Close Encounters of the Third Kind [Director's Cut]

Titel: Close Encounters of the Third Kind / Närkontakt av tredje graden
Genre: Sci-Fi/Drama
Land: USA
År: 1977
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Richard Dreyfuss, François Truffaut, Teri Garr, Melinda Dillon, Bob Balaban, Josef Sommer, Lance Henriksen, Carl Weathers

Handling: Efter att strömmen har slagits ut över ett stort område skickas elreparatören Roy Neary för att undersöka strömavbrottet. På vägen stannar bilen och börjar skaka. Roy bländas av ett starkt ljussken och får, tillsammans med flera andra personer, närkontakt med ett ufo. Efter händelsen blir han förändrad och som besatt av tanken på att möta ufot igen.

Omdöme: När Wyoming drabbas av ett heltäckande strömavbrott tvingas elreparatören Roy Neary (Richard Dreyfuss) lämna sin familj och ge sig ut i det becksvarta mörkret. Där får han en närkontakt med ett UFO som inte bara lyser upp himlen, utan även slår ut belysning, elektronik och andra föremål i närheten.


© Columbia Pictures

Roy är inte den enda som bevittnar fenomenet denna kväll. Även den ensamstående mamman Jillian (Melinda Dillon) och hennes lilla son Barry (Cary Guffey) dras in i liknande oförklarliga upplevelser. Medan Jillian är förskräckt är hennes pojke eld och lågor över vad han ser som lekkamrater som kommit på besök.


© Columbia Pictures

En grupp forskare, ledda av fransmannen Claude Lacombe (François Truffaut) och hans assistent tillika tolk David Laughlin (Bob Balaban), har stött på liknande oförklarliga fenomen på olika platser runt om i världen. Samtidigt blir Roy allt mer besatt av en återkommande bild i huvudet av ett mystiskt berg, en vision som får honom att agera som en galning. Det får i sin tur hans fru Ronnie (Teri Garr) att bli orolig och frukta för sin egen och barnens säkerhet.


© Columbia Pictures

Filmen gör något intressant genom att visa en försmak av fenomenet relativt tidigt, när det omfattande strömavbrottet får Roy att uppleva det med egna ögon. Men sedan blir det inte bara en fortsättning på det spåret. Istället övergår filmen till att utforska Roys psyke, hur han förändras och påverkas. Han kan inte förklara det, men besattheten håller på att driva honom till vansinne. Han bara måste ta reda på vilken betydelse bilden i hans huvud har.


© Columbia Pictures

Istället för att bli en traditionell och storslagen sci-fi berättelse med många karaktärer väljer Steven Spielberg att följa ett par helt vanliga människor. Roy och Jillian är de två vars öden står i centrum, snarare än myndigheternas jakt på svar kring fenomenet. Förvisso finns forskarna med på ett hörn, men den centrala delen av filmen kretsar kring Roys krokiga resa mot sanningen. Det är inte fel, men om man får vara lite kritisk känns det som att filmen ibland står och stampar på samma ställe istället för att föra historien framåt.


© Columbia Pictures

Steven Spielberg valde att göra mer av ett familjedrama än renodlad science fiction. Filmen blev en stor succé och kan sägas vara den första av flera av hans filmer som var mer familjevänliga. Däremot lyckades han bättre med tempo och driv i flera av hans kommande filmer, som Raiders of the Lost Ark (1981). Med tanke på filmens brist på driv hade lite mer äventyr varit välkommet. Även när Roy till slut når fram till slutdestinationen stannar den upp lite för mycket och känns utdragen. Filmen är helt enkelt ingen personlig favorit, trots att den har sina ögonblick där det visuella och fotot håller hög klass.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.6

Peppermint Soda

Titel: Diabolo menthe / Peppermint Soda
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 1977
Regi: Diane Kurys
I rollerna: Eléonore Klarwein, Odile Michel, Anouk Ferjac, Michel Puterflam

Handling: Hösten 1963 börjar Anne bli tonåring. Hon bor i Paris med sin mamma och sin äldre syster, Frédérique. De har precis kommit tillbaka från en sommarsemester på stranden med sin pappa. Skolan börjar. Ett turbulent år väntar dem båda.

Omdöme: Fransk coming of age-historia som följer 13-åriga Anne (Eléonore Klarwein) och hennes 15-åriga syster Frédérique (Odile Michel). De återvänder till Paris efter att ha spenderat slutet av sommarlovet vid stranden med sin pappa (Michel Puterflam). I Paris bor de med sin mamma (Anouk Ferjac) då föräldrarna är skilda.


© Gaumont

Detta skolår kommer vara extra turbulent för systrarna. Anne är på väg in i tonårsfasen av sin uppväxt och det medför att hon uppträder något irrationellt och disträ. Hon ser hur storasyster Frédérique får mer i veckopeng, har pojkvän, går ut på fest, använder makeup och nya kläder. Anne är redo att utforska och pröva på nya saker men hon känner att det är svårt att få hennes mamma och syster att förstå henne.


© Gaumont

Det är en självbiografisk film av Diane Kurys som här gjorde regidebut. Hon hade ingen erfarenhet som filmmakare så det är ett stort steg att direkt kliva in i regissörsstolen. Men eftersom hon kunde berätta en självupplevd historia om att växa upp som ung flicka i 60-talets Frankrike, känns det mestadels naturligt och autentiskt när vi följer systrarna Weber.


© Gaumont

Till stor del utspelar sig filmen på flickskolan i Paris där de båda systrarna går i olika klasser. De umgås med vännerna och hittar på diverse trubbel, något som inte uppskattas av de strikta lärarna och skolans rektor. Trots det verkar de flesta flickorna inte bry sig nämnvärt. Vi följer även systrarna hemma hos mamma där de ofta får be om ursäkt för deras påhitt och sviktande betyg.


© Gaumont

Filmen har något av värde och det är ofta trevligt med coming of age-filmer. Kan dock inte hjälpa att känna att filmen är lite som en pysande ballong. Det borde bli trevligare ju längre in man kommer när man spenderat lite tid med systrarna. Istället börjar det blandas in politik och lite annat som förvisso kanske hör hemma i 60-talets ovissa tid, men tycker inte det tillför så mycket eller behövs i denna coming of age-historia.


© Gaumont

Till slut kryper det in en känsla av besvikelse med filmen. Den har en hel del på plats för att kunna lyfta till något trevligt och bra, men istället rinner det mesta ut i sanden. Det är inte en film som man känner är en bortkastad titt men överlag hoppades man på mer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

The Black Panther

Titel: The Black Panther
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1977
Regi: Ian Merrick
I rollerna: Donald Sumpter, Debbie Farrington, Andrew Burt, Marjorie Yates

Handling: Donald Neilson är en familjefar med militärt förflutet. En tid han längtar tillbaka till. Det civila livet passar honom inte och han begår en mängd rån mot postkontor runt om i Storbritannien men pengarna räcker ändå inte till. Donald beslutar sig för att kidnappa en rik arvtagerska. Baserad på verkliga händelser.

Omdöme: En man är ute och springer i skogen. Han har packningen full med stenar för att träna upp sig ordentligt. Mannen är Donald Neilson (Donald Sumpter), en familjefar med fru och tonårsdotter där hemma. Ibland kommer han hem, propert klädd och driver hushållet med militärstil. Han har nämligen gått igenom militärtjänstgöring och längtar uppenbarligen tillbaka till den tiden då det civila livet inte har mycket att erbjuda.


© Alpha Films

Vad ingen vet är att Donald i smyg tränar och planerar rån mot postkontor runt om i landet. Han blir snart känd som den maskerade brottslingen "The Black Panther". Något som står klart tidigt är att Donald inte skyr att avlossa sin bössa, även om det innebär att han dödar sina offer. Donald är kallblodig och verkar likgiltig inför sina dåd. När det skrivs om hans gärningar i tidningarna får han en kick av det hela och sparar tidningsklippen.


© Alpha Films

Donald lever nu för att planera nya postrån. Det är nästan militärisk precision vad gäller planeringen med övervakning av platserna och flyktvägar som noggrant väljs ut. Han är övertygad om att han är smartare än alla andra. Trots det verkar det gå snett varje gång eftersom han är skjutglad och inte har samma iskalla nerver som när han planerar dåden. Det hindrar honom inte från att besluta sig för att kidnappa 16-åriga Lesley Whittle (Debbie Farrington) då han läst om att hon är en ung arvtagerska och han då kan utpressa familjen på stora pengar.


© Alpha Films

Detta är en verklighetsbaserad film som blev kritiserad och kontroversiell när den släpptes eftersom den kom så kort efter att händelserna ägde rum. Men även för att den var så realistisk vilket var svårt att se med allt så färskt i minnet för britterna. Filmen drogs därför tillbaka från de flesta biograferna. Men när filmen restaurerades och hade nyrelease 2012, hyllades den istället. Det är en autentisk och avskalad titt på en galning som terroriserade Storbritannien med sina dåd under flera års tid under 70-talet.


© Alpha Films

Till en början är man lite osäker på hur filmen kommer falla en i smaken eftersom det är så där grått och trist som brittiska filmer runt den här tiden kan vara. Normalt sett gör det ju en del om det är en snygg yta. Men i det här fallet får man alltså en autentisk känsla av filmen vilket passar bra.


© Alpha Films

Något som kunde gjorts bättre på sina håll är att förklara lite bättre. Man kan t.ex. få se Donalds planering med kartor och spaning på plats inför ett rån eller kidnappningen. Men ibland förstår man inte riktigt vad tanken är. Eftersom Donald agerar ensam och inte delar med sig av sina planer, är det lite svårt att förmedla vad han planerar och hur han tänker. Och eftersom filmen försökt gå efter fakta från verkligheten, kan det vara som så att en del saker lämnas oförklarade, speciellt som det sällan går enligt Donalds plan.


© Alpha Films

Tycker det visar sig vara en sevärd liten film om en misslyckad brottsling som dock lyckas terrorisera ett helt samhälle. Hade han varit en lyckad brottsling hade han förmodligen inte tagit till våld och haft mer is i magen när han konfronteras och överraskas. Men eftersom han nästan verkar njuta lite av att få döda och gärna skyller på andra eftersom han ju är så smart, är det nog så han vill ha det.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Night Terror / Night Drive

Titel: Night Terror / Night Drive
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1977
Regi: E.W. Swackhamer
I rollerna: Valerie Harper, Richard Romanus, Nicholas Pryor, Michael Tolan

Handling: En hemmafru stalkas av en psykopat efter att hon sett honom mörda en motorvägspolis.

Omdöme: Ute på en ödslig landsväg skjuter en man (Richard Romanus) sitt vapen innan han testar sin röstgenerator och säger "Good moooooorniiiiiiing". Sedan sätter han sig i sin muskelbil, en gul 1969 Ford Mustang Fastback, och kör iväg. Detta är en passande introduktion av mördaren som snart kommer terrorisera vägarna då inget tänker stoppa honom från att leverera något i en skum affärsuppgörelse han planerat.


© MGM

En familj gör sig redo för att lämna sitt hem i Phoenix då de flyttar till Denver. Carol (Valerie Harper) och hennes make Walter (Michael Tolan) har tänkt ta bilen och passa på att göra det till en andra smekmånad med stopp på ett motell. Deras två barn ska flyga direkt till Denver med Carols syster.


© MGM

Saker och ting går inte alls som planerat. Walter tvingas jobba över så Carol blir lämnad ensam på motellrummet. Som om det inte vore nog får hon reda på att hennes son blivit tagen till sjukhus av hennes syster och att han behöver opereras. Den panikslagna Carol måste nu ta sig till Denver så fort som möjligt. Då inga flyg flyger till Denver p.g.a. snöstorm där, måste hon ta bilen och köra hela natten.


© MGM

Carol är en kvinna som verkar disträ och möjligtvis uppvisar hon tidiga tecken på Alzheimer eller liknande då hon är glömsk och förvirrad. Men när hon nu ger sig ut på sin bilresa från Phoenix mot Denver som ska ta runt 16 timmar, tvingas hon skärpa sig när hon blir vittne till dödsskjutningen av en polis genomförd av mördaren i Mustangen.


© MGM

Denna TV-film blir lite som en blandning mellan Duel (1971) och lite The Hitcher (1986) när mördaren tar upp jakten på vittnet Carol. Vad som är synd är egentligen tre saker. TV-formatet med 4:3 bild är alltid lite si och så, men det funkar ändå och är inget som direkt stör då en hel del utspelar sig på natten och i mörkret. Vad som stör lite mer är när bilden tonar ut för reklamavbrott. Det avslöjar ju mest att det är en TV-film. Det som dock är mest synd är att musiken inte håller bättre klass. Svagaste kortet helt klart och man kan bara tänka sig vilken skillnad stämningsfull och passande musik hade gjort.


© MGM

Även om det är en TV-film så är det inte någon film som skulle visas på dagtid, varken då eller nu. Den är inte för de yngsta och har ett par scener som är lite småbrutala. Det är även en psykologisk thriller då mördaren stalkar Carol längs motorvägen och landsvägarna när hon desperat försöker kalla på hjälp.


© MGM

Längs vägen får Carol, och mördaren, gå igenom en hel del med biltrubbel, dåligt väder, hinder på vägen och karaktärer som inte alltid är så hjälpsamma. Och när Carol äntligen tror att hon får en hjälpande hand har mördaren en fördel - hon vet inte hur han ser ut. Det leder till en ganska tät upplösning som man kanske kunde gjort mer med. Han borde t.ex. ha använt sin röstgenerator mer. Men överlag en sevärd TV-film som funkar och kunde blivit något bättre om tidigare nämnda svagheter fixats till, inte minst musiken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

Oh, God!

Titel: Oh, God! / Min polare Gud
Genre: Komedi/Fantasy
Land: USA
År: 1977
Regi: Carl Reiner
I rollerna: John Denver, George Burns, Teri Garr, Paul Sorvino, Ralph Bellamy, Donald Pleasence

Handling: Jerry Landers är en god men ickereligiös man som arbetar som butikschef i en mataffär. En dag får han ett brev som kallar honom till en intervju, brevet är signerat Gud. Han tror att det är ett skämt och kastar bort brevet men brevet kommer tillbaka igen och igen och till slut ger han upp och går på intervjun. Trots att han är skeptisk förkunnar Landers Guds budskap, att vi kan få världen att fungera med det Gud givit oss.

Omdöme: En film som missats i alla dessa år och därför var tron att det kunde vara en obskyr liten film. Men faktum är att det blev en stor succé när den kom och den blev även Oscarsnominerad för bästa manus. Det var filmen som tog över förstaplatsen, åtminstone ett tag, från självaste Star Wars (1977). Det kom att bli en kassasuccé som spelade in över $50m på en budget på $2m. Dessutom kom det två uppföljare på filmen.


©Warner Bros.

En helt vanlig familjefar vid namn Jerry Landers (John Denver) är butikschef för en mataffär i Kalifornien. En kväll när han öppnar posten med sin fru Bobbie (Teri Garr) bredvid honom i sängen, har han en inbjudan till en intervju nästa dag. En intervju med Gud. Givetvis tror de båda att det är ett dåligt skämt och de misstänker en vän som ibland utsätter Jerry för konstiga skämt.


©Warner Bros.

Jerry går till slut på intervjun för att stilla sin nyfikenhet. Där får han höra en röst som utger sig för att vara Gud (George Burns). Gud har slumpmässigt valt ut Jerry då han inte är religiös eller troende och kan föra vidare meddelandet Gud har för mänskligheten. Det blir upp till Jerry att sprida Guds budskap, något som han själv känner kommer bli krångligt, inte minst då folk kommer tro att han är galen.


©Warner Bros.

I sin filmdebut ses sångaren John Denver i huvudrollen som Jerry Landers. Även om han funkar någorlunda ok som smått mjäkig och alldaglig blir det tydligt att han inte är någon vidare skådespelare. Hade varit intressant med en duktigare skådespelare, tänker på typ Jack Lemmon eller annan bra komisk skådespelare i rollen.


©Warner Bros.

Den som gör filmen är George Burns i rollen som Gud. Han vann en Oscar för bästa biroll med sin föregående film The Sunshine Boys (1975) och tänkte dra sig tillbaka. Han hade trots allt inte gjort någon film sedan 1930-talet (!) innan han gjorde comeback med sin Oscarsvinst. Men denna roll övertygade honom att fortsätta i 80-års åldern och bra är han. Det är också en bra roll får man säga med skarp dialog som Gud levererar. Han har ju svar på allt och det mesta låter vettigt.


©Warner Bros.

Filmen är helt klart som bäst när George Burns är med. Scenerna mellan Jerry och Gud håller alla bra klass och det blir gemytligt när veteranen liksom tar över scenen och visar vägen, vilket ju även Gud gör med Jerry. Finns flera roliga scener där Gud ska övertyga Jerry om att han faktiskt är vem han utger sig för att vara. Sedan är det upp till Jerry att försöka övertyga alla andra vilket blir desto svårare, men ganska kul det med.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

Airport '77

Titel: Airport '77 / Haveriplats: Bermudatriangeln
Genre: Action/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1977
Regi: Jerry Jameson
I rollerna: Jack Lemmon, Lee Grant, Darren McGavin, James Stewart, George Kennedy, Christopher Lee, M. Emmet Walsh, Olivia de Havilland, Joseph Cotten

Handling: Philip Stevens, multimiljonär som hela livet samlat på konst, beslutar sig för att donera sin samling och sitt palats i Florida som museum till allmänheten. Till öppningen ska han flyga ett antal konstsamlare, sponsorer och kritiker till museet i sin privata jumbojet som också kommer att frakta ovärderliga konstföremål. Samtidigt som förberedelserna för flygningen pågår, planerar tre skurkar att kapa planet med den värdefulla lasten.

Omdöme: Filantropen Philip Stevens (James Stewart) ska flyga in en massa konst och diverse inbjudna gäster till sitt palats i Florida. Det är Stevens personliga lyxiga jumbojet som används för att flyga in konsten och gästerna. Vad de inte kan ana är att tre av männen ombord planerar att kapa planet och stjäla den värdefulla konsten.


©Universal Pictures

Kapten Don Gallagher (Jack Lemmon) och andrepiloten Bob Chambers (Robert Foxworth) flyger jumbojeten mot Florida. Bland passagerarna hittar vi en rad olika personligheter, mestadels rika sådana men även anställda och släktingar till Stevens.


©Universal Pictures

Rike Martin Wallace (Christopher Lee) och hans fru Karen (Lee Grant) grälar mest då hon känner sig försummad. Planets flygingenjör Stan Buchek (Darren McGavin) är vän med kapten Gallagher. Dr. Williams (M. Emmet Walsh) är en veterinär som har hand om Stevens hästar. Stevens dotter Lisa (Pamela Bellwood) är också med på flyget.


©Universal Pictures

Flygresan är mer som på en lyxkryssare eller en gammal zeppelinare än ett vanligt flyg. Passagerarna traskar runt, underhålls av live-musik och sippar på sin champagne eller valfri sprit. Men den så trevliga flygturen förvandlas till katastrof då kaparna tar över planet som kraschlandar någonstans i Bermudatriangeln.


©Universal Pictures

Denna tredje installation i Airport-filmserien är på alla sätt och vis minst ett steg upp från den fjärde filmen The Concorde... Airport '79 (1979). Detta känns som en klassisk katastroffilm som försökt göra det hela någorlunda realtistiskt och spännande med genomgående stabila prestationer och en produktion som mestadels känns proffsig.


©Universal Pictures

Vad som uppskattas med den här filmen är att det känns som en gammal hederlig film av det här slaget. Vi får en flygplanskapning som slutar med att planet hamnar under vattnet. Det är mycket troligt att filmmakarna inspirerats av framgångsrika The Poseidon Adventure (1972) då actionäventyret ombord det kraschade planet påminner om sin föregångare. Och det funkar för det mesta bra där de överlevande måste försöka samarbeta i den minst sagt pressade situationen på liv och död.


©Universal Pictures

Jack Lemmon sa att han gjorde ett misstag att vara med i den här filmen, Men faktum är att den inte är så tokig och funkar bättre än väntat för en film som inte fått så värst bra kritik. Den fick två Oscarsnomineringar och var ytterst framgångsrik då den spelade in 15 gånger sin budget. Vad mer kan man begära av en tredje installation i en filmserie?


©Universal Pictures

Till slut blir det något utdraget under räddningsuppdraget då man valt att visa händelseförloppet i lite för detaljerad form. Eftersom amerikanska flottan varit med på ett hörn har man uppenbarligen velat ge dem en del extra tid i bild för att visa upp deras räddningsarbete. Det är förvisso realistiskt med räddningsuppdraget men alltså lite utdraget. Å andra sidan kan man inte klaga för mycket då det ger filmen realism vilket inte alltid är fallet med den här sortens filmer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.8

In a Wild Moment

Titel: Un moment d'égarement / In a Wild Moment / One Wild Moment
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Frankrike
År: 1977
Regi: Claude Berri
I rollerna: Jean-Pierre Marielle, Victor Lanoux, Agnès Soral, Christine Dejoux

Handling: Bästa vännerna Pierre och Jacques tar med sina tonårsdöttrar på strandsemester. Under en strandfest inleder en av papporna en affär med vännens dotter. Hon vill avslöja förhållandet, vilket tvingar honom att välja mellan sanningen eller att bedra sin bästa vän.

Omdöme: Det är sommar och det betyder badsemester i södra Frankrike, Bästa vännerna Pierre (Jean-Pierre Marielle) och Jacques (Victor Lanoux) har med sig sina tonårsdöttrar, Françoise (Agnès Soral) som är Jacques dotter och Martine (Christine Dejoux) som är Pierres.


©Pathé

De fyra spenderar tid i stugan, tar sig till stranden på dagen och ut på stan på kvällen. Pierre är skild och glad att vara fri medan Jacques äktenskap är inne i en svår period vilket gjort att han och frun bestämt sig för att spendera semestern på olika håll, något som tär på Jacques. De oroas även över vad deras döttrar har för sig långt in i natten då det mesta kretsar kring killar.


©Pathé

En kväll när döttrarna går på en fest på stranden, väljer Pierre att ansluta medan Jacques stannar hemma då han fixat ragg. Det blir ett vilt ögonblick för Pierre då Françoise visar sig ha känslor för honom och förför honom på en avlägsen plats på stranden. Deras omöjliga och förbjudna romans sätter nu Pierre i en extremt svår sits då han svikit sin bästa vän och inlett en romans med en tonåring som är ung nog att vara hans dotter, och alltså är hans bästa väns dotter.


©Pathé

En sak man inte kan undgå att notera är att filmen är en tidskapsel över hur samhället såg ut på 70-talet. Tänker inte minst på en sån sak som att en av döttrarna hela tiden går runt topless på stranden framför papporna och alla andra för den delen. Nu känns det mestadels naturligt men ändå inte. Högst tveksamt om man skulle se det i dagens samhälle, och absolut inte i en modern film.


©Pathé

Två remakes har gjorts och båda hade setts tidigare. Dels var det amerikanska Blame It on Rio (1984) som la mer krut på humorn. Dels var det franska One Wild Moment (2015) som var mer allvarlig men även balanserade det med humorn. Man kanske kan tycka att det blir en gång för mycket med att se en tredje version på samma historia, men detta är trots allt originalet vilket var intressant att se. Den skiljer sig även en del från de senare filmerna då den mer är ett drama än något annat och fokuserar på det morala dilemmat.


©Pathé

På ytan gillar jag nog denna minst av de tre. Förvisso kan det ha en del att göra med att den sågs sist och att den då inte har så många överraskningar. Men det har även att göra med ett par andra faktorer. Skådespelarna är en sak. Tycker de fyra funkar klart bra i de båda nyare versionerna. Här är ingen dålig och inte minst Jean-Pierre Marielle är bra, men det känns inte lika klockrent överlag.


©Pathé

En annan sak som inte riktigt finns här är humorn i det hela. Den finns där på sina håll men det blir ett allvarligare drama än väntat efter att ha sett de andra två versionerna. Det är trots allt ett tufft dilemma de fyra hamnar i. Sen kan jag tycka att storyn kunde finslipats på sina håll, speciellt under uppbyggnaden då det tar ett tag att komma in i filmen. Det är dock trots allt originalet och då ingen av de tre filmerna är exakt som de andra är jag glad att ha sett den. Den klarar till slut knappt godkänt då det finns element som uppskattas.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.4