Midnight Run

Titel: Midnight Run
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Brest
I rollerna: Robert De Niro, Charles Grodin, Yaphet Kotto, John Ashton, Dennis Farina, Joe Pantoliano, Philip Baker Hall

Handling: Jack Walsh är en före detta polis som numera jagar reda på brottslingar och får betalt för det. Han får i uppdrag att hitta Jonathan Mardukas. Men det visar sig bli aningen svårt att få med honom hem. Han har nämligen maffian, FBI och en av sina kollegor efter sig.

Omdöme: F.d. Chicago-polisen Jack Walsh (Robert De Niro) är numera en prisjägare som letar rätt på efterlysta brottslingar och plockar in dem mot betalning. Vanligtvis får han ett par hundra eller tusen dollar för besväret. Denna gång handlar det om klart mycket mer pengar som han skulle kunna pensionera sig med.


© Universal Pictures

Borgenären Eddie Moscone (Joe Pantoliano) är desperat. Eftersom han är i färd med att förlora upp emot en halv miljon dollar ifall Jonathan Mardukas (Charles Grodin) inte är i hans förvar vid midnatt på fredag, är han villig att betala Jack $100.000 om han lyckas leverera honom i tid.


© Universal Pictures

Jack använder sina kunskaper och kontakter från tiden inom polisen för att lokalisera Jonathan som förskingrat $15m från maffiabossen Jimmy Serrano (Dennis Farina). Serrano var orsaken till varför Jack tvingades lämna Chicago-polisen. Jack och Jonathan får nu Serranos män efter sig, men även FBI ledda av specialagent Alonzo Mosely (Yaphet Kotto) och Jacks prisjägarkollega Marvin Dorfler (John Ashton).


© Universal Pictures

Serrano vill döda Jonathan Mardukas, inte bara för att han kommit undan med en stor summa pengar utan främst för att han sitter på känslig information som kan sätta dit Serrano. FBI vill plocka in Mardukas för att kunna sätta dit Serrano. Eddie är orolig för att Jack inte ska lyckas och skickar därför Marvin efter dem. Och Jack får inte bara alla efter sig, han måste även dras med Jonathan som går honom på nerverna.


© Universal Pictures

Vissa favoriter är värda att se om och om igen. För trots att denna film setts många gånger och minns ganska väl, är det en typ av film som alltid gör en på bra humör. Martin Brest hade gjort favoriten Beverly Hills Cop (1984) ett par år tidigare och han har plockat med sig samma entusiasm. Det är en film full av skaparglädje med en hel del minnesvärda scener och karaktärer filmen igenom.


© Universal Pictures

Robert De Niro och Charles Grodin blir ett bra radarpar som ger sig ut på en road trip som ska ta dem från New York till Los Angeles. De gnabbas och har sig som ett gammalt par. Till en början ogillar de varandra och Jonathan tar till alla knep han känner till för att försöka komma undan. Jack Walsh är mer street smart medan Jonathan Mardukas är lurig.


© Universal Pictures

Yaphet Kotto är helskön som ledande FBI-agenten Alonzo Mosely vars tålamod blir ordentligt testat. Likväl är John Ashton underbar att skåda som småkorkade Marvin Dorfler som tror han är smart men hela tiden tabbar sig när det väl gäller. Han dyker gång på gång upp som gubben i lådan och bidrar med en hel del humor. Detsamma kan sägas om Joe Pantoliano som den upprörde och sliskige borgenären. Dennis Farina som Jimmy Serrano och hans två maffiamedhjälpare ska inte heller glömmas bort. Det är helt enkelt en film fylld med utmärkta karaktärer och prestationer.


© Universal Pictures

Vad som till slut cementerar filmen som en klassiker är hur den får ihop allt när man når upplösningen. I princip alla karaktärer samlas på ett och samma ställe och det är både smart och roligt. Helt enkelt ett välskrivet manus och en film som inte har någon uppenbar svacka under de två timmarna. Dessutom med en del hjärta längs vägen och även på slutet vilket på ett passande vis sätter punkt för denna favorit.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.5

Little Big League

Titel: Little Big League
Genre: Komedi/Drama/Sport
Land: USA
År: 1994
Regi: Andrew Scheinman
I rollerna: Luke Edwards, Ashley Crow, Timothy Busfield, John Ashton, Kevin Dunn, Dennis Farina, Jason Robards

Handling: Ägaren till baseballaget Minnesota Twins dör och testamenterar laget till sitt barnbarn, den baseball-tokige 12-årige Billy. Billy gör sig snabbt populär hos laget då han sparkar deras impopulära manager. De blir mindre glada då de får höra att Billy utnämner sig själv till ny manager.

Omdöme: Billy Heywood (Luke Edwards) är en 12-årig pojke som går i skolan och lever med sin mamma Jenny (Ashley Crow). Hans pappa är död så farfar Thomas (Jason Robards) är hans fadersfigur och bästa vän. Billy och Thomas umgås ofta och det mesta kretsar då kring baseball. Kanske inte så konstigt då farfar Thomas äger baseballaget Minnesota Twins. Billy är minst sagt baseball-tokig då han kan det mesta om sporten, inklusive de olika spelen och historiken kring sporten.


©Columbia Pictures

När kära farfar Thomas dör, lämnar han laget Minnesota Twins till Billy. Eftersom han är så pass ung behöver han hjälp att driva laget, vilket är Arthur (Kevin Dunn) som sköter spelaravtal och transaktioner, Mac (John Ashton) som är en av tränarna samt O'Farrell (Dennis Farina) som är lagets manager (huvudtränaren). Eftersom laget är bland de sämsta och O'Farrell skriker och behandlar spelarna illa, väljer Billy att ge honom sparken. Istället utser han sig själv till lagets manager...


©Columbia Pictures

Att en 12-åring skulle leda ett professionellt proffslag får man så klart ta med en nypa salt. Billy visar sig dock sitta på tillräckligt med kunskap och passion för att vara värd en chans. Hans farfar trodde uppenbarligen på honom då han gav honom laget, och han borde veta då han och Billy umgicks en hel del och pratade baseball.


©Columbia Pictures

En sån här film skulle i nio av tio fall vara en barnfilm gjord av Disney som skulle vända sig till småttingarna. Istället är det en vuxnare familjefilm som faktiskt visar sig vara något bättre än väntat. Mycket har att göra med att inramningen är småmysig och att humorn oftast funkar. Det blir en del roliga situationer som Billy hamnar i med de vuxna som styr och spelarna som alla är minst sagt skeptiska till att en 12-åring ska bestämma.


©Columbia Pictures

Filmen funkar över förväntan under första halvan, kanske mer än så. När tonen ändras till att bli lite allvarligare och det mer handlar om resultat, försvinner glädjen. Det är precis vad Billy inser, att man ska ha kul och glädje. Filmen blir även mycket baseballinriktad under andra halvan, inte minst sista tredjedelen, och det blir lite utdraget. Speltiden sträcks till två timmar och det blir till slut kännbart.


©Columbia Pictures

Hade filmen fortsatt så som den var under första timmen hade det kunnat bli något riktigt bra av det hela. Nu får man ändå ganska kul med filmen, mycket tack vare den trevliga stämningen från det sena 80-talet/början av 90-talet som inte går att återkskapa i modernare filmer. Betyget landar till slut någonstans mellan en trea och stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

Beverly Hills Cop: Axel F

Titel: Beverly Hills Cop: Axel F / Beverly Hills Cop 4 / Snuten i Hollywood: Axel F / Snuten i Hollywood 4
Genre: Action/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 2024
Regi: Mark Molloy
I rollerna: Eddie Murphy, Joseph Gordon-Levitt, Taylour Paige, Kevin Bacon, John Ashton, Judge Reinhold, Paul Reiser, Bronson Pinchot, Luis Guzmán, Christopher McDonald

Handling: 40 år sedan första gången, Axel Foley är tillbaka i Beverly Hills. Dottern är i fara då hon försöker sätta dit en korrupt polis och Axel försöker samtidigt lappa ihop deras trasiga förhållande.

Omdöme: Originalet Beverly Hills Cop (1984) av Martin Brest tillhör en av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier. Även uppföljaren Beverly Hills Cop II (1987) av Tony Scott är klart bra och en värdig uppföljare. Den tredje filmen från 1994 vill man helst glömma och det finns ingen lust att återbesöka den. Farhågorna kring denna fjärde film som kom 40 år efter originalet var att den skulle kunna vara en kalkon.


©Netflix

Axel Foley (Eddie Murphy) är välkänd i sina hemtrakter i Detroit, kalla Detroit. Medan hans gamla kollegor och vänner sedan länge blivit befordrade och tagit kontorstjänster, ränner Axel fortfarande runt ute på gatorna och haffar brottslingar. Efter att ha avvärjt ett rån under en ishockeymatch får han samtal från gamla vännen Billy Rosewood (Judge Reinhold) att Axels dotter Jane (Taylour Paige) råkat illa ut i Beverly Hills, Los Angeles där hon bor och jobbar som försvarsadvokat.


©Netflix

Foley tar sig till Beverly Hills för att se till att dottern är ok. Det blir även en chans för honom att försöka komma närmare dottern som inte velat veta av honom då hon känner att han inte varit där för henne. Då dottern Jane hamnat i problem när maskerade män gett henne en varning efter att hon kommit med allvarliga anklagelser om poliskorruption, vänder sig Axel till gamla vännen John Taggart (John Ashton) som gått och blivit polischef. Han får även hjälp av polisdetektiven Bobby Abbott (Joseph Gordon-Levitt) som visar sig ha ett förflutet med Jane.


©Netflix

Inledningen i kylslagna Detroit är svag. Under de första 15-20 minuterna sitter man mest och undrar om filmen verkligen ska vara så här resten av speltiden. Tack och lov vet man att handlingen kommer förflyttas till Beverly Hills och mycket riktigt blir det bättre och mer familjärt när Axel Foley återbesöker sina gamla trakter.


©Netflix

Filmen gör ett försök att försöka återskapa känslan från de gamla filmerna, inte minst originalet. Man använder sig även av ett par av de sköna låtarna från originalfilmen som förvisso är trevligt, men det är långt ifrån samma känsla som i originalet. På tal om musiken består den elektroniska musiken nästan uteslutande av Harold Faltermeyers härliga toner från första och andra filmen. Musiken står dock Lorne Balfe för, men det är alltså mest Faltermeyers ikoniska musik filmen igenom. De nya låtarna som lagts in består tyvärr främst av svag musik som inte kan mäta sig med låtarna från de gamla filmerna. Här borde man kunnat göra ett bättre jobb med att försöka hitta mer passande låtar istället för att ta med modernt skräp som inte funkar.


©Netflix

Själva handlingen är vad den är. Den försöker efterlikna mycket från inte minst den första filmen och även om det inte alls går att jämföra med originalet så är det ändå inte så dåligt som det befarades på förhand. Alla har ju dock blivit äldre, 40 år äldre. Lite kul med de gamla ansiktena, men många av dem (ja samtliga) har blivit slitna. De driver också en del med detta faktum och försöker inte sticka under stolen med att de nog borde pensionera sig.


©Netflix

Bland "nykomlingarna" är det främst tre personer man bör nämna. Taylour Paige i rollen som dottern Jane är inte klockren på långa vägar, även om det kunde varit värre. Känns mest som hon är en något svagare skådespelerska och karaktären är för det mesta kall. Joseph Gordon-Levitt funkar helt ok även om hans roll känns ganska endimensionell. Kevin Bacon gör det bra, fast man kunde fått ut mer av hans karaktär som kapten Cade Grant som är ansvarig för narkotikaroteln. Sen måste man även nämna gamla "godingen" Luis Guzmán som dyker upp i en scen och är minnesvärd som drogbaron.


©Netflix

Allt som allt är det skönt nog inte en usel film eller en bortkastad titt, även om det alltså börjar svagt i Detroit. Den försöker fånga originalets känsla med musiken och flera blinkningar till scener och karaktärer i den, men det går ju inte att återskapa. Trots det får man säga att den nämnda elektroniska musiken i sig genast vinner pluspoäng. Handlingen är dock relativt svag utan att för den delen bli usel. Filmen blir också bättre längre in och går att se utan större problem.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8