Cat People

Titel: Cat People
Genre: Fantasy/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1982
Regi: Paul Schrader
I rollerna: Nastassja Kinski, Malcolm McDowell, John Heard, Annette O'Toole, Ed Begley Jr

Handling: Irena Gallier flyttar ihop med sin bror "kattmannen". Samtidigt har staden drabbats av en mängd brutala överfall vilka utförts av en svart panter.

Omdöme: 40 år efter att originalet Cat People (1942) av Jacques Tourneur släpptes kom denna nyversion av Paul Schrader. Filmerna skiljer sig dock åt så pass mycket att det inte bör ses som en renodlad remake - snarare delar de samma grundkoncept och titel. Filmen är numera kanske mest känd för ledmotivet som framförs av David Bowie, som hörs lite lätt under förtexterna innan det spelas i sin fulla version under eftertexterna. Låten blev Golden Globe-nominerad, men förlorade till "Up Where We Belong" från filmen An Officer and a Gentleman (1982).


© Universal Pictures

Irena Gallier (Nastassja Kinski) anländer till New Orleans där hon möts upp av sin bror Paul (Malcolm McDowell), som hon inte har sett sedan hon var fyra år gammal. Sedan dess har hon bott hos fosterfamiljer, men nu återförenas de äntligen. Syskonen Gallier är inte som vanliga syskon - eller för den delen människor. De bär på något djuriskt inom sig. Paul låter sin natur ta över och transformeras till en svart panter, medan Irena stretar emot då hon inte vill sluta som sin bror.


© Universal Pictures

En kväll när Irena är på New Orleans Zoo för att måla porträtt möter hon Oliver (John Heard), som är djurparkens intendent. De börjar umgås, och eftersom hon behöver jobb kan han hjälpa henne med det - han blir trots allt förälskad i henne vid första ögonkastet. Men det är ett högt pris han måste betala om han vinner Irenas kärlek, eftersom hon skulle förvandlas till ett vilt djur om de gick till sängs - inte bara bildligt, utan också bokstavligt talat.


© Universal Pictures

Fantasy-elementen i berättelsen är något som inte går att undvika. Redan tidigt antyds att det rör sig om en mytologisk historia som man behöver köpa. Förvandlingen från människa till svart panter kan jämföras med filmer som handlar om varulvar, vampyrer och liknande. Man får helt enkelt ta det för vad det är, och om filmen inte går till alltför stora överdrifter kan det accepteras.


© Universal Pictures

Filmen är något långsam och sträcker speltiden till två timmar. Det hade inte riktigt behövts, men det är inte heller helt fel med tanke på vad den velat åstadkomma. Hade filmen stramats upp hade det kunnat bli bättre, tätare och lite mer tempo. Samtidigt lever den mycket på stämningen som byggs upp. Det är den nästan hypnotiska upplevelsen som gör att man inte har något emot att titta vidare. Det kan tillskrivas inramningen som Paul Schrader skapat, liksom musiken av Giorgio Moroder. Tonerna är något mer nedtonade än väntat, men effektiva i att skapa atmosfären. Man hade dock gärna sett att musiken fått mer utrymme, vilket hade kunnat höja helheten ytterligare.


© Universal Pictures

Även om filmen har sina brister och kunde gjorts bättre, hade den också kunnat vara avsevärt sämre i fel händer. Här finns en mystik kring myten om "kattmänniskorna", och till stor del håller sig filmen till tesen "less is more". Det går med andra ord inte till överdrift med en massa övernaturliga inslag eller taffliga effekter som skulle göra det plågsamt att titta på. Istället innehåller den en del skräckelement som på sina håll känns övertygande, men även en erotisk laddning som ligger i luften och leder oss mot en ödesmättad och oförutsägbar upplösning.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

In Good Company

Titel: In Good Company
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2004
Regi: Paul Weitz
I rollerna: Dennis Quaid, Topher Grace, Scarlett Johansson, Marg Helgenberger, Clark Gregg, Philip Baker Hall, Selma Blair, Malcolm McDowell

Handling: Dan Foreman är en medelålders man vars liv ställs på sin spets när han får en ny chef som är nästan hälften så gammal som han själv. Dessutom inleder han ett förhållande med Dans dotter.

Omdöme: Dan Foreman (Dennis Quaid) är lyckligt gift med Ann (Marg Helgenberger) och har två tonårsdöttrar. Den äldsta, Alex (Scarlett Johansson) ska börja på college. Dan upptäcker dock ett graviditetstest sent en kväll innan han ska gå och lägga sig. Det visar sig dock vara frun som väntar parets tredje barn, något som både kommer som en lättnad och chock. Dan är trots allt 51 år och hade inte ens tänkt tanken att bli far igen.


©Universal Pictures

Kort efter att Dan fått reda på att familjen väntar tillökning får han ett desto tuffare besked. Företaget där han är chef för annonsavdelningen har blivit uppköpta och han blir degraderad till en lägre position. Istället tar 26-årige Carter Duryea (Topher Grace) över chefspositionen för annonsavdelningen. En Carter som inte har någon erfarenhet från positionen, men han lär sig snabbt och visar sig vara slipad. Men han har också en svår position då han fått direktiv att öka annonsintäkterna och minska lönerna, vilket innebär att han måste sparka folk från annonsavdelningen.


©Universal Pictures

Filmen visar sig i etapper varva genrerna komedi, drama och romantik. Dan blir givetvis tagen på sängen med degraderingen och som om det inte vore nog få en chef som är hälften så gammal. Men i situationen han befinner sig i med ett nytt barn på väg och Alex som ska gå på college vilket kostar pengar, har han inte mycket val än att acceptera den nya rollen och försöka samarbeta med Carter. Vad ingen kunnat vänta sig är att Carter kommer inleda ett förhållande med Alex...


©Universal Pictures

Inte superrolig, riktigt dramatisk eller fint romantisk. Ändå lyckas den någorlunda väl med alla delarna. Det får dock sägas att det tar ett bra tag innan Topher Grace visar att han inte är helt fel för rollen. Han påminner en del om Tobey Maguire men tänker under filmens gång vilket lyft det hade varit om någon som Jake Gyllenhaal hade axlat rollen som Carter. Lite mer klass hade helt klart varit att föredra.


©Universal Pictures

Det blir en film som inte riktigt lyckas charma en fullt ut men ändå vill man titta vidare. Det är småtrevligt även om den går lite på sparlåga mest hela tiden. Får väl säga att det förväntades en något lättsammare och roligare film. Samtidigt visar den sig växa en del när Topher Grace växer. Det vill säga att han drar ner filmen en aning men det känns som han och karaktären skärper sig en del under filmens gång vilket hjälper. En ok film, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Thelma

Titel: Thelma
Genre: Komedi/Drama/Action
Land: USA
År: 2024
Regi: Josh Margolin
I rollerna: June Squibb, Fred Hechinger, Richard Roundtree, Parker Posey, Clark Gregg, Malcolm McDowell

Handling: När 93-åriga Thelma Post blir lurad av en telefonbedragare som låtsas vara hennes barnbarn ger hon sig ut på en förrädisk resa genom staden för att återta det som tagits från henne.

Omdöme: Detta är inte den klart bra norska filmen Thelma (2017) av Joachim Trier. Istället visar det sig vara en hyllning av Josh Margolin till sin älskade mormor Thelma. En Thelma som visar sig ha varit gift med regissören Ted Post som gjorde filmer som Hang 'Em High (1968) och Magnum Force (1973). Josh Margolin följer alltså i sin morfars fotspår som regissör med denna långfilmsdebut.


©Magnolia Pictures

Thelma (June Squibb) har levt ensam i två år sedan hennes make Teddy gått bort. Det går mestadels bra och hon kan alltid lita på barnbarnet Daniel (Fred Hechinger) som hjälper henne med datorn eller om hon behöver skjuts någonstans. En dag blir hon dock kontaktad av en telefonbedragare som säger att hennes barnbarn Daniel varit med om en bilolycka och att hon måste betala en stor summa pengar till offret han körde på.


©Magnolia Pictures

Thelma, som inte vill att hennes dotter Gail (Parker Posey) och hennes make Alan (Clark Gregg) ska sätta henne på ålderdomshem, vill visa dem att hon kan klara sig själv. Hon bestämmer sig för att utan familjens vetskap ge sig ut efter bedragarna för att få tillbaka sina pengar. Men först gör hon ett stopp på ålderdomshemmet där gamla vännen Ben (Richard Roundtree) befinner sig. Tillsammans ger de sig ut på Los Angeles gator på Bens elscooter.


©Magnolia Pictures

Till en början när filmen drar igång och Thelma faller offer för telefonbedragarna, tänker jag att det kanske blir något liknande eller till och med är en remake på ungerska filmen The Grandson (2021) där en änkling och barnbarnet måste ta itu med telefonbedragare när inte polisen gör något åt saken. Även om filmerna har likheter med telefonbedrägeriet är detta främst en komedi och visar att det fortfarande finns krut i den gamla gumman.


©Magnolia Pictures

June Squibb och Richard Roundtree blir ett småtrevligt radarpar. Richard Roundtree, mest känd för att en gång i tiden ha spelat titelrollen i Shaft (1971), gjorde här sin sista filmroll. På äldre dar påminner han en hel del om Morgan Freeman med sitt lugn och självklarhet. June Squibb, Oscarsnominerad för Nebraska (2013), visar vid 93 års ålder att hon är att räkna med. Fred Hechinger i rollen som barnbarnet Daniel påminner för övrigt en del om en yngre Joaquin Phoenix, inte utseendemässigt utan främst med rösten, något som blir svårt att sluta tänka på.


©Magnolia Pictures

Även om filmen börjar lite trevande och de lättsammare scenerna inte alltid är särskilt bra, tar sig filmen och blir bättre när den snarare blir ett finstämt drama. En del humor funkar i filmen, inte minst samspelet mellan June Squibb och Richard Roundtree, men det är när man får med den mänskliga sidan av historien som det blir något av värde. Filmen hade nog vunnit på att göra det mer till en fin historia på ålderns höst, lite likt The Straight Story (1999) och skippat de lättsammaste inslagen som inte funkar lika bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4