In Good Company

Titel: In Good Company
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2004
Regi: Paul Weitz
I rollerna: Dennis Quaid, Topher Grace, Scarlett Johansson, Marg Helgenberger, Clark Gregg, Philip Baker Hall, Selma Blair, Malcolm McDowell

Handling: Dan Foreman är en medelålders man vars liv ställs på sin spets när han får en ny chef som är nästan hälften så gammal som han själv. Dessutom inleder han ett förhållande med Dans dotter.

Omdöme: Dan Foreman (Dennis Quaid) är lyckligt gift med Ann (Marg Helgenberger) och har två tonårsdöttrar. Den äldsta, Alex (Scarlett Johansson) ska börja på college. Dan upptäcker dock ett graviditetstest sent en kväll innan han ska gå och lägga sig. Det visar sig dock vara frun som väntar parets tredje barn, något som både kommer som en lättnad och chock. Dan är trots allt 51 år och hade inte ens tänkt tanken att bli far igen.


©Universal Pictures

Kort efter att Dan fått reda på att familjen väntar tillökning får han ett desto tuffare besked. Företaget där han är chef för annonsavdelningen har blivit uppköpta och han blir degraderad till en lägre position. Istället tar 26-årige Carter Duryea (Topher Grace) över chefspositionen för annonsavdelningen. En Carter som inte har någon erfarenhet från positionen, men han lär sig snabbt och visar sig vara slipad. Men han har också en svår position då han fått direktiv att öka annonsintäkterna och minska lönerna, vilket innebär att han måste sparka folk från annonsavdelningen.


©Universal Pictures

Filmen visar sig i etapper varva genrerna komedi, drama och romantik. Dan blir givetvis tagen på sängen med degraderingen och som om det inte vore nog få en chef som är hälften så gammal. Men i situationen han befinner sig i med ett nytt barn på väg och Alex som ska gå på college vilket kostar pengar, har han inte mycket val än att acceptera den nya rollen och försöka samarbeta med Carter. Vad ingen kunnat vänta sig är att Carter kommer inleda ett förhållande med Alex...


©Universal Pictures

Inte superrolig, riktigt dramatisk eller fint romantisk. Ändå lyckas den någorlunda väl med alla delarna. Det får dock sägas att det tar ett bra tag innan Topher Grace visar att han inte är helt fel för rollen. Han påminner en del om Tobey Maguire men tänker under filmens gång vilket lyft det hade varit om någon som Jake Gyllenhaal hade axlat rollen som Carter. Lite mer klass hade helt klart varit att föredra.


©Universal Pictures

Det blir en film som inte riktigt lyckas charma en fullt ut men ändå vill man titta vidare. Det är småtrevligt även om den går lite på sparlåga mest hela tiden. Får väl säga att det förväntades en något lättsammare och roligare film. Samtidigt visar den sig växa en del när Topher Grace växer. Det vill säga att han drar ner filmen en aning men det känns som han och karaktären skärper sig en del under filmens gång vilket hjälper. En ok film, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

We Were Soldiers

Titel: We Were Soldiers
Genre: Action/Drama/Krig
Land: USA
År: 2002
Regi: Randall Wallace
I rollerna: Mel Gibson, Madeleine Stowe, Greg Kinnear, Sam Elliott, Chris Klein, Keri Russell, Barry Pepper, Jon Hamm, Clark Cregg

Handling: Det här är den sanna berättelsen om 400 amerikanska soldater som tidigt under Vietnamkriget finner sig helt omringade av 4000 nordvietnamesiska soldater i dalen La Drang. Slaget vid La Drang var det första större slaget i det eskalerande Vietnamkriget.

Omdöme: Regissören och manusförfattaren Randall Wallace tog hjälp av Mel Gibson i huvudrollen efter att de båda hade samarbetat på Gibsons Oscarsvinnande film Braveheart (1995) ett par år tidigare. Wallace skrev den gången det Oscarsnominerade manuset, men denna gång tog han alltså hand om regirollen själv och skrev manuset som byggde på en bok om den verklighetsbaserade första amerikanska insatsen i Vietnamkriget.


©Paramount Pictures

Överstelöjtnant Hal Moore (Mel Gibson) får i uppdrag att tillsammans med sin högra hand, regementsförvaltare Basil Plumley (Sam Elliott), träna upp och förbereda en rad unga soldater. Moore har läst på om fransmännens misslyckande i Vietnam och försöker vara så förberedd han bara kan. Men ingen kan ana vad som väntar med klimatet, terrängen och den motiverade fienden som dessutom har ett stort övertag i antal män.


©Paramount Pictures

Efter genomförd träning och förberedelse är det dags för männen att lämna sina nära och kära. Fruarna och flickvännerna stannar kvar på militärbasen, inklusive Hal Moores fru Julie (Madeleine Stowe) med parets barn. Julie tar sig an rollen som en slags modersfigur för de övriga fruarna då hon känner ett visst ansvar för dem, precis som hennes make känner för de unga männen som han slåss med på fältet. Den ständiga oron och osäkerheten för fruarna blir påtaglig när de första telegrammen börjar dyka upp som informerar om de många stupade männen. Det är makar, fäder, bröder och söner som plötsligt blir ryckta från sina familjer.


©Paramount Pictures

Året är 1965 och väl på plats i Vietnam sänds Hal Moore och hans män ut på ett uppdrag som kommer bli det första stora slaget amerikanska trupper genomför i Vietnamkriget. De 395 männen flygs med helikoptrar till ett bergsområde för att bemöta vietnamesiska styrkor. De knappt 400 männen visar sig ställas mot upp emot 4000 fiender. Fienden har inte bara ett tiofaldigt övertag, de är också på sin hemmaplan och har via ett tunnelsystem möjligheten att röra sig över stora ytor utan att bli upptäckta.


©Paramount Pictures

Det tre dagar långa slaget kommer sätta båda sidorna på prov. Kaoset är totalt och de amerikanska trupperna får det tidigt hett om öronen. Hal Moores överordnade på huvudcentralen i Saigon vill hela tiden att han ska lämna platsen för att uppdatera cheferna med en lägesrapport. De inser inte att varenda man behövs för att ens ha en chans att överleva dagen. Moore är fast besluten att strida vidare med sina män och se till att samtliga återvänder hem, inklusive de som stupar på fältet.


©Paramount Pictures

En riktigt stark och välgjord krigsfilm som det visar sig. Faktiskt lite överraskande eftersom filmen förvisso kändes till sedan tidigare men den hade ändå flugit lite under radarn. Med tanke på hur pass lyckad filmen är förvånar det en del att den inte blev Oscarsnominerad i någon kategori. Det borde den gott ha kunnat bli, inklusive för bästa film och andra tunga kategorier. I mitt tycke bör filmen vara med i diskussionen bland 2002 års bästa filmer.


©Paramount Pictures

Vad som kanske talar emot filmen, inte för egen del men för många, kan vara att den är brutal och grafisk på ett sätt som verkligen får en att känna krigets fasor. Det är i princip ett lotteri vem som klarar sig och vem som stupar. Det handlar inte om vem som är värdig utan slumpen och turen avgör en hel del.


©Paramount Pictures

Eftersom dessa män var bland de allra första som stred i Vietnamkriget var de smått oförberedda på vad som väntade dem. De hade inte hört från andra hur det skulle vara och ledarna underskattade kanske fienden, vilket man aldrig ska göra. Det ledde till att de i princip skickades till en slakt som bara skulle bli början på Vietnamkriget. Att många av de överlevande och återvändande Vietnamveteranerna led av PTSD kan man fullt förstå då filmen gör ett mycket bra jobb med att visa fasorna och mardrömmen.


©Paramount Pictures

På många sätt känns detta som en av de mer realistiska och bättre krigsfilmerna man sett. Det finns flera bra krigsfilmer, en del är också bättre men denna visar sig vara riktigt vass. Kanske lite underskattad även om det inte känns som en "underhållande" krigsfilm som man direkt vill se om med jämna rum. Den skapar inte bara realism på slagfältet utan det blir även känslosamt under inledningen och scenerna på hemmaplan. Helt enkelt en välbalanserad film som bibehåller en hög och jämn nivå utan några svackor under de drygt två timmarna.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.2

Thelma

Titel: Thelma
Genre: Komedi/Drama/Action
Land: USA
År: 2024
Regi: Josh Margolin
I rollerna: June Squibb, Fred Hechinger, Richard Roundtree, Parker Posey, Clark Gregg, Malcolm McDowell

Handling: När 93-åriga Thelma Post blir lurad av en telefonbedragare som låtsas vara hennes barnbarn ger hon sig ut på en förrädisk resa genom staden för att återta det som tagits från henne.

Omdöme: Detta är inte den klart bra norska filmen Thelma (2017) av Joachim Trier. Istället visar det sig vara en hyllning av Josh Margolin till sin älskade mormor Thelma. En Thelma som visar sig ha varit gift med regissören Ted Post som gjorde filmer som Hang 'Em High (1968) och Magnum Force (1973). Josh Margolin följer alltså i sin morfars fotspår som regissör med denna långfilmsdebut.


©Magnolia Pictures

Thelma (June Squibb) har levt ensam i två år sedan hennes make Teddy gått bort. Det går mestadels bra och hon kan alltid lita på barnbarnet Daniel (Fred Hechinger) som hjälper henne med datorn eller om hon behöver skjuts någonstans. En dag blir hon dock kontaktad av en telefonbedragare som säger att hennes barnbarn Daniel varit med om en bilolycka och att hon måste betala en stor summa pengar till offret han körde på.


©Magnolia Pictures

Thelma, som inte vill att hennes dotter Gail (Parker Posey) och hennes make Alan (Clark Gregg) ska sätta henne på ålderdomshem, vill visa dem att hon kan klara sig själv. Hon bestämmer sig för att utan familjens vetskap ge sig ut efter bedragarna för att få tillbaka sina pengar. Men först gör hon ett stopp på ålderdomshemmet där gamla vännen Ben (Richard Roundtree) befinner sig. Tillsammans ger de sig ut på Los Angeles gator på Bens elscooter.


©Magnolia Pictures

Till en början när filmen drar igång och Thelma faller offer för telefonbedragarna, tänker jag att det kanske blir något liknande eller till och med är en remake på ungerska filmen The Grandson (2021) där en änkling och barnbarnet måste ta itu med telefonbedragare när inte polisen gör något åt saken. Även om filmerna har likheter med telefonbedrägeriet är detta främst en komedi och visar att det fortfarande finns krut i den gamla gumman.


©Magnolia Pictures

June Squibb och Richard Roundtree blir ett småtrevligt radarpar. Richard Roundtree, mest känd för att en gång i tiden ha spelat titelrollen i Shaft (1971), gjorde här sin sista filmroll. På äldre dar påminner han en hel del om Morgan Freeman med sitt lugn och självklarhet. June Squibb, Oscarsnominerad för Nebraska (2013), visar vid 93 års ålder att hon är att räkna med. Fred Hechinger i rollen som barnbarnet Daniel påminner för övrigt en del om en yngre Joaquin Phoenix, inte utseendemässigt utan främst med rösten, något som blir svårt att sluta tänka på.


©Magnolia Pictures

Även om filmen börjar lite trevande och de lättsammare scenerna inte alltid är särskilt bra, tar sig filmen och blir bättre när den snarare blir ett finstämt drama. En del humor funkar i filmen, inte minst samspelet mellan June Squibb och Richard Roundtree, men det är när man får med den mänskliga sidan av historien som det blir något av värde. Filmen hade nog vunnit på att göra det mer till en fin historia på ålderns höst, lite likt The Straight Story (1999) och skippat de lättsammaste inslagen som inte funkar lika bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4