Total Recall

Titel: Total Recall
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 1990
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Rachel Ticotin, Sharon Stone, Ronny Cox, Michael Ironside

Handling: Det är år 2084. Douglas Quaid hemsöks ständigt av samma dröm om planeten Mars. När han köper minnen av en semester hos Rekall går något väldigt fel. Snart börjar han ifrågasätta hela sin identitet.

Omdöme: Året är 2084 och planeten Mars har koloniserats. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) har en vacker fru i Lori (Sharon Stone) och han arbetar som byggarbetare, ett till synes perfekt jobb för honom. Men han hemsöks av en återkommande dröm om Mars och en brunett. Drömmen och hans besatthet av Mars får honom att besöka Rekall - ett företag som erbjuder implanterade minnen som får hjärnan att tro att de verkligen upplevts.


© StudioCanal

Något går väldigt fel när Quaid besöker Rekall. Istället för att få sitt livs semesterupplevelse får han uppleva en levande mardröm. Plötsligt vill folk från alla håll och kanter döda honom och han själv verkar vara en hemlig agent. Vad är kopplingen till Mars? Vem är kvinnan i drömmen? Och varför har Mars guvernör Cohaagen (Ronny Cox) sänt Richter (Michael Ironside) och hans män efter Quaid?


© StudioCanal

Efter att Paul Verhoeven gjorde succé med RoboCop (1987), blev detta hans nästa film. Vi kastas in i en futuristisk värld som till viss del för tankarna till Blade Runner (1982) och Minority Report (2002) - två andra filmer baserade på Philip K. Dicks noveller - i kombination med Verhoevens våldsamma stil som inte lägger några fingrar emellan.


© StudioCanal

När man ser en actionfylld science-fictionfilm som har några år på nacken, är det svårt att inte oroas över hur tekniken och effekterna åldrats. Visst är vissa inslag daterade, men mestadels på ett charmigt vis som inte sänker filmupplevelsen. Istället är styrkorna med de praktiska effekterna tydliga, och de kommer verkligen till sin rätt.


© StudioCanal

Allt det visuella är inte fulländat, men till stor del känns mycket av vad man får se äkta på ett sätt som är svårt att återskapa när allt görs med CGI-effekter, hur påkostade de än må vara. Detaljrikedomen i effekterna, makeupen, maskerna, skottskadorna och så vidare visar verkligen vilket gediget jobb som ligger bakom. Filmen belönades också med ett specialpris för bästa specialeffekter på Oscarsgalan.


© StudioCanal

Att följa Douglas Quaid är som att följa med på en minnesresa som Rekall erbjuder sina kunder. Till en början är det något förvirrande och man är inte säker på vad man ska tycka. Men efter ett tag är det non-stop action och sci-fi som man bara måste gilla. Efter att handlingen förflyttats till Mars lyfter också filmen när Quaid börjar pussla ihop sin verkliga identitet.


© StudioCanal

Vi får inte en perfekt film, men tack vare Paul Verhoevens kompromisslösa regi, ett manus och en grundidé som fortfarande känns före sin tid, samt gott om action som inte viker sig en tum, får man något som är lyckat och minnesvärt. Det är helt enkelt en film man gärna återvänder till och som alltid levererar och underhåller. En viktig detalj är att manuset både är smart och verklighetsförvrängande. Det leker skickligt med gränsen mellan dröm och verklighet, och håller tittaren i ständig osäkerhet om hur det faktiskt ligger till.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

The Long Goodbye

Titel: The Long Goodbye / Långt farväl
Genre: Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1973
Regi: Robert Altman
I rollerna: Elliott Gould, Nina Van Pallandt, Sterling Hayden, Mark Rydell, David Carradine, Arnold Schwarzenegger

Handling: Philip Marlowe hjälper en gammal vän att ta sig till Mexiko. Vännen blir sedan eftersökt misstänkt för sin hustrus död. Marlowe kontaktas av en kvinna, Eileen Wade, vars alkoholiserade make har försvunnit. Marlowe blir utsatt för påtryckningar från maffian som vill ha tag i mannen som Marlowe hjälpte att fly. De två fallen visar sig hänga ihop, när Marlowe skuggar maffiagangstrarna till huset där Eileen bor.

Omdöme: Philip Marlowe (Elliott Gould) är en sliten privatdetektiv i Los Angeles. Han lever med sin katt i en lägenhet med utsikt över staden, och grannarna är ett gäng frigjorda unga kvinnor som går runt halvnakna. Marlowe hankar sig fram med diverse fall och jagar varken upp sig eller deppar. Han glider mest igenom dagarna och kör sin egen stil.


© United Artists

En kväll kommer Marlowes vän Terry Lennox (Jim Bouton) förbi och behöver hjälp att ta sig till Mexiko. När Marlowe återvänder hem väntar polisen på honom. Terrys fru har hittats död och Terry är misstänkt för mordet. Marlowe dras nu in i mordgåtan där Eileen (Nina Van Pallandt) och hennes författarmake Roger Wade (Sterling Hayden), som var grannar till paret Lennox, kan sitta på svaren.


© United Artists

Den hårdkokta privatdetektiven Philip Marlowe är känd från Raymond Chandlers böcker, men han har sällan porträtterats på det här sättet. Elliott Gould spelar honom som om han inte bryr sig om något. Han känns blasé och nästan obekymrat nonchalant när han tänder cigarett efter cigarett, pratar med sig själv och verkar behålla en slags distans till omvärlden.


© United Artists

Det är lite intressant med en film som denna. Den hade setts tidigare och lämnat ett positivt intryck, men förvånansvärt lite kändes igen när den nu sågs om. Det bådade gott eftersom det inte är varje dag man kan plocka fram en film man gillar, men som man inte minns särskilt mycket av. Uppfattningen om filmen har förändrats en del, även om annat består.


© United Artists

Elliott Gould spelar Philip Marlowe skönt avslappnat och coolt, något som är härligt att se. Marlowe har ständigt en cigarett i mungipan var han än går, inklusive i mataffären. När han blir förhörd av polisen eller pressas av kriminella ändrar han inte stil. Han är rapp i käften och småkaxig, även om han inte ser ut att vara särskilt tuff. Han är helt enkelt härdad av yrket och den hårda värld han rör sig i varje dag. Det har liksom fått honom att inte bry sig längre, vilket kan vara en fördel samtidigt som det är farligt.


© United Artists

Vad som gör att filmen inte riktigt får till det fullt ut är att den ibland svävar iväg en aning. Istället för att låta Marlowes utredning driva filmen framåt tar den gärna god tid på sig genom att göra avstickare. Framförallt handlar det om karaktären Roger Wade, spelad av Sterling Hayden, som lär ha varit full och rökt på under inspelningen. Varje gång han är med känns det som att filmen tappar tempo och att det mer handlar om skådespelaren än om att föra historien framåt. Han påminner för övrigt om en ocharmigare Nick Nolte.


© United Artists

Filmen har en säregen stil med Philip Marlowe, atmosfären och sättet den berättar historien på. Om man inte uppslukas av detta kan filmen kännas något svagare. Det blir därför lite blandade känslor eftersom filmen har en del som tilltalar, framförallt Elliott Goulds prestation och hans karaktär, men även stämningen och det hårdkokta slutet som lyfter filmen på egen hand. Det är fortfarande en bra film, men som helhet är den inte lika stark som minnet gjort gällande.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Kindergarten Cop

Titel: Kindergarten Cop / Dagsissnuten
Genre: Komedi/Kriminalare/Action
Land: USA
År: 1990
Regi: Ivan Reitman
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Penelope Ann Miller, Pamela Reed, Linda Hunt, Richard Tyson, Carroll Baker, Cathy Moriarty, Angela Bassett, Jason Reitman

Handling: En polis blir tvungen att arbeta under täckmantel som förskolelärare för att fånga en farlig brottsling. Hur klarar den tuffa polismannen ett gäng förskolebarn? Lyckas han charma den vackra lärarinnan? Och sist men inte minst, kommer han att lyckas med sitt uppdrag?

Omdöme: Hårdnackade Los Angeles-snuten John Kimble (Arnold Schwarzenegger) är ute efter att sätta dit den kriminelle Cullen Crisp (Richard Tyson). Crisp är en farlig och smått psykotisk individ som är besatt av att finna sitt ex och sin son som gömmer sig från honom. Nu har han fått reda på var de befinner sig - Portland, Oregon. Genom ett vittne får polisen samma information, men de vet inte vilka namn kvinnan och sonen lever under eller hur de ser ut.


© Universal Pictures

För att kunna skydda Crisps ex och son är planen att Los Angeles-polisen Phoebe O'Hara (Pamela Reed) ska vikariera som dagisfröken på skolan i Portland där Crisps son går. John ska assistera henne och ansvara för säkerheten, men när Phoebe insjuknar tvingas John hoppa in som dagisfröken. Den burduse John Kimble ställs inför sitt tuffaste uppdrag någonsin - ett gäng till synes okontrollerbara dagisungar.


© Universal Pictures

Efter att ha gjort Twins (1988), en film som Arnold Schwarzenegger nämnt som sin favorit, ville han gärna fortsätta samarbeta med regissören Ivan Reitman. Detta blev nästa projekt de gjorde tillsammans och det ledde till en roll som han nämnt som sin favoritroll. Han hade nyligen blivit far och chansen att spela mot barn lockade därför lite extra. Under Reitmans stadiga regi blev filmen relativt lyckad och en ekonomisk succé.


© Universal Pictures

Det är inte bara en renodlad komedi eftersom Schwarzenegger och Reitman såg till så att manuset även innehöll gott om action och allvar. På så vis kunde Schwarzenegger kombinera sina actionroller med en lättsammare sida. En stor anledning till varför han hade så pass kul och att filmen funkar är tack vare de lyckade barnskådespelarna. Det är svårt att låta bli att le när John Kimble försöker tygla de busiga men gulliga småungarna.


© Universal Pictures

Filmen funkar mestadels bra som lättsam underhållning för stunden - främst som komedi, men med inslag av romantik och även lite spänning. Den som funkar bäst vid sidan om Schwarzenegger och barnen är Pamela Reed med sin komiska tajming. Även Linda Hunt i rollen som skolrektorn Schlowski är bra som den lilla gumman som det är krut i. Allt som allt är det en film som tål att ses om. Den är småmysig, rolig och går inte till överdrift eller spårar ur som vissa komedier har en tendens att göra.


© Universal Pictures

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Raw Deal

Titel: Raw Deal / Hårda bud
Genre: Action
Land: USA
År: 1986
Regi: John Irvin
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Kathryn Harrold, Darren McGavin, Robert Davi, Ed Lauter, Sam Wanamaker, Paul Shenar

Handling: Mark Kaminski har fått lämna FBI. Nu blir han erbjuden att jobba "privat" åt sin gamle chef, Shannon, vars son dödats av Chicagomaffian. Med ny identitet ska den gamle FBI-agenten infiltrera maffian i Chicago för att hämnas sonen.

Omdöme: Efter att ha tvingats lämna FBI är Mark Kaminski (Arnold Schwarzenegger) numera en småstadssheriff. Hans äktenskap har tagit skada, hans livsglädje likaså. Nu får han dock en chans att komma tillbaka till FBI. Den mest fruktade av Chicagos maffiafamiljer har slagit till mot ett vittne som befann sig i FBI:s förvar - en attack som slutade i blodbad. Vittnet och flera FBI-agenter dödades, däribland sonen till Harry Shannon (Darren McGavin).


© StudioCanal

Harry Shannon, Marks f.d. chef inom FBI, vill utkräva hämnd och gå efter maffialedaren Lou Patrovita (Sam Wanamaker) och hans högra hand Paulo Rocca (Paul Shenar). Eftersom det finns en läcka inom FBI vänder han sig till Mark. Han får i princip fria händer att infiltrera Chicagomaffian i en inofficiell enmansoperation. Mark är redo för uppgiften, men måste akta sig för Roccas fotsoldat Max Keller (Robert Davi) och dennes flamma Monique (Kathryn Harrold).


© StudioCanal

Redan från första scenen visar filmen att den menar allvar när ett gäng maffiatyper anländer med tåg till olycksbådande musik som passar perfekt. De lägger sedan inga fingrar emellan när de slår till mot stugan där vittnet befinner sig. FBI-agenterna mejas ner och vittnet avrättas kallblodigt. Det bådar minst sagt gott för vad som komma skall.


© StudioCanal

Det är intressant att detta var en Arnold Schwarzenegger-film som setts som relativt svag. Därför förväntades den tappa efter inledningen och bli en B-film i actiongenren. Skönt nog visar det sig vara en härlig actionrökare som inte behöver skämmas. Visst är det en svagare film än t.ex. Commando (1985), men uppskattar man den typen av 80-tals action med Schwarzenegger i fysisk toppform, är det stor chans att filmen blir något av en guilty pleasure.


© StudioCanal

Den här typen av gamla hederliga actionrökare behöver inte förlita sig på en massa snabba klipp och CGI-effekter. Ett särskilt vasst manus krävs inte heller. Istället lever den på en tuff actionhjälte, flera bra skurkar, god stämning, välgjorda stunts och en skön inramning. Man behöver inte krångla till det. Genomgående bjuds det på bra action, vilket ger en högst underhållande actionfilm som slår flera mer hyllade filmer i genren.


© StudioCanal

Det är faktiskt lite överraskande att filmen funkar så pass bra som den gör. Dels med tanke på att den tidigare setts som svagare, och dels eftersom den fått klart sämre betyg och kritik än den förtjänar. Jämfört med många andra actionfilmer, inte minst moderna, håller den fint. Visst är det inte en typ av film som vinner några tunga priser, men ibland kan det vara skönt med en actionrökare som levererar - vilket denna gör.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 5.6