholm Elliott är passande som den torre butlern och så har vi gamlingarna Ralph Bellamy och Don Ameche som de skönt giriga bröderna Duke.


© Paramount Pictures

En sak som filmen både kan hyllas och kritiseras för är en del politiskt inkorrekta inslag. Är man lite mer känslig eller har tunnelseende kanske man kan ha invändningar mot detta. Men det är lätt att uppskatta det eftersom det kommer så naturligt och faktiskt är roligt. Ibland är det kanske en del starka ord som används men det är en del av vissa karaktärer och budskapet man vill få fram. Utan det lite färgstarka språket och andra inslag hade filmen varit mer barntillåten och inte den film vi ser.


© Paramount Pictures

Sitter med ett leende och myser mig igenom stora delar av filmen. Det är en komisk pärla som verkligen håller och måste hyllas. Det blev en succé när den kom och är älskad av många, både som en riktigt bra komedi och julfilm. En kul notis är att filmen lär vara en omtyckt julklassiker i Italien där den varje jul visas på italiensk tv. Personligen ses den inte som en julfilm i första hand utan som en komedi av hög klass. Men att den utspelar sig under jul och nyår är ett plus då det skapar lite extra mys och stämning.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.5

Oh, God!

Titel: Oh, God! / Min polare Gud
Genre: Komedi/Fantasy
Land: USA
År: 1977
Regi: Carl Reiner
I rollerna: John Denver, George Burns, Teri Garr, Paul Sorvino, Ralph Bellamy, Donald Pleasence

Handling: Jerry Landers är en god men ickereligiös man som arbetar som butikschef i en mataffär. En dag får han ett brev som kallar honom till en intervju, brevet är signerat Gud. Han tror att det är ett skämt och kastar bort brevet men brevet kommer tillbaka igen och igen och till slut ger han upp och går på intervjun. Trots att han är skeptisk förkunnar Landers Guds budskap, att vi kan få världen att fungera med det Gud givit oss.

Omdöme: En film som missats i alla dessa år och därför var tron att det kunde vara en obskyr liten film. Men faktum är att det blev en stor succé när den kom och den blev även Oscarsnominerad för bästa manus. Det var filmen som tog över förstaplatsen, åtminstone ett tag, från självaste Star Wars (1977). Det kom att bli en kassasuccé som spelade in över $50m på en budget på $2m. Dessutom kom det två uppföljare på filmen.


©Warner Bros.

En helt vanlig familjefar vid namn Jerry Landers (John Denver) är butikschef för en mataffär i Kalifornien. En kväll när han öppnar posten med sin fru Bobbie (Teri Garr) bredvid honom i sängen, har han en inbjudan till en intervju nästa dag. En intervju med Gud. Givetvis tror de båda att det är ett dåligt skämt och de misstänker en vän som ibland utsätter Jerry för konstiga skämt.


©Warner Bros.

Jerry går till slut på intervjun för att stilla sin nyfikenhet. Där får han höra en röst som utger sig för att vara Gud (George Burns). Gud har slumpmässigt valt ut Jerry då han inte är religiös eller troende och kan föra vidare meddelandet Gud har för mänskligheten. Det blir upp till Jerry att sprida Guds budskap, något som han själv känner kommer bli krångligt, inte minst då folk kommer tro att han är galen.


©Warner Bros.

I sin filmdebut ses sångaren John Denver i huvudrollen som Jerry Landers. Även om han funkar någorlunda ok som smått mjäkig och alldaglig blir det tydligt att han inte är någon vidare skådespelare. Hade varit intressant med en duktigare skådespelare, tänker på typ Jack Lemmon eller annan bra komisk skådespelare i rollen.


©Warner Bros.

Den som gör filmen är George Burns i rollen som Gud. Han vann en Oscar för bästa biroll med sin föregående film The Sunshine Boys (1975) och tänkte dra sig tillbaka. Han hade trots allt inte gjort någon film sedan 1930-talet (!) innan han gjorde comeback med sin Oscarsvinst. Men denna roll övertygade honom att fortsätta i 80-års åldern och bra är han. Det är också en bra roll får man säga med skarp dialog som Gud levererar. Han har ju svar på allt och det mesta låter vettigt.


©Warner Bros.

Filmen är helt klart som bäst när George Burns är med. Scenerna mellan Jerry och Gud håller alla bra klass och det blir gemytligt när veteranen liksom tar över scenen och visar vägen, vilket ju även Gud gör med Jerry. Finns flera roliga scener där Gud ska övertyga Jerry om att han faktiskt är vem han utger sig för att vara. Sedan är det upp till Jerry att försöka övertyga alla andra vilket blir desto svårare, men ganska kul det med.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

The Good Mother

Titel: The Good Mother / Kärlekens pris
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Leonard Nimoy
I rollerna: Diane Keaton, Liam Neeson, Jason Robards, Ralph Bellamy, Teresa Wright

Handling: Anna, en nyskild kvinna med en 6-årig dotter, blir passionerat förälskad i en konstnär. Fadern till barnet misstänker att barnet far illa och Annas förhållande till både dottern och sin nya kärlek ifrågasätts.

Omdöme: Anna (Diane Keaton) är en relativt nyskild mor med en 6-årig dotter. Hennes morföräldrar, som hon alltid varit nära, har det gott ställt och morfar Frank (Ralph Bellamy) vill göra henne ekonomiskt oberoende. Hon vill dock klara sig på egen hand och jobbar deltid som labbassistent på ett universitet och delvis med att ge privata pianolektioner. Hon har även ett sunt och vänskapligt förhållande med ex-maken Brian (James Naughton) som är en bra far till dottern.


©Touchstone Pictures

Även om Anna är lycklig med livet hon lever, saknar hon en man i sitt liv. När hon träffar irländsk-amerikanska skulptören Leo Cutter (Liam Neeson), slår det gnistor mellan dem. Konstnär och bohem som han är har han en frigjord syn på intimitet, sex och nakenhet. Detta är något främmande för Anna men hon kommer snart ut ur sitt skal och älskar det. Hon är även öppen med 6-åriga dottern vad gäller blommor och bin, anatomi osv. Detta kommer dock ställa till det då Brian en dag misstänker att dottern kan fara illa.


©Touchstone Pictures

Intressant och lite oväntat att Leonard Nimoy, kanske mest känd som Spock i "Star Trek", regisserat denna. Inte så mycket att han regisserat eftersom han gjorde ett par filmer, men snarare att det är ett så pass seriöst drama. Han hade regisserat två Star Trek-filmer och 3 Men and a Baby (1987) innan denna och gjorde senare ytterligare två filmer på 90-talet, men samtliga var komedier vid sidan av Star Trek-filmerna som för övrigt också var av det lättsammare slaget.


©Touchstone Pictures

Filmen bygger på en bok och tar upp ett allvarligt ämne som ställer historien på sin spets. För det inleder som ett romantiskt relationsdrama som utvecklas till en passionerad kärleksaffär mellan Anna och Leo. Andra halvan av filmen blir till en rättegångstvist och ett tyngre drama som inte bara hotar relationen utan även vårdnaden om dottern.


©Touchstone Pictures

Själva ämnet som tas upp är ganska starkt och de inblandades val måste ifrågasättas. Ingen normal människa skulle tycka att det är ok, så anklagelserna känns fullt befogade. Lite smaklöst ämne i grunden. Frågan är om det inte blir filmens fall, speciellt då den inte lyckas få en att bry sig om huvudkaraktärerna. Det blir inte heller så gripande som det borde kunna bli.


©Touchstone Pictures

Filmen blir kanske trots allt intressantare under andra halvan, synd bara att den inte träffar rätt ton. Frågan blir om Leonard Nimoy inte var rätt person för jobbet eller om det var materialet som gjorde att det inte blev mer av den här filmen. Den puttrar förvisso på och kan inte säga att det skulle vara en bortkastad titt men det blir svårt att känna sig helt engagerad när huvudpersonerna tar konstiga och felaktiga beslut.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

Lady on a Train

Titel: Lady on a Train / Jag ger mej aldrig!
Genre: Film-Noir/Komedi/Mysterium
Land: USA
År: 1945
Regi: Charles David
I rollerna: Deanna Durbin, David Bruce, Dan Duryea, Ralph Bellamy

Handling: I New York söker en kvinna som delvis bevittnar ett mord från ett tågfönster hjälp av en kriminalromanförfattare för att lösa mordet.

Omdöme: Ibland plockas en film-noir fram som inte setts tidigare. Det är allt lite mysigt och allt som oftast blir man inte besviken. Denna inleder också på klassiskt noir-vis då en ung kvinna vid namn Nicki Collins (Deanna Durbin) på väg från San Francisco till New York bevittnar ett mord från sitt tågfönster. Hon försöker uppmärksamma andra ombord om det inträffade utan framgång. Hon vänder sig till New York-polisen när hon kliver av tåget men de tror att hon inbillat sig saker och läst för många deckarromaner.


©Universal Pictures

Man märker ganska tidigt på filmens ton och musiken att detta kommer bli en lättsammare film-noir. Ja, det är snarare mer av en komedi med ett noir-upplägg. Nicki Collins känner att hon måste vända sig till kriminalromanförfattaren Wayne Morgan (David Bruce) för att försöka få hjälp att lösa mordmysteriet. Herr Morgan är till en början inte alls intresserad, men Nicki är ihärdig vilket får Waynes fästmö att misstänka att Wayne döljer något från henne och att Nicki kan vara hans älskarinna.


©Universal Pictures

Det blir lite småtrevligt att följa Nicki Collins försöka lösa mordmysteriet och försöka övertyga Wayne Morgan att hjälpa henne. Det är också trevligt när Dan Duryea och Ralph Bellamy dyker upp som bröderna Arnold respektive Jonathan Waring vars rike farbror dött och som visar sig vara mannen Nicki tror sig ha sett bli mördad.


©Universal Pictures

Problemet med filmen är inte att den är lättsammare än en ordinarie film-noir då det blir lite småkul. Problemet blir snarare att den inte har ett manus som riktigt är tydlig med vad den vill få ut av filmen. Det blir även något rörigt längs vägen och förutom de lättsammare inslagen slänger man även in ett par sångnummer.


©Universal Pictures

Deanna Durbin var främst känd som sångerska i diverse musikaler under 30-talet och början av 40-talet och denna film var tänkt att visa upp hennes skådespelartalang. Man ville dock inte göra hennes fans besvikna som förväntade sig sångnummer. Det funkar väl sådär, speciellt då det blir ett sångframträdande för mycket.


©Universal Pictures

Till slut känns det som man inte gjort tillräckligt med den lovande premissen. Den lättsammare tonen funkar inte riktigt och en renodlad film-noir hade varit att föredra, även om det på sina håll ändå är lite småkul. Tyvärr går det till slut lite på sparlåga där man försöker få ihop storyn och det hela känns utdraget trots en speltid på runt 90 minuter.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7