Titel: I Swear
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 2025
Regi: Kirk Jones
I rollerna: Robert Aramayo, Maxine Peake, Peter Mullan, Shirley Henderson, Scott Ellis Watson
Handling: John diagnostiseras med Tourettes syndrom i ung ålder, vilket alienerar honom från sina jämnåriga. Han kämpar med ett tillstånd som få människor har bevittnat eller har förståelse för.
Omdöme: När vi träffar 13-årige John (Scott Ellis Watson) är han en helt vanlig kille. Han är en lovande fotbollsmålvakt och växer upp i en mindre stad i Skottland. Men han känner en förändring - han utvecklar tics, verbala utbrott och tvångstankar som han inte kan kontrollera.
© StudioCanal
Till en början tror omgivningen att han bara går igenom en fas, att han är uppkäftig och skapar trubbel. Det leder till allt större problem i skolan, hemma och i vardagen. Ingen anar att han har Tourettes syndrom, inte minst eftersom det under 1980-talet fortfarande var relativt okänt.
© StudioCanal
13 år senare har den 26-årige John (Robert Aramayo) levt med Tourettes syndrom sedan barndomen. Han tar medicin som till viss del hjälper, men inte till den grad att han passar in i samhället. Han bor kvar hos sin mamma Heather (Shirley Henderson), som har svårt att vara det stöd han behöver. Istället möter John en dag en kvinna som kommer att förändra hans liv - Dottie (Maxine Peake). Hon är mamma till en barndomsvän, och hennes förståelse, vårdbakgrund och positiva sätt att vara hjälper honom.
© StudioCanal
Har man kommit i kontakt med någon med Tourettes syndrom är filmen redan på förhand intressant. Tidigt står det också klart att den bygger på verkliga händelser, vilket ger berättelsen extra tyngd. Att få se hur det hela börjar är klart fascinerande, och man känner verkligen för unge John som inte har någon aning om vad som händer med honom. Finns det en sak att invända mot så är det att man gärna hade velat följa honom mer under uppväxten. Som det är nu hoppar historien över hans tonår, vilket gör att man saknar en viktig del av hans resa.
© StudioCanal
Både den unge John, Scott Ellis Watson, och den äldre John, Robert Aramayo, ger övertygande prestationer i rollen. Robert Aramayo vann en BAFTA-utmärkelse för bästa manliga huvudroll, men man får absolut inte glömma Scott Ellis Watson, som är minst lika stark i inledningen av filmen.
© StudioCanal
En sak filmen gör väldigt bra är att behålla fötterna på jorden samtidigt som den får med gott om humor. Den är ibland tragisk, men även komisk på en och samma gång. Detta lyckas filmen verkligen med, inte minst tack vare genomgående starka prestationer. Vid sidan av Robert Aramayo och Scott Ellis Watson är Maxine Peake som Dottie och Peter Mullan som Tommy klart bra i birollerna.
© StudioCanal
Det som hade kunnat bli en tragisk historia och ett tungt ämne blir snarare upplyftande. Filmen är en feelgood-historia utan att kännas tillrättalagd, och har ett starkt och viktigt budskap som inte bör underskattas. För den som inte har kommit i kontakt med eller känner till Tourettes syndrom kan filmen fungera lite som en ögonöppnare. Å andra sidan bekräftar den mycket för den som redan känner någon med diagnosen, samtidigt som man får en mer fördjupad förståelse på ett informativt, berörande och underhållande sätt.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.4
