How to Get Ahead in Advertising

Titel: How to Get Ahead in Advertising / Ett huvud för mycket
Genre: Komedi/Fantasy
Land: Storbritannien
År: 1989
Regi: Bruce Robinson
I rollerna: Richard E. Grant, Rachel Ward, Richard Wilson, Jacqueline Tong

Handling: Denis är en ung reklammakare som har i uppgift att komma på en slogan och en reklamsnutt för ett nytt medel mot finnar. Han finner dock snart att det är svårare än han tror och börjar hata sig själv och sitt jobb, vilket leder till att han själv får en stressrelaterad böld på sin axel. Snart börjar bölden, som också förses med ögon och mun, att prata, och det är inga snälla saker den säger. Har Denis projicerat alla de sidor han hatar hos sig själv in i sin böld, är han galen eller är det verkligen så att bölden pratar?

Omdöme: Denis Bagley (Richard E. Grant) jobbar inom reklambranschen. Han är förmodligen den skickligaste av dem alla och en värdefull pjäs på reklambyrån som ägs av John Bristol (Richard Wilson). Bagley är hänsynslös och skyr inga medel, allt för att få resultat, vilket är det viktigaste i en tuff bransch.


© HandMade Films / Warner Bros.

Något händer med Bagley när han är mitt uppe i att försöka brainstorma fram en reklamkampanj för ett nytt acnemedel. Hans fru Julia (Rachel Ward) känner att han håller på att drabbas av ett nervsammanbrott och behöver vila. Men det är för sent då Bagley får en stor böld på sin axel. En böld som tar över hela hans liv och börjar driva honom till vansinne.


© HandMade Films / Warner Bros.

En brittisk film som togs an med förhoppning om att den skulle följa en man i reklambranschen som tar till diverse fula tricks. Och det börjar ju faktiskt så när Bagley håller ett tal till andra, mindre erfarna reklammakare och sedan jobbar på den nya reklamkampanjen. Det verkar kunna bli något roligt av det hela med Richard E. Grant i toppform.


© HandMade Films / Warner Bros.

I och med att bölden kliver in i handlingen utvecklas filmen till något annat än förväntat. Tyvärr är det inte till filmens fördel då det hela blir surrealistiskt och bisarrt vilket jag ofta har svårt för. Det blir lite som David Cronenberg varit framme med sin body horror när bölden får ett ansikte, börjar prata och tar över Bagleys liv. Förvisso välgjort och ofta med bitsk humor men inte riktigt min kopp te.


© HandMade Films / Warner Bros.

Vad som till slut räddar filmen är Richard E. Grant vars prestation är underhållande från första till sista scenen. Han är helt klart behållningen med filmen. Visst kan jag se hur filmen faller vissa i smaken om de gillar surrealism och en djupdykning i det mänskliga psyket. Filmen är också mörkare än förväntat när man såg fram emot en desto lättsammare och renodlad komedi än vad man får.


© HandMade Films / Warner Bros.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

Dead Men Don't Wear Plaid

Titel: Dead Men Don't Wear Plaid / Döda män klär inte i rutigt
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1982
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Rachel Ward, Reni Santoni, Carl Reiner

Handling: Juliet Forrest är övertygad om att det rapporterade dödsfallet av hennes far i en bilolycka inte var någon olycka. Hennes far var en framstående ostforskare som arbetade på ett hemligt recept. För att bevisa att det var mord anlitar hon privatdetektiven Rigby Reardon. Han hittar en papperslapp som innehåller en lista över personer som är "Carlottas vänner och fiender".

Omdöme: Privatdetektiven Rigby Reardon (Steve Martin) får ett nytt intressant fall på sitt bord. Framförallt får han en vacker klient i Juliet Forrest (Rachel Ward) som gör det hela aningen trevligare för honom. Juliet är övertygad om att hennes far, som var en framstående forskare och ostmakare, blev mördad när han omkom i en bilolycka.


© Universal Pictures

Rigby börjar genast utreda fallet, söker upp diverse inblandade och tar även hjälp av självaste Philip Marlowe (Humphrey Bogart) som assisterar honom i detektivarbetet. Fallet visar sig vara ganska invecklat och Rigby hamnar i flera farliga situationer där han blir beskjuten och slagen. Han kommer över två listor på Juliets fars kontor. Ena listan över vänner och den andra över fiender till Carlotta. Kan någon av dessa vara mördaren? Och vem är Carlotta?


© Universal Pictures

Carl Reiner och Steve Martin har skapat en trevlig hyllning till film-noir och hela den eran. Ett lyckat drag får sägas var att plocka in kompositören Miklós Rózsa respektive kostymdesignern Edith Head, båda flerfaldigt Oscarsnominerade och Oscarsvinnande legender och en del av 40-talets Hollywood. Båda gjorde här sin sista film vilket var passande med tanke på hyllningen till deras storhetstid.


© Universal Pictures

Filmen är främst känd för att på ett smart sätt använda sig av klipp från gamla noir-filmer och integrera dem i historien. Inte bara det, Steve Martin och hans Rigby för dialog med de gamla stjärnorna och hamnar även i spända situationer. Om man sett en del film-noir och gillar genren är det givetvis bara trevligare.


© Universal Pictures

Själva storyn är egentligen inte det viktigaste då den är lite invecklad bara för att kunna få med de olika karaktärerna från diverse noir-filmer. Klipp från upp emot 20 filmer har använts och flera stora stjärnor från 40-talet dyker upp filmen igenom. Mestadels är det lyckat och man har på ett smart sätt lyckats filma det hela så att det ser ut som om Rigby befinner sig i dessa scener.


© Universal Pictures

Det blir kanske inte en komedi som får en att gapskratta men man småskrattar på sina håll. Ibland för att det faktiskt är finurligt och smart, andra gånger för att Steve Martin gör och säger saker som är korkade eller roliga.


© Universal Pictures

Det är framförallt en film av och för filmälskare med inslagen och referenserna till noir-genren. Att man valt att filma det hela i svartvitt känns naturligt och man märker att de tagit det hela på allvar och inte valt att göra en renodlad parodi av det hela. Musiken är t.ex. ett bra exempel på detta då den lika gärna hade kunnat vara från den tiden vilket skapar rätt stämning för denna typ av film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

After Dark, My Sweet

Titel: After Dark, My Sweet
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: James Foley
I rollerna: Jason Patric, Rachel Ward, Bruce Dern, George Dickerson

Handling: En avdankad boxare driver omkring efter att ha flytt från ett mentalsjukhus. Han stöter på en änka som övertalar honom att fixa till huset och tomten som hennes make efterlämnat. Änkan har också en farbror som övertalar de två att hjälpa till att kidnappa ett rikemansbarn och den före detta boxaren måste ta en del beslut om lojalitet och vad som är rätt och fel.

Omdöme: Kevin "Kid" Collins (Jason Patric) är en f.d. boxare som driver runt från stad till stad. Han säger till folk att han väntar på sin vän som ska komma och hämta upp honom, men snart tröttnar folk på lösdrivaren. Alla förutom Fay (Rachel Ward) som ser något i Collie som hon kallar honom. Kanske är det för att hon ser honom som en söt, rufsig bortsprungen hund, därav smeknamnet Collie.


©Avenue Pictures

Fay har blivit lämnad ensam som änka och behöver någon som hjälper henne runt huset. Collie har ändå ingenstans att ta vägen så han hjälper gärna till. Det är också en chans för honom att vara nära den vackra Fay som verkar behöva en man för mer än att bara fixa saker runt huset.


©Avenue Pictures

När "farbror" Bud (Bruce Dern) dyker upp visar det sig att han kokar ihop något. Han utger sig för att vara en f.d. polis som nu tänker tjäna en slant. Och han vill ha med Collie på det hela. De tre ska kidnappa ett rikemansbarn och utpressa pengar från föräldrarna. Collie, som inte är korkad, misstänker tidigt att inte minst Bud vill utnyttja honom och lämna honom för döden när de är klara.


©Avenue Pictures

En neo-noir är aldrig fel och denna hade setts en gång i tiden men mindes inte så mycket mer än att den uppskattades. Det bygger på en bok av Jim Thompson från 1955, så det är en äkta noir-historia man har från den tiden, även om filmen utspelar sig i modern tid.


©Avenue Pictures

Man har som sagt en tvättäkta noir-historia. Den avdankade boxaren dras in i farligheter tack vare en femme fatale och hennes farbror. Han själv har en bakgrund som är mystisk och han berättar inte så mycket mer om sig själv än att han är en f.d. boxare. Men vad han gjort efter att den karriären tagit slut är en bra fråga. Är han potentiellt farlig eller from som ett lamm?


©Avenue Pictures

Relationen med Fay blir ganska het och för Collies del kan det handla om kärlek, någon han inte kan eller vill vara utan. Frågan är om Fay känner likadant eller dragit in honom som den femme fatale hon verkar vara. Deras relation tar många vändningar innan röken lagt sig. Det blir svårt att veta vart deras heta möte ska leda.


©Avenue Pictures

Trion Jason Patric, Rachel Ward och Bruce Dern funkar bra då Collie, Fay och Bud smider sina planer. Svagaste kortet är trots allt Rachel Ward då hon inte alltid känns övertygande när hon ska spela arg och upprörd. Desto bättre som lugn och förförisk, det är då hon känns mest naturlig. Bruce Dern är favoriten som lurig och smått manipulativ, men Jason Patric gör också sin roll bra med en bra bredd i karaktären. Hans stirriga blick och beteende får en verkligen att vara osäker på vad som döljer sig bakom ytan.


©Avenue Pictures

Konstaterar att filmen är klart sevärd och har något men är väl inte riktigt så bra som jag ville minnas den som. Uppskattar dock oftast en neo-noir och denna är inget undantag. Den heta grundstoryn för tankarna till Body Heat (1981) även om den filmen lyckas bättre överlag med stämningen, storyn och genomförandet. Här fanns det mer att hämta men det är fortfarande en sevärd film i genren och slutet ger en en del att tänka på.


©Avenue Pictures

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5