All of Me

Titel: All of Me / Mitt andra jag
Genre: Koemdi/Fantasy
Land: USA
År: 1984
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Lily Tomlin, Victoria Tennant, Dana Elcar

Handling: Roger är advokat och kallas in för att ändra den döende miljonärskan Edwinas testamente. Edwina har gjort upp med en österländsk mystiker att hennes själ skall fångas in efter hennes död och föras över till en ung kvinnas kropp. Men när hon dör hamnar hennes själ i Rogers kropp istället.

Omdöme: Vi möter advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som oväntat blir indragen i ett magiskt kroppsbyte när den excentriska, döende rika kvinnan Edwina Cutwater (Lily Tomlin) bestämmer sig för att hennes själ ska flyttas till en yngre, frisk kropp. Hon har valt ut Terry Hoskins (Victoria Tennant), som inte bara ska ta emot hennes själ utan även ärva hennes förmögenhet. Därför behöver hon Roger och advokatfirman för att skriva om sitt testamente.


© Universal Pictures

Roger, som är missnöjd med sitt liv och jobb, är mycket skeptisk till det hela och har ingen vidare lust att bli hunsad av en knasboll. Men när kroppsbytet går snett och Roger får Edwinas själ inom sig, måste de tillsammans försöka rätta till misstaget. Trots att de ogillar varandra försöker de samarbeta för att ha en chans att föra över Edwinas själ till Terry.


© Universal Pictures

Under 80-talet kom det en del så kallade "body swap"-filmer, bland annat denna, Big (1988) och Vice Versa (1988). Året innan gjorde Carl Reiner och Steve Martin en lite snarlik film, The Man with Two Brains (1983), även om den inte var lika lyckad. Denna är roligare och funkar bättre, trots en fantasy-premiss som hade kunnat spåra ur totalt. Det faktum att filmen håller sig på banan och till stor del lyckas med humorn gör den ganska underhållande.


© Universal Pictures

Steve Martin får verkligen spela ut stora delar av sitt register eftersom han ska förmedla två karaktärer i en. Det blir faktiskt kul när hans högra sida styrs av Edwina medan hans vänstra styrs av Roger, något som resulterar i flera roliga situationer. Ibland är det simpel humor, som t.ex. när Roger ska gå på toa och behöver Edwinas hjälp i en minst sagt utsatt och pinsam situation.


© Universal Pictures

Det blir kanske inte en utpräglad skrattfest, men man får ganska roligt med filmen - en helt ok komedi med andra ord. Något som annars är lite noterbart är filmens foto och utseende, vilket till stor del ger lite TV-vibbar. Något av en B-känsla vad gäller den biten, ungefär som om man använt billigare kameror eller ett TV-team. Det påverkar upplevelsen något, eftersom man på så vis inte riktigt får den mysiga filmkänslan som ofta infinner sig i 80-talsfilmer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Dead Men Don't Wear Plaid

Titel: Dead Men Don't Wear Plaid / Döda män klär inte i rutigt
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1982
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Rachel Ward, Reni Santoni, Carl Reiner

Handling: Juliet Forrest är övertygad om att det rapporterade dödsfallet av hennes far i en bilolycka inte var någon olycka. Hennes far var en framstående ostforskare som arbetade på ett hemligt recept. För att bevisa att det var mord anlitar hon privatdetektiven Rigby Reardon. Han hittar en papperslapp som innehåller en lista över personer som är "Carlottas vänner och fiender".

Omdöme: Privatdetektiven Rigby Reardon (Steve Martin) får ett nytt intressant fall på sitt bord. Framförallt får han en vacker klient i Juliet Forrest (Rachel Ward) som gör det hela aningen trevligare för honom. Juliet är övertygad om att hennes far, som var en framstående forskare och ostmakare, blev mördad när han omkom i en bilolycka.


© Universal Pictures

Rigby börjar genast utreda fallet, söker upp diverse inblandade och tar även hjälp av självaste Philip Marlowe (Humphrey Bogart) som assisterar honom i detektivarbetet. Fallet visar sig vara ganska invecklat och Rigby hamnar i flera farliga situationer där han blir beskjuten och slagen. Han kommer över två listor på Juliets fars kontor. Ena listan över vänner och den andra över fiender till Carlotta. Kan någon av dessa vara mördaren? Och vem är Carlotta?


© Universal Pictures

Carl Reiner och Steve Martin har skapat en trevlig hyllning till film-noir och hela den eran. Ett lyckat drag får sägas var att plocka in kompositören Miklós Rózsa respektive kostymdesignern Edith Head, båda flerfaldigt Oscarsnominerade och Oscarsvinnande legender och en del av 40-talets Hollywood. Båda gjorde här sin sista film vilket var passande med tanke på hyllningen till deras storhetstid.


© Universal Pictures

Filmen är främst känd för att på ett smart sätt använda sig av klipp från gamla noir-filmer och integrera dem i historien. Inte bara det, Steve Martin och hans Rigby för dialog med de gamla stjärnorna och hamnar även i spända situationer. Om man sett en del film-noir och gillar genren är det givetvis bara trevligare.


© Universal Pictures

Själva storyn är egentligen inte det viktigaste då den är lite invecklad bara för att kunna få med de olika karaktärerna från diverse noir-filmer. Klipp från upp emot 20 filmer har använts och flera stora stjärnor från 40-talet dyker upp filmen igenom. Mestadels är det lyckat och man har på ett smart sätt lyckats filma det hela så att det ser ut som om Rigby befinner sig i dessa scener.


© Universal Pictures

Det blir kanske inte en komedi som får en att gapskratta men man småskrattar på sina håll. Ibland för att det faktiskt är finurligt och smart, andra gånger för att Steve Martin gör och säger saker som är korkade eller roliga.


© Universal Pictures

Det är framförallt en film av och för filmälskare med inslagen och referenserna till noir-genren. Att man valt att filma det hela i svartvitt känns naturligt och man märker att de tagit det hela på allvar och inte valt att göra en renodlad parodi av det hela. Musiken är t.ex. ett bra exempel på detta då den lika gärna hade kunnat vara från den tiden vilket skapar rätt stämning för denna typ av film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

The Man with Two Brains

Titel: The Man with Two Brains / Dr Hfuhruhurrs dilemma
Genre: Komed/Sci-Fi
Land: USA
År: 1983
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Kathleen Turner, David Warner, James Cromwell, Jeffrey Combs, Sissy Spacek (röst)

Handling: En världsberömd hjärnkirurg blir kär i en hjärna utan kropp under en resa till Österrike.

Omdöme: Dr. Michael Hfuhruhurr (Steve Martin) är en ledande hjärnkirurg som fortfarande sörjer sin fru. Men när han kör på den vackra Dolores (Kathleen Turner) och hon behöver operera hjärnan, är han givetvis mannen för jobbet. Han ser genast fram emot att bekanta sig närmare med Dolores när hon återhämtat sig från operationen, närmare bestämt i sängkammaren.


© Warner Bros.

Dolores är en typ av kvinna som gärna förför rika män bara för att driva dem till vansinne och tidig död så att hon kan bli en rik arvtagerska. Eftersom Dolores förhalar älskandet, känner Dr. Hfuhruhurr att de behöver komma bort från vardagen. Han tar Dolores på en romantisk resa till Österrike för att där få det han suktat efter.


© Warner Bros.

Väl på plats i Österrike kommer Dr. Hfuhruhurr i kontakt med Dr. Necessiter (David Warner) som experimenterar på hjärnor. En av hjärnorna visar sig kommunicera med Dr. Hfuhruhurr och han känner att han funnit sin själsfrände. Om han bara kunde hitta den perfekta kvinnokroppen att placera denna hjärna han förälskat sig i...


© Warner Bros.

En film med Steve Martin som undvikits i alla dessa år. Inte p.g.a. honom utan för att det verkade kunna vara en fars och buskis av crazy-komedi slaget, något som personligen sällan går hem. Tack och lov visar sig filmen åtminstone inledningsvis någorlunda hålla sig i kragen. Frågan är hur länge det varar.


© Warner Bros.

Regi av Carl Reiner, far till duktige Rob Reiner, och detta blev det tredje samarbetet med Steve Martin. Ett samarbete av blandad karaktär, precis som denna film visar sig vara. Den har definitivt sina moment då det är svårt att hålla sig för skratt. Ibland för att det är roligt, andra gånger för att det är korkat.


© Warner Bros.

Ju längre in man kommer i filmen, ju mer tappar den. Den har svårt att hålla sig på mattan och tar ut svängarna lite för mycket för min smak. Skönt nog är filmen inte otittbar och den har som sagt en del komiska ögonblick, speciellt under första halvan.


© Warner Bros.

Precis som filmen är ojämn uppvisar även musiken tendenser till att blanda och ge. Musik av Joel Goldsmith, son till legendariske kompositören Jerry Goldsmith. Tendenser till kvalitet på sina håll men får det inte att funka fullt ut, ungefär som filmen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.4

Dirty Rotten Scoundrels

Titel: Dirty Rotten Scoundrels / Rivierans guldgossar
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Frank Oz
I rollerna: Michael Caine, Steve Martin, Glenne Headly, Barbara Harris

Handling: Lawrence och Freddy är två bedragare som upptäcker att det inte finns plats för båda på den lilla orten på Rivieran.

Omdöme: Lawrence Jamieson (Michael Caine) är en äldre brittisk playboy som lever gott på franska Rivieran. Han har den lokale polischefen Andre (Anton Rodgers) i sin ficka och ställer in siktet på förmögna kvinnor, gärna änkor som han lurar på stora summor pengar. Han är en skicklig sol-och-vårare som drar in bra med pengar på sina bedrägerier. Nu är det högsäsong under sommaren och Lawrence är i god form.


© Orion Pictures

En dag då Lawrence tar tåget längs Rivieran, får han syn på amerikanen Freddy Benson (Steve Martin) som kör med billiga tricks för att lura till sig mat och mindre summor pengar från kvinnor. När Lawrence får reda på att Freddy är på väg till hans hemort på Rivieran, ser han inte Freddy som en konkurrent utan snarare ett potentiellt problem som kan skrämma bort de stora fiskarna.


© Orion Pictures

Lawrence och Freddy spelar i samma match men i helt olika ligor. Det är stor skillnad på klass mellan de båda bedragarna även om de har samma ändamål. När Freddy får reda på hur framgångsrik Lawrence är, vill han inget annat än att lära sig av mästaren. Lawrence accepterar rollen som mentor men på sina villkor. Förblir de rivaler eller vänner när de slår sig ihop för att ta Rivieran med storm?


© Orion Pictures

Michael Caine och Steve Martin är verkligen ett radarpar som heter duga i den här komediklassikern. De är smått perfekta som den brittiske snobben respektive den mer opolerade amerikanen. De slår originalets duo David Niven och Marlon Brando, och även filmen är vassare än originalet Bedtime Story (1964) som inte var dålig men denna får till det bättre på alla håll och kanter.


© Orion Pictures

Det är ett bra manus och bättre än många andra komedier då den inte blir så upprepande och även får med en bra twist på det hela. Där kommer duktiga Glenne Headly i rollen som Janet Colgate in i bilden. Janet är "tvåldrottningen" som de båda bedragarna valt ut som sitt nästa offer och insatsen de tävlar om är $50.000. Den som först får hela summan av henne vinner vadslagningen. Den andra tvingas lämna Rivieran för gott.


© Orion Pictures

En charmig feel good-komedi som alltid uppskattas hur många gånger den än ses. Franska Rivieran är en utmärkt skådeplats för den här sortens filmer, ja för vilken film som helst för den delen. Man har därför inga problem med att hamna i rätt sinnesstämning så fort filmen drar igång med den lättsamma musiken, vyerna över den pittoreska kuststaden, villan och när Lawrence och Freddy sol-och-vårar kvinnorna.


© Orion Pictures

Det finns många minnesvärda och riktigt roliga scener filmen igenom, men det är trots allt samspelet mellan Michael Caine och Steve Martin som blir roligast att skåda då de verkligen klickar ihop. Svårt att se andra skådespelare som hade kunnat göra mer med rollerna och samtidigt passa så bra. Det finns en lekfullhet här som smittar av sig. Gillar även hur filmen lyckas få till slutet som är smart och finurligt.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.4

Steve! (Martin): A Documentary in 2 Pieces

Titel: Steve! (Martin): A Documentary in 2 Pieces
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2024
Regi: Morgan Neville

Handling: Dokumentär som följer Steve Martins liv och karriär i två delar.

Omdöme: En dokumentär som valt att berättas i två delar. Den första delen handlar om dåtiden, hur Steve Martin började. Det är en titt på hans karriär som stand-up komiker och hur hans liv såg ut på den tiden. Hela den första delen visar klipp och stillbilder plus ljudupptagningar från arkivet med diverse personer som berättar om det ena och det andra, främst Steve Martin själv.


©Apple Original Films

Det är mycket material som gås igenom i den första delen och i princip allt handlar om stand-up karriären. Det mesta utspelar sig mellan åren 1965-1980 vilket är perioden då Steve Martin stiger mot toppen och blir tveklöst den mest kända stand-up komikern i världen. Så pass att han till slut uppträder inför fullsatta läktare som en rockstjärna.


©Apple Original Films

Den andra delen handlar om nutiden, hur hans liv och han som person förändrats. 1980 lämnade han stand-up scenen och gick in i filmbranschen och senare TV. Även en viss musikkarriär som hobby då han redan tidigt var en duktig banjospelare. Han var tidigt även en konstsamlare vilket speglade hans privatliv och sinnestillstånd.


©Apple Original Films

I den andra delen är det nästan helt omvänt mot den första då det nu främst handlar om nyinspelat material för dokumentären där man följer Steve Martin i hans vardag. Där vännen och kollegan Martin Short dyker upp när de spenderar tid professionellt och privat. Det blir även en titt på Steve Martins familjeliv och att bli far på äldre dar.


©Apple Original Films

Under den två delar långa dokumentären blir det en sak som saknas, eller åtminstone inte får så stort utrymme som önskat. Det är filmkarriären. Det finns flera filmer man hade önskat att dokumentären gått på djupet på, där man hade fått höra mer om bakgrunden och historier kring produktionen osv.


©Apple Original Films

Eftersom den första delen i princip uteslutande synar stand-up karriären, finns inte riktigt tid till att gå på djupet på filmerna i den andra delen med tanke på att man vill visa upp hans liv nu. Karriären mellan stand-up perioden och nutiden borde fått större utrymme.


©Apple Original Films

För oss som främst uppskattar hans filmkarriär saknas något för att känna sig helt tillfredsställd med dokumentären. Förutom det blir det en ganska ingående titt på hans karriär och liv, inte minst den andra delen som blir bättre. Men som sagt, mer fokus på filmerna hade önskats.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Roxanne

Titel: Roxanne
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Fred Schepisi
I rollerna: Steve Martin, Daryl Hannah, Rick Rossovich, Shelley Duvall

Handling: Möt brandstationschefen som lider av en liten - eller rättare sagt ganska stor - skavank, nämligen en jättestor näsa. Själv kan han inte se det roliga i situationen, men det kan i gengäld alla andra. C.D. Bales kämpar med de eviga nässkämten, en flock hopplösa brandmän och att vara hemligt förälskad i den astronomistuderande Roxanne. Hon är tyvärr förälskad i brandmannen Chris, som är snygg men inte särskilt pratsam.

Omdöme: Alltid trevligt att kunna plocka fram en sån här gammal goding. Det kan liknas vid att träffa en gammal vän man inte sett på ett tag och det är lika trevligt som vanligt när man återstiftar bekantskapen. Så blir det här i denna Steve Martin-skrivna romantiska komedi som är en modern version på pjäsen Cyrano de Bergerac.


©Columbia Pictures

Astronomistuderande Roxanne (Daryl Hannah) har hyrt ett hus över sommaren i den sömniga och pittoreska lilla staden Nelson. Hon är dock inte där för semester utan hon ska skriva en avhandling och studerar en komet. Hon blir en kväll bekant med den lokale brandstationschefen Charlie "C.D." Bales (Steve Martin) som bossar över de frivilliga brandmännen på stationen. Charlie är omtyckt av de flesta i stan. Han är hjälpsam och beläst, men han har en svaghet. Han är väldigt självmedveten om sin extremt stora näsa.


©Columbia Pictures

Charlie och Roxanne kommer bra överens och hon känner att hon kan prata med honom och dela med sig det mesta, trots att de inte känt varandra så länge. När så Roxanne får upp ögonen för den nye brandmannen Chris (Rick Rossovich) som inte bara ser bra ut utan även verkar ha en fin personlighet, vill hon lära känna honom bättre. Chris har dock svårt med nervositet när han är i närheten av en kvinna han finner sig attraherad av. Frågan är om Charlie kan vara till hjälp med att finna de rätta orden. Problemet är bara att Charlie själv håller på att falla för Roxanne...


©Columbia Pictures

Det finns komedier och romantiska filmer som är bättre än vad denna film är. Men det betyder inte alltid att det är filmer som man kan eller känner för att se om. Detta är en romantisk komedi som är lättsmält och vinner många poäng på att vara mysig, komisk, ha gammaldags romantik och ja, även vara lite av en sagoberättelse. Det skapas på så vis en del magi som är långt ifrån en självklarhet i genren.


©Columbia Pictures

Steve Martin, som både skrivit manuset och producerat filmen, får fria tyglar i huvudrollen och gör det bra. Många skämt som han får med som funkar och han håller sig tillräckligt i kragen för att inte tappa greppet om karaktären. Bra sällskap av Daryl Hannah som Roxanne och Rick Rossovich som Chris. Tillsammans med Steve Martin skapar de många roliga stunder och förvecklingar när kärleken ligger i luften.


©Columbia Pictures

En sak som funkar mindre bra är en del scener på brandstationen och med de frivilliga brandmännen. Detta då de är alldeles för tafatta och korkade vilket leder till en del skämt som inte funkar så bra. Men filmen har till stor del en mysig känsla som smittar av sig vilket gör att man kan ha lite överseende med det som funkar lite mindre bra. För i grunden är det en fin och oftast rolig romantisk komedi ledd av Steve Martin som bjuder på det mesta av det bästa. Stark trea till svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

Planes, Trains and Automobiles

Titel: Planes, Trains and Automobiles / Raka spåret till Chicago
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1987
Regi: John Hughes
I rollerna: Steve Martin, John Candy, Laila Robins, Dylan Baker, Kevin Bacon

Handling: Neal Page är en man som jobbar inom reklambranschen i New York, och det enda han vill är att flyga hem till Chicago för att fira Thanksgiving med familjen. Men det enda som händer är att han drabbas av en massa elände. Elände som personifieras i Del Griffith, en högljudd, men ändå sympatisk säljare, som drar med sig Neal på en vansinnesresa tvärs över landet. Det lär dröja innan Neal får hugga in på kalkonen.

Omdöme: Det är dags för Neal Page (Steve Martin) att bege sig hem till familjen över Thanksgiving. Hans fru och barn väntar på honom och Neal vill komma hem så fort som möjligt. Han jobbar inom reklambranschen i New York och hoppas hinna med flyget till Chicago så att han är hemma innan familjen gått och lagt sig.


©Paramount Pictures

Detta kanske inte kommer bli hans dag då problemen börjar redan när han försöker få tag i en taxi. Först hinner en annan man (Kevin Bacon) före till en taxi, sedan "stjäl" Del Griffith (John Candy) nästa taxi som Neal, desperat som han är, betalat stora pengar för att få. Neal får svårt att ta sig till flygplatsen, men det blir bara början på hans mardröm.


©Paramount Pictures

Väl på flygplatsen finner Neal inte bara att flyget är försenat p.g.a. snöstorm i Chicago, han träffar även på Del Griffith igen. Som om det inte vore nog ska han med samma flyg och visar sig sitta bredvid Neal. Del är en resande försäljare som har en stor personlighet och aldrig verkar vara tyst. Neal tvingas stå ut med Del under flygresan, tror han. Det kommer bli mycket värre än så då planet tvingas landa i en annan stad och Neal blir fast med Del när de båda försöker ta sig till Chicago med tåg, buss och bil.


©Paramount Pictures

Denna komediklassiker har setts många gånger. Så pass att det är en av filmerna som setts flest gånger. Trots det är det härligt att kunna konstatera att den alltid håller lika bra. Det tar inte lånd tid innan man ler och njuter när Neal Page och Del Griffith startar resan ihop från New York mot Chicago.


©Paramount Pictures

En film som bäst beskrivs med tre ord - humor, värme och hjärta. Den har gott om det och man måste imponeras över att den lyckas varje gång. Den får en att skratta, mysa och till slut är det omöjligt att inte bli berörd av slutet som fångar andan av högtiden. En tid då man inte bara är tacksam för familj och vänner utan även för ens medmänniskor som kanske har det lite svårare.


©Paramount Pictures

Steve Martin och John Candy är helgjutna i sina roller. Även om de inte kör med lika mycket fysisk komedi som Helan & Halvan, kan man nästan se dem som en modern version på denna komikerduo. Båda skapar flera minnesvärda och roliga scener och situationer, både tillsammans och på tu man hand. Men här finns även scener som går rakt in i hjärtat då det finns en sårbarhet hos inte minst Del Griffith som Candy får fram bra. Han är inte bara en endimensionell komisk karaktär och det är väldigt viktigt för filmens poäng.


©Paramount Pictures

John Hughes gjorde många älskvärda filmer men detta är favoriten och en film som uppenbarligen kan återbesökas flera gånger om och levererar varje gång. Finns en del bra komedier där ute som man kan se om, men sällan håller de lika bra gång efter gång som denna gör. Och som sagt, det är mer än bara en komedi vilket gör att den funkar så pass bra. Avslutningen är verkligen som grädde på moset. Ett fint och passande slut på en favoritkomedi.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.6