Extreme Justice

Titel: Extreme Justice / Extreme Justice: Dödspatrullen
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Mark L. Lester
I rollerna: Lou Diamond Phillips, Scott Glenn, Chelsea Field, Yaphet Kotto, Ed Lauter, William McNamara

Handling: Jeff Powers ansluter till ett gäng elittränade poliser. Deras uppgift är att stoppa kriminellt belastade brottslingar. De drar sig inte för någonting för att komma åt brottslingarna.

Omdöme: S.I.S. står för Special Investigation Section och är en specialenhet inom Los Angeles-polisen. De har i princip fria händer att ge sig på tungt kriminella och hålla dem borta från gatorna, gärna för gott. Ledaren för specialenheten är Dan Vaughn (Scott Glenn) som är en hårdnackad polis som skjuter först och frågar sen. Och det är ok då han och enheten får stöd från sin överordnade kapten Shafer (Ed Lauter) som oftast blundar för övervåld så länge de får resultat, vilket de får.


© Lionsgate

Efter att en av poliserna i specialenheten blir skadad, behöver de en ersättare. Vaughn har rätt man för jobbet. Han rekryterar sin gamle kollega Jeff Powers (Lou Diamond Phillips) som ofta hamnar i trubbel med internutredningen då han inte lägger fingrarna emellan. Det är precis en sådan polis enheten behöver förstärkning av och Jeff är eld och lågor över att få chansen.


© Lionsgate

Jeff, som är ihop med kriminalreportern Kelly Daniels (Chelsea Field), får inte prata med någon om sitt nya uppdrag eller om specialenheten. Det gör förhållandet svårt och inte blir det enklare när hon börjar gräva i specialenheten efter att flera döda kroppar är resultatet av specialenhetens ingripande vid ett bankrån. Även Jeff som är van vid att ta i med hårdhandskarna tvekar på det moraliska i att låta de kriminella först begå brottet och sedan skjuta dem då polisens uppgift trots allt är att skydda och förebygga brott.


© Lionsgate

Hade inga direkta förväntningar på denna film som fått lågt betyg och på ytan verkade vara en B-actionfilm, inte minst då vi har Lou Diamond Phillips i huvudrollen. Fast å andra sidan delar han huvudrollen med Scott Glenn som är desto mer gedigen. Och eftersom det är regi av Mark L. Lester, bl.a. Class of 1984 (1982), Firestarter (1984) och inte minst Commando (1985), fanns potential för något mer än bara en sunkig actionfilm.


© Lionsgate

Något man ska ha i åtanke är att det trots allt är verklighetsinspirerat med specialenheten S.I.S. Sedan är frågan hur nära sanningen filmen är då specialenheten tar onödiga risker och ibland även tar korkade beslut. Dessutom känns de som cowboys mitt i stan då de plockar fram sina vapen och pangar på tills ammunitionen tagit slut. Det är rena rama vigilante-stilen över specialenheten. Mest komiska är polisdetektiv Larson (Yaphet Kotto) som ses med cowboyhatt, trenchcoat, poncho och tror han är med i Westworld (1973) när han plockar fram sina vapen från sina hölster och tömmer magasinen.


© Lionsgate

Att det är en vigilante-stil över filmen och specialenheten är inte alls tokigt. Faktiskt mer underhållande och bättre än förväntat. Visst kanske det är lite av en B-actionfilm, men ändå tillräckligt välgjord och med ett samhällspolitiskt budskap. Det är lite av ett moraliskt och etiskt dilemma trots allt eftersom specialenheten endast ger sig på avskum som de har bevis på har begått grova brott men som kommit undan. De spanar sedan på dem och slår inte till förrän de begått ett nytt grovt brott som de sedan konfronterar dem under och allt som oftast leder det till en dödlig eldstrid.


© Lionsgate

Tror filmens lite lägre betyg och kritik kan ha att göra med övervåldet och att den smått glorifierar specialenhetens metoder. Är trovärdighetsfaktorn särskilt hög? Nej, kanske inte men det är trots allt en film och effekten blir underhållande. Det är en typ av film som är lite av en "guilty pleasure" snarare än att det skulle vara en strålande film. Trots allt en positiv överraskning som är bättre än sitt rykte, speciellt om man uppskattar vigilante-filmer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.6

The Music of Chance

Titel: The Music of Chance / Slumpens musik
Genre: Drama
Land: USA
År: 1993
Regi: Philip Haas
I rollerna: James Spader, Mandy Patinkin, M. Emmet Walsh, Charles Durning, Joel Grey, Chris Penn, Samantha Mathis

Handling: Jim plockar upp Jack Pozzi längs vägen och det är början på en märklig bekantskap. Jack är en snabbkäftad kortspelare som nu behöver pengar till ett pokerspel mot två excentriska miljonärer. Jim beslutar sig för att låna ut sina pengar och tillsammans åker de ut till miljonärernas stora lantegendom. Men spelet går inte som planerat och Jim och Jack inser att besöket nog kommer att dra ut på tiden...

Omdöme: Jim Nashe (Mandy Patinkin) är ute och kör längs en landsväg och lyssnar på (inte så bra) musik då han plötsligt får syn på en man som är blodig och verkar ha blivit slagen. Han plockar upp mannen som visar sig vara Jack Pozzi (James Spader). Han berättar historien om vad han precis varit med om, att han är en rackare till pokerspelare och att han har en chans att vinna stora pengar då han är inbjuden att spela mot två excentriska miljonärer men som inte är särskilt duktiga pokerspelare.


©IRS Media

Jim blir fascinerad av vad Jack berättat och chansen att tjäna bra med pengar, så han är villig att sponsra Jack med $10.000 mot att han får tillbaka insatsen plus hälften av pengarna som Jack kommer vinna från miljonärerna. Miljonärerna är Flower (Charles Durning) och Stone (Joel Grey) men Jack kallar dem för Helan & Halvan eftersom de påminner om komikerparet, främst storleksmässigt.


©IRS Media

Efter att Jack och Jim träffat Flower och Stone på deras herrgård och Jim insett att de mycket riktigt är excentriska miljonärer, är det dags för pokerspelet. Innan de drar igång pokern avslöjar Flower och Stone att de tagit lektioner sedan senast då Jack sopade mattan med dem. En känd Las Vegas-pokerspelare har lärt dem en del, men Jack är inte orolig. Som det visar sig kanske han borde vara det. Jack och Jim hamnar nämligen i en underlig situation som kommer få dem att bli ofrivilliga gäster på obestämd tid hos Flower, Stone och deras anställde Calvin (M. Emmet Walsh).


©IRS Media

Vad är det för film vi har här? Det visar sig vara en film som hamnar i en kategori som man inte ser alltför ofta. Det känns som en indiefilm och den är tillräckligt udda utan att flippa ut för mycket. En sådan där film som man inte riktigt vet vad den ska bjuda på och leda till.


©IRS Media

Till en början är man på sin vakt då det känns som det hela kan handla om svindlare eftersom det handlar om poker. Man vet inte om det kommer bli en svart komedi av det hela eller om det snarare blir mer på allvar. Lite mittemellan hamnar det, men mer allvar än en komedi som det visar sig.


©IRS Media

James Spader, Charles Durning och M. Emmet Walsh sticker ut mest i sina roller, speciellt James Spader vars Jack är stor i käft och lite småsliskig då han påminner en del om Dustin Hoffman i rollen som Rizzo i Midnight Cowboy (1969). Mandy Patinkin visar sig dock axla huvudrollen och spelar den mest välbalanserade rollen som Jim. Samtliga är de duktiga i denna film som bygger på en bok av Paul Auster.


©IRS Media

Tycker filmen har något på gång och är smått fascinerande, men när allt är sagt och gjort känner man att det inte leder till något direkt speciellt. Man sitter liksom och väntar på vad för slags vändningar som ska komma men det händer inte så värst mycket. Det känns t.ex. lite konstigt att Flower och Stone försvinner från handlingen. Tror filmen hade vunnit på att få med dem lite mer under andra halvan av filmen för att fortsätta den hjärnornas kamp som vi fick tidigare mellan dem och Jack och Jim.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

The Firm

Titel: The Firm / Firman
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Tom Cruise, Gene Hackman, Jeanne Tripplehorn, Hal Holbrook, Wilford Brimley, Ed Harris, Holly Hunter, David Strathairn, Gary Busey, Tobin Bell, Paul Sorvino

Handling: Den nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere avböjer erbjudanden från stora advokatbyråer när en Memphis-baserad byrå erbjuder honom 20 procent högre lön plus andra förmåner. Snart visar det sig dock att byråns affärsverksamhet är tätt knuten till organiserad brottslighet och Mitch tvingas ta stora risker för att ta sig ur med sin licens och sitt liv i behåll.

Omdöme: Mitch McDeere (Tom Cruise) är en hett eftertraktad nyutexaminerad advokat som gått på Harvard och varit i topp i sin klass. Han går på diverse jobbintervjuer och är i en position där han kan välja och vraka bland erbjudandena. Han behöver inte fjäska eller liknande, snarare tvärtom då de som kallat honom på intervju fjäskar för honom.


©Paramount Pictures

Mitch, som är lyckligt gift med sin stora kärlek, skolfröken Abby (Jeanne Tripplehorn), får en dag ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Det är en advokatbyrå från Memphis som gör det klart för Mitch att de verkligen vill ha honom. De har tagit reda på vad hans bästa erbjudande är från andra intresserade och lägger på 20% i lön, plus en massa andra förmåner.


©Paramount Pictures

Mitch och Abby känner att de blir en del av en stor familj på advokatbyrån i Memphis. Mitch får en mentor i Avery Tolar (Gene Hackman) och de börjar med att besöka en viktig klient på Caymanöarna. Men allt är inte en dans på rosor då två advokater på byrån nyligen dött under mystiska omständigheter när de var på Caymanöarna. Mitch blir även kontaktad av FBI-agenten Wayne Tarrance (Ed Harris) som gör det klart för honom att byrån jobbar åt maffian.


©Paramount Pictures

Sydney Pollack regisserar denna John Grisham-historia. En Sydney Pollack som en gång i tiden hade gjort konspirationsthrillern Three Days of the Condor (1975). Detta faller lite i samma kategori även om det inte blir samma typ av film. Det blir nämligen inte en riktigt tät film av det hela som det känns att det hade kunnat bli.


©Paramount Pictures

Måste ta upp en av filmens svagheter med en gång. Hur musiken av Dave Grusin kunde bli Oscarsnominerad är lite av en gåta. Förmodligen var han en Oscarsfavorit runt den här tiden då han under en femtonårsperiod blev nominerad åtta gånger. Detta blev den sista. Stundtals är det helt ok och skapar en del stämning. Problemet är att det mestadels låter som någon helt på måfå slår på pianot. Man blir smått galen av oljudet i dessa scener och flera gånger kommer de under scenerna som ska vara som mest spännande.


©Paramount Pictures

Förutom den undermåliga musiken i sina värsta stunder, har filmen två andra problem. Historien blir lite väl långsökt längre in när Mitch kläcker en plan för att rädda sitt skinn. Man vill trots allt att det ska kännas lite mer trovärdigt och realistiskt så att nivån på spänningen ska höjas. Sedan är filmen för lång med sina 2.34 vilket blir kännbart, särskilt när den nämnda musiken jazzar loss på pianot under senare delen av filmen.


©Paramount Pictures

Nu låter det kanske som det är en dålig film och historia, det är det inte. Grundhistorien är inte alls tokig och kan tänka mig att boken funkar bättre. Filmen borde också ha funkat bättre om den gjort vissa korrigeringar då den har en hel del på gång.


©Paramount Pictures

Trots invändningarna mot filmen är det en storfilm som levererar en del av värde. En av dem är karaktärerna och skådespelarna då vi hittar en drös bra roller. Genomgående stabila prestationer även om det kanske inte är någon som sticker ut som riktigt stark. Mer att de som grupp är duktiga vilket gör att det hålls en hög nivå vem som än dyker upp i en scen. Önskar dock att filmen varit lite tätare och där är musiken det största problemet då den aldrig ger filmen en chans i de viktigaste ögonblicken.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

So I Married An Axe Murderer

Titel: So I Married An Axe Murderer / En brud på hugget
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1993
Regi: Thomas Schlamme
I rollerna: Mike Myers, Nancy Travis, Anthony LaPaglia, Amanda Plummer, Alan Arkin, Charles Grodin, Michael Richards

Handling: Poeten Charlie har aldrig haft någon större lycka med det motsatta könet, tills han träffar sin drömkvinna Harriet. Men ganska snart börjar Charlie misstänka att Harriet i själva verket är Fru X, en kvinna som gifter sig för att sedan mörda sina män.

Omdöme: Vi befinner oss i San Francisco där poeten Charlie (Mike Myers) alltid hittar något fel med kvinnorna han dejtar. Det är något han inte är sen att dela med sig av till sin bästa vän, polisdetektiven Tony (Anthony LaPaglia).


©TriStar Pictures

En dag när Charlie ska köpa haggis då han ska på middag hos sina skotska föräldrar, får han syn på slaktaren Harriet (Nancy Travis). Charlie börjar dejta Harriet och känner att han kan ha träffat sin drömkvinna. Han säger lite på skämt till Tony att han måste se till så Charlie inte strular till det med sina vanliga påhitt om de han dejtar. Men efter att ha läst om en yxmörderska som dödat tre av sina makar, börjar han misstänka att Harriet kan vara Fru X som eftersöks. Kan hon verkligen vara skyldig eller är det bara Charlie som börjar få kalla fötter när han går i giftermålstankar?


©TriStar Pictures

Filmen börjar inte direkt förtroendeingivande då vi möter Charlie på en klubb där diverse uppträdanden äger rum, däribland Charlie med sin poesi till musik. Det är en flummig scen som presenteras och inte blir det mycket bättre när Charlie besöker sina föräldrar på middag. Pappan spelas också av Mike Myers och här har han fått fria tyglar att gå crazy med en tjock skotsk accent. Det går till överdrift och alla scener med föräldrarna känns smått överflödiga.


©TriStar Pictures

Det blir bättre så fort Charlie och Harriet börjar dejta och umgås. Dejtingen övergår till en romans innan misstankarna börjar skapa stora problem, något som blir lite småroligt. Eftersom Harriet också uppträder suspekt och verkar bekymrad över något tar Charlie det som tecken på att hans farhågor kan besannas.


©TriStar Pictures

Skådeplatsen San Francisco gör sig alltid bra på film och här är det inget undantag. Att se Charlie glida fram i sin sportiga gamla Volkswagen längs San Franciscos kulliga gator är småmysigt med flera välkända platser i bakgrunden. Tyvärr avslutar filmen lite så som den inledde då det blir alldeles för flummigt och svagt. Musiken är en bidragande orsak till varför det inte funkar. Filmens mittdel funkar bäst men det räcker inte till ett godkänt betyg.


©TriStar Pictures

Avslutningsvis hjälper det inte att Mike Myers axlar huvudrollen. Han fick rollen efter Wayne's World (1992) och fick även skriva om/expandera en del dialog och karaktärer, inklusive den skotske fadern som skulle ha spelats av en annan skådespelare. Tror filmen hade funkat bättre med en annan skådespelare i huvudrollen. Ursprungligen lär den ha varit skriven åt Chevy Chase, även Albert Brooks och Martin Short var påtänkta men gillade inte karaktären. Trion hade definitivt varit att föredra men med tanke på den svaga inledningen och slutet av filmen hade det kanske inte hjälpt så mycket. Å andra sidan hade det inte skadat filmen, något Mike Myers till viss del gör.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.5

A Perfect World

Titel: A Perfect World
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1993
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Kevin Costner, Clint Eastwood, Laura Dern, T.J. Lowther, Bruce McGill

Handling: Butch Haynes är på flykt undan ett fyrtioårigt fängelsestraff för väpnat rån. Som en desperat "säkerhetsåtgärd" kidnappar han en åttaårig pojke. Den ärrade sheriffen Red Garnett leder jakten på Haynes. För honom är det inget rutinuppdrag - han vill till varje pris stoppa Haynes i en värld som är allt annat är perfekt...

Omdöme: Året är 1962 då Butch Haynes (Kevin Costner) lyckas rymma från fängelset. Efter att han och fängelsekumpanen Terry Pugh (Keith Szarabajka) gjort inbrott för att komma över mat, hamnar de i en väpnad konflikt. Det leder till att de kidnappar åttaårige pojken Phillip (T.J. Lowther) som de sedan har som gisslan när de ger sig ut på vägarna i sitt flyktförsök.


©Warner Bros.

Butch och Phillip kommer att bekanta sig under sin roadtrip och skapa ett band med varandra. Tanken är att de ska ta sig från Texas hela vägen upp till Alaska. Längs vägen kommer de göra diverse stopp för att byta bil, införskaffa kläder och mat. Varje stopp innebär dock en risk eftersom de är efterlysta och kan hamna i svåra situationer. Butch är dock villig att ta till våld om så krävs då han är en desperat man på flykt undan rättvisan.


©Warner Bros.

Efter sig har de hela Texas poliskår ledda av Red Garnett (Clint Eastwood), chef för Texas Rangers. Red, tillsammans med kriminologen Sally Gerber (Laura Dern) och en FBI-man, ger sig ut på vägarna i jakt efter Butch och pojken. Red har borgmästarens stöd att finna och stoppa den förrymde fången men för Red är det också personligt.


©Warner Bros.

Lite kul att Oscarsvinnande regissörerna Clint Eastwood för Unforgiven (1992) och Kevin Costner för Dances with Wolves (1990) slog sig ihop och samarbetade på denna film. Costners krav för att medverka i filmen var att Eastwood också skulle spela i filmen, något han till en början inte hade tänkt. Men han gick med på det. Samarbetet som regissör och skådespelare var inte helt friktionsfritt, men Costner insåg till slut att det trots allt var Eastwood som stod för regin och fick anpassa sig till hans sätt att filma vilket skilde sig från vad han själv gillade (Eastwood föredrar få och effektiva tagningar).


©Warner Bros.

Detta var nog en av få Clint Eastwood-filmer som tidigare hade setts och som inte mindes särskilt väl, åtminstone bland de kvalitativare filmerna. Så när filmen drar igång är det till stor del som att se den för första gången. Eastwood själv tar ett steg tillbaka som skådespelare då han inte känns helt involverad i rollen som Red. Istället låter han Costner få stå i rampljuset och han gör det klart bra.


©Warner Bros.

Filmen är till stor del en roadmovie och som sådan blir det viktigt med samspelet mellan Butch Haynes och pojken Phillip. Det är ett samspel som funkar bra. Costner sköter sig alltså klart bra men även pojken spelad av T.J. Lowther passar. Han har en egenskap som passar rollen bra då han känns nyfiken och lite oförstörd, precis som karaktären kräver. Även om Phillip är gisslan tar Butch med honom på ett oförglömligt äventyr och öppnar upp ögonen för en värld han inte känt till tidigare.


©Warner Bros.

Filmen har tendenser till att bli något ännu bättre men det finns en del som håller den tillbaka från det. För när man följer Butch och Phillip är det mestadels bra och ibland fint. Det blir dock aldrig riktigt vackert och gripande. Allvaret i situationen hinner också ikapp dem på sina håll. Scenerna vid sidan om dem är lite svagare med Red och gänget hack i häl. Och musiken är tyvärr inte något av filmens starkare kort vilket gör att den rätta stämningen inte alltid infinner sig. Lite väl lång också med en bit över två timmar. Men överlag en bra film, bara inte en Eastwood-favorit.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Sleepless in Seattle

Titel: Sleepless in Seattle / Sömnlös i Seattle
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1993
Regi: Nora Ephron
I rollerna: Tom Hanks, Meg Ryan, Ross Malinger, Bill Pullman, Rosie O'Donnell, David Hyde Pierce, Carey Lowell, Rob Reiner

Handling: När Sams älskade fru går bort flyttar han med sin lille son Jonah till Seattle. En kväll ringer pojken till ett direktsänt radioprogram. Han önskar sig en ny mamma, så att pappa ska bli glad igen. I en annan del av USA hör journalisten Annie Reed radioinslaget. Hon blir djupt rörd och får lust att träffa den ensamme mannen. Mon hon är inte ensam. Sam blir överöst med brev från giftaslystna kvinnor och Jonah åtar sig uppgiften att sålla fram den rätta och hitta kvinnan som ska bli hans nya mamma och Sams nya fru.

Omdöme: Sam (Tom Hanks) och hans unge son Jonah (Ross Malinger) flyttar från Chicago till Seattle för att starta om efter att Sams fru tillika Jonahs mamma går bort. 18 månader senare har far och son gjort sig hemmastadda i Seattle men saknaden är fortfarande stor. På julafton ringer Jonah in till ett radioprogram som sänds över hela landet. Där berättar han om hur han saknar en mamma och hans pappa saknar en fru.


©TriStar Pictures

Annie (Meg Ryan) lyssnar på radioprogrammet när hon kör hem från sina föräldrar. Hon blir tagen av vad hon får höra, i synnerhet när hon hör Sam berätta om sin kärlek till sin kära fru. Annie, som är förlovad med Walter (Bill Pullman), kan inte släppa tanken på att träffa Sam. Eftersom hon är journalist väljer hon att göra lite mer research för att ta reda på om han kan vara hennes drömkarl...


©TriStar Pictures

Nora Ephron hade skrivit ett par manus innan detta men det var succén med manuset till When Harry Met Sally (1989) som verkligen satte henne på kartan. Varför inte följa upp det med ytterligare en romantisk film i liknande stil? Filmen kom att bli en storsuccé då den inte bara spelade in över $200m utan även Oscarsnominerades för manuset. Ett manus som till stor del inspirerats av klassiska An Affair to Remember (1957) där huvudpersonerna också bestämmer sig för att träffas uppe på Empire State Building.


©TriStar Pictures

Visst är det bara film och man har ett scenario som inte är särskilt trovärdigt med en rad sammanträffanden och där ödet spelar stor roll. Men samtidigt var det något som var tanken när filmen gjordes, att förhoppningsvis skapa en film som skulle refereras till precis som karaktärerna i filmen refererar till diverse filmer. Och visst blev det så. För även om det inte är i närheten av samma klass som When Harry Met Sally (1989) har filmen filmmagi som man ändå måste uppskatta.


©TriStar Pictures

Det är trots allt något oskyldigt över filmen som gör att det funkar, även om det alltså inte är direkt trovärdigt. Ibland får man ta ut svängarna en del i filmens värld och när det kommer till romantik är det inte helt fel att måla upp lite av en fantasivärld. Det är trots allt det som gör att filmen är omtyckt av många och att den blivit så pass välkänd.


©TriStar Pictures

Vill man ha vardagsrealism ska man kanske se sig om efter en annan film, men det är svårt att inte bli charmad av filmen på sina håll. Inte minst hur filmen får ihop det hela gör att man känner sig nöjd. Den spelar på de rätta strängarna och om man är öppen för att dras in i denna värld för en stund får man trevligt med filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Striking Distance

Titel: Striking Distance
Genre: Kriminalare/Mysterium/Action/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Rowdy Herrington
I rollerna: Bruce Willis, Sarah Jessica Parker, Dennis Farina, Tom Sizemore, Brion James, John Mahoney

Handling: Polisen Tom Hardy har blivit degraderad på grund av sina kontroversiella arbetsmetoder och bråk kring utredningen av ett seriemord. När en ny våg av mord drar fram ser Tom ett samband med de tidigare morden, men ingen lyssnar på honom.

Omdöme: Mordutredaren Tom Hardy (Bruce Willis) och hans poliskollegor jagar en seriemördare i Pittsburgh. Samtidigt vittnar han mot sin partner tillika kusin Jimmy (Robert Pastorelli) för polisbrutalitet. Det får de flesta kollegorna att vända sig mot honom, inklusive morbror Nick Detillo (Dennis Farina) och kusinen Danny (Tom Sizemore). Under en jakt på den misstänkta seriemördaren, som Tom är alltmer övertygad om är polis, dödas Toms far Vincent (John Mahoney). En misstänkt grips och åtalas, men Tom är övertygad om att det är fel man.


©Columbia Pictures

Två år senare har Tom fått lämna jobbet som mordutredare, är alkoholiserad och jobbar numera som flodpolis med att patrullera vattnet runt Pittsburgh med motorbåt. Han får en ny partner i form av dykaren Jo Christman (Sarah Jessica Parker). Ju närmare de båda kommer varandra, desto större risk utsätts hon för. Detta då Tom börjar kontaktas av vad han misstänker är seriemördaren som börjat slå till igen, denna gång mot kvinnor som Tom haft förhållanden med och som fiskas upp ur floderna runt om Pittsburgh där Tom patrullerar.


©Columbia Pictures

En i raden thrillers och seriemördarfilmer som kom under 90-talet. Inte någon av de bästa eller mest minnesvärda, men eftersom den inte mindes särskilt väl var det läge att återbesöka den. Den har en del på gång och kul nog har man flera misstänkta bland Toms gamla poliskollegor. De huvudmisstänkta är morbror Nick, kusinerna Jimmy och Danny samt mordutredaren Eddie Eiler (Brion James) som konstant kommer med verbala attacker mot Tom vilket leder till en del skratt.


©Columbia Pictures

Lite småkul att ta sig igenom denna film som förvisso har Bruce Willis och Sarah Jessica Parker i huvudrollerna, men det är birollerna som funkar bäst och underhåller mest. Tycker en sån här film har ett värde i att den går att se om utan att göra bort sig. Småspännande men det blir inte en film som lever på stämning och spänning. Snarare puttrar det på med mysteriet med seriemördaren som börjar ge sig på Toms gamla flammor, vilket givetvis pekar på att det är en personlig vendetta. Det blir upp till Tom att försöka lösa fallet, trots motstånd från hans gamla poliskollegor och släkt.


©Columbia Pictures

Det som är mest synd med filmen är att musiken av Brad Fiedel, som inte minst gjorde musiken till The Terminator (1984) och Terminator 2: Judgment Day (1991), inte håller måttet. Ok under de lugnare scenerna men när det hettar till under actionscenerna blir det allt annat än övertygande. I nämnda klassiker var det på sina håll också ojämnt, men mestadels var det klart mycket bättre än vad man bjuds på här.


©Columbia Pictures

Läser man om produktionen och testvisningarna av originalversionen av filmen, visar det sig att filmen stötte på problem. Testpubliken gillade inte alls vad de såg vilket gjorde att filmens release sköts upp, man filmade om vissa scener och klippte om filmen. Som det verkar var det Bruce Willis och hans ego som hade lagt sig i under filminspelningen och hans ändringar var de som testpubliken ogillade. Den nya versionen som släpptes funkar åtminstone och ger en ok film för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.9