Crimson Tide

Titel: Crimson Tide / Rött hav
Genre: Action/Drama/Thriller/Krig
Land: USA
År: 1995
Regi: Tony Scott
I rollerna: Denzel Washington, Gene Hackman, Viggo Mortensen, Matt Craven, James Gandolfini, George Dzundza, Steve Zahn, Jason Robards

Handling: Stridsveteranen och ubåtskaptenen Frank Ramsey och hans nytillträdda örlogskapten Ron Hunter hamnar i den största världsomfattande krisen sedan Kubakrisen. Ombord på atomubåten USS Alabama ställer de kursen mot Ryssland där ultranationalister hotar att starta ett tredje världskrig. Men när de tar emot ett obekräftat meddelande att avfyra sin robotar, drabbar Ramsey och Hunter samman över om man ska följa order. På gränsen till det totala kärnvapenkriget utbryter ett myteri som kommer att avgöra mänsklighetens öde.

Omdöme: Ibland blir man sugen på att se om en gammal goding och det är egentligen det bästa tillfället att se om en film. Är man upplagd för en viss typ av film och i synnerhet en specifik film så är förutsättningarna för en trevlig filmstund ganska optimala.


©Buena Vista Pictures

Ryssland har en intern militär kris vilket fått rebeller att ta över en militär missilbas. De hotar med kärnvapenkrig och världens stormakter är på sin vakt, inte minst USA. Beredskapsnivån höjs och atomubåten USS Alabama skickas ut till havs. Där inväntar de order ifall en stundande kärnvapenattack blir ett faktum, något som skulle innebära att de skulle avfyra sina kärnvapenmissiler mot Ryssland.


©Buena Vista Pictures

Ubåtskaptenen kommendör Frank Ramsey (Gene Hackman) och hans manskap gör sig redo för det spända uppdraget. Med sig ut till havs får de örlogskaptenen Ron Hunter (Denzel Washington) som agerar sekond. De båda männen är olika varandra och ser oftast annorlunda på saker och ting. Det är trots allt kaptenen som för befälet men sekonden måste bekräfta order om avfyrning av kärnvapen.


©Buena Vista Pictures

Demonproducenterna Jerry Bruckheimer och Don Simpson producerar och Tony Scott regisserar. Ett par år tidigare samarbetade de framgångsrikt på Top Gun (1986). I detta fall är det en seriösare film om ett stundande kärnvapenkrig. Förutom de inledande minuterna utspelar sig hela filmen ombord på ubåten. Det blir inte någon kärlekshistoria eller liknande mitt i allt, istället en tät och tryckt krigshistoria.


©Buena Vista Pictures

Gamla klassikern The Caine Mutiny (1954) har ett liknande upplägg vad gäller konflikten som uppstår mellan befälen. Kommer även att tänka på The Bedford Incident (1965) som kan ha legat som grund för denna film. Samtidigt har historien tagit inspiration från en verklighetsbaserad incident som inträffade på en sovjetisk ubåt under Kubakrisen.


©Buena Vista Pictures

Det blir inte bara en maktkamp mellan Ramsey och Hunter utan framförallt en riktigt intensiv och tempostark historia ombord ubåten. Filmen blev välförtjänt Oscarsnominerad för bästa klippning (en av tre nomineringar, de övriga för bästa ljud och ljudeffekter). Klippningen är påtaglig eftersom det inte blir en lugn stund utan att kännas stressigt. Musiken av Hans Zimmer är också en bidragande orsak då den håller i taktpinnen. På sina håll har den kanske en tendens att bli lite hjälteaktig men inte till den grad att det skulle gå överstyr.


©Buena Vista Pictures

Gene Hackman och Denzel Washington är filmens stora stjärnor och det är alltid kul när två erkänt duktiga skådespelare ställs mot varandra som här. En sak som uppskattas är att det inte blir snack om rasfrågan vilket nästan garanterat hade varit fallet i en modern film. Istället handlar det om annat som de båda männen plockar fram för att försöka visa vem som har rätt och vem som bestämmer.


©Buena Vista Pictures

Överlag är det en film som håller en jämnstark nivå och som aldrig släpper greppet, precis som en bra ubåtsfilm ska göra. Från det att ubåten går under ytan låter den en inte hämta andan på ett bra tag, något som blir passande med tanke på att vi befinner oss i en ubåt utan en chans att komma undan. Utan tvekan en av de bättre ubåtsfilmerna som finns där ute.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

The Good Mother

Titel: The Good Mother / Kärlekens pris
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Leonard Nimoy
I rollerna: Diane Keaton, Liam Neeson, Jason Robards, Ralph Bellamy, Teresa Wright

Handling: Anna, en nyskild kvinna med en 6-årig dotter, blir passionerat förälskad i en konstnär. Fadern till barnet misstänker att barnet far illa och Annas förhållande till både dottern och sin nya kärlek ifrågasätts.

Omdöme: Anna (Diane Keaton) är en relativt nyskild mor med en 6-årig dotter. Hennes morföräldrar, som hon alltid varit nära, har det gott ställt och morfar Frank (Ralph Bellamy) vill göra henne ekonomiskt oberoende. Hon vill dock klara sig på egen hand och jobbar deltid som labbassistent på ett universitet och delvis med att ge privata pianolektioner. Hon har även ett sunt och vänskapligt förhållande med ex-maken Brian (James Naughton) som är en bra far till dottern.


©Touchstone Pictures

Även om Anna är lycklig med livet hon lever, saknar hon en man i sitt liv. När hon träffar irländsk-amerikanska skulptören Leo Cutter (Liam Neeson), slår det gnistor mellan dem. Konstnär och bohem som han är har han en frigjord syn på intimitet, sex och nakenhet. Detta är något främmande för Anna men hon kommer snart ut ur sitt skal och älskar det. Hon är även öppen med 6-åriga dottern vad gäller blommor och bin, anatomi osv. Detta kommer dock ställa till det då Brian en dag misstänker att dottern kan fara illa.


©Touchstone Pictures

Intressant och lite oväntat att Leonard Nimoy, kanske mest känd som Spock i "Star Trek", regisserat denna. Inte så mycket att han regisserat eftersom han gjorde ett par filmer, men snarare att det är ett så pass seriöst drama. Han hade regisserat två Star Trek-filmer och 3 Men and a Baby (1987) innan denna och gjorde senare ytterligare två filmer på 90-talet, men samtliga var komedier vid sidan av Star Trek-filmerna som för övrigt också var av det lättsammare slaget.


©Touchstone Pictures

Filmen bygger på en bok och tar upp ett allvarligt ämne som ställer historien på sin spets. För det inleder som ett romantiskt relationsdrama som utvecklas till en passionerad kärleksaffär mellan Anna och Leo. Andra halvan av filmen blir till en rättegångstvist och ett tyngre drama som inte bara hotar relationen utan även vårdnaden om dottern.


©Touchstone Pictures

Själva ämnet som tas upp är ganska starkt och de inblandades val måste ifrågasättas. Ingen normal människa skulle tycka att det är ok, så anklagelserna känns fullt befogade. Lite smaklöst ämne i grunden. Frågan är om det inte blir filmens fall, speciellt då den inte lyckas få en att bry sig om huvudkaraktärerna. Det blir inte heller så gripande som det borde kunna bli.


©Touchstone Pictures

Filmen blir kanske trots allt intressantare under andra halvan, synd bara att den inte träffar rätt ton. Frågan blir om Leonard Nimoy inte var rätt person för jobbet eller om det var materialet som gjorde att det inte blev mer av den här filmen. Den puttrar förvisso på och kan inte säga att det skulle vara en bortkastad titt men det blir svårt att känna sig helt engagerad när huvudpersonerna tar konstiga och felaktiga beslut.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

Little Big League

Titel: Little Big League
Genre: Komedi/Drama/Sport
Land: USA
År: 1994
Regi: Andrew Scheinman
I rollerna: Luke Edwards, Ashley Crow, Timothy Busfield, John Ashton, Kevin Dunn, Dennis Farina, Jason Robards

Handling: Ägaren till baseballaget Minnesota Twins dör och testamenterar laget till sitt barnbarn, den baseball-tokige 12-årige Billy. Billy gör sig snabbt populär hos laget då han sparkar deras impopulära manager. De blir mindre glada då de får höra att Billy utnämner sig själv till ny manager.

Omdöme: Billy Heywood (Luke Edwards) är en 12-årig pojke som går i skolan och lever med sin mamma Jenny (Ashley Crow). Hans pappa är död så farfar Thomas (Jason Robards) är hans fadersfigur och bästa vän. Billy och Thomas umgås ofta och det mesta kretsar då kring baseball. Kanske inte så konstigt då farfar Thomas äger baseballaget Minnesota Twins. Billy är minst sagt baseball-tokig då han kan det mesta om sporten, inklusive de olika spelen och historiken kring sporten.


©Columbia Pictures

När kära farfar Thomas dör, lämnar han laget Minnesota Twins till Billy. Eftersom han är så pass ung behöver han hjälp att driva laget, vilket är Arthur (Kevin Dunn) som sköter spelaravtal och transaktioner, Mac (John Ashton) som är en av tränarna samt O'Farrell (Dennis Farina) som är lagets manager (huvudtränaren). Eftersom laget är bland de sämsta och O'Farrell skriker och behandlar spelarna illa, väljer Billy att ge honom sparken. Istället utser han sig själv till lagets manager...


©Columbia Pictures

Att en 12-åring skulle leda ett professionellt proffslag får man så klart ta med en nypa salt. Billy visar sig dock sitta på tillräckligt med kunskap och passion för att vara värd en chans. Hans farfar trodde uppenbarligen på honom då han gav honom laget, och han borde veta då han och Billy umgicks en hel del och pratade baseball.


©Columbia Pictures

En sån här film skulle i nio av tio fall vara en barnfilm gjord av Disney som skulle vända sig till småttingarna. Istället är det en vuxnare familjefilm som faktiskt visar sig vara något bättre än väntat. Mycket har att göra med att inramningen är småmysig och att humorn oftast funkar. Det blir en del roliga situationer som Billy hamnar i med de vuxna som styr och spelarna som alla är minst sagt skeptiska till att en 12-åring ska bestämma.


©Columbia Pictures

Filmen funkar över förväntan under första halvan, kanske mer än så. När tonen ändras till att bli lite allvarligare och det mer handlar om resultat, försvinner glädjen. Det är precis vad Billy inser, att man ska ha kul och glädje. Filmen blir även mycket baseballinriktad under andra halvan, inte minst sista tredjedelen, och det blir lite utdraget. Speltiden sträcks till två timmar och det blir till slut kännbart.


©Columbia Pictures

Hade filmen fortsatt så som den var under första timmen hade det kunnat bli något riktigt bra av det hela. Nu får man ändå ganska kul med filmen, mycket tack vare den trevliga stämningen från det sena 80-talet/början av 90-talet som inte går att återkskapa i modernare filmer. Betyget landar till slut någonstans mellan en trea och stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2