In Good Company

Titel: In Good Company
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2004
Regi: Paul Weitz
I rollerna: Dennis Quaid, Topher Grace, Scarlett Johansson, Marg Helgenberger, Clark Gregg, Philip Baker Hall, Selma Blair, Malcolm McDowell

Handling: Dan Foreman är en medelålders man vars liv ställs på sin spets när han får en ny chef som är nästan hälften så gammal som han själv. Dessutom inleder han ett förhållande med Dans dotter.

Omdöme: Dan Foreman (Dennis Quaid) är lyckligt gift med Ann (Marg Helgenberger) och har två tonårsdöttrar. Den äldsta, Alex (Scarlett Johansson) ska börja på college. Dan upptäcker dock ett graviditetstest sent en kväll innan han ska gå och lägga sig. Det visar sig dock vara frun som väntar parets tredje barn, något som både kommer som en lättnad och chock. Dan är trots allt 51 år och hade inte ens tänkt tanken att bli far igen.


©Universal Pictures

Kort efter att Dan fått reda på att familjen väntar tillökning får han ett desto tuffare besked. Företaget där han är chef för annonsavdelningen har blivit uppköpta och han blir degraderad till en lägre position. Istället tar 26-årige Carter Duryea (Topher Grace) över chefspositionen för annonsavdelningen. En Carter som inte har någon erfarenhet från positionen, men han lär sig snabbt och visar sig vara slipad. Men han har också en svår position då han fått direktiv att öka annonsintäkterna och minska lönerna, vilket innebär att han måste sparka folk från annonsavdelningen.


©Universal Pictures

Filmen visar sig i etapper varva genrerna komedi, drama och romantik. Dan blir givetvis tagen på sängen med degraderingen och som om det inte vore nog få en chef som är hälften så gammal. Men i situationen han befinner sig i med ett nytt barn på väg och Alex som ska gå på college vilket kostar pengar, har han inte mycket val än att acceptera den nya rollen och försöka samarbeta med Carter. Vad ingen kunnat vänta sig är att Carter kommer inleda ett förhållande med Alex...


©Universal Pictures

Inte superrolig, riktigt dramatisk eller fint romantisk. Ändå lyckas den någorlunda väl med alla delarna. Det får dock sägas att det tar ett bra tag innan Topher Grace visar att han inte är helt fel för rollen. Han påminner en del om Tobey Maguire men tänker under filmens gång vilket lyft det hade varit om någon som Jake Gyllenhaal hade axlat rollen som Carter. Lite mer klass hade helt klart varit att föredra.


©Universal Pictures

Det blir en film som inte riktigt lyckas charma en fullt ut men ändå vill man titta vidare. Det är småtrevligt även om den går lite på sparlåga mest hela tiden. Får väl säga att det förväntades en något lättsammare och roligare film. Samtidigt visar den sig växa en del när Topher Grace växer. Det vill säga att han drar ner filmen en aning men det känns som han och karaktären skärper sig en del under filmens gång vilket hjälper. En ok film, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Storytelling

Titel: Storytelling
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2001
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Selma Blair, Paul Giamatti, Mark Webber, John Goodman

Handling: Storytelling är uppdelad i två separata berättelser: Fiktion och Verklighet. I den förstnämnda delen, som utspelar sig på college, möter vi en ung student och hennes relation till sin CP-skadade pojkvän och översittande lärare. I den andra delen, som utspelar sig på high school, möter vi Toby Oxman; en man med många drömmar och karriärer - alla ofullbordade. Efter att ha bläddrat igenom sin årsbok från high school och ringt upp en före detta klasskamrat i hopp om en date bestämmer han sig för att göra en dokumentärfilm om livet i high school.

Omdöme: Om man sett ett par filmer av Todd Solondz är man mer förberedd på vad som väntar. Hans mest lyckade film Happiness (1998) har mycket som funkar och gör den så pass träffsäker och underhållande som den är. Detta skulle kunna ses som en lillebror till den. Det är något liknande men inte riktigt lika fullbordat som sin storebror.


©New Line Cinema

När man läser om filmen framgår det att det skulle ha varit tre delar, men den ena delen klipptes bort. Nu består filmen av två delar där den första delen, fiktion, handlar om Vi (Selma Blair) som går på college. Hon är ihop med Marcus (Leo Fitzpatrick) som också går på college och är CP-skadad. Han misstänker att Vi endast varit med honom för att hans handikapp gjort henne upphetsad, men att hon tröttnat då upphetsningen avtagit. Istället misstänker han att hon nu har siktet inställt på litteraturläraren Mr. Scott (Robert Wisdom) som är en äldre svart man hon kan uppfylla nya fantasier med.


©New Line Cinema

Den andra delen handlar om verkligheten. I den träffar vi Toby Oxman (Paul Giamatti) som bestämmer sig för att göra en dokumentär om high school-elever och om saker förändrats sen han själv var i den åldern. Snart har han fått upp ögonen för tonåringen Scooby (Mark Webber) som inte vet vad han vill men drömmer att bli känd på TV. För att få tillåtelse att filma honom och hans familj måste Toby få godkännande av föräldrarna, inte minst av Scoobys far Marty (John Goodman) som styr familjen med järnhand.


©New Line Cinema

Fiktion-delen, som är på knappt en halvtimme, är lite småintressant men känns lite konstig, vilket också är varför det är fiktion. Den handlar om en ung tjejs fantasier och tabun. Hur hon använder handikapp och ras för sin egen njutning men även inser att det hon gör inte är helt ok. Som sagt, lite konstigt och eftersom man inte återvänder till denna historia känns den alldeles för fristående från huvuddelen av filmen som är den andra delen verkligheten.


©New Line Cinema

Verkligheten-delen utgör resterande timme av filmen och här blir filmen bekvämare och skapar något vassare. Själva dokumentären som Toby börjar filma och jobba på blir sekundär till familjen han följer. Scooby är äldsta sonen i familjen och mest förvirrad. Hans yngre bror, mellanbrodern Brady (Noah Fleiss), är en idrottskille och misstänker att storebror Scooby kan vara homosexuell, något pappa Marty inte ens vill höra talas om. Yngste sonen Mikey (Jonathan Osser) visar sig vara den bästa karaktären med de bästa replikerna. Han är smartast av bröderna och säger precis vad han tycker och tänker.


©New Line Cinema

Filmen har definitivt något, även om den alltså inte når upp i klass med Happiness (1998). Den svarta humorn känns dock igen och även om det aldrig direkt blir jätteroligt finns det en del underfundig humor som funkar. Den tar upp en del problem, inte minst bland ungdomen som gör att den både blir smårolig och samhällskritisk på ett sätt som inte bör underskattas. Det är däri värdet ligger med filmen och Todd Solondz vågar ta upp ämnen som inte alltid är så enkla.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8