My Best Friend's Wedding

Titel: My Best Friend's Wedding / Min bäste väns bröllop
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1997
Regi: P.J. Hogan
I rollerna: Julia Roberts, Dermot Mulroney, Cameron Diaz, Rupert Everett, Philip Bosco, M. Emmet Walsh, Paul Giamatti

Handling: Julianne blir bestört när hon får veta att hennes bäste vän Michael ska gifta sig. Hon beslutar sig för att göra allt för att stoppa bröllopet.

Omdöme: För flera år sedan när Julianne (Julia Roberts) och Michael (Dermot Mulroney) var ett par och blev bästa vänner, sa Michael lite skämtsamt att om de båda fortfarande inte är gifta när de fyller 28 år så borde de gifta sig med varandra. När hon så får ett kryptiskt meddelande av Michael att han måste träffa henne och hon ska fylla 28 år om tre veckor, känner hon sig smått panikslagen.


©Sony Pictures

Hennes nära vän George (Rupert Everett) som är gay, finner situationen fascinerande, speciellt då hon alltid pratat om Michael som om hon kanske älskade honom mer än som en vän. När hon så pratar med Michael visar det sig att han mycket riktigt vill gifta sig, men med en annan ung kvinna han träffat.


©Sony Pictures

Den unga kvinnan som Michael ska gifta sig med är Kimberly (Cameron Diaz) och är dotter till ägaren av det lokala professionella baseball-laget Chicago White Sox. Julianne håller på att svimma då hon får reda på att hennes bäste vän ska gifta sig om fyra dagar. Hon har nu knappt med tid på sig att berätta hur hon verkligen känner, att hon älskar honom och vill att han gifter sig med henne istället.


©Sony Pictures

När man inte är så förtjust i huvudrollsinnehavaren är det svårt att motivera en titt. Julia Roberts har aldrig lockat vilket gör att det tar emot att se filmer med henne, åtminstone till den grad att förväntningarna är relativt låga när hon är med. Men det får sägas att filmen inte är så tokig som befarat. Det är nog trots allt mer romantik och drama än en renodlad komedi som på så vis inte blir en lättviktare man nog inte hade brytt sig om.


©Sony Pictures

Julianne står inför ett tufft dilemma. Hon inser att det är hennes sista chans att avslöja sina rätta känslor för Michael. Samtidigt skulle det innebära att hon skulle förstöra det stundande giftermålet, något som borde vara det sista en bästa vän gör. Men man kan förstå hennes problem. För även om hennes intentioner är själviska skulle hon inte kunna leva med sig själv om hon inte åtminstone gjorde ett försök.


©Sony Pictures

Även om filmen inte är bland de bästa romantiska komedierna man sett har den tillräckligt med värme och en del humor som får det att funka. Tror även en del kan tackas den kanske lite underskattade musiken av James Newton Howard som aldrig direkt tar en med storm men skapar god stämning i de rätta ögonblicken. Lite av en bitterljuv film och det tycker jag musiken ofta får fram.


©Sony Pictures

Hur funkar då Julia Roberts? Helt ok får sägas. Hon är ju inte en dålig skådespelerska men när det inte är en favorit och någon som ibland kan ha varit överskattad av många så känner man sig lite reserverad. Det är en roll som låter henne visa prov på en del komiska, dramatiska och romantiska inslag som hon sköter utan problem.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4

Fred Claus

Titel: Fred Claus
Genre: Komedi/Fantasy
Land: USA
År: 2007
Regi: David Dobkin
I rollerna: Vince Vaughn, Paul Giamatti, Rachel Weisz, Elizabeth Banks, Kevin Spacey, Kathy Bates

Handling: Fred Claus är jultomtens bror och totala motsats. Efter att ha vuxit upp i helgonlika Nicks skugga har Fred blivit en surpuppa som tappat tron på julen. En magisk decemberdag flyger Fred norrut och upptäcker att Nick är i knipa eftersom en effektivitetsexpert har bestämt sig för att lägga ned julen för gott.

Omdöme: Detta är historien om jultomtens bror Fred Claus (Vince Vaughn). Ända sedan Fred var liten har han fått stå i sin lillebrors skugga. Detta eftersom hans lillebror Nick (Paul Giamatti) är något av ett helgon som växer upp till att bli jultomten. Detta har fått Fred bitter och att ogilla allt som har med julen att göra.


©Warner Bros.

En dag efter att ha hamnat i trubbel med rättvisan ringer Fred sin bror för att få hjälp med att få honom ur knipan. Det är några veckor innan jul och Fred, som är i färd med att fixa en lokal för sin verksamhet, passar på att be sin bror om $50.000. Detta är pengar Fred behöver senaste den 22:a december för att få lokalen han strävar efter. Nick går med på att ge honom pengarna mot att Fred kommer till Nordpolen och hjälper till med att jobba hos honom på julverkstan under veckorna som leder fram till jul.


©Warner Bros.

Fred lämnar sin flickvän Wanda (Rachel Weisz) i New York då deras relation stött på problem. Istället möter han upp sin bror vid Nordpolen där han även spenderar tid med resten av familjen och bekantar sig med tomtenissarna. Fred kommer ställa till det, inte minst då effektivitetsexperten Clyde Northcutt (Kevin Spacey) är på plats för att se över tomteverkstan och jultomtens arbete som hotas av nedstängning.


©Warner Bros.

David Dobkin regisserar denna julfilm efter succén med lyckade komedin Wedding Crashers (2005). Han återförenas med Vince Vaughn och det hela är upplagt för en rolig julfilm, kanske lite i stil med Bad Santa (2003) då vi trots allt har att göra med en karaktär som ska förstöra och ställa till det. Det blir dock varken lika roligt eller bra som dessa två.


©Warner Bros.

En del scener blir alldeles för larviga med pålagda ljud som kanske hör hemma i barnfilmer men inte här. Det känns även som det ska riktas till vuxna men ändå håller man sig i kragen så att det kan visas som en familjefilm. Det skär sig en del då man borde satsat på att göra det barnförbjudet istället. Det är åtminstone min personliga uppfattning.


©Warner Bros.

Till slut får filmen ändå fram lite budskap och en någorlunda fin julstämning vilket den vinner på. Den må aldrig vara riktigt rolig eller bra men den har sina ögonblick. Hade väl mest önskat att den vågat ta ut svängarna och tagit lite fler risker. Men med tanke på att budgeten var på $100m känns det som man varit lite försiktig och kört på en del säkra kort. Tror dock den på så vis missar en chans att bli något minnesvärt. Med det sagt blir det inte den sämsta julfilmen man sett och den skapar trots allt god julstämning.


©Warner Bros.

Favoritscenen är för övrigt när Fred går på ett anonyma syskon-möte för terapisamtal. Där får Fred lyssna på bl.a. Frank Stallone (bror till Sylvester Stallone), Stephen Baldwin (bror till Alec Baldwin) och Roger Clinton Jr. (halvbror till Bill Clinton) som fått stå i skuggan av sina mer kända bröder och haft svårt att leva med det. Fred får dock svårt att vinna sympatier när han försöker övertyga gruppen om att han faktiskt är bror till självaste jultomten.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

The Holdovers

Titel: The Holdovers
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2023
Regi: Alexander Payne
I rollerna: Paul Giamatti, Dominic Sessa, Da'Vine Joy Randolph, Carrie Preston

Handling: En grinig historielärare på en avlägsen privatskola tvingas stanna kvar på campus över julledigheten med en student som inte har någonstans att ta vägen.

Omdöme: Det är slutet av 1970 och det vankas jullov på privatskolan Barton. Historieläraren Paul Hunham (Paul Giamatti) har blivit utnämnd som den som ska stanna kvar med eleverna som inte har någonstans att ta vägen över jullovet. Eftersom han själv inte har någon familj att åka till och ändå alltid spenderar all sin tid på campus, är det inga krångligheter för honom. Dock har han detta år fått äran eftersom rektorn på skolan, som är en f.d. elev till Paul, vill ge igen då Paul underkänt en elev som är son till en inflytelserik politiker som ger skolan stora bidrag.


©Miramax

Paul, som är allt annat än en omtyckt lärare och kollega, blir till slut lämnad med studenten Angus Tully (Dominic Sessa) och kocken Mary Lamb (Da'Vine Joy Randolph). Tillsammans försöker de göra det bästa av situationen, även om de till en början inte alls vill veta av varandra. Det är trots allt jul och nyår, något Paul sakta men säkert börjar inse. Frågan är om han kanske mjuknar lite och inser att det är ett gyllene tillfälle att göra något för Tully som trots allt lämnats ensam under en period då man ska vara omgärdad av nära och kära.


©Miramax

Alexander Payne har efter filmer som Citizen Ruth (1996), Election (1999), About Schmidt (2002), Sideways (2004), The Descendants (2011) och Nebraska (2013) etablerat vad han är för typ av regissör och vilken typ av filmer han bjuder på. Från sin förmodligen bästa film Sideways (2004) har han plockat med sig Paul Giamatti som ses i huvudrollen som grinige Paul.


©Miramax

Det första man märker är att man har försökt återskapa utseendet från filmer från tidigt 70-tal. Det ger filmen en trevlig inramning och känsla som uppskattas. Sen hjälper det att historien utspelar sig runt julen. Här har man också gjort ett bra jobb då man känner av julstämningen med allt vad det innebär. Allt är egentligen upplagt för en trevlig filmstund, frågan är bara vart historien ska ta oss.


©Miramax

Som vanligt med en Alexander Payne film är det i grunden ett drama som kryddas med humor. Dock är det i mitt tycke inte humor som lyser igenom på samma sätt som i t.ex. Todd Solondz filmer. Det behövs egentligen inte så mycket humor i ett bra drama. Tvärtom kan det nästan ta ifrån filmen en del. Men det beror givetvis på vad det är för typ av film, om det passar och hur det är gjort.


©Miramax

Det får erkännas att det var med en del förhoppningar filmen togs an. Och även om filmen har egenskaper som borde göra den bättre, sveps jag inte med fullt ut. Det är småmysigt att följa Paul, Tully och Mary när de spenderar jullovet ihop, även om jag föredrar när det bara är Paul och Tully som kommer närmare varandra. Saknar dock det speciella, det magiska som en riktigt bra film ska bjuda på. Kanske är det mer känslor jag önskar få fram. Antingen mer gripande och starkt eller mer humor. En del värme har den dock även om det gärna hade fått vara lite mer av allt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.3

Storytelling

Titel: Storytelling
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2001
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Selma Blair, Paul Giamatti, Mark Webber, John Goodman

Handling: Storytelling är uppdelad i två separata berättelser: Fiktion och Verklighet. I den förstnämnda delen, som utspelar sig på college, möter vi en ung student och hennes relation till sin CP-skadade pojkvän och översittande lärare. I den andra delen, som utspelar sig på high school, möter vi Toby Oxman; en man med många drömmar och karriärer - alla ofullbordade. Efter att ha bläddrat igenom sin årsbok från high school och ringt upp en före detta klasskamrat i hopp om en date bestämmer han sig för att göra en dokumentärfilm om livet i high school.

Omdöme: Om man sett ett par filmer av Todd Solondz är man mer förberedd på vad som väntar. Hans mest lyckade film Happiness (1998) har mycket som funkar och gör den så pass träffsäker och underhållande som den är. Detta skulle kunna ses som en lillebror till den. Det är något liknande men inte riktigt lika fullbordat som sin storebror.


©New Line Cinema

När man läser om filmen framgår det att det skulle ha varit tre delar, men den ena delen klipptes bort. Nu består filmen av två delar där den första delen, fiktion, handlar om Vi (Selma Blair) som går på college. Hon är ihop med Marcus (Leo Fitzpatrick) som också går på college och är CP-skadad. Han misstänker att Vi endast varit med honom för att hans handikapp gjort henne upphetsad, men att hon tröttnat då upphetsningen avtagit. Istället misstänker han att hon nu har siktet inställt på litteraturläraren Mr. Scott (Robert Wisdom) som är en äldre svart man hon kan uppfylla nya fantasier med.


©New Line Cinema

Den andra delen handlar om verkligheten. I den träffar vi Toby Oxman (Paul Giamatti) som bestämmer sig för att göra en dokumentär om high school-elever och om saker förändrats sen han själv var i den åldern. Snart har han fått upp ögonen för tonåringen Scooby (Mark Webber) som inte vet vad han vill men drömmer att bli känd på TV. För att få tillåtelse att filma honom och hans familj måste Toby få godkännande av föräldrarna, inte minst av Scoobys far Marty (John Goodman) som styr familjen med järnhand.


©New Line Cinema

Fiktion-delen, som är på knappt en halvtimme, är lite småintressant men känns lite konstig, vilket också är varför det är fiktion. Den handlar om en ung tjejs fantasier och tabun. Hur hon använder handikapp och ras för sin egen njutning men även inser att det hon gör inte är helt ok. Som sagt, lite konstigt och eftersom man inte återvänder till denna historia känns den alldeles för fristående från huvuddelen av filmen som är den andra delen verkligheten.


©New Line Cinema

Verkligheten-delen utgör resterande timme av filmen och här blir filmen bekvämare och skapar något vassare. Själva dokumentären som Toby börjar filma och jobba på blir sekundär till familjen han följer. Scooby är äldsta sonen i familjen och mest förvirrad. Hans yngre bror, mellanbrodern Brady (Noah Fleiss), är en idrottskille och misstänker att storebror Scooby kan vara homosexuell, något pappa Marty inte ens vill höra talas om. Yngste sonen Mikey (Jonathan Osser) visar sig vara den bästa karaktären med de bästa replikerna. Han är smartast av bröderna och säger precis vad han tycker och tänker.


©New Line Cinema

Filmen har definitivt något, även om den alltså inte når upp i klass med Happiness (1998). Den svarta humorn känns dock igen och även om det aldrig direkt blir jätteroligt finns det en del underfundig humor som funkar. Den tar upp en del problem, inte minst bland ungdomen som gör att den både blir smårolig och samhällskritisk på ett sätt som inte bör underskattas. Det är däri värdet ligger med filmen och Todd Solondz vågar ta upp ämnen som inte alltid är så enkla.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8