The Long Goodbye

Titel: The Long Goodbye / Långt farväl
Genre: Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1973
Regi: Robert Altman
I rollerna: Elliott Gould, Nina Van Pallandt, Sterling Hayden, Mark Rydell, David Carradine, Arnold Schwarzenegger

Handling: Philip Marlowe hjälper en gammal vän att ta sig till Mexiko. Vännen blir sedan eftersökt misstänkt för sin hustrus död. Marlowe kontaktas av en kvinna, Eileen Wade, vars alkoholiserade make har försvunnit. Marlowe blir utsatt för påtryckningar från maffian som vill ha tag i mannen som Marlowe hjälpte att fly. De två fallen visar sig hänga ihop, när Marlowe skuggar maffiagangstrarna till huset där Eileen bor.

Omdöme: Philip Marlowe (Elliott Gould) är en sliten privatdetektiv i Los Angeles. Han lever med sin katt i en lägenhet med utsikt över staden, och grannarna är ett gäng frigjorda unga kvinnor som går runt halvnakna. Marlowe hankar sig fram med diverse fall och jagar varken upp sig eller deppar. Han glider mest igenom dagarna och kör sin egen stil.


© United Artists

En kväll kommer Marlowes vän Terry Lennox (Jim Bouton) förbi och behöver hjälp att ta sig till Mexiko. När Marlowe återvänder hem väntar polisen på honom. Terrys fru har hittats död och Terry är misstänkt för mordet. Marlowe dras nu in i mordgåtan där Eileen (Nina Van Pallandt) och hennes författarmake Roger Wade (Sterling Hayden), som var grannar till paret Lennox, kan sitta på svaren.


© United Artists

Den hårdkokta privatdetektiven Philip Marlowe är känd från Raymond Chandlers böcker, men han har sällan porträtterats på det här sättet. Elliott Gould spelar honom som om han inte bryr sig om något. Han känns blasé och nästan obekymrat nonchalant när han tänder cigarett efter cigarett, pratar med sig själv och verkar behålla en slags distans till omvärlden.


© United Artists

Det är lite intressant med en film som denna. Den hade setts tidigare och lämnat ett positivt intryck, men förvånansvärt lite kändes igen när den nu sågs om. Det bådade gott eftersom det inte är varje dag man kan plocka fram en film man gillar, men som man inte minns särskilt mycket av. Uppfattningen om filmen har förändrats en del, även om annat består.


© United Artists

Elliott Gould spelar Philip Marlowe skönt avslappnat och coolt, något som är härligt att se. Marlowe har ständigt en cigarett i mungipan var han än går, inklusive i mataffären. När han blir förhörd av polisen eller pressas av kriminella ändrar han inte stil. Han är rapp i käften och småkaxig, även om han inte ser ut att vara särskilt tuff. Han är helt enkelt härdad av yrket och den hårda värld han rör sig i varje dag. Det har liksom fått honom att inte bry sig längre, vilket kan vara en fördel samtidigt som det är farligt.


© United Artists

Vad som gör att filmen inte riktigt får till det fullt ut är att den ibland svävar iväg en aning. Istället för att låta Marlowes utredning driva filmen framåt tar den gärna god tid på sig genom att göra avstickare. Framförallt handlar det om karaktären Roger Wade, spelad av Sterling Hayden, som lär ha varit full och rökt på under inspelningen. Varje gång han är med känns det som att filmen tappar tempo och att det mer handlar om skådespelaren än om att föra historien framåt. Han påminner för övrigt om en ocharmigare Nick Nolte.


© United Artists

Filmen har en säregen stil med Philip Marlowe, atmosfären och sättet den berättar historien på. Om man inte uppslukas av detta kan filmen kännas något svagare. Det blir därför lite blandade känslor eftersom filmen har en del som tilltalar, framförallt Elliott Goulds prestation och hans karaktär, men även stämningen och det hårdkokta slutet som lyfter filmen på egen hand. Det är fortfarande en bra film, men som helhet är den inte lika stark som minnet gjort gällande.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Kicking and Screaming

Titel: Kicking and Screaming
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1995
Regi: Noah Baumbach
I rollerna: Josh Hamilton, Olivia d'Abo, Chris Eigeman, Eric Stoltz, Carlos Jacott, Jason Wiles, Parker Posey, Cara Buono, Elliott Gould

Handling: Efter att de tagit examen från universitetet bestämmer sig Grovers flickvän Jane för att flytta till Prag och studera där. Grover avböjer erbjudandet att följa med och flyttar in med en samling vilsna vänner som inte riktigt vet vart de ska ta vägen efter sina studier. Ingen vill ta några stora beslut som radikalt kan ändra deras liv, men samtidigt vill ingen heller sluta som Chet, den professionella studenten som jobbar som bartender och är inne på sitt tionde år vid universitetet.

Omdöme: De fyra vännerna Grover (Josh Hamilton), Max (Chris Eigeman), Otis (Carlos Jacott) och Skippy (Jason Wiles) har precis tagit examen från college. Under den årliga studentfesten går diskussionerna varma om vad som väntar härnäst, och ingen av dem verkar riktigt veta vad framtiden har att erbjuda. Samtidigt berättar Grovers flickvän att hon tänker studera vidare i Prag, vilket kommer som en överraskning för honom.


© Lionsgate

Grover bestämmer sig för att bo kvar med sina vänner, som ägnar sig åt ändlösa diskussioner och en återkommande frågesportslek. Månaderna går, och efter att Grovers flickvän har rest till Europa börjar han oroa sig för att hon ska träffa någon där. Samtidigt har Otis ångest inför att fortsätta sina studier i en annan stad, medan Max är gruppens cyniker. Skippy å sin sida hjälper sin flickvän Miami (Parker Posey) inför hennes studier, samtidigt som han själv bestämmer sig för att stanna kvar på samma college och fortsätta studera.


© Lionsgate

Ingen av de fyra vet vad som väntar dem, men de är alla överens om att de inte vill bli som Chet (Eric Stoltz) - den evige studenten som har hängt kvar på college i tio år samtidigt som han arbetar som bartender på baren där studenterna brukar hänga. Han är nöjd med sitt liv och tar det mesta med ro. Frågan blir om de fyra vännerna kan finna samma slags lugn och gå vidare med sina liv.


© Lionsgate

Noah Baumbach var endast 25 år när han gjorde sin regidebut med denna film. Det är lätt att tänka sig att han hämtade inspiration från egna erfarenheter och funderingar kring tiden efter college. Runt den här perioden slog TV-serien "Friends" igenom, där en grupp vänner på ett lite liknande sätt umgås och pratar strunt. På sätt och vis kan man säga att filmen egentligen inte handlar om något - ungefär som TV-serien "Seinfeld". Skillnaden är dock att den serien hade en röd tråd och fick ihop storyn på ett smart sätt, något som till viss del saknas här.


© Lionsgate

En film som påminner en del om denna i stil och humor är Barcelona (1994) av Whit Stillman. En anledning till det är skådespelaren Chris Eigeman, som är med i båda och spelar en karaktär med ett sätt och en personlighet som ofta kan reta upp människor runt honom. Det är också pratiga filmer som kretsar kring interaktionen mellan karaktärerna snarare än att alltid leda någonvart - även om nämnda film överlag lyckas bättre med det än vad denna gör.


© Lionsgate

Filmen känns till stor del fragmenterad i sin berättarstil. Det gör att även om vissa scener och samtalsämnen är bra och ibland lite djupare, så blir helheten något ytlig. Det är en komedi i grunden, men det finns ett allvar under ytan som gör att det sällan blir direkt roligt. Istället får vi under ett par månaders tid följa vännernas farhågor kring livet efter college, hur de inte riktigt är redo att släppa taget och har fastnat i ett slags mellanläge. Det speglar en verklighet för många som både är komisk och lite obehaglig vad gäller osäkerheten inför framtiden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6