White Palace

Titel: White Palace / Laddat möte
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1990
Regi: Luis Mandoki
I rollerna: James Spader, Susan Sarandon, Jason Alexander, Kathy Bates, Eileen Brennan, Jeremy Piven

Handling: En kväll korsas vägarna mellan två mycket olika människor och kärleken slår ner som en bomb. Det blir också en krasch mellan två personligheter och två världar så väsensskilda som natt och dag.

Omdöme: Max (James Spader) är något av en yuppie som lever flott, har ett välbetalt jobb och ofta hänger med sina vänner. Men något saknas i hans liv efter att han tragiskt förlorat sin kärlek. Det har gjort att han hamnat i ett mellanläge där han inte kunnat gå vidare och leva sitt liv fullt ut, inklusive en ny kvinna i hans liv. Hans vänner försöker para ihop honom med gemensamma singelvänner men Max känner sig inte redo.


© Universal Pictures

En kväll tjafsar han med Nora (Susan Sarandon) på en hamburgerkedja efter att ha fått med sig fel order. Vad han inte kan ana är att han kommer träffa på henne på nytt senare samma natt på en bar. Nora, stärkt av alkoholen, tar första steget men Max är inte direkt intresserad. Däremot finner de att de har något gemensamt som för dem samman, trots att de är väldigt olika. Det blir starten på ett laddat möte.


© Universal Pictures

Ibland är det inte så enkelt med kärleken. Bara för att man söker en viss typ och inom ett visst åldersspann, betyder det inte att man behöver hitta rätt. Vännerna till Max vill hjälpa honom och se honom lycklig, men de tror per automatik att de vet vem som vore rätt för honom, någon som skulle kunna ersätta hans bortgångna till synes smått perfekta fru.


© Universal Pictures

Susan Sarandon och James Spader är duktiga men än viktigare är att de har bra kemi ihop, något de uppvisar. Det känns naturligt och inte bara som att de spelar rollerna. Det är inte heller enbart heta möten det handlar om, även om det är mer av den varan till en början. Sedan utvecklas relationen mellan Max och Nora till något mer vilket både stärker och komplicerar relationen.


© Universal Pictures

En något överraskande finstämd film som har mer av värde än vad den initialt kanske verkade ha. Det är en film om två skilda världar som möts, både sett till deras bakgrund, klass, religion och ålder. Men attraktionen finns där och som det visar sig mår de båda bättre av att ha varandra. Även om relationen har sina svårigheter och motgångar, blir det inte nattsvart och deppigt som det hade kunnat bli. Förmodligen för att vi har två karaktärer som bryr sig om varandra och inte vill såra varandra.


© Universal Pictures

Att filmen är från tidigt 90-tal är en faktor som är till filmens fördel. Skådeplatsen må inte vara New York utan istället St. Louis för ovanlighetens skull, men tidigt 90-tal och höst är allt mysigt på film. På det har man musik som ofta drar fram saxofonen vilket bara förstärker den goda stämningen. Så på det stora hela är filmen lite bättre än väntat och får säga att man känner sig nöjd med filmvalet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

The Music of Chance

Titel: The Music of Chance / Slumpens musik
Genre: Drama
Land: USA
År: 1993
Regi: Philip Haas
I rollerna: James Spader, Mandy Patinkin, M. Emmet Walsh, Charles Durning, Joel Grey, Chris Penn, Samantha Mathis

Handling: Jim plockar upp Jack Pozzi längs vägen och det är början på en märklig bekantskap. Jack är en snabbkäftad kortspelare som nu behöver pengar till ett pokerspel mot två excentriska miljonärer. Jim beslutar sig för att låna ut sina pengar och tillsammans åker de ut till miljonärernas stora lantegendom. Men spelet går inte som planerat och Jim och Jack inser att besöket nog kommer att dra ut på tiden...

Omdöme: Jim Nashe (Mandy Patinkin) är ute och kör längs en landsväg och lyssnar på (inte så bra) musik då han plötsligt får syn på en man som är blodig och verkar ha blivit slagen. Han plockar upp mannen som visar sig vara Jack Pozzi (James Spader). Han berättar historien om vad han precis varit med om, att han är en rackare till pokerspelare och att han har en chans att vinna stora pengar då han är inbjuden att spela mot två excentriska miljonärer men som inte är särskilt duktiga pokerspelare.


©IRS Media

Jim blir fascinerad av vad Jack berättat och chansen att tjäna bra med pengar, så han är villig att sponsra Jack med $10.000 mot att han får tillbaka insatsen plus hälften av pengarna som Jack kommer vinna från miljonärerna. Miljonärerna är Flower (Charles Durning) och Stone (Joel Grey) men Jack kallar dem för Helan & Halvan eftersom de påminner om komikerparet, främst storleksmässigt.


©IRS Media

Efter att Jack och Jim träffat Flower och Stone på deras herrgård och Jim insett att de mycket riktigt är excentriska miljonärer, är det dags för pokerspelet. Innan de drar igång pokern avslöjar Flower och Stone att de tagit lektioner sedan senast då Jack sopade mattan med dem. En känd Las Vegas-pokerspelare har lärt dem en del, men Jack är inte orolig. Som det visar sig kanske han borde vara det. Jack och Jim hamnar nämligen i en underlig situation som kommer få dem att bli ofrivilliga gäster på obestämd tid hos Flower, Stone och deras anställde Calvin (M. Emmet Walsh).


©IRS Media

Vad är det för film vi har här? Det visar sig vara en film som hamnar i en kategori som man inte ser alltför ofta. Det känns som en indiefilm och den är tillräckligt udda utan att flippa ut för mycket. En sådan där film som man inte riktigt vet vad den ska bjuda på och leda till.


©IRS Media

Till en början är man på sin vakt då det känns som det hela kan handla om svindlare eftersom det handlar om poker. Man vet inte om det kommer bli en svart komedi av det hela eller om det snarare blir mer på allvar. Lite mittemellan hamnar det, men mer allvar än en komedi som det visar sig.


©IRS Media

James Spader, Charles Durning och M. Emmet Walsh sticker ut mest i sina roller, speciellt James Spader vars Jack är stor i käft och lite småsliskig då han påminner en del om Dustin Hoffman i rollen som Rizzo i Midnight Cowboy (1969). Mandy Patinkin visar sig dock axla huvudrollen och spelar den mest välbalanserade rollen som Jim. Samtliga är de duktiga i denna film som bygger på en bok av Paul Auster.


©IRS Media

Tycker filmen har något på gång och är smått fascinerande, men när allt är sagt och gjort känner man att det inte leder till något direkt speciellt. Man sitter liksom och väntar på vad för slags vändningar som ska komma men det händer inte så värst mycket. Det känns t.ex. lite konstigt att Flower och Stone försvinner från handlingen. Tror filmen hade vunnit på att få med dem lite mer under andra halvan av filmen för att fortsätta den hjärnornas kamp som vi fick tidigare mellan dem och Jack och Jim.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0