Fallen

Titel: Fallen / Ondskans spår
Genre: Kriminalare/Drama/Fantasy/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1998
Regi: Gregory Hoblit
I rollerna: Denzel Washington, John Goodman, Donald Sutherland, Embeth Davidtz, James Gandolfini, Elias Koteas

Handling: Polisen John Hobbes har precis sett till att en seriemördare döms till döden och avrättas, då nya mord, med tydlig anknytning till de tidigare, inträffar. Är det en stor konspiration eller inbillar han sig bara?

Omdöme: Innan Gregory Hoblit gjorde Frequency (2000) gjorde han denna thriller. I båda fallen finns ett 30-årigt mordmysterium som huvudpersonen gräver i. Om nästa film hade sci-fi inslag i storyn har denna mer övernaturliga fantasy inslag. Med andra ord inte helt realistiska grundkoncept, men det blir ett verktyg som används för att komma med något lite annorlunda. I båda fallen funkar det då man blir engagerad och det inte spårar ur som det lätt skulle kunna göra.


©Warner Bros.

Mordutredaren John Hobbes (Denzel Washington) är den som satt dit seriemördaren Edgar Reese (Elias Koteas). Reese döms till döden och avrättas i elektriska stolen. Det är nu konstigheterna börjar på allvar. Morden upphör inte och utförs med samma tillvägagångssätt. Kan en polis ligga bakom mån tro då Reese ju blivit avrättad?


©Warner Bros.

Tillsammans med sin partner Jonesy (John Goodman) utreder John de nya morden och de upptäcker snart att John hela tiden kopplas till morden på diverse sätt. Deras överordnade Stanton (Donald Sutherland) börjar tappa tålamodet och misstankarna mot John börjar hopa sig. John kommer i kontakt med Gretta Milano (Embeth Davidtz) som är dotter till en f.d. polis som 30 år tidigare verkar ha mött samma onda kraft som John nu kämpar mot.


©Warner Bros.

De övernaturliga, onda krafterna kunde lätt ha blivit för mycket och spårat ur. Som tur är blir så inte fallet. Bara man köper det hela med att onda krafter kan föras över från människa till människa, funkar det faktiskt bra. Är inte ofta den här typen av övernaturliga krafter funkar för egen del men här är det svårt att ha några invändningar. Det funkar helt enkelt bra och blir inte för överdrivet då det håller sig på mattan.


©Warner Bros.

Filmen skapar bra stämning och ett trevligt mysterium. Till en början är John Hobbes glatt ovetandes om vad han har att göra med men när allvaret i situationen uppdagas och det hela blir högst personligt, är terrorn ett faktum. Gillar även ett par turer som John tar ut på landet med fina höstfärger. Uppskattar även att filmen trots att den setts tidigare behåller greppet om en filmen igenom, även om det hjälper att slutet inte alls mindes.


©Warner Bros.

Avslutningsvis får man säga att filmen också håller hög klass vad gäller skådespeleriet. En rad duktiga skådespelare har samlats vilket hjälper. Denzel Washington är stabil i huvudrollen och känns trygg. Donald Sutherland, John Goodman och James Gandolfini ger alla bra support som poliskollegor till John. Och alla som blir besatta av de onda krafterna ger bra prestationer när ondskan kryper närmare John och hans kära.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

Storytelling

Titel: Storytelling
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2001
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Selma Blair, Paul Giamatti, Mark Webber, John Goodman

Handling: Storytelling är uppdelad i två separata berättelser: Fiktion och Verklighet. I den förstnämnda delen, som utspelar sig på college, möter vi en ung student och hennes relation till sin CP-skadade pojkvän och översittande lärare. I den andra delen, som utspelar sig på high school, möter vi Toby Oxman; en man med många drömmar och karriärer - alla ofullbordade. Efter att ha bläddrat igenom sin årsbok från high school och ringt upp en före detta klasskamrat i hopp om en date bestämmer han sig för att göra en dokumentärfilm om livet i high school.

Omdöme: Om man sett ett par filmer av Todd Solondz är man mer förberedd på vad som väntar. Hans mest lyckade film Happiness (1998) har mycket som funkar och gör den så pass träffsäker och underhållande som den är. Detta skulle kunna ses som en lillebror till den. Det är något liknande men inte riktigt lika fullbordat som sin storebror.


©New Line Cinema

När man läser om filmen framgår det att det skulle ha varit tre delar, men den ena delen klipptes bort. Nu består filmen av två delar där den första delen, fiktion, handlar om Vi (Selma Blair) som går på college. Hon är ihop med Marcus (Leo Fitzpatrick) som också går på college och är CP-skadad. Han misstänker att Vi endast varit med honom för att hans handikapp gjort henne upphetsad, men att hon tröttnat då upphetsningen avtagit. Istället misstänker han att hon nu har siktet inställt på litteraturläraren Mr. Scott (Robert Wisdom) som är en äldre svart man hon kan uppfylla nya fantasier med.


©New Line Cinema

Den andra delen handlar om verkligheten. I den träffar vi Toby Oxman (Paul Giamatti) som bestämmer sig för att göra en dokumentär om high school-elever och om saker förändrats sen han själv var i den åldern. Snart har han fått upp ögonen för tonåringen Scooby (Mark Webber) som inte vet vad han vill men drömmer att bli känd på TV. För att få tillåtelse att filma honom och hans familj måste Toby få godkännande av föräldrarna, inte minst av Scoobys far Marty (John Goodman) som styr familjen med järnhand.


©New Line Cinema

Fiktion-delen, som är på knappt en halvtimme, är lite småintressant men känns lite konstig, vilket också är varför det är fiktion. Den handlar om en ung tjejs fantasier och tabun. Hur hon använder handikapp och ras för sin egen njutning men även inser att det hon gör inte är helt ok. Som sagt, lite konstigt och eftersom man inte återvänder till denna historia känns den alldeles för fristående från huvuddelen av filmen som är den andra delen verkligheten.


©New Line Cinema

Verkligheten-delen utgör resterande timme av filmen och här blir filmen bekvämare och skapar något vassare. Själva dokumentären som Toby börjar filma och jobba på blir sekundär till familjen han följer. Scooby är äldsta sonen i familjen och mest förvirrad. Hans yngre bror, mellanbrodern Brady (Noah Fleiss), är en idrottskille och misstänker att storebror Scooby kan vara homosexuell, något pappa Marty inte ens vill höra talas om. Yngste sonen Mikey (Jonathan Osser) visar sig vara den bästa karaktären med de bästa replikerna. Han är smartast av bröderna och säger precis vad han tycker och tänker.


©New Line Cinema

Filmen har definitivt något, även om den alltså inte når upp i klass med Happiness (1998). Den svarta humorn känns dock igen och även om det aldrig direkt blir jätteroligt finns det en del underfundig humor som funkar. Den tar upp en del problem, inte minst bland ungdomen som gör att den både blir smårolig och samhällskritisk på ett sätt som inte bör underskattas. Det är däri värdet ligger med filmen och Todd Solondz vågar ta upp ämnen som inte alltid är så enkla.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8